Hej då!!!

Började skriva min blogg för lite drygt två år sedan. Det var efter att min man, P, friat till mig som jag skrev det första inlägget. En blogg som följt mig ända sedan dess och som har betytt ganska mycket för mig hur konstigt nu det kan låta. Men bloggen och sedan att ni alla, vänner som främlingar, läst den och gillat den har betytt mycket. Kommentarer man fått i bloggen, på facebook eller i verkligheten från er har betytt mycket och det i kombination med att jag älskar att skriva har fått mig att fortsätta skriva även om det varit motigt många gånger.

Själva skrivandet är absolut inte motigt, men det har funnits många omständigheter runt omkring på plats här i verkligheten som inte har gjort det så lätt alla gånger. För nästan 1½ år sedan kom kulmen på det som kändes som ett personligt fängelse. Då, liksom nu, tvivlade jag på att fortsätta med mitt bloggande. Men många av ER bad mig att fortsätta och det ångrar jag egentligen inte att jag gjorde då. Kanske skulle jag bara ha gjort det på ett annat sätt redan då för att slippa behöva känna det jag gör idag. Det sista året har det, trots att jag känner det som att jag ofta får censurera mig själv i bloggen (vilket NI tack och lov verkar vara ovetandes om) känts lättare och lättare att skriva. Och därför ångrar jag inte beslutet att fortsätta. Men men, den fula verkligheten kom ikapp och med den kom även tvivlet tillbaka, BIG TIME. Jag beslöt mig för i lördags att nu fick det räcka! Att blogga kan omöjligt vara viktigare än min och min familjs hälsa och lycka. Jag måste stänga ner min blogg. Oavsett hur viktig den är och hur mycket den nu betyder för mig…Men den skadar mig på ett sätt som jag inte trodde skulle vara möjligt. Det känns faktiskt oerhört fånigt och tragiskt att det ska behöva påverka mig såhär, men eftersom det nu gör det, och eftersom jag känner som jag gör så finns det inget annat sätt att lösa det på.

Det har tagit mig några dagar för att orka ta tag i det hela med nedstängningen, men inatt vaknade jag av att Erik grät. När jag satt där nere på hans sängkant och bokstavligt talat kunde höra hela min underbara familj slumra sött så kände jag bara att det är väl F*N om en enda människa ska kunna få förstöra så mycket för så många andra. En dröm jag haft sedan jag var barn är att bli författare och att få skriva. Blogga har varit ett sätt för mig att få uppleva detta och det har gett mig en känsla av tillfredsställelse. Dessutom anser jag att jag har ett så otroligt lyckligt och underbart liv där många fantastiska människor florerar dagligen i form av man, barn, föräldrar, syskon, svärföräldrar, vänner och händelser att det för mig skulle kännas som ett nytt personligt fängelse att inte få dela med mig av det som händer i mitt liv. Jag ser en tillfredsställelse i det, och jag vet att många av er som läser bloggen också har känt någon form av förnöjsamhet i det ni läst eftersom ni fortsatt att komma tillbaka igen och igen för att ta del av min verklighet, oavsett hur fin eller ful den må vara för tillfället. För även om jag för det mesta skrivit om de bra tillfällena i livet så betyder inte det att min verklighet emellanåt inte kantas av fula och tråkiga saker, men just det har hört till en del av de saker som jag tyvärr varit tvungen att censurera mig själv emot då jag haft personer runt mig som inte är ett dugg intresserad av att veta sanningen, utan bara för att förvränga den till sin egen fördel.
Min son på 2,5 år hjälpte mig i alla fall inatt att ta beslutet. Och nu är det genomfört. Härmed avslutas den här* bloggen och det är en oerhört stor lättnad samtidigt som jag är uppriktigt sagt förbannad och ledsen!

Tusen tack till er som följt den på uppriktiga grunder. Jag hoppas att den gett er nåt, och att ni haft en trevlig stund när ni tagit del av den. 
Hoppas på ett återseende!*

Tack!!!

Whats for dinner???

Igår hade vi lyxat till det med vår favoriträtt. Egentligen ingen lyx i sig, men eftersom det är nåt av det godaste som vi (enligt mig iallafall) äter så känns det otroligt lyxigt!

Är det nån av er som kan gissa vad det är????

Jasså, inte? Kan ni verkligen inte se det ens om ni tittar noga på bilden, den med det bruna innehållet???!!!

Men om jag hjälper er lite då. Kolla in den andra bilden också, den med det lite ljusare innehållet på...

Det är exakt samma sak på bilderna, bara två olika sidor av det....

Ser ni nu då vad det är gör nåt????

Nej, då kan jag nog inte hjälpa er mer utan att avslöja det...

Det är..... Håll i er nu.... HALLOUMIGRATÄNG!!!!!


Va??? Kunde ni inte lista ut det??? Nej iofs, nu är själva kletet bortsköljt för att ni skulle kunna se att det var halloumi, men jag tror att budskapet gick fram kanske....??

Det var Pers tur att göra gratängen igår eftersom jag var på zumba som sagt. Men att sätta en Halloumigratäng på "golvet" i ugnen i 200 grader, i över en timme, är inget smart drag....

Såhär ser den halloumin ut då märkte vi när vi väl fick loss den från ugnsformen....

Men Per, jag älskar dig ändå!!! Och om det är till nån tröst då hade fått den bästa smaken på kletet någonsin!!!! Bra jobbat!!!!

Vatten är underbart!

Tänk vad mycket man kan göra med vatten. Igår skulle jag iväg på zumba, jag har mina rutiner när jag ska iväg och en speciell väska med det jag ska ha med mig. Det som inte ligger kvar i väskan från gång till gång är min vattenflaska eftersom den körs i maskinen efter varje pass. Detta brukar inte vara några problem utan i stort sett brukar jag vid varje pass komma ihåg flaskan med härligt kallt fräscht vatten, även om det kan ta mig ett par vändor ut och in mellan bilen och huset (det är väl det som vissa skulle kalla för mina rutiner...) innan jag kommer iväg. Men igår då kom dagen då jag glömde flaskan för första gången. Nu löste sig det med plastmuggar på plats visserligen så problemet och konsekvenserna av min brutna rutin igår visade sig inte förrän imorse, en kvart innan avfärd till dagis!!!!

Kommer ut från badrummet och hittar mina små gossar nakna!!!!! Runt soffbordet har de samlats för en alldeles ny lek. Lekens verktyg bestod av nedanstående attiraljer och det som inte syns på bilden är att flaskan som igår var full av härligt gott kallt fräscht vatten, numera är TOM! Desto mer vatten fanns på barnen, soffan, mattan och bordet!!!!

Viktors försvar var kort och gott;

"- då skulle du väl inte ha glömt den och ställt den så vi kunde ta den då!!!"

Nu är vi kvitt! Big Time....

Någon som ser vad som fattas på bilden????? Jo, det ska jag tala om för er nu!

Var ju på spa i helgen. Det sista jag gjorde var att delta i ett pass. Under tiden hade min make lovat att städa ur rummet och packa ner allt som skulle med hem. Mitt vanliga dåliga samvete för att lassa över allt ansvar för en stund på maken gjorde att jag upprepade gånger frågade honom om det verkligen var ok att jag lämnade honom med allt. Han försäkrade mig gång på gång att det var helt ok och att det bara var roligt att jag ville gå iväg och köra passet. Tre gånger, TRE, hörde jag honom säga att "-det är lugnt, Per i Näs fixar detta. Jag ser till att alla saker som ska med hem packas ner och kommer med tillbaka hem!"

Bilden nedan är tagen hemifrån vår hall. Där brukar alltid min plattång hänga då det är där jag gör mig iordning på morgonen. Men som ni kan se på bilden så finns det ingen plattång som hänger där längre. Hur kan det komma sig då??? Jo, för att den hänger kvar på hotellrummet i Sunne!!!!

Och han som lovade ta med ALLT hem! Bygglampor i all ära, men nu är vi kvitt, Big Time!!!!!!

En helg i hälsans tecken!

I helgen har jag och käre maken varit på Selma spa i Sunne. Det var en julklapp som vi fick av våra mammor. Ett dygns helpension inklusive barnvakt! Det tackade vi för och njöt i fulla drag. Vi är i mångt och mycket ganska hälsomedvetna i vår familj (beroende på vilket läger ni nu står i). Vi försöker tänka på våra barns hälsa i främsta rummet likväl sim vår egen även om det bland barnen ibland bemöts av stora protester. Men vi är långt ifrån hälsofreaks, vi gör våra punktinsatser då och då och när timingen stämmer. Vi är nog sådär lagomt hälsomedvetna. En liten skål godis för barnen på lördagen, vatten mjölk eller mineralvatten som dryck även om Jesper kan lyxa till det med ett glas cola på helgen. Sedan vi började med lchf är antal middagar bestående av snabbmat mycket få. Vi är oftast utemänniskor, tack vare maken. Begränsat frukt-intag för barnen, mycket grönsaker och oftast hemlagad mat från grunden på bra råvaror....

Det som jag personligen tycker är alldeles för lite sv så är det motionen. Jag kör zumba två gånger i veckan men annars är det trögt, jag vill och planerar för fler pass i veckan samt promenader men precis som kvinnor i alla tider så får jag så oerhört dåligt samvete när tid ska läggas på att prioritera mig själv. Barnen, Per och hemmet lyckas alltid på nåt sätt hamna på första platsen och träningen på efterkälken.

Men nu i helgen var det alltså hälsa och träning som stod på schemat!

Vi åkte dit, till spa, lagom till lunch och åt i lugn och ro inför vår debut som spa-besökare. Debuten blev ett pass som hette SpaRelax där vi snabbt
kom ner i tempo och andning samtidigt som vi fyllde på med mer energi.

Avslutade dagens aktiviteter med styrka och kondition samt en halvtimmes simning.
Middagen: en trerätters middag i lchf-style! Tack kocken för ditt stöd!

Söndagen inleddes med Qigong med härliga rösten Gunnar, och en lång och god frukost. Så lång och för god för att hinna med core-passet som var inplanerat. Blev ett mixpass bestående av styrka och step istället som avslutning på helgen. Ett pass som samtidigt som det gav mig ny energi inför hemfärden fullständigt tog slut på mig! Tack vare en alldeles underbar instruktör blev man peppar att ta ut sig till Max!! Tack Malin för det!

När vi kom hem var jag laddad för ett pass zumba, men fick lägga krutet i vedhögen istället då zumba-instruktören var sjuk!

Nu har jag önskat mig en helg på spa minst en gång om året, och en lååååång weekend i 35-års present!!!

Tack mamma och svärmor för en superbra helg!!!

Och tack mamma för att du kommit hem igen, det gav mig också en extra kick idag!!! Är inte detsamma utan dig, sjuk som frisk, men vid sjukdom är det ingen lek alltså :-) love ya!!!!

Lathund för vikarier!

Har efter mina erfarenheter som vikarie och efter samtal med andra vikarier kommit fram till att livet som vikarie inte alltid är så lätt. För egen del har jag inte upplevt några problem inom förskolan eller den lägre skolåldern. Däremot blir det lite värre ju högre upp i åldern man hamnar som vikarie. Förutom mina VFU perioder från lärarutbildningen som delvis var på högstadiet så gjorde jag idag min debut som vikarie på just högstadiet. Om jag trivdes??? Man kan säga att jag överlevde och kan nu berätta om mina erfarenheter!

Men efter dagens erfarenhet kände jag väl att det mer kanske är behov av en liten informationsguide än en erfarenhetsbeskrivning för andra vikarier. Så med mina erfarenheter samt andra vikariers beskrivningar så har jag nu skrivit ihop en liten lathund för vikarier som kanske kan komma väl till pass i din kontakt med släktet ungdomar. Och tro mig, de är ett släkte för sig. Ett älskat släkte, men ack så speciella!!!

Annas lathund för vikarier;

1. Mingla i korridoren. Innebär helt enkelt att man ska lalla omkring i korridoren. Egentligen för att vakta, men förklädd till hipp kompis. Resultatet blir att de obstinata ungdomarna som högljutt stökar och hänger omkring bland krokar, skåp, bänkar och fönster som apor tvärt tystnar bara vid synen av vikarien. Och om vikarien skulle råka ta kontakt av någon anledning med en elev så kan en eventuell motprestation kunna göras, dock med ett lågmält, blygt "under lugg" svar. Ibland med omringade fnissningar. Denna knepiga tystnad kommer att hålla i sig ända tills vikarien avlägsnat sig.

2. Rastvakta.
Då står eller går man på skolgården. Helt ensam. I ur och skur, i plus som minus grader medans 90% av eleverna på nåt sätt lyckats ta sig in och gömt sig väl eftersom det bara är vikarien som fått i uppdrag att korridor-mingla och denne nu befinner sig utanför skolans väggar. Men men, de barn/ungdomar som ändå tycker frisk luft är ok för en stund behöver också tillsyn. Nu brukar det inte bli så mycket tillsyn att prata om eftersom man mest går omkring för att undvika att träffas av bollar, väskor, skor, pennor och dylikt som kan komma farandes i full fräs genom luften. Detta beror inte på att de medvetet vill vara elaka mot dig eller att de vill träffa dig, det beror helt enkelt på att som vikarie så syns du inte utomhus, eller syns och syns, du finns helt enkelt inte som vikarie.

3. Mat-ro.
Du kommer att bli tilldelad en plats vid det bord där den/de stökigaste eleverna sitter. Själv vet du inte var matsalen eller maten med bestick osv finns, och när du väl hittat dit på egen hand eller hjälp av någon vänlig själ så finner du att eleverna som du ska dit för att vakta snabbt slängt i sig maten och är på väg att dra (om de inte hamnat i bråk vill säga så halva lärarstyrkan fått rycka in och ta hand om "dina elever"). Detta resulterar i att du får sätta dig ensam vid ett bord och äta din lunch på den oerhört korta tid som återstår. Men ha koll på tiden, släng i dig maten, för snart måste du lista ut var sjutton du ska göra av disken också....

4. Rast.
Nu pratar jag om din egna rast, den utan elever och utan klassrum. Hade du varit ordinarie lärare hade rasten även inneburit utan böcker och utan planering. Men nu är du inte ordinarie, utan du är en vikarie och då ägnas en mycket stor del av den egna så efterlängtade rasten åt just planering och uppläggning av lektioner. De resterande minuterna som återstår av rasten delas in i två kategorier. Den ena är när du blir personalrummets mittpunkt. Alla lärare sitter då i en cirkel runt dig och bombarderar dig med frågor. Var? Varför? Hur? Det bjuds på kaffe och tilltugg. Och detta ger i sig upphov till nya frågor. Vad? Varför? När?
Den andra kategorin är den tysta. När du inte existerar. På sin höjd är det någon som höjer lite på blicken när du kliver in i rummet. Den tysta kategorin betyder nu inte att det är tyst i rummet, tvärtom. Den enda som är tyst är du, eftersom du ju inte finns. Övriga lärare diskuterar och samtalar intensivt. Det skrattas och skämtas, det mesta om interna saker förstås, så för att inte verka vara som häxan surtant på studiebesök så le. Le och visa din uppmärksamhet aktivt likt en fånig nickedocka. När dagen är slut, glöm bort att du varit där!

5. Undervisning och material.
Här är det spridda skurar. Det kan variera från att du i god tid fått telefonsamtal, mail och information om din dag på skolan till att du inte ens möts av en lapp med ett hej på! Då får du improvisera, men absolut inte helt på egen hand. Du får försöka lista ut hur den ordinarie läraren vill ha det för att i efterhand slippa repressalier.

6. Planering.
Om du hör till de som fått ett telefonsamtal/mail i god tid så finns det gott om tid för planering och under eget ansvar. Men som sagt, detta hör inte till vanligheterna så ställ in dig på att du får slita med detta under din egna efterlängtade rast! Eller sätt ungdomarna i arbete och gör planeringen på lektionstid. Tyvärr brukar inte tiden räcka till för det eftersom du är fullt upptagen med att dämpa ljudnivå, lösa konflikter, tjata, gnata, gnälla, förklara och jaga elever i korridorerna.

7. Presentation.
Nu ska jag ge er ett viktigt råd. Ju yngre eleverna är desto mer intressant är du. Detta betyder att det liksom såklart blir det motsatta åt andra hållet. Ju äldre eleverna är desto mindre intressant är du. Har de kommit över 13 år ungefär, ja då finns det egentligen inget intresse alls. INGET!!! Så gör dig själv en tjänst, om du ens skulle hinna med det och därför slås av tanken att presentera dig, LÅT BLI! Detsamma gäller en presentation av eleverna... LÅT BLI! Det besparar dig mycket...

Livet som vikarie är speciellt! Det är kul och det ger många erfarenheter. Vissa mer eller mindre roliga, så ta del av lathunden så klarar du dig rätt ok!

Är jag skyldig en nu eller???

Vi renoverar ju konstant känns det som. De sista projekten, vinden och Jespers rum är sen några månader "färdiga", och kvar väntar ju nu hall och trapphus även om snickaren har tagit sommarledigt och gått och blivit trädgårdsmästare/parkförvaltare... Han är tydligen säsongsarbetare den där rackaren...

Jaja, när vi renoverar är det mycket sällan vi använder oss av papp till att täcka golv med eller plast till annat. Men nu sist, på Jespers rum, då minsann åkte pappen fram och sände som en kvadratmeter täcktes med papp.

Något som vi använder oss av betydligt mer är bygglampan. Från att ha litat på solljuset har jag med åren blivit omvänd och bygglampa är ett absolut måste vid renoveringar. Dels pga ljuset men även pga värmen den avger så man kan stå i linne och arbeta istället för lager av kläder som är i vägen...

När Jespers rum var klart, rev vi bort all papp (läs jag) och för att tjäna lite tid, arbete eller vad det nu var så vek jag liksom ihop hela pappen som ett filodegsknyte och bar bort till brasan. Det eldades vilt under glada tillrop upp allt skräp efter renoveringen och rummet städades och flyttades in i. Jesper trivs otroligt bra kan jag tillägga...

Men då dök frågan upp: "- var är bygglampan???"

Jo då så att..... Det vet vi nu!!!

Jag vill bara konstatera att jag har rätt!

När jag och Per träffades var det sommar. För att vara exakt så var det till och med min första sommarlovskväll sedan studenten.

Efter sommar kommer höst och någonstans under den senare delen av hösten byter vi till vinterdäck. Så, då är man liksom förberedd. Det brukar gå ganska automatiskt det där, man känner liksom när det är dags... Typ vid minusgrader, is, halka och förutspårning om snö....

Sen kommer vintern....

Och efter vintern kryper våren fram. Snö smälter, is tinar, värmen tränger igenom och solen tittar fram på allvar. Ja nu vet jag att det faktiskt är framme emellanåt året runt, men ni fattar vad jag menar i alla fall... Nu blir det inte längre lika självklart dock när man ska byta tillbaka de där däcken igen... Vissa gör det väldigt tidigt, andra gör det betydligt senare... Och några har flera bilar där man låter ett par vinterdäck sitta kvar...

I vår familj är vi olika, ganska mycket olika i den här frågan... Per vill byta så fort man börjar prata om att våren är på ingång, jag vill gärna vänta ut våren tills jag är helt säker på att vintern verkligen dragit sig tillbaka för säsongen...

Våran första gemensamma sommar-däcks-bytar-säsong som vi hade tillsammans, slutade i kaos och explosion med att Per, kl 6.30 på morgonen åker upp till garaget för att i april svida om älskade sycen(bilen) tillbaka till vinterdäck några dagar efter att sommardäcken åkt på för att det hade kommit snö under natten och jag vägrade köra in till praktiken i stan annars.

Efter denna händelse har vi inte haft det där problemet med att Per påverkad av vårkänslor byter däcken även på min bil utan att jag godkänt det vilket resulterat i att jag de sista åren inte heller behövt köra bil i snö med sommardäck.

Under helgen som var nu så har jag tyvärr legat sjuk och varit alltför svag för att opponera mig gentemot dumdristiga infall vilket min man så lyckligt utnyttjat till fulla och hann byta ut mina vinterdäck mot sommardäck...

Imorse när jag vaknade och drog upp rullgardinen kände jag mig så oerhört tacksam över vilken hjälpsam man jag har... På riktigt...

Och när jag satte mig i bilen kl 7 vid dagis, vred på P3 och morronpasset, och startade min 40 min långa resa till jobbet, ja då riktigt njöt jag...

Svårt att förneka...

Oftast när vi träffar släkt, vänner och bekanta så får vi höra att våra barn är så otroligt lik pappa Per! Alla TRE barnen alltså!!!???!! Ja, jag klagar inte över det... Men visst, nåt drag hade väl inte skadat om de hade ärvt av mig också, men å andra sidan, att alla barnen blivit så otroligt lik mannen som jag gift mig och skaffat min underbara familj med kan ju inte på något vis bli något negativt så jag hyllar det istället för att gräma mig...

Främst så syftar alla i första hand på deras utseende såklart. Men det finns även andra likheter (och även skillnader!!!!!).

Mest lik får jag ändå bli jävig och påstå att Erik är. Både utseendemässigt och i egenskaper.

Vi har Pers sinne för mekanik och intresse för garaget. Detta har Erik också visat stort intresse för, men även stort anlag för.

Sen har vi Pers högsta och innersta önskan om att få bli en hiphopare! Där syns det också en del likheter....

Även deras sätt att så snyggt bära upp kläderna i påsktider är slående likt... Men även Virus har en förmåga att bära upp kläderna.
För er som glömt bort hur Per ser ut i påskkläder kan jag hänvisa till tidigare påsk-inlägg i bloggen. Annars kanske det kommer en uppdatering, på begäran.... Jag glömmer det aldrig i alla fall...

Att ha ett eget rum!

Visst kan man väl ibland önska, med fem personer i familjen och då gärna alla i samma rum på samma gång för det mesta, att det hade varit skönt med ett alldeles eget rum att smita undan i. Nu skulle man kunna säga att det visst borde finnas lediga rum i vårt hus på tre våningar där alla barn har egna rum och föräldrarnas sovrum ligger på våning tre och därmed är alldeles för högt för de andra fyra i familjen att ta sig upp till. Och i många familjer kanske det funkar så, att när alla i familjen är i samma rum och man själv börjar tycka att det börjar bli lite trångt och instängt, att det då bara är att ta sig in i ett annat rum och där då kunna få uppleva njutningen av lugn och ro... Men... Nu är vi som sagts många gånger tidigare, inte som andra familjer, utan här betyder det att när någon ur familjen (då menar jag mig själv) väljer att avlägsna mig ur kaoset och uppsöka tystnad, ja då verkar den resterande familjen se det som ett tecken på att rummet behöver vila och att VI som GRUPP ska byta miljö bara... Som planbyte efter en periodpaus, eller som honorna efter en alfahanne!

Men jag har ett knep! Det är inte egentligen mitt knep för jag har blivit det tilldelat av familjen. Jag har bara analyserat resultatet av det själv. Vi pratar såklart om tvättstugan!

Antingen så vet de andra i familjen nåt om detta rum som jag inte vet, och som inte kan vara bra... Eller så är det nån form av spänning runt rummet som gör att det manliga släktet inte kan närma sig rummet utan allvarliga konsekvenser....

Som sagt, rummet är otroligt litet, tror man endast behöver ta ett till tre steg in beroende på storlek på människa som äntrar rummet för att lägga lortiga kläder i tvättkorgen...

Trots detta ser det ofta ut såhär.... Vad beror detta på???

Här ser ni några som sysslar med bergsbestigning!!!

Citatet kommer från bergsbestigarna ur Galenskaparnas show "grisen i säcken". För ett par helger sen var jag och Per på 100- års kalas. Det var tre grabbar som tillsammans fyllde 100 år och temat för festen var "Macken".

Vi hade tänkt att gå som Roy och Roger, men i sista stund ändrade jag mig. Jag kände mig inte så himla sexig i en blå mekar-overall skyllde jag på. Per undrade om jag tyckte det blev bättre som bergsbestigare??? Och nej, det kanske det inte blev, och inte är han med i macken heller, men om jag nån gång skulle gestalta en galenskaparfigur så var det givet för mig att det var tvunget att bli min absoluta favorit karaktär. Sagt och gjort. Jag omvandlades till bergsbestigare och Per fick gå som både Roy och Roger på egen hand!

Kul tema tyckte jag och en riktigt rolig kväll!

Nu är det klippt!

Hår har klippts och rufsiga små killar har blivit så där härligt busiga i håret som bara nyklippta små busfrön kan vara!

Modell större kommer göra dem sällskap under påsklovet!

Erik som redan vid hämtningen på dagis deklarerade högt och tydligt på sitt alldeles egna bestämda vis att han absolut inte på några som helst villkor skulle låta någon få klippa av honom håret ändrade sig redan innan vi hunnit stänga dörren om oss hos frisören! Anledningen var en stor häftig lila Renault som man fick äran att sitta i under klippningen. Som tur var så var vi ensamma i lokalen så det var bara att ta av honom jackan och placera honom i bil-stolen! Efter några minuter jublade han av lycka när han fick se resultatet och det var en mäkta stolt tvååring som för första gången blivit klippt av frisören och dessutom fått välja ut den mest skrikigaste neonrosa hårfärgen att pryda det som var kvar av skalpen med.

Storebror som är mer rutinerad inom frisöreriet klev även han i stolen utan nåt större väsen av sig och valde ut en mer neutral svart färg!

Hoppas bara inte Jesper också tänkt sig ner i den lila lilla renaulten, då tänker jag det blir slutet för den populära bilen!!!!

Memory lane...

Har de sista två dagarna varit vikarie på Järvenskolan i Gunnarskog. Har stortrivs!

När jag åkte dit igår, första dagen, dök det helt plötsligt upp nåt efter vägen som fick mig att hastigt bromsa in...

Thybergs livs!!!!!

Hjärnan började gå på högvarv och jag blev lite ställd. Kunde ju inte stå där mitt i vägen i morgonens rusningstrafik (ja, jag mötte faktiskt ett par bilar...) så jag fick börja köra vidare....

Men jag blev alldeles varm inombords. Och känslosam... Några tårar letade sig fram och det blev bara konstigt...

Först fattade jag inte varför, men sen började hjärnan lägga ut pusslet och jag kunde se mönstret...

När jag var barn brukade jag bo en del under somrarna med min mormor och min "kusin" i Perserud. Och då brukade vi ibland åka till Årbotten för att handla. Det var en av de turerna jag och K alltid ville följa med på. Att åka till Thybergs! Det var en otroligt mysig tur och vi satt där bak i mormors mycket lilla röda fiesta och pratade. Resan kändes lång... Mycket längre än till Arvika... Men tror inte avståndet var så annorlunda...

Och Thybergs var mysigt! Det var litet, mörkt och murrigt... Det var trångt och lågt i tak. Och allt de hade att köpa smakade alltid så mycket bättre även om det var samma sak som på andra affärer...

För mig är Thybergs, och kommer alltid att vara det, förknippat med mormor, K, fiestan och svensk sommar så som jag kommer ihåg att den alltid var när jag var barn (varm, solig,torr....).

Att se det igen, bara sådär, gjorde mig lite chockad. Dels för mina känslor som bara dök upp helt oförväntat, och dels för att jag trodde att det inte fanns längre... Och naturligtvis för att jag inte hade en aning om att Thybergs låg i Årbotten som låg på vägen till Gunnarskog.

Men nu vet jag. Och jag kommer garanterat att åka förbi fler gånger för att känna in stämningen... Och vem vet, nästa gång kanske jag stannar och går in...

Njutning

Vi åkte iväg hela familjen idag för att hämta hem Jesper från Lyckan där han lekt med en kompis.

När vi åker hem väljer han att köra lite sightseeing ute i skogen med resultatet att vi hamnar bakom en nästan halv timmerbil.

Efter fem minuter är intresset fortfarande på topp hos alla av det manliga könet. Själv känner jag mig mättad på träiga intryck!

Efter 10 minuter har även barnens intryck mättats och till skillnad från mig orkar de vare sig vara tysta om det eller sitta stilla. Per muttrar nåt om att jo det kanske hade gått snabbare att vända och köra tillbaka.

Det går några minuter.
"-men passa på och titta nu och njut!" säger Per lite halvdesperat...

Nån minut senare.
"- men det är väl lite roligt ändå?" frågar Per....

Jag säger bara att jag är glad att timmerbilen var halvfull när vi kom och att den vid den här stunden var klar!!!

Blommor till mor!

Med våren kommer det fina vårblommor runt om i rabatterna. Tulpaner, snödroppar, påskliljor och krokusar bland annat. Vi har inte direkt några vår-rabatter att tala om men trots det så är det några tappra blommor som varje år lyckas titta fram. Men de är få, och de är ganska små. Men nu i veckan fick vi äntligen se dem. Krokusarna är först upp och lyste så fint i lila och gult i rabatten utanför köksfönstret.

Kände mig en aningens gammal (igen) när jag flera gånger under dagen gick och sneglade på dem och kände hur jag smålog!

Tills Viktor och Erik kom hem, andra dagen! De såg mig stå och titta på blommorna och när jag senare lagade mat gick de glada i hågen ut och plockade en varsin bukett med blommor till mamma!

Och oavsett vad jag egentligen tyckte om att de plockat upp de få krokusar vi hade så kan man ju inte annat än smälta när man ser dem stå där med sina buketter och så lyckliga!

Viktors bukett är den lila. Erik, ja han är lite mer estetisk än vi övriga, men kolla vad snyggt det blev ihop!

Nu är det vår!!!

Lite av varje...

Tänkte jag skulle ha väntat med ett blogginlägg tills jag hade nåt riktigt häftigt att berätta... Men trots att det händer saker runt oss hela tiden så kändes inget riktigt som ett WOW WOW-moment! Men så tänker man efter lite mer och visst är det WOW WOW-moments runt oss hela tiden!

Vi, eller jag, har på nåt mirakulöst sätt överlevt omgång två av vårens förkylning/influensa. Börjar se slutet på tunneln och har fått ett litet hål i ena näsborren som kan förse mig med minsta lilla mängd syre som jag behöver för att överleva.

Jag har sökt ett nytt jobb! Det gör jag visserligen ideligen men ett nytt jobb som jag faktiskt VILL HA, så nu får vi väl bara vänta och se när nästa besvikelse hör av sig...

Och nu till den riktiga WOW WOW-känslan egentligen.... Erik är blöjfri!!!!! Dag som natt spelar ingen roll, grabben sover sen en vecka tillbaka utan blöja. Så, nu har vi inte ett enda blöj- eller vällingbarn kvar i familjen Rosenäs!!!! Lite vemodigt som sagt men hur underbart som helst!!!!!!

Och ett annat WOW WOW får väl vara att jag lyckades lirka med maken ut på en snabbfika på Nordells-uteservering idag, jobb till trots!!!! Jag hade fått hjälp av farfar med de små killarna för några ärenden på stan, och passade på att utnyttja situationen och få en halvtimme ensam med maken över en kopp kaffe!!!! Och riktiga vår/sommarkänslor överöste mig i dagens sol och värme! Så mycket att jag kostade på mig en ny vårjacka!!! Säg när det hände senast?????

Hola!!!

Jag ska måla hela världen, lilla pappa!

Vi sitter i soffan, jag, Per och Viktor. Erik har också förärat oss med sin närvaro en stund. Men efter ett tag försvann hann upp på övervåningen, och vi kunde höra honom greja uppe i hallen vid det rum som numera fungerar som bygg -och förråds rum. Vi anar oråd och följande dialog mellan far och son utspelar sig...

"-vad gör du?" (pappa Per)
"-mmm va?" (lille Erik)

"-har du pappas saker?" (pappa)
"- ja aa!" (Erik)

"-får du använda pappas saker då?" (pappa)
"-mmm va?" (Erik)

"-får du ha pappas saker?" (pappa lite högre)
"-neeej" (Erik lika oberörd)

"-Vad gör du då?" (pappa)
"-ja gjejer baja!" (Erik)

"-med vaddå?" (pappa låter lite orolig)
"-mmm va??" (Erik fortfarande oberörd)

"-har du målarfärg???" (pappan går nästan upp i falsett på grund av tidigare upplevelser)
(det är fullkomligt tyst... inte ett knyst hörs...)

"-har du färg???" (pappan igen, lite högre och nu i en annan position, liksom mer beredd...)
"-inte på MIG!" (han är fortfarande oroandes oberörd Erik)

"-men är det färg nån annanstans då?" (nu är pappan nästan på väg upp)
"-inte på denna i alla fall" (nej men så bra då Erik)

"-på vilken då???" (undrar pappan, rädd för att gå upp)
(det råder en lång och skrämmande tystnad....)

"-kommer pappa att bli arg???" (pappan är märkbart nervös, men har ännu inte vågat ta steget uppför trappan...)
(ytterligare en tystnad följer...)

Vi hör Erik falla i skratt och så svarar han:
"-neheeeeej, pappa, du är ju snäll nu ju....!

Förlängt kontrakt!

Ja, sjukstugan i Näs har fått förlängt hyreskontrakt. Det började ju lite stapplande i februari med sjuk Viktor, följt av sjuk Erik för att sen slå tillbaka igen på sjuk Viktor. Men sen har det varit lugnt, nästan så man inte trodde att mina tjänster längre behövdes...

Men men, hoppet sägs ju vara det sista som överger en och jag gav inte upp helt.... Och nu har det gett utdelning!

Kände i tisdags och torsdags att nu kanske det är nåt på gång i min egen kropp. Frossa, huvudvärk, ont i huden och känningar i halsen... Men återigen infann sig lugnet...

Jaja, vi kanske kunde satsa på nån annan typ av verksamhet då istället...

Men då.....

Hämtade hem Jesper i lördags morse hos en kompis som han sovit över hos. Diagnosen då var till en början bara huvudvärk. Ahhh... Inget värre än så muttrade jag och slängde i gossen lite Alvedon. När jag sen inte såg till honom på nån timme gick jag upp och kollade till honom. Diagnosen verkade ha förändrats.... 40.0 grader celcius i feber! Nu så, nu började det likna nåt eller...

Vaknade själv på söndagen med en hals som kändes näst intill obrukbar, en näsa utan lufthål och nåt som kändes som feber ( och jag som aaaaaaldrig får feber). Kämpade mig igenom dagen och var ganska pigg under kvällen. Per kallade min diagnos för "skönt-att-ligga-kvar-i-sängen-syndromet" med tanke på mina tidigare erfarenheter i veckan.... Bah!!!!

Igår vaknade jag ganska pigg trots halsont och tog en lugn dag ihop med Jesper som fortfarande hade feber och därför hemma från skolan. Så tack vare honom hade vi i alls fall nån beläggning i sjukstugan. Under dagen tyckte jag dock att min egen situation förvärrades så totalt att jag trodde slutet var nära... Jag kunde nästan ana ljuset där i horisonten... Vad skulle jag göra nu då? 32 år och trebarnsmamma??? Skulle jag skriva ett brev till familjen eller hur hanterar man nåt sånt här???
Jag beslöt mig för att det till att börja med måste dokumenteras hur fruktansvärt sjuk jag varit innan döden inträffat och tog därför det djärva beslutet att ta tempen på mig själv! Johorasatt!!! Jag tar ALDRIG tempen på mig själv, dels för att jag aldrig har feber och dels för att vi bara har en "rump-stick" och det känns som om jag växt ifrån det nu... Så nu vet ni hur fruktansvärt sjuk jag var igår... Jag tempade mig och höll andan... 37,3!!!!! Jajjemän!!!! Ingen dålig feber det inte... Kändes som om en del av mina krämpor försvann efter där... Vilket hån mot alla som faktiskt ligger nerbäddade med hög feber och som mår riktigt dåligt tyckte jag... Men jag kan väl oavsett resultatet på min temp inte borste från att jag faktiskt inte mår jättebra ändå.

Så idag verkade allt se ut att börja vända. Lite halsont och snuva för egen del och betydligt lägre feber på Jesper men tyvärr med en sjukt hemsk hosta...

ja då kliver han in, mannen i mitt liv, alla kategorier, sätter sig ner i soffan och ser ut som sju svåra år... Även han råkar ut för tempen, och ser man på, feber i allra högsta grad!!!

Sjukstugan har fått förlängt!!!

Ett toilette-ärende!

"En toalett, talspråkligt toa, är en anordning, oftast avses en vattenklosett, med uppgift att uppsamla och vanligen även avlägsna kroppsligt avfall, främst urin och avföring. Ordet toalett används även om det rum där anordningen finns. Ordet härrör från franskan och stavades ursprungligen toilette".

Inledningen ovan är från wikipedia och ger er förklaring av vad en toalett är för nåt. Med på wikis sida är också en bild på en helt vanlig porslins toalett, så som jag antar att vi alla känner igen den. Det vill säga, inga konstigheter.

Det som jag kan tycka är lite konstigt, är hur det varje år, ungefär vid den här tiden (och då menar jag vår-tiden) helt glöms bort vad en toalett är i vår familj, mig borträknad! Jag kommer ihåg vad en toalett är 365 dagar om året, oavsett årstid mm mm... Men mina fyra andra mansbesläktade familjemedlemmar, de verkar totalt tappa begreppet om toalettens innebörd så fort det blir varmt nog för att stoppa ut sin lille kompis ur gylfen! (det andra ärendet sköter de faktiskt fortfarande inne på toaletten, vad jag vet...)

Nu har jag börjat fundera på vad det här skulle kunna bero på???
Lathet? Vårkänslor?(ungefär som kor på grönbete) eller glömske-syndrom??? Eller vad????

Nu bor ju vi på landet så det stör mig egentligen inte, det var ju så majoriteten av barnen blev blöjfria så det är ju lite dubbelmoral att nu helt plötsligt förbjuda det. Men..........

.....,, Är det för mycket begärt att be dem att gå lite längre ifrån huset??? Bort mot skogen kanske....????

Jag klarade det!!!!

"- jag klarade det!!!"

Viktor ropar till mig när jag kommer ner till soffan idag på morgonen.

"-vaddå???" svarar jag och inser i samma stund jag har sagt det att det var väl den dummaste frågan i mannaminne!!!

Viktor har ju sovit första natten utan blöja inatt, och vaknat TORR!!!!!
Nu har han ju vaknat torr de flesta morgnar de sista veckorna vilket var anledningen till att han igår äntligen fick testa utan. Men för honom var just steget att slippa ta på sig en blöja vid sänggåendet ett stoooooort steg!!!!

Och vad jag förstod på pappa igår som fick äran att natta barnen då jag var på zumba, så var det en mycket mycket stor och stolt treåring som gick till sängs igår, och en om möjligt större och stoltare treåring som idag vaknade upp till en ny torr dag!!!!!!

Håll i hatten!

Idag har varit en seg dag... Hade mina tjejer, Therese och Pernilla, hemma igår för lite tjöt, vin och plock. Klockan går snabbt när man sitter och pratar och har det så trevligt. Men men, ingen fara på taket. Man är väl ung eller??? Som sagt, idag har varit en seg dag! Och ska jag va ärlig är den fortfarande ruskigt seg, söndagsmys till trots. Men tack vare Vasalopp, skidskytte-vm och sprinttävlingar har man genomlidit dagen förhållandevis bra.

Det kan finnas en möjlighet att barnen har en annan uppfattning om dagens upplägg men de kanske kände dåligt samvete för den tidiga uppgången imorse, kl 6.30, för de har varit tappra hjältar och inte klagat för mycket. Men vissa har man kunnat ana lite myror och rastlöshet i de små benen ibland... Vi gottgjorde dem faktiskt med en tur på fyrhjulingen senare på kvällen, för att lindra vårt samvete...

Denna trötta dag genererade som vanligt i ett antal goda skratt bjudna av våra barn. Dagens höjdpunkt får nog ändå ges till Viktor när han vid lunchen drabbats av ett lite för stort gäng myror i brallan, och som han inte lyckades hantera särskilt väl. Kan bero på att han även under den här myr-attacken fick nåt tjall på hörseln som tillfälligt slutade fungera. Pappan i familjen, som också tydligen har varit helt slut efter allt tjej-tjöt inatt, tappade då humöret för ett ögonblick på sin treåring. Viktor som då hunnit klättra upp och ner flertalet gånger på stolen, snurra flera varv och nästan haft ner ett glas ytterligare i golvet, får en hög tillrättavisning och hjälp av den slitna pappan att sätta sig tillbaka på stolen igen, och nu fortsätta lunchen igenom ordentligt sittandes vid bordet och äta upp sin mat. Treåringen tittar ner i tallriken. Jag väntar mig en högljudd reaktion från sonen, sådär som kan förväntas av en treåring i sitt esse av utveckling just nu... Pappan går runt bordet och sätter sig på stolen mitt över. Fortfarande tystnad...

"- oj oj, håll i hatten!!!!"

Viktor gör sitt statement....

Inget mer blir sagt i ärendet förutom Viktors upprepade frågor om varför vi skrattar så mycket så tårarna sprutar....

Vet inte om han nånsin fick svar på det...

Halvårs jubileum!

Igår, den 3:e mars, var det halvårs jubileum i Näs! För mig åtminstone. Då var det nämligen 6 månader sedan jag började med lchf och därmed också gav upp allt vad socker och stärkelse heter. För mig har det idag kommit att bli en livsstil precis som att vissa väljer att äta lördagsgodis, gå i folkdräkt på midsommar, bli vegetarianer eller nykterister med mera. Jag är en stolt lchf:are med en mage som sakta men säkert börjar friskna till... Och förutom det lilla extra jag kan "fuska" med i form av vin och mörkchoklad så har jag inte en enda gång "fallit" för några frestelser. Helt enkelt på grund av att jag inte är sugen på något. Och för att jag också nu sitter med facit i hand om hur min kropp reagerar om jag skulle stoppa i mig nåt som min mage/kropp inte vill ha. Då blir det ett mycket enkelt val!!!

Till jubileumets ära igår skulle vi passa på att rensa ut ur det gamla snacksskåpet... Resultatet var chockerande.... Och då kan jag tillägga att det dessutom var ett skåp som var förvånansvärt tomt mot hur det sett ut förut... Kanske lite beroende på att stora chipspåsar (som jag och Per åt förr) numera har bytts ut till lite mindre bilar-påsar (som är de små barnens favoriter). (Jespers godis brukar aldrig räcka till för att sparas).

Skåpet fick sig en omgång.
Vi fick oss en tankeställare. Igen. (kändes som om Anna Skipper stod och flåsade oss i nacken!)
Barnen fick en mini-skål med, kvällen till ära, fräscht godis.

Sen är jag ju gift med en ordningsman, så skåpet inte bara rensades, utan fick sig även en omorganisering också.

En bra start!

Igår var det sportlovets första dag och jag och barnen var ensamma hemma. Skulle så vara hela dagen också. Och jisses vad massa mys mys och mys vi skulle ha. Vi skulle ha en sån där dag som alla andra skriver in i sina statusuppdateringar på Facebook (men som ingen knappast tror på ändå)... Men nu började inte vår dag på det där mys-pysiga-mys sättet och av erfarenhet så vet jag att den inte skulle ha kommit att hamna i det läget heller överhuvudtaget nån gång under dagen. Så jag kände bara att vi måste UT! Men inte ut sådär "vanligt" som vi alltid gör. Vi måste ut på riktigt. Bryta dagens negativitet och börja om. Skickade sms till grannen för tips ( hon brukar alltid ha fullt med idéer, som hon dessutom genomför också med sina barn, inte bara tänker göra så som jag gör... Även om jag definitivt tror på att det verkligen är tanken som räknas). Jag hade bestämt mig för innan att jag oavsett vad svaret än blev så skulle jag göra det! Hon svarade Leklandet i Karlstad! Jo men visst, absolut, tjena hallå, med den starten på dagen??? Med mina ungar??? Ensam???? Men så såg jag efter lite närmare, hon erbjöd sig att följa med också ju...

Stönig som jag är, eftersom jag sagt att jag skulle göra det hon svarat så packade jag ihop tre barn i bilen, till viss del under en del protester, och hämtade upp grannen och hennes dotter. Nu var vi i alla fall på väg...

Vi kom dit 11.30 och lämnade det 15.30 (ungefär) och tiden dess emellan var helt otroligt underbar!!!!!!

Vi fick den där underbara mys-pysiga-mys dagen som alla andra har (och som man vi närmare eftertanke också vet att man själv också har ganska ofta med sin egen familj bara man lägger manken till, vilket man också gör mer än man vet om...)

Vi hade så kul att fotografen inte alltid skötte sitt jobb, och när han gjorde det, ja då hade vi för roligt för att sitta stilla länge nog för att hamna på bild....

Därav bildernas kvalitet!!!

Äntligen!!!!

Utbrast Per igår kväll när han kunde konstatera att jag var redo att gå och lägga mig!

Jag och Per har haft en regel om att vi inte stänger av eller byter ut en film som vi har börjat titta på.

Inte heller dricker jag kaffe på kvällen, och framför allt inte till "fredagsmyset".

Och är det helg, ja då går jag inte och lägger mig i arbetstid(det gör jag inte under veckorna heller oftast). Inte ens om jag är trött!

Igår gjorde vi allt det där. Vi drack en stor kopp kaffe till Skavlan. Ja ni hör ju.... Skavlan.... Sen började vi titta på en film, fredagsbion på Svt, som dessutom var bra. Men vi stängde av och stod i sovrummet innan 22.00!!!
Och det bästa av allt, det kändes såååååååå gött! Jag somnade direkt.

Per, som ända sen vi träffades, kämpat för att hålla sig vaken i soffan med mig, vardag som helg, efter att han insett att det där med sängen helt enkelt inte är ett alternativ förrän "tiden är inne", eller fått med mig på en kopp kaffe senare än middagstid i normala fall var hur nöjd som helst!

"-Äntligen! Som har har väntat! Jag har varit gubbe ensam länge, men nu äntligen har "mi smöle" blivit tant på riktigt!!!"

Så sammanfattar han de sista månadernas utveckling...

Då har jag inte bara konstaterat det själv, utan jag har även fått det bekräftat!!!

Kan komplettera med...

Att jag också, i min förvandling till "tant", börjat dricka kaffe mitt i en vinkväll med goda vänner. Det har aldrig tidigare hänt, men efter förra fredagen så känns det som om det kommer att bli fler gånger... Det var gött!

Och inte nog med det, i lördags, efter ljust och fräscht, åkte vi hem! Jajjemän, två glas rött till maten, en fantastiskt rolig show där man kom helt upp i varv och sen.... 6 mil hem i bil!!! Med en enda tanke i huvudet: "- jag vill hem och sova!!!!" i vanliga fall skulle man ha planerat inför det här i flera veckor, bestämt pub-runda och gått ut för att prata, skratta och dela på nån ytterligare flaska vin...

Leif GW Persson har uppgraderats till nån form av manligt idol-virke...

Jag har tagit mig in-runt-shoppat-ut på Ikea på under halvtimmen!

Kvalitet och komfort framför allt!!! Typ ett nytt motto...

Det började med en pelargon....

Sen blev det ytterligare tre stycken, röda pelargoner...
Året efter blev det rosa pelargoner, inte mindre än tio stycken!!!!!

Sen dess har det gått snabbt. Och listan är lång på saker som bevisar att jag sedan länge passerat GÅ! Och nu finns det ingen återvändo! Jag har accepterat mitt öde...

Det sista i raden av bevisen är;
- inslagen med Helena Bergström på melodifestivalen!
- ÖB-reklamerna
- reklamen från Ski-Sunne. (herrejisses vad jag lider med er som aldrig kommer att få se den reklamen... )

Nu var det bara exempel från tv men det är där jag faktiskt slappnar av på kvällen och återhämtar mig och i den stunden, mellan fullkomligt full i skallen och fullkomligt tom i skallen så fastnar detta... Och jag älskar det!!!! Jag avskyr verkligen reklam, men vetskapen om att något av ovanstående skulle kunna dyka upp i rutan får mig att härda ut! Och då brister allt.... Det går inte att hålla tillbaka vare sig skratt eller tårar, ja tårar, jag kan ibland skratta så jag gråter, och till och med till dessa reklamer...

Per brukar titta på mig, små-le och ge mig en varm kärleksfull blick samtidigt som han skakar lite lätt på huvudet... Jag vet vad han tänker! Han har sagt det förut!

Jag är en TANT!!!! Och jäkligt stolt över det!!!!

Tre plus två = 32

I lördags fyllde jag år, 32 år. I vår familj finns tre barn och två vuxna, och de är verkligen det bästa och viktigaste som jag åstadkommit under mina 32 år, min familj.
Och som jag sa i lördags redan så är jag löjligt förtjust i att fylla år, men får väl erkänna att det trots detta inte berör mig så mycket när saker inte blir som jag planerat längre. Det är väl ett ålderstecken kanske eller så har jag bara mognat ändå... Och kan även tillägga att det för varje år blir svårare att svara på frågan om hur gammal jag är utan att behöva tänka efter...

Lördagen började ju som bekant med en huvudvärk som gav sig till känna efter att jag väckts av nyheten att mamma var magsjuk, och det var även hon som skulle vara barnvakt under kvällen. Men det löste vi, svärmor kunde rycka in. Och även huvudvärken svarade på en Ipren så nu fanns det inga hinder kvar...

Nere möttes jag av ett paket, ett STORT paket. Enligt Per för stort för att packa in, så det var filtarna från soffan jag fick slita loss för att se innehållet. Inte lika "barnsligt" men spännande ändå...

Sen var det dags. Grekisk restaurang och vidare mot LLA och Ljust & Fräscht med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström! Och utan att överdriva så beklagar och ömmar jag för alla er som inte har eller kommer att se föreställningen!!!! Eller läsa boken i nödfall.... Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv på så kort och koncentrerad tid... Tiden sprang iväg och jag som aldrig tidigare hållit Schyffert som nån favorit har börjat ändra uppfattning... Jag anser de två männen vara komiska men verklighets förankrade genier. Att under två timmar, stå rakt upp och ner och PRATA omkull en hel arena så tårar och skrattsalvor haglade kan bara vara genialiskt! Jag älskade det!!!

Och så det träffade... Varenda hint, varje utkastat skämt om dagens inredningshysteri och känslan av onöjdsamhet satt som ett smäck!!! Det kändes ibland som om de fört dolda intervjuer med mig och använt som underlag för showen. Men, tittade man sig omkring på de tusental personer som satt där i publiken i lördags, och på de alla tusentals som redan varit och sett showen och som ska se den, så vet man att de upplevde precis samma sak... Och det är så gött att veta... Jag är inte ensam i min strävan efter att bli nöjd!!! Och jag är inte ensam om att inte inse att problemet förföljer mig vart jag än går (eftersom det är "jag" som är problemet)... Ingen av oss är ensam...

Men det konstiga mitt i allt detta är att jag ändå kan känna att jag är ganska nöjd med att vara "missnöjd" så nånstans har jag väl redan kompromissat med mig själv om hur nöjd jag egentligen är...

Men allt detta är bara materialism och när det gäller de saker som verkligen räknas, som Per och barnen, och mina andra nära och kära, ja då är jag kompromisslöst otroligt nöjd!!!

Och det gör att jag utan dåligt samvete kan kosta på mig lite "missnöjsamhet" då den vita nyansen på väggen i köket inte stämmer överens med den vita nyansen i hallen, eller att Klinkergolvet i hall 1 inte matchar det som ligger i hall 2 på andra sidan huset... Mm mm...

Hoppas mina underbara föräldrar kryar på sig snart, och att brorsan får ordning på bilen. För hur det än är så känns det inte riktigt på samma sätt att fira födelsedagen utan er!!!!!!

Alla är vi olika....

.... Och tur är väl det!
Detta hade jag kunnat haft ett inlägg långt som en roman om bara utifrån saker jag sett eller hört sista veckan... Men jag tänker hålla det både kort och intimt idag.

Vissa väljer att baka pepparkakor med sina barn.... Vi väljer att smacka ihop lite färsbiffar med våra!!! Men jisses vad gott det blev, och alla i olika färger och former. Det låter kanske konstigt med färgerna, med det stämde faktiskt...

"-nu ärre att välldi fest du!"

Det är min födelsedag. Jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Nästan så det blir roligare för varje år.

Årets frukost-bricka bestod av bubbelvatten, Ipren och en bit mörkchoklad. Perfekt!!!
Barnen fick en varsin clementin. Även om Erik äter upp chokladen i stället.

Just nu försöker vi lista ut vad jag ska få i present. Viktor är mycket hjälpsam.
Enligt honom är paketet "-så hääääär långt ( slog ut armarna och knockade pappa) och är en konstig grej där man "ska gå ut och in och sådär på".

Ikväll är det Ljust och Fräscht med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström i Karlstad som gäller. Om nu allt löser sig. Barnvakten har nämligen anmält sig magsjuk!!!!!

Äktenskapsritualer

Man brukar ju prata om hur par som är nykära liksom smälter ihop och blir till ett. Hur man andas och lever i samma andetag och så vidare.

"man blir som man umgås" är ett uttryck som används flitigt i vår närhet.

Kom att tänka på detta idag, och på hur det blir sen. När man faktiskt träffats mer än ett par veckor, börjat äta och andas sin egen luft igen och när man börjat inse att man faktiskt var två individer och inte siamesiska tvillingar och därmed tagit sina läppar tillbaka. Hur blir det då???

Jag och Per har vad vi tror kommit att utveckla nåt som måste gå under benämningen äktenskapsritualer.

Vid umgänge i soffan på kvällen, barnen har lagt sig och vi tar för oss av fulla muggar av lugnet tillsammans. Vi kan sitta omslingrade eller bara tätt ihop, men alltid ihop. Då, mitt i ett trevligt, spännande, romantiskt, roligt ja you name it program. Det som visas på tv:n kan vara allt från Antikrundan och veckans brott till actionfyllda filmer och spännande serier. Men så händer det nåt, det blir REKLAM (oftast på de program vi kollar på) och vad händer???? Jo, då per automatik liksom löser vi upp oss ur vårt mys-grepp..... Och sätter oss upp! Rakt upp och ner i soffan som två kakpickar!!! Lite framåtlutande med armbågarna i knät och benen lätt bresade. Ni vet, så där gubbigt! Och så sitter vi så tills reklamen är slut, då faller vi snyggt ihop i varandra igen och fortsätter titta vidare. Ingen av oss har nånsin kommenterat detta men idag blev det oundvikligt, och så tydligt, detta är bara en sån där sak som vi gör och som vi "alltid har gjort"!

Jag kommer försöka vara uppmärksam på vårt äktenskapliga beteende framöver och se om jag hittar fler ritualer. Vi vet att dem finns men de kan va svåra att lokalisera när de blivit så ingjutna att man utför dem per automatik.

Ytterligare en grej är vårt beteende kring sång här hemma... Han ylar, jag fyller i! Ett par ord, eller en mening... Det räcker där. Inget vi pratar om, det bara sker....

För glupska!

Hade tänkt att jag skulle ha fotat maten som jag lämnar recept på så ni får se hur god den är.... Men har upptäckt att det inte blir så. Svaret är helt enkelt att vi är för glupska! Så fort maten blivit klar så ligger den upplagd på våra tallrikar och har redan börjat att skyfflas in i munnen...

Vi dötter i hövve, som Per så ödmjukt uttrycker det!

Idag blev det baconlindad dijon-kyckling i grädde och blomkålsris! Hur gott som helst, och ännu godare hade det nog kunnat vara om vi hade kommit ihåg att krydda maten också.
En liten detalj som glömdes bort i yran när vi alla kom hem och Per börjat med maten. Min vana trogen hoppade jag rakt in i den påbörjade middagslagningen trots att Per hade full koll på den själv... Och ni vet ju, ju fler kockar... Kryddorna fick därmed stanna i lådor/skåp ikväll och ska förhoppningsvis tas fram i tid för matlagning imorgon!


Recept:
Linda bacon runt kycklingfiléerna och smörj in "paketen" med dijonsenap. Stek dem snabbt i smör och lägg i en ugnsform. Häll över grädde och KRYDDA!!!!!! (valfritt)
Kör i ugn tills kycklingen är klar.

Riv under tiden blomkål på grova sidan. Hacka och pressa lök/vitlök. Fräs löken i rikligt med smör tillsätt sen blomkålen och krydda. Även där valfritt! Låt mjukna upp på medel/svag värme under tiden kycklingen blir klar.

Servera!!!

Kan meddela att vi också beställt ytterligare 4 veckor med lchf-matkasse från BramatHemma.
Vad gött det känns att kunna vara så ombytlig, bara totalt dissa för att veckor senare hissa!!!!

Och jag hissar verkligen vårt val just nu! Anledningen är ingen mindre än den att det känns som semester i mitt vad-ska-vi-äta-planerings-område uppe i hjärnan. Det är oftast (läs alltid) jag som planerar och bestämmer vardagsmaten och det resulterar därmed också oftast (läs alltid) i att det blir jag som lagar den. Jag älskar att laga mat, men jag gillar sämre att planera och bestämma den, och sen få kritik för att det inte passar (läs äckligt enligt barnen). Nu sker inte detta! Maten kommer färdig packad, ställs in i kylen, och tillagas efter bestämda recept och jag kan inte på några villkor hållas ansvarig för om maten inte passar alla i familjen----- det är ju inte jag som bestämt den!!! Barnen har fattat grejen och det har inte ens varit gnäll över champinjoner i maten av någon!!!

Och..... Per har till och med ätit blomkål och broccoli, kokt, som ett tilltugg vid sidan av maten!!!! Tjoho!!!! Är nästan så jag känner mig fenomenal!!! Oslagbar!!!

Köttbulle-kuppen!

Nu har vi testat BraMatHemma:s matkasse i en vecka och överlag är vi nöjda. Vi har fått mat så det räcker till middag, lunch-matlådor till mig och Per och även lite blandade rester som blev lunchen idag. Vi kompletterade dagens rester med lite frysta köttbullar. Ja, naturligtvis värmde vi dem innan vi (barnen) åt dem men det fattade ni väl hoppas jag....
Erik är väl den i familjen just nu som är mest besatt av köttbullar, 14 igår och 10 idag. Att det inte blev fler köttbullar vare sig igår eller idag berodde på att han igår blev mutad med ostbågar och idag på att de helt enkelt tog slut eftersom även pappa ville ha sig några. Till hans köttbulle-besatthet hör också att inget annat som finns på tallriken går att äta, eller ens smaka på så länge det finns köttbullar kvar. Ibland inte ens efter att köttbullarna tagit slut. Så var det idag, trots att det som fanns med på tallriken var broccoli- och skinkgratäng som han för två dagar sen smällde i sig två stora portioner av på nolltid!!! Men idag var det stopp!!! Inget annat än köttbullar skulle över hans läppar idag!
Och råkade det komma lite smulor av gratäng eller en droppe av ketchup på köttbullarna, ja då var det som att helvetet bröt ut!!! Eller ett världskrig i alla fall...
Så kom han då till den sista köttbullen.... Han hade då hittat två kalla köttbullar nere i en rest-bunke.... Satte den på gaffeln och.... Tappade den!!! Rakt i ketchupen!!!!! KATASTROF!!!!!!!!!!! Minst sagt.......
Pappa hade ett par köttbullar kvar. Och lovade att lösa situationen. Jag föreslog tricket att helt enkelt slicka/suga av ketchupen och lämna tillbaka köttbullen åt den panikskrikande Erik. Per övervägde lösningen men beslöt sig för att testa en annan lösning. Han tog en av sina köttbullar, och delade den och gav ena halvan till Erik i tron om att Erik inte sett något och att katastrofen nu borde vara avvärjd!!! En köttbulle-kupp alltså!

PANIK!!!!!!!!! Blev resultatet.... KATASTROF!!!!!!

Köttbullen var ju för fasen varm!!!!! Inte alls het-varm, ganska svagt ljummen egentligen.... Men hans förra köttbulle hade ju varit kylskåpskall, och nu det här.... Bluffen var genomskådad!!!!

Mitt uppe i all kalabalik och kaos som sen följde lyckades vi ändå behålla lugnet allihop och Erik fick sig en köttbulle till slut, vilket fick lugnet att sprida sig över resten av rummet och senare även hela huset.....

Puh!!!!!

No More köttbulle-kuppar!!!!

LCHF-recepet

Veckans två första middagar har fallit väl ut. Jag har lovat många av er en längre tid att skriva ner lite recept och har tänkt att jag ska ta tag i det nu.
Hoppas det kan bli ett par recept i veckan åtminstone.

Något som vi äter ganska ofta på helgen istället för klyftpotatis eller potatisgratäng är en Halloumigratäng. Nu blev det istället måndagsmaten eftersom det ingick i matkassen som vi beställt.

Skiva halloumin och lägg i en ugnsform. Blanda crème fraîche med grädde och häll över osten. Sen brukar jag krydda över med svartpeppar, lök- och vitlökspulver.
Igår blev det kycklingrullar till.
Dela ett paket champinjoner och stek i smör. Krydda med salt och peppar. Blanda med några matskedar crème fraîche och låt puttra.
Skiva kycklingfiléerna och platta till dem, så de ser ut som "fjärilar". Lägg på svampröran och rulla ihop. Linda bacon runt. Lägg i en smord form.

Både kyckling och gratäng körs i 175 grader i ca 20 min. Jag är ju superkänslig när det gäller kyckling så våra åkte i dryga 40 minuter, men var otroligt saftiga trots det. Och även gratängen blir godare om den får åka med ett tag längre tycker vi. Men det är ju en smaksak...

Idag blev det skinkgryta med blomkålsmos.
Skiva och hacka lök, champinjoner, röd spets paprika och fräs i mkt smör. Peppra och salta. Tillsätt grädde och crème fraîche. Smaka av med sambal oelek.
Bryn skinkschnitzlarna i smör och rör ner dem sen i grytan med grönsaksröran.

Moset är kokad blomkål med smör och grädde till lagom konsistens, alltså inte så mkt grädde åtminstone.

I vår familj är inte moset nån höjdare men vi smakar i alla fall. Däremot kör vi en grön-grönsallad till maten med citronolja och örtsalt som dressing vilket passar oss alla mer än blomkålen. Och vad gjorde barnen utan sin broccoli!!!!

Hoppas ni testar!

Imorgon kör vi köttbullar och tomatsås. Utan såsen för min del då den innehåller lite för mycket tomater för min smak, men ska bli kul att se vad barnen tycker! Och på torsdag är det broccoli och skinkgratäng som gäller. Vilket också är en favorit här hemma, då med vinmarinerad kassler istället för skinka!

Återkommer med recept och kanske nån bild emellanåt!

Varsågod och ät!

Slutet på en era...

Jag har inte sagt nåt tidigare, men det är några veckor sen vi bestämde oss för att avveckla barnens välling. Viktor hade själv börjat avveckla den genom att välja riktig kvällsmat med Jesper vissa kvällar. Och när även Erik frågade efter kvällsmat för några veckor sen så kändes det som att de började bli redo att ta steget.
De var även dåliga på att äta frukost de dagar de skulle till dagis då det blev alldeles för tätt mellan välling och frukost ( ja, de åt både och). Vi testade i alla fall en helg för ett tag sen, och idag när jag skulle städa köket hittade jag deras flaskor på hyllan, fortfarande oanvända... Så man kan väl säga att vi lyckades med den avvecklingen ganska smidigt ( om nu faran är över). Så idag firar vi 2 veckor och 2 dagar som vällingfria!!!! Och ja just det ja, även som helt blöjfria på dagtid hela familjen!!!! Tjoho!!!!!!!!

Men om det suger??? Ja Big Time!!!!! Det var ju bara det här som fattades, nu är vi på allvar bebis-befriade!!! Och jag sörjer..... Igen....

Men vi har en liten hake kvar som håller dem kvar som lite lite lite lite lite bebisar.... Deras sov-grejer!

Fast i och för sig, även där håller Viktor på att avveckla sig själv känns det som.

När våra två små barn föddes fick de ett varsitt paket med snuttefiltar, fyra stycken var. Viktor valde direkt ut en av snuttarna, den randiga. En annan hamnade på dagis. Övriga två ratas än idag. Erik kändes lite mer genomtänkt i sitt val, han tog alla fyra och lämnade en på dagis.
Jesper körde istället på satin-örngott som han hämtade ur mormor och morfars linneskåp. Som mest tror jag han hade 5-6 stycken på samma gång. Och dessa hade han kvar en stund efter att nappen lämnats till sopbilen. De har även fått en varsin gose-hund. Jesper har till och med fått tre olika, han har aldrig brytt sig om nån av dem. Viktor älskade sin från första ögonkastet. Erik väntade in sin hund, men när han väl tog sig an den så blev det på allvar. Nu har han även tagit hand om två av Jespers utfrysta vovvar som ändå följt med oss i alla år.

Nu till saken då, Viktor har ju bara haft en snutte, den är liksom "it"!!! Och inget annat duger. Den har dock i te så lång tid kvar att leva känns det som. Den från början kvadratmeter stora snutten är numer bara remsor kvar av... Han har fått en extra mumin-snutte, men den har låååååååång väg kvar innan den kommer upp i samma status... Eller nån annan status överhuvudtaget.... Tur han har vovven säger jag!

Erik har kvar alls sina tre snuttar hemma, och sin vovve! (och Jespers). Men Erik skulle säkert kunna klara sig utan snutte, bara vi klippte av tvättråden åt honom. Herregud, han kommer vara världens tvättexpert innan tre års ålder!!!!
Nappen är det snart ett år sedan an avvecklade... Delvis själv....

Det största "problemet", utmaningen som vi har framför oss är med all säkerhet Viktors fingrar!!! Han har inte napp, inte tumme utan två fingrar som verkar sitta som gjutet i hans mun så fort tillfälle ges...

Och det känns som om vi där kommer få äta upp all den här smidigheten vi hittills blivit bortskämda med...

Ni där, snälla hjälp mig nu... Ni som har haft barn som sugit på tumme/fingrarna, hur sjutton får vi ett slut på det???
Har nån konkreta tips och idéer???
Vi skulle ha tagit tag i det då han fyllde 3 år.... Det är 3,5 månader sen!!!!
Hur gör vi?????
Kan tilläggas att han är stönig likt inget ni nånsin träffat också, så " prata" brukar inte funka, inte heller mutor eftersom han liksom ser igenom allt sånt... Det är skrämmande när man vet att han bara är 3, hur han kan analysera så bra!!!

Hjälp?

Bra mat hemma!

Ibland överträffar jag mig själv. Vad kan det va nu, drygt två månader sen jag hyllade konceptet med årets julklapp, en matkasse, även om jag totalt dissade konceptet för just vår familj. Igår fick i alla fall vår familj vår första leverans av fyra veckors prenumeration av en egen matkasse. Vi har nu på prov bestämt oss för att testa en matkasse från Bra mat hemma, med Carl Jan Granqvist i spetsen. Anledningen är inte bara att testa konceptet utan att testa konceptet i LCHF. Den här månaden kör Bra mat hemma med temat LCHF och det fick oss på fall. Och jag kan bara säga att den känslan som i alla fall fyllde mig igår när man fick ställa in varorna i kylen var på länge oslagbart. Så nu ska jag leva på det.... Länge.... Snart är vardagen ikapp igen och man behöver kamma håret och äntra ICA. Men tills dess nöjer jag mig med att läsa innantill och plocka fram det som någon annan bestämt åt oss och där allt redan finns inhandlat. Grejen var att få tips och idéer på god och nyttig mat nu när man fått lite ide-torka efter 5 månader med lchf-kost. Och det ser redan lovande ut, för hela familjen!

Ordblind?

Fick frågan idag från min mamma om jag var ordblind. Hon anser att jag stavar som en kratta när jag skriver bloggen. Och hur rätt hon än har om hur jag stavar så är svaret NEJ!

Har alltid varit "bäst" på att stava och bokstavera ord. Däremot är jag otroligt dålig på tekniska prylar och har därmed också ett oerhört taskigt tålamod när det gäller desamma, och så är jag slarvig!

Detta i kombination med varandra rimmar illa då jag ska försöka skriva mina blogginlägg från min iPhone. Jag skriver alldeles för fort, har en tvångstanke om att alla "knapptryckningar" ska hålla en viss rytm och så läser jag aldrig igenom det jag skrivit innan jag publicerar. Till detta hör att en iPhone har ett eget liv också. Det är ingen vanlig "död" mobil eller compact computer, utan det är en alldeles egen individ, en levande teknisk pryl som alldeles för ofta i mitt fall får utrymme att gå sina egna vägar och med alldeles för fria tyglar.

Jag har idag lovat min mamma (och min man) att försöka skärpa mig och leva upp till mina svenska-kunskaper och försöka bli mindre slarvig i mitt skrivande! Vad sen iphonen beslutar att göra för att bistå mig i kampen mot perfektion kan jag inte gå i god för men jag hoppas på ett starkt stöd!

Annars får jag bara hoppas på att ni är bättre på att läsa än vad jag är på att skriva rätt på en iPhone så att ni ändå fattar vad jag försöker få fram!

Lära gamla hundar att sitta

Med -20 grader utanför dörren och barn sim ännu inte helt kryat på sig, fick utflykten till Ängen och pulkabacken vänta. Vi beslöt oss för att stanna inne och satsa på lite kvalitetstid med barnen. De sista månaderna, och framförallt de sista veckorna har fokus legat på att beta av alla påbörjade projekt och tömma renoverings-planerings boken. Det har vi lyckats med nu och ALLT som vi hade på bordet är ny avklarat. Observera att detta inte är detsamma som att vi är klara med alla projekt men att delmålet som vi hade lagt fram nu är klart och vi kände alla att nu behöver vi en paus. Både lusten och pengarna vill läggas på annat de närmaste veckorna, även energin! Så den här helgen är vigd till våra barn och saker som de vill göra nu när vi äntligen båda två kan ge vår fulla närvaro.

Men som sagt, Ängen får vänta likväl badhuset och Nöjesfabriken tills barnen piggnat till ordentligt. Vilket inte alls verkar vara så långt undan då både jag och Per idag vaknat och verkar stå på tur inför att ta över förkylnings-stafettpinnen! Jippie! Det brukar va ett säkert tecken på att barnen börjar bli bättre när vi istället hamnar i soffan, små och ömkliga...

Viktor överhörde mig och Per prata om våra erfarenheter som "pusslare" som barn. Per nämnde väl att han i Viktors ålder inte pusslade så mycket utan att det kom senare. Viktor tolkade det som han ville och hans tolkning var att pappa absolut inte kunde pussla, alls! Snäll som han är ville han hjälpa sin far som gått miste om denna kunskap och tog på sig rollen som pedagog för att lära Per att pussla.

Efter en stunds pusslande kom utvärderingen. Pappa får godkänt.
"-du var ju inte så dålig pappa. Du var ganska duktig!"
Beröm från sitt barn värmer en mans hjärta och nu sitter han och pusslar för fullt... Fortfarande.... (pappan alltså)

Bli inte fundersamma....

.... Om våra söner vid nästa besök frågar er, om än mycket vänligt, om de behöver ha jobbskor på sig för att kunna gå in i ert hus/rum... Vi har tydligen renoverat så mycket sista åren att barnen blivit yrkesskadade. Frågan om de behöver skor/jobbskor för att äntra rummen här hemma dyker upp flera gånger om dagen just för tillfället.

Så det är inte er det är fel på, ni har garanterat städat ypperligt och de är alltså inte medvetet oförskämda, det är bara resultatet av "över-renovering"!

Vi ska snart satsa på att "bota" och "av-renovera" barnen!!!