söndag 4 mars 2012

Håll i hatten!

Idag har varit en seg dag... Hade mina tjejer, Therese och Pernilla, hemma igår för lite tjöt, vin och plock. Klockan går snabbt när man sitter och pratar och har det så trevligt. Men men, ingen fara på taket. Man är väl ung eller??? Som sagt, idag har varit en seg dag! Och ska jag va ärlig är den fortfarande ruskigt seg, söndagsmys till trots. Men tack vare Vasalopp, skidskytte-vm och sprinttävlingar har man genomlidit dagen förhållandevis bra.

Det kan finnas en möjlighet att barnen har en annan uppfattning om dagens upplägg men de kanske kände dåligt samvete för den tidiga uppgången imorse, kl 6.30, för de har varit tappra hjältar och inte klagat för mycket. Men vissa har man kunnat ana lite myror och rastlöshet i de små benen ibland... Vi gottgjorde dem faktiskt med en tur på fyrhjulingen senare på kvällen, för att lindra vårt samvete...

Denna trötta dag genererade som vanligt i ett antal goda skratt bjudna av våra barn. Dagens höjdpunkt får nog ändå ges till Viktor när han vid lunchen drabbats av ett lite för stort gäng myror i brallan, och som han inte lyckades hantera särskilt väl. Kan bero på att han även under den här myr-attacken fick nåt tjall på hörseln som tillfälligt slutade fungera. Pappan i familjen, som också tydligen har varit helt slut efter allt tjej-tjöt inatt, tappade då humöret för ett ögonblick på sin treåring. Viktor som då hunnit klättra upp och ner flertalet gånger på stolen, snurra flera varv och nästan haft ner ett glas ytterligare i golvet, får en hög tillrättavisning och hjälp av den slitna pappan att sätta sig tillbaka på stolen igen, och nu fortsätta lunchen igenom ordentligt sittandes vid bordet och äta upp sin mat. Treåringen tittar ner i tallriken. Jag väntar mig en högljudd reaktion från sonen, sådär som kan förväntas av en treåring i sitt esse av utveckling just nu... Pappan går runt bordet och sätter sig på stolen mitt över. Fortfarande tystnad...

"- oj oj, håll i hatten!!!!"

Viktor gör sitt statement....

Inget mer blir sagt i ärendet förutom Viktors upprepade frågor om varför vi skrattar så mycket så tårarna sprutar....

Vet inte om han nånsin fick svar på det...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar