Att Sverige inte är större än det egentligen är. Satt just nu och kom att tänka på våra olika road trips som vi gjort i familjen. Antingen jag och Per ensamma eller tillsammans med alla barnen. Vi gillar ju att åka bil allihop och planeringen/packningen inför en tripp är nästan lika rolig som själva stunden i bilen (och detta är sant, även om det stressas, bråkas, tjafsas och gnälls innan vi kommit iväg). Men när vi väl sitter där, i bilen som packade sardiner och bilen börjat rulla, ja få är det ganska mysigt! Och vi har varit med om ganska roliga saker ändå ( även om en del först blivit roligt i efterhand).
Vi har en resa till Partille i somras där vi skulle köpa en dodge journey. Bilen gick hur bra som helst.... I några minuter... Sen lös varenda lampa, och snart stod bilen snyggt placerad i en vägkorsning och jag och gå-glade mannen fick i sommar hettan gå tillbaka! ( under en period där min mage var som värst dessutom!).
Vi har en tur hem från Linköping dagen före nyår där vi kom till Björneborg innan mannen tvärhoppar ut ur bilen och börjar spy ner ett elskåp! Vi kom till högboda innan jag fick ta över körningen iaf...
Under ytterligare en tur till Linköping har ett övergivet hus använts för att få ta emot andra slag av kroppsvätskor... ( och nej, det är inte som ni tror!!!!) det är lite drygt ett år sen den resan och jag glömmer den aldrig! Och det var nog också ner som ett elskåp i hus format än ett hus hus och jag vag livrädd att någon från the Blair witch program skulle överfalla oss... Mig på insidan, Per på utsidan... Jag är övertygad om än idag att krafterna fanns där...
När jag (enligt Per) föll i gråt då vi svängde in på campingen i somras (efter att de skrattat åt oss vid telefonbokningen till och med)... Jag anser nog mest att mitt ansikte var förvridet i nån form av chock!!!
En tripp efter gps slutade djupt in i mangskogsskogen där vi tillslut befann oss bland ett antal vägar som skulle ha tagit oss hem men som för tillfället var belägna under ett par metet snö och uppenbarligen inte alls var föremål för nån plogning!
Vi åkte till Växjö en gång, köpte bil där med, min absoluta favorit bil, när vi skull åka hem sen åkte mannen före i den gamla bilen och lämnade mig ensam ute på vägen, nånstans mellan Växjö och Näs! Fråga mig inte var, och definitivt inte hur fort jag fick köra för att hinna ikapp!!
Ojojoj, det finns mycket mer av detta längs memorylane...men....
Därför är det skönt att Sverige inte är större, vi har liksom pinkat in ett litet revir ute i landet med egna små minnesmärken som gör att våra nationella resor fram och tillbaka för det första inte känns liks långa och avlägsna utan ändå "som hemma" hela tiden....
Hmmm....
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
Egentid
Jag har precis hällt upp ett sort glas med Ramlösa, jordgubb/lime (och ja, vi köper för det mesta vårt bubbelvatten-trots att vi har en soda stream... ) just för tillfället uppmuntrats jag dessutom er alla att även ni köper ert bubbelvatten, och då såklart just Ramlösa, då de nu skänker en liter rent vatten till olika projekt i Afrika i samarbete med Röda Korset!!!
Ja, sen bröt jag loss två bitar av den mörka chokladkakan, ena med smak av mint den andra av smaken hallon. Jag tog med mig en bra bok, en bra tidning och fjärrkontrollen till tv:n och kröp upp i soffan! Det är dags för egentid.
Har spenderat dagen tätt ihop med trötta, gnälliga, arga barn medan mannen och en elektriker fixat med elen till vinden, så nu tog min älskade make med sig bråkstakarna ut till garaget så jag skulle få en andningspaus!!!! Tack älskling!!!!!!
Så nu sitter jag här, och om nån minut kommer jag lägga undan mobilen och dyka ner i min lektyr, njuta av gott bubbelvatten samtidigt som jag gör en god gärning och suga förnöjt på min choklad!
Egentid!!!
Ja, sen bröt jag loss två bitar av den mörka chokladkakan, ena med smak av mint den andra av smaken hallon. Jag tog med mig en bra bok, en bra tidning och fjärrkontrollen till tv:n och kröp upp i soffan! Det är dags för egentid.
Har spenderat dagen tätt ihop med trötta, gnälliga, arga barn medan mannen och en elektriker fixat med elen till vinden, så nu tog min älskade make med sig bråkstakarna ut till garaget så jag skulle få en andningspaus!!!! Tack älskling!!!!!!
Så nu sitter jag här, och om nån minut kommer jag lägga undan mobilen och dyka ner i min lektyr, njuta av gott bubbelvatten samtidigt som jag gör en god gärning och suga förnöjt på min choklad!
Egentid!!!
tisdag 27 december 2011
Min egen Ernst!!!
Ja, det är han verkligen, Per, min alldeles egna Ernst! Mindre feminin dock och en aning mer manlig, men precis lika praktisk, kunnig, påhittig och kreativ!
På ett annat sätt bara...
På ett annat sätt bara...
Och när barnen sov....
.... och vi krupit upp i soffan med myskläderna på (ja, jag iaf, Per hade inte fått av dem i tid för fotograferingen bara) för att titta på en film på julaftonskvällen, då passade vi även på att skåla för oss, för barnen och för familjen på 4-årsdagen av vår förlovning! Trots att vi idag är gifta känns det lite speciellt att komma ihåg denna dag! 
Underbara jul!
I år fick vi fira jul!!!! Och trots vårvädret så blev det faktiskt en riktigt fin jul.
Grötfrukost med svärföräldrarna fick inleda dagen, och såklart hade ju tomten lämnat ner lite klappar ute på trappen lagom till detta.
Sen blev det fortsatt firande hos mina föräldrar, klassiskt med julbord, Kalle anka ( som jag faktiskt för första gången på många många år orkade ägna några minuter). Efter där kom tomten och lyckan var total för barnen (nja, för mig med faktiskt). Barnens leksaksförråd har fyllts till bredden och jag har stillat mitt skobegär för en stund!
Mina bästa presenter: en natt på Sunne spa med valfri behandling tillsammans med maken, presentkort på inredning, bidrag till ännu mer inredning, nya vita fina peperoni vinterkängor och Mia Skäringers nya bok "avig Maria", en bok om LCHF!
Vi fick tipset före jul av mina föräldrar att ta med släpkärran på julafton vilket vi såklart inte gjorde, hur kaxigt hade inte det sett ut???? Men men, med facit i hand vet vi att ibland är det bra att lyssna på sina föräldrar! Men å andra sidan är det bra att vara självständig också, på detta sätt fick vi ju julbord dagen efter också i form av rester när vi hämtade resten av sakerna!
Grötfrukost med svärföräldrarna fick inleda dagen, och såklart hade ju tomten lämnat ner lite klappar ute på trappen lagom till detta.
Sen blev det fortsatt firande hos mina föräldrar, klassiskt med julbord, Kalle anka ( som jag faktiskt för första gången på många många år orkade ägna några minuter). Efter där kom tomten och lyckan var total för barnen (nja, för mig med faktiskt). Barnens leksaksförråd har fyllts till bredden och jag har stillat mitt skobegär för en stund!
Mina bästa presenter: en natt på Sunne spa med valfri behandling tillsammans med maken, presentkort på inredning, bidrag till ännu mer inredning, nya vita fina peperoni vinterkängor och Mia Skäringers nya bok "avig Maria", en bok om LCHF!
Vi fick tipset före jul av mina föräldrar att ta med släpkärran på julafton vilket vi såklart inte gjorde, hur kaxigt hade inte det sett ut???? Men men, med facit i hand vet vi att ibland är det bra att lyssna på sina föräldrar! Men å andra sidan är det bra att vara självständig också, på detta sätt fick vi ju julbord dagen efter också i form av rester när vi hämtade resten av sakerna!
fredag 23 december 2011
Nu är det klippt!
Före-bilderna talar för sig själva egentligen.....
Det har varit ett svårt beslut och vi har velat en del fram och tillbaka. Jag tog nog beslutet själv för ett par veckor sen när jag med saxen i högsta hugg försökte fixa det själv. Efter två lockar gav jag dock upp!! Det fick bli frisör konstaterade jag.
Per har inte varit lika övertygad och lika med på hela grejen. Men igår skulle han och Jesper åka iväg och klippa sig och då passade jag och Viktor på, han fick åka med och det var en mycket nervös pappa som åkte iväg...
"- jag tar inget ansvar för detta nu iaf!!!" var han sista ord innan de åkte!
När de kom hem igen kunde jag bara tänka: "- varför gjorde vi inte detta tidigare!?!?!".
Det har varit ett svårt beslut och vi har velat en del fram och tillbaka. Jag tog nog beslutet själv för ett par veckor sen när jag med saxen i högsta hugg försökte fixa det själv. Efter två lockar gav jag dock upp!! Det fick bli frisör konstaterade jag.
Per har inte varit lika övertygad och lika med på hela grejen. Men igår skulle han och Jesper åka iväg och klippa sig och då passade jag och Viktor på, han fick åka med och det var en mycket nervös pappa som åkte iväg...
"- jag tar inget ansvar för detta nu iaf!!!" var han sista ord innan de åkte!
När de kom hem igen kunde jag bara tänka: "- varför gjorde vi inte detta tidigare!?!?!".
torsdag 22 december 2011
Den sista gång vi sågs...
Det var i somras och då såg det ut såhär i kusinskaran... Fattas på bild gör Jesper och Matilda (Jonas tjej på 9 år). Helt enkelt eftersom de inte varmed hemma den dagen.
Övriga kusiner på Pers sida kom bra överens i sandlådan. Jag kommer inte riktigt ihåg när det var som den här bilden togs, om det var vid min examen eller senare i juli när de var här på semester.
På bilderna är Herman 4 år, Viktor 3 år, Erik 2 år och Edith 1 år.
Nu till nyår ska vi ses igen och det ska bli riktigt trevligt. Det var som sagt längesen sist. Och förhoppningsvis kommer bilderna från nyårsfirandet vara snöiga!!!
Inte helt lätt att få alla att titta på fotografen samtidigt... Kan då även passa på att avslöja att för just detta poserande så stod inte mer än 5 fotografer och fotade!!! Kanske inte så konstigt att man blir förvirrad och trött på att le mot alla kameror heller iofs....
måndag 19 december 2011
Första natten....
I ny säng för Erik, och som han har pratat om den! Han har visat och förklarat och berättat och instruerat samtidigt som han hoppat av glädje och varit i full extas!
Och när det väl kom till kritan gick han gladeligen och la sig, och han kom inte upp ur den en enda gång!!! Det är också rekord! ( om man ser till de sista veckorna)!!!
Att vara spjäl-lös måste nog ha varit en inre önskan större än vi anat, men det kan även vara förklaringen på skrotens "lägg-problem" ( ja, enligt våra mått iaf) de sista månaderna. Men iofs, det är väl lite tidigt att ropa hej än, vi har inte glömt problemen med säng uret förra året och Viktors reaktioner så än andas vi inte ut!
Och just ja, har varit inne en hel timme på Ikea idag, och har inte handlat en enda sak... Vad ger ni mig för den???? Eller jo, det blev en gran! Men den räknas inte känner jag, den är köpt på utsidan!!!!
Och när det väl kom till kritan gick han gladeligen och la sig, och han kom inte upp ur den en enda gång!!! Det är också rekord! ( om man ser till de sista veckorna)!!!
Att vara spjäl-lös måste nog ha varit en inre önskan större än vi anat, men det kan även vara förklaringen på skrotens "lägg-problem" ( ja, enligt våra mått iaf) de sista månaderna. Men iofs, det är väl lite tidigt att ropa hej än, vi har inte glömt problemen med säng uret förra året och Viktors reaktioner så än andas vi inte ut!
Och just ja, har varit inne en hel timme på Ikea idag, och har inte handlat en enda sak... Vad ger ni mig för den???? Eller jo, det blev en gran! Men den räknas inte känner jag, den är köpt på utsidan!!!!
Vi fortsätter på temat trött...
Vi sitter i bilen nu, på väg till Karlstad. Ska hämta soffan och ckltirglovkgjfivöh... Ursäkta franskan, men kände att vi nog var tvungna att censurera oss själva där för tillfället, vet inte om jag är redo för att avslöja vårt sista blivande (förhoppningsvis) inköp... Det blev liksom en sån där "oooops, we did it again" så vi återkommer om det...
Men trött var det ju... Byggde trots allt ihop Eriks säng innan jag hämtade dem på dagis. Det var ett par mäkta imponerade barn som satt förväntansfulla i bilen hem och som sen sprang upp på Eriks rum för att inspektera! Betyget : lika bra som pappa!!! Och när pappa kom hem var de snabba att tala om att mamma hade minsann lånat pappas skruvdragare och lyckats få ihop sängen helt själv!!! Och de hade provat att snarka i den också, och den höll!!!! (det ni, det är kärlek det!)
I bilen hem undrade Viktor dock om jag hade lagt ner de nya lite större kuddarna också. Mm, det hade jag ju men trodde nog att vi skulle bli tvungna att byta dem mot några mindre ändå. Viktor förklarar då att han inte behöver byta iaf, "- jag har sö storrt hövve ja så ja behöver nog ha sö storö kuddör ja!"
Men trött var det ju... Byggde trots allt ihop Eriks säng innan jag hämtade dem på dagis. Det var ett par mäkta imponerade barn som satt förväntansfulla i bilen hem och som sen sprang upp på Eriks rum för att inspektera! Betyget : lika bra som pappa!!! Och när pappa kom hem var de snabba att tala om att mamma hade minsann lånat pappas skruvdragare och lyckats få ihop sängen helt själv!!! Och de hade provat att snarka i den också, och den höll!!!! (det ni, det är kärlek det!)
I bilen hem undrade Viktor dock om jag hade lagt ner de nya lite större kuddarna också. Mm, det hade jag ju men trodde nog att vi skulle bli tvungna att byta dem mot några mindre ändå. Viktor förklarar då att han inte behöver byta iaf, "- jag har sö storrt hövve ja så ja behöver nog ha sö storö kuddör ja!"
Kanske att jag hittat ett sätt...!
Att blogga från mobilen... Med bilder!!! Ja det återstår att se. Ser ni det här så vet vi att det funkar. Och få vet ni också att vi här i Näs faktiskt har snö, fem dagar före jul!!! 
Sova eller leka???
Vi var på IKEA igår.
Erik har nu äntligen fått en ny säng, som jag egentligen ska skruva ihop i detta nu så han har nånstans att sova då jag burit ut hans spjälsäng nu på morgonen... Istället sitter jag här... Undrar vad han tar för den ursäkten ikväll! (och nej, vi hinner inte skruva ihop den ikväll eftersom vi ska tillbaka till Karlstad idag för att hämta en soffa...)
Jaja, men känns ibland som om vi fokuserat fel, det kanske inte är Erik egentligen som behöver en ny säng. Han skulle ju kanske kunna ta över Viktors säng... Det verkar som om Viktor skulle behöva ha en ny, en lite större möjligtvis kanske....
Detta är ett faktum varje kväll!!!!
Erik har nu äntligen fått en ny säng, som jag egentligen ska skruva ihop i detta nu så han har nånstans att sova då jag burit ut hans spjälsäng nu på morgonen... Istället sitter jag här... Undrar vad han tar för den ursäkten ikväll! (och nej, vi hinner inte skruva ihop den ikväll eftersom vi ska tillbaka till Karlstad idag för att hämta en soffa...)
Jaja, men känns ibland som om vi fokuserat fel, det kanske inte är Erik egentligen som behöver en ny säng. Han skulle ju kanske kunna ta över Viktors säng... Det verkar som om Viktor skulle behöva ha en ny, en lite större möjligtvis kanske....
Detta är ett faktum varje kväll!!!!
Jag väljer att vara optimist...
SAAB:s nya konkurs besked kom idag... Fy F*N säger jag egentligen inombords... Egentligen är det inte någon som kanske höjer ögonbrynen lika mycket längre till den här följetongen, det har liksom legat i luften och kedjan har varit lång ett bra tag nu... Men jag tycker det är riktigt trist oavsett, och jag vet att det hjälper föga att blanda in känslor och människors öden i ekonomiska beslut, men eftersom företaget inte kommer vidare, och inte har gjort på länge så är det ändå till människorna nu som mina tankar går, och oavsett hur medvetna de anställda med deras familjer är om situationen runt Saab de sista åren så känns det oerhört förjävligt att det skulle behöva komma ett till sånt här besked, ytterligare en gång inför glädjens högtid! Tack för den julklappen!!!
Det är nästan så det känns som att den julklappen från saab slår julklappen vi fick (och gav) förra året!
Sen har vi beskedet om Nordkoreas avlidne ledare. Jag väljer att kalla honom ledare (istället för diktator) i detta inlägg endast på grund av en kort resumé av honom som jag hörde imorse av någon som faktiskt har träffat honom, en längre stund.... Skämmigt att inte ha annat att gå på egentligen som statsvetare, men just Nordkorea har inte legat inom mitt främsta intresseområde innan... Tills nu då kanske... Framtiden har fått mig nyfiken nu...
Personligen är jag ju inte i detta läge oroad över dödsfallet och vad det kommer att betyda för oss här... Men mina tankar går ändå till de människor som återigen kommer att behöva mobilisera, tänka om, börja planera och leva i ovisshet och skräck oavsett vad som än händer... Oron och gamla minnen finns alltid kvar och nu plockas de återigen fram... Skänker er en tanke och tänder en stjärna på himlen för alla barn!
Men, jag vet inte om det har med julen att göra eller vad det är men jag ska välja att vara optimist! För Saabs anställda, för Sydkorea, för Nordkoreas befolkning och för resten av världen. Att vara hoppfull och se glädjen i det som finns och det man har (oavsett mycket eller lite eller kanske rent av noll...) är inte något som är så enkelt när benen igen och igen och igen slås undan på sig, så därför kan jag göra det åt dem i detta skede!
söndag 18 december 2011
Trött, tröttare, tröttast.....
Oavsett hur mycket våra barn (med undantag för modell störst) än älskar att vara på IKEA, eller snarare I möblerna på IKEA, så anser jag och Per det vara lugnast och smidigast att ibland, beroende på vad som ska inhandlas och vilken tid på dygnet/året, åka själva!
Det gjorde vi idag, med omtanke av våra barn också. Julruschen, sista helgen före jul, njae, vi ansåg att det skulle slita mer på dem än vad de skulle få ut av det, så de fick istället vara hos mormor och morfar.
Men jag vet inte jag.... Vad som skulle ha slitit ut dem mest egentligen menar jag....
Så här såg de ut efter att jag hämtat dem och kommit hem. Då var klockan 18.00!!!
Det gjorde vi idag, med omtanke av våra barn också. Julruschen, sista helgen före jul, njae, vi ansåg att det skulle slita mer på dem än vad de skulle få ut av det, så de fick istället vara hos mormor och morfar.
Men jag vet inte jag.... Vad som skulle ha slitit ut dem mest egentligen menar jag....
Så här såg de ut efter att jag hämtat dem och kommit hem. Då var klockan 18.00!!!
lördag 17 december 2011
Favorit i repris!
Efter inlägget igår passade barnen på att köra en favorit i repris!
Då var det en mörkblå oljekrita som blev verktyget till deras konstverk, och målet för konstverket blev trappan (den gamla som tur var, men vartenda trappsteg!), hela trapphusets väggar, klinkersgolvet i hallen nere, ytterdörrens insida och lite väggar i hallen också... Jo just det ja, den vita byrån i hallen fick sig ett par målningar också!!!!!
Tiden för konstverket.....? Njae... Max 2 minuter!!!!! Jag är tydligen inte den enda som satsar på rekord!
Vad jag och Per gjorde under tiden???? Per satte fast ett par lister på vinden och jag var på mitt rum (dvs tvättstugan)!!!!
Varför vi låter dem ha pennor och kritor???? det gör vi inte egentligen, spritpennan blev offer för en kidnappning på grund av klättring.... Kritan vet jag fortfarande inte var den kom ifrån, jag hade ju ställt undan alla pennor och kritor efter fadäsen i torsdags!!! Det vet jag att jag gjorde... Jag lovar!!!!!
Jaja, tur i oturen är väl att kritan på de flesta ställen gick att tvätta bort till skillnad från spritpennan!
Då var det en mörkblå oljekrita som blev verktyget till deras konstverk, och målet för konstverket blev trappan (den gamla som tur var, men vartenda trappsteg!), hela trapphusets väggar, klinkersgolvet i hallen nere, ytterdörrens insida och lite väggar i hallen också... Jo just det ja, den vita byrån i hallen fick sig ett par målningar också!!!!!
Tiden för konstverket.....? Njae... Max 2 minuter!!!!! Jag är tydligen inte den enda som satsar på rekord!
Vad jag och Per gjorde under tiden???? Per satte fast ett par lister på vinden och jag var på mitt rum (dvs tvättstugan)!!!!
Varför vi låter dem ha pennor och kritor???? det gör vi inte egentligen, spritpennan blev offer för en kidnappning på grund av klättring.... Kritan vet jag fortfarande inte var den kom ifrån, jag hade ju ställt undan alla pennor och kritor efter fadäsen i torsdags!!! Det vet jag att jag gjorde... Jag lovar!!!!!
Jaja, tur i oturen är väl att kritan på de flesta ställen gick att tvätta bort till skillnad från spritpennan!
fredag 16 december 2011
Skitungar
Det spelar ingen roll hur mycket skitungar de egentligen är, de är MINA skitungar och de är faktiskt alldeles underbara!!!
Jag börjar så smått att återhämta mig...
Jag var ensam hemma med mina tre skrotkorn igår, hela dagen.
Per var och jobbade "dygnet" i Norge och jag och grabbarna skulle klara oss helt ensamma under samma tid. Det började bra måste jag säga... Vaknade 8. Klockan 8 åker Jespers skolbuss! Hade kvällen innan varit på en mysig sammankomst med några väninnor och hade tagit mig ett par glas vin, och eftersom jag har noll-tolerans för att köra bil dagen efter oavsett hur mycket eller lite som intagits av alkohol så kunde jag ju heller inte köra Jesper till skolan. Och, lät han inte väldigt förkyld också???? Lite hängig rent av kanske??? Erik hade ju varit sjuk hela veckan så chansen fanns ju... Och han rörde inte speciellt fort på sig... Sen kom en tanke, att eftersom vi haft det lite kämpigt en tid med tonårs-hormoner och allt vad det innebär, så kanske vi bara helt enkelt skulle ta en stanna-hemma-alla-barnen-och-mamma-kvalitetsdag-tillsammans-med massor av mysfaktor bla bla bla bla bla.... Mmmm, vi gjorde ett försök iaf, och innan frukost hade vi varit ovänner allihop. Ingen av barnen kunde låta den andra vara, och ingen av barnen gjorde enligt de andra barnen rätt och allt var bara kaos, till och med efter välling och frukost...Hmm, ja men då bakar vi väl då! Vilken otroligt duktig idé jag kom på.... Inte nog med att bråken under denna tid bara eskalerade, det blev riktigt äckligt också... Men men...
Lunch! Gött, nu blir det en otroligt god kassler-gratäng, och den var otroligt god på riktigt också, det var bara det att jag var den enda som skulle ha...
Jasså, men ni kanske är trötta då? Baket drog ju över på tiden så... Men nehejdu!!! I det här huset ska banne mig ingen sova middag längre, oavsett hur välbehövligt det än är.... Jag gav efter, jag lät dem hållas... De var överallt och ingenstans... Ovänner var de också för det mesta, men det är konstigt det där, vad otroligt samspelta och ihop-gaddade de blir så fort man säger åt dem att sluta... Då är det plötsligt jag som är den knasiga och dumma!!!!
När sen allt har eskalerat till en ny nivå så tar vi på ossoch går ut. Vi går neroch hämtar bilen på andra sidan vägen efter gårdagen. Två barn går själv, ett barn får jag bära, på blankis! Vi tar oss fram helskadda iaf och luften gör oss gott. Vi åker hem efter en stund och allt verkar vara till det bättre nu...
Gött! jag sätter mig ner vid köksbordet och tar mig dagens första och otroligt välförtjänta kopp kaffe! Då hör jag det.... Jag kan inte beskriva det egentligen,men jag vet precis vad det är... Papper!!!! Och sättet det går i sönder på säger mig att det kan inte vara annat än... Ja just det... Tapeter!!!!! Tror aldrig att färden upp för trappan gått så fort förut... Och mycket riktigt, där, högst upp i trappen sitter Erik med en lång bit tapet i handen och är superlycklig!!!!
Jag får in barnen, ett på varje rum, och tar med mig tapeten ner... Jag sa nog kanske någotockså till honom medan jag var där uppe, men...
När jag återigen är tillbaka till kaffet och precis börjar landa igen så hör jag nästa grej... De skrattar... Alldeles för mycket... Och på ett sätt som ofta betyder trubbel. Och det låter lite blött... Inte som att det är tal om nån vätska, men blött ändå... Återigen är det rekord uppför trappen, och där står de igen, med världens gladaste miner... Eller Erik skrattar, Viktor har nog sett minen förut och är snabbt nere från bordet som de står på och gör sig så oskyldig som han kan... Erik som sagt, nöjd och glad,och otroligt stolt visar han upp sitt konstverk: "-Ett Monster!!!!" Man kan säga att det nånstans där brister för mig... Föst blir jag arg.... Sen blir jag förbannad... Sen blir jag frustrerad... Och sen blir jag ledsen... Sen uppgiven... och sen allt på samma gång... Och jag tycker mig se "skitungarna" bara skratta åt mig....
Jag lämnar rummet, precis som det är... Går ner och dricker kaffe... Mamma ringer och jag känner redan innan jag svarat hur tårarna är på väg... Men jag lyckas hålla mig... Det är bara en sån där dag, en riktig skitdag... Och nu är den snart över... Klockan närmar sig halv sex och det är snart dags för kvällsmat... Och eftersom inga barn sovit middag vet jag att de snart kastar in...
Barnen äter och görs i ordning för kvällen. Jag sätter dem framför "Brummen" på TV och går in i duschen... Måste andas... När jag är klar ligger två underbara juveler och sover med vällingflaskorna tappade i soffan. Klockan är strax före sju. Jag bär upp dem till sina rum och kan nog konstatera att de är ganska söta ändå... När de sover åtminstone... Juvel nummer tre kommer även han ner och gör sig i ordning. Han vill lägga sig och kolla TV...
Nu blev huset alldeles tyst!
Och just då tyckte jag det var otroligt gött, för en stund i alla fall...
Per var och jobbade "dygnet" i Norge och jag och grabbarna skulle klara oss helt ensamma under samma tid. Det började bra måste jag säga... Vaknade 8. Klockan 8 åker Jespers skolbuss! Hade kvällen innan varit på en mysig sammankomst med några väninnor och hade tagit mig ett par glas vin, och eftersom jag har noll-tolerans för att köra bil dagen efter oavsett hur mycket eller lite som intagits av alkohol så kunde jag ju heller inte köra Jesper till skolan. Och, lät han inte väldigt förkyld också???? Lite hängig rent av kanske??? Erik hade ju varit sjuk hela veckan så chansen fanns ju... Och han rörde inte speciellt fort på sig... Sen kom en tanke, att eftersom vi haft det lite kämpigt en tid med tonårs-hormoner och allt vad det innebär, så kanske vi bara helt enkelt skulle ta en stanna-hemma-alla-barnen-och-mamma-kvalitetsdag-tillsammans-med massor av mysfaktor bla bla bla bla bla.... Mmmm, vi gjorde ett försök iaf, och innan frukost hade vi varit ovänner allihop. Ingen av barnen kunde låta den andra vara, och ingen av barnen gjorde enligt de andra barnen rätt och allt var bara kaos, till och med efter välling och frukost...Hmm, ja men då bakar vi väl då! Vilken otroligt duktig idé jag kom på.... Inte nog med att bråken under denna tid bara eskalerade, det blev riktigt äckligt också... Men men...
Lunch! Gött, nu blir det en otroligt god kassler-gratäng, och den var otroligt god på riktigt också, det var bara det att jag var den enda som skulle ha...
Jasså, men ni kanske är trötta då? Baket drog ju över på tiden så... Men nehejdu!!! I det här huset ska banne mig ingen sova middag längre, oavsett hur välbehövligt det än är.... Jag gav efter, jag lät dem hållas... De var överallt och ingenstans... Ovänner var de också för det mesta, men det är konstigt det där, vad otroligt samspelta och ihop-gaddade de blir så fort man säger åt dem att sluta... Då är det plötsligt jag som är den knasiga och dumma!!!!
När sen allt har eskalerat till en ny nivå så tar vi på ossoch går ut. Vi går neroch hämtar bilen på andra sidan vägen efter gårdagen. Två barn går själv, ett barn får jag bära, på blankis! Vi tar oss fram helskadda iaf och luften gör oss gott. Vi åker hem efter en stund och allt verkar vara till det bättre nu...
Gött! jag sätter mig ner vid köksbordet och tar mig dagens första och otroligt välförtjänta kopp kaffe! Då hör jag det.... Jag kan inte beskriva det egentligen,men jag vet precis vad det är... Papper!!!! Och sättet det går i sönder på säger mig att det kan inte vara annat än... Ja just det... Tapeter!!!!! Tror aldrig att färden upp för trappan gått så fort förut... Och mycket riktigt, där, högst upp i trappen sitter Erik med en lång bit tapet i handen och är superlycklig!!!!
Jag får in barnen, ett på varje rum, och tar med mig tapeten ner... Jag sa nog kanske någotockså till honom medan jag var där uppe, men...
När jag återigen är tillbaka till kaffet och precis börjar landa igen så hör jag nästa grej... De skrattar... Alldeles för mycket... Och på ett sätt som ofta betyder trubbel. Och det låter lite blött... Inte som att det är tal om nån vätska, men blött ändå... Återigen är det rekord uppför trappen, och där står de igen, med världens gladaste miner... Eller Erik skrattar, Viktor har nog sett minen förut och är snabbt nere från bordet som de står på och gör sig så oskyldig som han kan... Erik som sagt, nöjd och glad,och otroligt stolt visar han upp sitt konstverk: "-Ett Monster!!!!" Man kan säga att det nånstans där brister för mig... Föst blir jag arg.... Sen blir jag förbannad... Sen blir jag frustrerad... Och sen blir jag ledsen... Sen uppgiven... och sen allt på samma gång... Och jag tycker mig se "skitungarna" bara skratta åt mig....
Jag lämnar rummet, precis som det är... Går ner och dricker kaffe... Mamma ringer och jag känner redan innan jag svarat hur tårarna är på väg... Men jag lyckas hålla mig... Det är bara en sån där dag, en riktig skitdag... Och nu är den snart över... Klockan närmar sig halv sex och det är snart dags för kvällsmat... Och eftersom inga barn sovit middag vet jag att de snart kastar in...
Barnen äter och görs i ordning för kvällen. Jag sätter dem framför "Brummen" på TV och går in i duschen... Måste andas... När jag är klar ligger två underbara juveler och sover med vällingflaskorna tappade i soffan. Klockan är strax före sju. Jag bär upp dem till sina rum och kan nog konstatera att de är ganska söta ändå... När de sover åtminstone... Juvel nummer tre kommer även han ner och gör sig i ordning. Han vill lägga sig och kolla TV...
Nu blev huset alldeles tyst!
Och just då tyckte jag det var otroligt gött, för en stund i alla fall...
söndag 4 december 2011
Jo, apropå Per...
Vi sitter i soffan, det är lördag kväll, Helt Magiskt och Så Mycket Bättre är slut... Även nästföljande program som vi tittat på har slutat. Jag sitter och grejar med nåt i soffan, då börjar Per zappa mellan kanalerna... Han fastnar på SVT2, först är hans reaktion sådär som den oftast är när man hamnat på svt2, det vill säga, en liten rynk på näsan, en kort fundering och sedan ett konstaterande att detta var nog inget för mig (utom nyheter, sport, aktuella program och filmer då). Det är ett musikprogram. Jag börjar snegla på Tv:n och bort mot Per flera gånger... Varför byter han inte???? Det är storbandsmusik-orkestermusik- och halvklassiskt... Varför byter han inte. Per sitter själv som i trans... Jag undrar om han kanske gått in i sig själv för en stund... Att han kanske inte är medveten om Tv:n längre... han verkar vara flera mil bort... Jag å andra sidan lägger undan mitt och börjar svaja med i musiken, dessutom kommer det ju låtar som jag kan... Och dirigenten skojar och skämtar. Det är riktigt roligt. Till slut sitter både jag och Per och nynnar/sjunger med, ler stort och skrattar till diverse skämt... jag hinner dock tänka några gånger att det här är inte likt honom, vad har hänt???? Jag har sagt det så många gånger tidigare att det blir väl tjatigt om jag säger det igen.... Så jag säger inget om vad jag tror det är som har skett... Men jag tror jag vet, eller rättare sagt... jag vet!!!Jag vågar inte säga något till honom under tiden vi sitter där i soffan utan tittar bara lite älskvärt på honom ibland och myser. Jag sitter skönt tillbaka lutad i soffan. Per sitter längst fram på soffkudden, med benen brett isär och armarna vilandes på knäna. Fötterna stampar takten emellanåt... Han tittar bort mot Tv:n precis hela tiden... Vi sitter så kanske i 20 minuter, sen kollar han info om programmet, det är ungefär en halvtimme kvar... Då lägger han ner dosan igen, sätter sig tillbaka i samma ställning, vänder sig mot mig med ett brett leende "- fan, det svänger ju!!" säger han och vänder sig tillbaka mot Tv:n....
Där går det inte längre! Jag brister ut i ett gapskratt!!!!! Per tittar på mig flera gånger och börjar även han skratta.... "-Vaddå? Vad är det? Vad skrattar du åt???! Men eftersom han skrattar lika mycket som mig just nu så är jag övertygad om att han vet precis vad det är jag skrattar åt... Eller med... Ja, herregud vad den mannen kan få mig att känna sådan kärlek, helt utan att göra någonting!!!!
Per, jag älskar dig! (din gamle man... ;-))
Vad vi tittade på????
Jo, avslutningen på Royal Albert Hall Proms!!!! Helt underbart!
Morgonstund har guld i mun...
Undrar dock om Per håller med!!
Vi ligger denna sköna söndagsmorgon i vår dubbelsäng, jag Per och de två små (den stora hade smugit ner och satt på en dvd i soffan). Vi ligger och myser och småpratar om lite allt möjligt... Eftersom det är andra advent kom vi osökt in på julklappar och tomten. Vi vet att tomten kommer, och han säger "-Ho ho ho!" (det har Viktor lärt oss) Sen säger han "-nälla ban??" (det har Erik lärt oss). Men vem som lärt dem att vi i familjen kommer att svara ett unisont "-NEJ!", det har vi ingen aning om. Men idag förklarade Erik det hela för oss mycket klart och tydligt, det finns inga snälla vuxna!!!!! Och framförallt inte pappa! "-pappa slänga ut!" svarade Erik, och för att Per verkligen skulle förstå att nu var det allvar, Erik och tomten skojade inte nu, så ställde han sig upp-slet undan rullgardinen och pekade på gården utanför "-där, ute, slänga ut, du pappa!" Sen satte han sig ner och allt var tillbaka till ordningen. Ja, förutom att Per uppenbarligen inte kommer få nån julklapp från honom i alla fall...
Under tiden hade Viktor planerat ut en lösning på Eriks sovproblem... Igår kom Erik nämligen på trixet med att klättra ur spjälsängen. Och vi har hela tiden sagt att den dagen barnen gör det, med tanke på deras livshotande tillvägagångssätt, så byter vi ut spjälisen mot en riktig barnsäng. Så nu är det alltså dags att planera in ett mycket välförtjänt, och efterlängtat, IKEA-besök, även om Erik verkar ha hittat en betydligt smartare och genomtänkt lösning på problemet än de andra två, då han innan han klättrar ur slänger ut kudde, täcke OCH madrass som han antagligen använder som landningsbana.... Jaja, det är ingen ursäkt, IKEA-here I come! (att det sen sker före jul, mitt i julstöket och dess julsortiment, inte nåt jag gråter för inte!)
Viktor tyckte det var en super idé han också... För visst måste de ha dörrar på IKEA???? Öhhh.... Lite undrande blev vi dock av uttalandet. Men vi behövde bara fråga så förklarade han det för oss. "-Dörren, den ska man ha till att kunna stänga inne Erik i spjälsängen!" På detta sätt får vi en dörr vi kan öppna och stänga när vi släpper i och ur Erik för att sova/vakna... Och det bästa av allt: "- då kan man sätta på ett lås också! Då vet man att han inte smiter och kommer ut för att bråka med mig och lägga sig i min säng när jag ska sova!" Mmmm, jag och Per blev inte helt sålda på den idén kanske utan håller fast vid vår ursprungsidé att istället köpa en ny säng!
På svaret varför vi inte behöver en dörr på Viktors säng så inte han också smiter så fick vi kort och gott svaret (och detta ihop med bildliga demonstrationer i sängen) att "- Jag smiter inte så fort! Och förresten så får jag gå ur sängen för att hämta leksaker...!"
Vi ligger denna sköna söndagsmorgon i vår dubbelsäng, jag Per och de två små (den stora hade smugit ner och satt på en dvd i soffan). Vi ligger och myser och småpratar om lite allt möjligt... Eftersom det är andra advent kom vi osökt in på julklappar och tomten. Vi vet att tomten kommer, och han säger "-Ho ho ho!" (det har Viktor lärt oss) Sen säger han "-nälla ban??" (det har Erik lärt oss). Men vem som lärt dem att vi i familjen kommer att svara ett unisont "-NEJ!", det har vi ingen aning om. Men idag förklarade Erik det hela för oss mycket klart och tydligt, det finns inga snälla vuxna!!!!! Och framförallt inte pappa! "-pappa slänga ut!" svarade Erik, och för att Per verkligen skulle förstå att nu var det allvar, Erik och tomten skojade inte nu, så ställde han sig upp-slet undan rullgardinen och pekade på gården utanför "-där, ute, slänga ut, du pappa!" Sen satte han sig ner och allt var tillbaka till ordningen. Ja, förutom att Per uppenbarligen inte kommer få nån julklapp från honom i alla fall...
Under tiden hade Viktor planerat ut en lösning på Eriks sovproblem... Igår kom Erik nämligen på trixet med att klättra ur spjälsängen. Och vi har hela tiden sagt att den dagen barnen gör det, med tanke på deras livshotande tillvägagångssätt, så byter vi ut spjälisen mot en riktig barnsäng. Så nu är det alltså dags att planera in ett mycket välförtjänt, och efterlängtat, IKEA-besök, även om Erik verkar ha hittat en betydligt smartare och genomtänkt lösning på problemet än de andra två, då han innan han klättrar ur slänger ut kudde, täcke OCH madrass som han antagligen använder som landningsbana.... Jaja, det är ingen ursäkt, IKEA-here I come! (att det sen sker före jul, mitt i julstöket och dess julsortiment, inte nåt jag gråter för inte!)
Viktor tyckte det var en super idé han också... För visst måste de ha dörrar på IKEA???? Öhhh.... Lite undrande blev vi dock av uttalandet. Men vi behövde bara fråga så förklarade han det för oss. "-Dörren, den ska man ha till att kunna stänga inne Erik i spjälsängen!" På detta sätt får vi en dörr vi kan öppna och stänga när vi släpper i och ur Erik för att sova/vakna... Och det bästa av allt: "- då kan man sätta på ett lås också! Då vet man att han inte smiter och kommer ut för att bråka med mig och lägga sig i min säng när jag ska sova!" Mmmm, jag och Per blev inte helt sålda på den idén kanske utan håller fast vid vår ursprungsidé att istället köpa en ny säng!
På svaret varför vi inte behöver en dörr på Viktors säng så inte han också smiter så fick vi kort och gott svaret (och detta ihop med bildliga demonstrationer i sängen) att "- Jag smiter inte så fort! Och förresten så får jag gå ur sängen för att hämta leksaker...!"
En hyllning till Morfar!
Det har gått mycket i Zlatan nu den sista tiden... På många sätt... Jag kommer inte förstöra bloggen med att dra hela snacket igen, det enda jag kan göra är väl att konstatera att vi alla har otroligt många (om än mycket olika) tankar och åsikter om honom. Och att det är OK! Prisad vare yttrande- och åsiktsfriheten!! Barn nummer två i ordningen i vår familj, Viktor, hyllar i alla fall morfar med en liten gammal trasa han hittade liggandes inne i en garderob...Det ni inte kan se på bilderna, eftersom jag inte kan lägga ut hela filmserien som vi faktiskt tog under den här fotosessionen, men tro mig, vi hade otroligt roligt under den här tiden, och vilka poser, vilka moves och vilket modellerande!!! Den här killen kommer att gå långt!!!!!
måndag 21 november 2011
Stora tankar från en liten kille
Viktor är i en av livets bästa tider nu. Han är så otroligt nyfiken på livet och suger i sig all information som finns att hitta. Han vill titta, känna, göra och veta allt!
Häromkvällen hade han utfrågning med mig och Per angående relationer. Vem som har gjort vem av dem och vilka som då har gjort oss vuxna. Men hans största frågor, och även dem som var de svåraste att svara på rörde nog den klassiska och för Viktor, återkommande, funderingen om vem som är pappa/mamma till vem, ni vet "-jag och pappa är mamma och pappa till er, mormor är mamma till mig, farmor är mamma till pappa, Sara är mamma till Herman och Edith, Berra är pappa till Lova" osv osv osv... Sen kompliceras ju saken av att i nästan alla våra familjer finns det syskon med en annan förälder och därmed en helt ny sida av ett släktträd som inte berör honom själv... Jag förstår att den här tanken återkommer såpass mycket som den gör för honom, är knappt så man fattar själv vad man pratar om när man försöker förklara.
Men just den här kvällen, när vi faktiskt satt ganska länge, och både jag och Per var mycket angelägna och engagerade i hans funderingar och resonemang, så tyckte vi nog tillslut att det tändes ett ljus och att nu.... nu kanske han förstod.... mycket möjligt var det så.... Och vi kom in på gammelmormor, gammelfarmor, gammelmorfar och gammefarfar i himlen, samt gammelmor och gammelfar som bor i Klässbol. Det flöt på... Vi var även och tände ljus på kyrkogården på all helgona, och då kanske det klarnade lite mer... Inte vet jag, diskussionen bara kändes bra...
Men.... Då efter en lång stund och vi kommit så långt i diskussionen att även Viktor och hans bröder kanske kommer att få barn i framtiden och att då blir jag och pappa, farmor och farfar (men att vi aldrig kan komma att bli mormor och morfar), då byter diskussionen och tankarna helt plötsligt riktning....
"-Men om ni kommer att vara farmor och farfar sen, vad ska ni ha för kläder då????"
Häromkvällen hade han utfrågning med mig och Per angående relationer. Vem som har gjort vem av dem och vilka som då har gjort oss vuxna. Men hans största frågor, och även dem som var de svåraste att svara på rörde nog den klassiska och för Viktor, återkommande, funderingen om vem som är pappa/mamma till vem, ni vet "-jag och pappa är mamma och pappa till er, mormor är mamma till mig, farmor är mamma till pappa, Sara är mamma till Herman och Edith, Berra är pappa till Lova" osv osv osv... Sen kompliceras ju saken av att i nästan alla våra familjer finns det syskon med en annan förälder och därmed en helt ny sida av ett släktträd som inte berör honom själv... Jag förstår att den här tanken återkommer såpass mycket som den gör för honom, är knappt så man fattar själv vad man pratar om när man försöker förklara.
Men just den här kvällen, när vi faktiskt satt ganska länge, och både jag och Per var mycket angelägna och engagerade i hans funderingar och resonemang, så tyckte vi nog tillslut att det tändes ett ljus och att nu.... nu kanske han förstod.... mycket möjligt var det så.... Och vi kom in på gammelmormor, gammelfarmor, gammelmorfar och gammefarfar i himlen, samt gammelmor och gammelfar som bor i Klässbol. Det flöt på... Vi var även och tände ljus på kyrkogården på all helgona, och då kanske det klarnade lite mer... Inte vet jag, diskussionen bara kändes bra...
Men.... Då efter en lång stund och vi kommit så långt i diskussionen att även Viktor och hans bröder kanske kommer att få barn i framtiden och att då blir jag och pappa, farmor och farfar (men att vi aldrig kan komma att bli mormor och morfar), då byter diskussionen och tankarna helt plötsligt riktning....
"-Men om ni kommer att vara farmor och farfar sen, vad ska ni ha för kläder då????"
torsdag 17 november 2011
Bebis-lös!
Jag har länge blundat, hållit för öronen och skjutit undan tanken på att vi numer är "bebislösa..."
Jesper släppte vi väl tanken på för längesen med sina 10 år i bagaget, men även där har man inte velat inse hur stor han egentligen är nuförtiden. Jag har kommit på mig själv många gånger sista tiden då jag istället för att uppmuntra hans idéer förslag och initiativ påpekat att han är för ung och att det är han för liten för osv... Men jag måste nu vara ärlig mot både mig själv och honom och erkänna att han ÄR 10 år och inte 5, 6, 7, 8 mm... Och 10 är ganska stort. Och vare sig jag vill det eller inte så är han inte längre ett litet barn, han är ett stort barn, en ungdom... Och med ungdomen kommer nya friheter, skyldigheter och ett helt nytt ansvar, vilket jag tycker han gör goda försök till att tackla. Men visst är det svårt... Att hitta sig själv mitt uppe i en värld som kan te sig helt kaosartad ibland... Jag tyckte det var svårt när jag var lika gammal, men jag tror det är snäppet värre idag...
Viktor har hunnit bli 3 år och har också han blivit en stor liten kille. Han har blivit lång, (med en antydan till sin fars ben) och han är så full av energi. 3-års trotsen har slagit till med besked, men stunderna däremellan är han en så oerhört duktig och hjälpsam kille som tänker mycket på andras välbefinnande. Men inte heller han är en bebis längre alltså. Detta har blivit mycket tydligt nu efter sommaren när han dragit ifrån sin lillebror rejält. Och att han började på storbarns-avdelningen tror jag gjorde sitt med hans utveckling. Han pratar som ett barn, han leker som ett barn och han vill så oerhört mycket!
Den minsta då, Erik, har stått för rollen som bebis länge nu, men om precis en vecka fyller han 2 år, och hur ont det än gör i hjärtat, själen och tanken så är han nog kanske inte riktigt eventuellt vår lilla bebis längre.... Eller???? Hur länge är man bebis??? Var går gränsen???? Blöjor? Välling?? Han brukar båda- kan han va min bebis ett tag till då eller???? Alltså, jag har aldrig varit med om att det kan kännas såhär, det är det här alla pratar om... Att ta tillvara på tiden när barnen är små, att det går fort, tiden springer iväg... Men jag tycker verkligen att vi har gjort det, vi har tagit tillvara på tiden och alla stunder med barnen, och jag har ännu inte ett arbete på 100%, och ändå känns det såhär... Man vill bara springa efter honom, lyfta upp honom och hålla honom kvar... Konservera honom ett tag... Få sitta med honom i knät och insupa den där doften av bebis... Och för varje dag som går känner man hur doften försvinner, hur han tar större och större plats i knät, och hur han fått mindre ro till att sitta stilla och bara vara... Man känner för varje dag hur han blir mindre och mindre bebis... Och ska man va ärlig så slutade han nog vara det för längesen... Men men, han är min bebis, och risken är att han på nåt sätt alltid kommer att få vara det... Men att jag får se till att låta honom utvecklas till en liten stor kille oavsett, precis som de andra...
Den sista tiden har det blivit mer påtagligt att barnen växt upp och att de inte är sådär bebis-beroende av oss längre som man egentligen önskat hela tiden, men som man nu saknar då man inser att den tiden för alltid är förbi...
De leker mer och mer på egen hand, ensamma, rollekar och fantiserar... De pratar och har dialoger med varandra som "småvuxna".
Tidigare i veckan hade Jesper en lektion i engelska för dem och de var hur duktiga som helst alla tre.
De är med nästan dagligen och lagar mat, Jesper kokar och steker, Viktor hackar grönsaker och blandar pannkakssmet, Erik... Ja Erik äter mest, men ändå... Han vill sitta med vid köksön och kollar läget... Men han vispar faktiskt pannkakssmet och hjälper mig att baka mitt specialbröd också...
Mina bebisar har växt upp, och det är nog bara för mig att inse faktum... Jag är inte bara arbetslös, jag är bebis-lös också!!!
Jesper släppte vi väl tanken på för längesen med sina 10 år i bagaget, men även där har man inte velat inse hur stor han egentligen är nuförtiden. Jag har kommit på mig själv många gånger sista tiden då jag istället för att uppmuntra hans idéer förslag och initiativ påpekat att han är för ung och att det är han för liten för osv... Men jag måste nu vara ärlig mot både mig själv och honom och erkänna att han ÄR 10 år och inte 5, 6, 7, 8 mm... Och 10 är ganska stort. Och vare sig jag vill det eller inte så är han inte längre ett litet barn, han är ett stort barn, en ungdom... Och med ungdomen kommer nya friheter, skyldigheter och ett helt nytt ansvar, vilket jag tycker han gör goda försök till att tackla. Men visst är det svårt... Att hitta sig själv mitt uppe i en värld som kan te sig helt kaosartad ibland... Jag tyckte det var svårt när jag var lika gammal, men jag tror det är snäppet värre idag...
Viktor har hunnit bli 3 år och har också han blivit en stor liten kille. Han har blivit lång, (med en antydan till sin fars ben) och han är så full av energi. 3-års trotsen har slagit till med besked, men stunderna däremellan är han en så oerhört duktig och hjälpsam kille som tänker mycket på andras välbefinnande. Men inte heller han är en bebis längre alltså. Detta har blivit mycket tydligt nu efter sommaren när han dragit ifrån sin lillebror rejält. Och att han började på storbarns-avdelningen tror jag gjorde sitt med hans utveckling. Han pratar som ett barn, han leker som ett barn och han vill så oerhört mycket!
Den minsta då, Erik, har stått för rollen som bebis länge nu, men om precis en vecka fyller han 2 år, och hur ont det än gör i hjärtat, själen och tanken så är han nog kanske inte riktigt eventuellt vår lilla bebis längre.... Eller???? Hur länge är man bebis??? Var går gränsen???? Blöjor? Välling?? Han brukar båda- kan han va min bebis ett tag till då eller???? Alltså, jag har aldrig varit med om att det kan kännas såhär, det är det här alla pratar om... Att ta tillvara på tiden när barnen är små, att det går fort, tiden springer iväg... Men jag tycker verkligen att vi har gjort det, vi har tagit tillvara på tiden och alla stunder med barnen, och jag har ännu inte ett arbete på 100%, och ändå känns det såhär... Man vill bara springa efter honom, lyfta upp honom och hålla honom kvar... Konservera honom ett tag... Få sitta med honom i knät och insupa den där doften av bebis... Och för varje dag som går känner man hur doften försvinner, hur han tar större och större plats i knät, och hur han fått mindre ro till att sitta stilla och bara vara... Man känner för varje dag hur han blir mindre och mindre bebis... Och ska man va ärlig så slutade han nog vara det för längesen... Men men, han är min bebis, och risken är att han på nåt sätt alltid kommer att få vara det... Men att jag får se till att låta honom utvecklas till en liten stor kille oavsett, precis som de andra...Den sista tiden har det blivit mer påtagligt att barnen växt upp och att de inte är sådär bebis-beroende av oss längre som man egentligen önskat hela tiden, men som man nu saknar då man inser att den tiden för alltid är förbi...
De leker mer och mer på egen hand, ensamma, rollekar och fantiserar... De pratar och har dialoger med varandra som "småvuxna".
Tidigare i veckan hade Jesper en lektion i engelska för dem och de var hur duktiga som helst alla tre.
De är med nästan dagligen och lagar mat, Jesper kokar och steker, Viktor hackar grönsaker och blandar pannkakssmet, Erik... Ja Erik äter mest, men ändå... Han vill sitta med vid köksön och kollar läget... Men han vispar faktiskt pannkakssmet och hjälper mig att baka mitt specialbröd också...
Mina bebisar har växt upp, och det är nog bara för mig att inse faktum... Jag är inte bara arbetslös, jag är bebis-lös också!!!
tisdag 15 november 2011
Årets julklapp!
Precis som de flesta av er så är även vår julplanering igång. Vanligtvis brukar vi( Jag) vara klar med alla förberedelser och julklappar innan oktober/november är slut. I år går det lite mer trögt och mitt försvar är att förra årets julklapp i form av en två veckor lång magsjuka satte sina tydliga spår. Jag har inte vågat tillåta mig själv att planera inför julen eftersom jag då blev så fruktansvärt besviken och ledsen över den inställda julen.
Men nu gick det inte längre, nu är planeringen i full fart och julklapparna har skrivits upp på önskelistorna. Även jag och Per har skrivit upp en lista på saker som vi önskar införskaffa oss. Häromdagen när jag stod och skulle fixa i ordning en middag och både kyl och skafferi gapade halvtomma slog mig tanken vad underbart det skulle vara att liksom många andra redan insett få maten hemkörd och utformad så till den milda grad att det enda jag skulle behöva göra själv vore att sätta på spisen och blanda ihop varorna som någon annan bestämt att jag ska göra! Tanken är/var lockande.
Idag kom nyheten om vad som enligt undersökningar är årets julklapp enligt den svenska handeln, och inte alls förvånande så är det just en färdig hemkörd matkasse som vunnit priset som "Årets julklapp". I samma veva läser jag av mina mail och har även där fått mail från UNICEF om årets julklappstips. Jag och Per köper varje år julklappar från Unicef för att ge vårt stöd till framförallt barn runt om i världen, i år främst från Afrikas horn.
Det får en att tänka efter och se saker ur nya perspektiv. Vi som föräldrar känner emellanåt så starkt att vi inte har timmar nog för att få dygnet att gå ihop. I Afrika finns inte resurser nog för att få livet att gå ihop. Och det är det som är de stora kontrasterna, vår världs kamp emot tiden kontra andra världars kamp mot överlevnad.
Medvetenheten är egentligen ganska stor om detta problem som finns över hela världen, men att agera så övergripande är övermäktigt och det är lätt att bli nedslagen av tanken. Och mer än ofta känns tanken att "min hjälp spelar ingen roll om inte alla andra......" överlägsen.
Men innerst inne vet jag att min hjälp spelar roll, och det kanske är därför som jag återigen, år efter år, handlar julklapparna från Unicef, köper fula majblommor, rosa bandet-rosetter, ringer in donationer på alla galor som sänds året runt, sopsorterar, kör miljömedvetet med mera... Det är mitt sätt att bidra till de som är mindre lyckligt lottade, tills den dagen då jag skulle kunna göra mer.
Det blir inget matkasse på önskelistan, inte heller städhjälp, istället blir det julklappar från Unicef!!! Och valet känns oerhört rätt! Vid närmare eftertanke vill jag spendera tiden med mina barn precis som innan, men eftersom de alla tre älskar att vara med i köket och hjälpa till så är det mitt bättre valda alternativ.
Men nu gick det inte längre, nu är planeringen i full fart och julklapparna har skrivits upp på önskelistorna. Även jag och Per har skrivit upp en lista på saker som vi önskar införskaffa oss. Häromdagen när jag stod och skulle fixa i ordning en middag och både kyl och skafferi gapade halvtomma slog mig tanken vad underbart det skulle vara att liksom många andra redan insett få maten hemkörd och utformad så till den milda grad att det enda jag skulle behöva göra själv vore att sätta på spisen och blanda ihop varorna som någon annan bestämt att jag ska göra! Tanken är/var lockande.
Idag kom nyheten om vad som enligt undersökningar är årets julklapp enligt den svenska handeln, och inte alls förvånande så är det just en färdig hemkörd matkasse som vunnit priset som "Årets julklapp". I samma veva läser jag av mina mail och har även där fått mail från UNICEF om årets julklappstips. Jag och Per köper varje år julklappar från Unicef för att ge vårt stöd till framförallt barn runt om i världen, i år främst från Afrikas horn.
Det får en att tänka efter och se saker ur nya perspektiv. Vi som föräldrar känner emellanåt så starkt att vi inte har timmar nog för att få dygnet att gå ihop. I Afrika finns inte resurser nog för att få livet att gå ihop. Och det är det som är de stora kontrasterna, vår världs kamp emot tiden kontra andra världars kamp mot överlevnad.
Medvetenheten är egentligen ganska stor om detta problem som finns över hela världen, men att agera så övergripande är övermäktigt och det är lätt att bli nedslagen av tanken. Och mer än ofta känns tanken att "min hjälp spelar ingen roll om inte alla andra......" överlägsen.
Men innerst inne vet jag att min hjälp spelar roll, och det kanske är därför som jag återigen, år efter år, handlar julklapparna från Unicef, köper fula majblommor, rosa bandet-rosetter, ringer in donationer på alla galor som sänds året runt, sopsorterar, kör miljömedvetet med mera... Det är mitt sätt att bidra till de som är mindre lyckligt lottade, tills den dagen då jag skulle kunna göra mer.
Det blir inget matkasse på önskelistan, inte heller städhjälp, istället blir det julklappar från Unicef!!! Och valet känns oerhört rätt! Vid närmare eftertanke vill jag spendera tiden med mina barn precis som innan, men eftersom de alla tre älskar att vara med i köket och hjälpa till så är det mitt bättre valda alternativ.
onsdag 9 november 2011
Lösningen är nära...
Jag är utbildad till att samla in data/information, studera, utvärdera, analysera och senare dra slutsatser... Min slutsats i blogga-från-mobilen-ärendet är att; kanske jag kan ha hittat ett sätt att blogga från mobilen...
Annars är det jag som är förbaskat dum bara...
Oavsett vilket så kan man ju lätt konstatera att jag efter månaders slit äntligen fått iväg mitt första blogginlägg via mobilen.. Om det sen är på rätt sätt eller inte återstår att se, ska konferera med min kära svägerska om saken och se om jag kanske hittat lösningen...
Annars är det jag som är förbaskat dum bara...
Oavsett vilket så kan man ju lätt konstatera att jag efter månaders slit äntligen fått iväg mitt första blogginlägg via mobilen.. Om det sen är på rätt sätt eller inte återstår att se, ska konferera med min kära svägerska om saken och se om jag kanske hittat lösningen...
Testing!
Testar att blogga från mobilen... Har försökt i några månader nu och ännu inte hittat lösningen...
Vattenlek!
Hösten innebär ju att man måste klä på sig lite mer innan man ska gå ut och leka, och det blir lite krångligare och tar lite längre tid innan vi alla kommit ut. Men när vi väl kommit ut, jag då har vi minst lika roligt som sommartid! Det är inte för varmt... Inte för kallt... Och det finns gott om vatten... Och precis som sin mamma så älskar även barnen att leka i vatten... Och det är en lek som passar både stora och små...
Och den observante uppfattade väl också hur Erik hittar mina enda vantar, lyfter upp dem och sen stoppar ner dem i sin hink med vatten där han låtsas att de är maten i soppan... TACK älskade unge!!!!
Och den observante uppfattade väl också hur Erik hittar mina enda vantar, lyfter upp dem och sen stoppar ner dem i sin hink med vatten där han låtsas att de är maten i soppan... TACK älskade unge!!!!
Flödande kreativitet!!!
Förra helgen satt vi och målade, hela familjen... Jag och Per fick i uppdrag av de små att måla en buss. Det gjorde vi. Min är till vänster i bild, den blå. (ja jag vet att den har för många däck, jag har hört det i en vecka nu....!!!) Pers är bussen till höger i bild, den där chassit inte sitter förankrade i däcken alls...!Vi utvecklade målandet och jag gjorde nåt som skulle likna en monstertruck, till vänster i bild, och Per skulle måla Fiabuss från Meckar Micke filmerna (ja, de går fortfarande varma hemma hos oss!!!).
Det man kan konstatera, om nu jag och Per skulle ha missat det själva, är väl att ingen av oss är nån höjdare på att rita... Vi har gått från bristande talang till helt talanglösa helt enkelt... Men å andra sidan så kan man urskilja en nyansskillnad mellan oss kanske... Viktor ansåg att alla teckningar som pappa ritade var mycket finare och mycket bättre än mina!!!!
Öhhhh, hallå??????
Jag håller inte med! Men sen är jag nog partisk också... Jag hatar att förlora och det blev en tävling om prestige... Men visst är väl mina bilder lite bättre än Pers????? Bara lite???? En gnutta???? En endaste liten gnutta???? Snälla????
Höst och barnarbete!
Jag älskar hösten! Det är och har alltid varit min favorit årstid! Även om jag måste säga att sommaren börjar knappa in... Men hösten är underbar! Den kalla luften som utan att vara kylig friskar upp så mycket för huvud och själ. Solen som gör att hela omgivningen får ett sånt underbart skimmer och en fantastisk färgsättning som inte går att jämföra med något annat. Dofterna av kall luft, fukt och blöta löv (innan de blir sådär ruttna) ja, det är underbart tycker jag... Och i år har vi verkligen fått ha hösten på besök länge, och jag håller tummarna för att den kan få vara kvar november ut...
Det enda jag kanske skulle kunna hitta som negativt med hösten är väl då kanske alla löv som också måste krattas ihop, skyfflas i skottkärran och köras bort till komposten. Detta är inget jag egentligen har något emot i normala mängder, men i vårt fall finns inget man kan påstå vara normala mängder... Vi bor ju på landet, med skogen bakom knuten och skogen består av träd... Många träd.... Björkar... Utanför dörren står den största eken på mils avstånd och hela trädgården på framsidan besår av en frukt- och bärträdgård (två päronträd, tre äppelträd, fem STORA vinbärsbuskar, ett körsbärsträd, ett plommonträd och två krusbärsbuskar). Detta resulterar årligen i enorma mängder lön och kvistar som ska krattas ihop. Nu är inte jag fanatisk utan en del krattas över rabatter och en del får ligga för att gödsla gräsmattan, men större delen ska krattas ihop och skyfflas bort. Kommer ihåg mina två år som höggravid, jag krattade och krattade i flera dagar, med foglossning, isschias, ödem och allmän värk och leda... Efter att den sista (Erik) var född utbrister Per att nästa år kan du ju säga till så blåser jag ihop det med gräsklipparen! Jahaja tackar för den!!!! Men sagt och gjort, året efter blsåtes allt ihop i en fin, men mycket stor hög mitt på gräsmattan och istället för skottkärra lastades det på flaket till fyrhjulingen- det blev typ 3 lass. Tack!
Året efter där, nu i år alltså, ja då väntade jag ut honom, trodde ju att vi kunde fixa det lika smidigt igen... (gör det själv tänker ni-genustänkt- ja det skulle jag ha gjort om inte det var så att gräsklipparen från förra året är utbytt till en ny som jag inte lärt mig mer än att köra med). Men inget händer.... Och jag frågar iofs inte heller... Det är bara en sån där kvinnlig grej att han ska ju förstå vad jag går och tänker utan att jag behöver säga det till honom... Sen att han jobbar 150% borta och 50% hemma på vår renovering... Njae, måste det nämnas eller????
Jaja, höstlovet kom med fantastiskt väder och de små var mer än nöjda med att hjälpa till!!!
För varje stor skottkärra gick en av de små med den lilla och då passade den andra på att åka snålskjuts. Viktor menade att han hjälpte till så inte löven skulle ramla av!!! Mmm, jag tror det jag också va!!! I två dagar krattade vi (hade av en tillfällighet köpt två krattor i passande storlek till dem också nån vecka innan) och körde undan... Resultatet blev en dags krattande till 3 stora lövhögar och fyra lite mindre, samt 2 högar med bortklippta grenar från bärbuskarna. Detta i sin tur resulterade i 19 vändor med skottkärrorna!!!!! 19 stycken!!!! och de duktiga små gick och gick och gick och kämpade så tappert!!! Jag var sliten så kan bara ana hur slitna de var! Men vid så gott mod och de var så stolta när allt var klart!!! Precis som mamma!!!
Här är komposten efter halva jobbet... Duktiga vi!!!torsdag 27 oktober 2011
3-år!!!
Fina goa Virus fyller idag 3 år.
Kl 18.27, måndagen den 27 oktober 2008 föddes guldklimpen och idag har han kommit att bli en superhärlig kille med mycket humor, fart, glädje, prat, trots, känslor, viljor, åsikter och livfullhet!!!
Tårtan smakade enligt Virus egen utsago mycket "snygg" och den smakade faktiskt riktigt gott också tydligen! Det var ju bra det!
Och dagen förflöt precis som han önskat också, kl 06.00 stod vi hela familjen i hans rum och sjöng och ett paket fick han öppna. På dagis blev firandet toppen det också med glass i stora lass, en bok från fröknarna och mer sång. När han kom hem var det tårtabak på hög nivå-även om han mest gav direktiv för hur utförandet skulle vara på tårtan... Och ytterligare instruktioner för hur sång, fika mm skulle genomföras när gästerna anlände...
Allt som allt en stor dag, som firades storslaget, av en mycket stor liten kille!!!
onsdag 26 oktober 2011
Tapeter, tårta och trötthet...
Hösten börjar kännas nu, och de mörka morgnarna gör att det börjar kännas lite jobbigare att stiga upp 05.30 på morgonen. Men att få komma ut och göra det jag gör på dagarna har än så länge gjort det värt det. Men men, tröttheten hör hösten till och vi går ju snart mot november så ingen idé att klaga... Snart är det väl vår eller???
Imorgon fyller vår skruttunge Virus 3 år! Jisses vad fort tiden gått... Och vad stor han blivit! Vi upptäcker dagligen nya saker om honom som visar på vilken otrolig kille han är... Till kalaset har han däremot beställt jordgubbstårta.... Med färska jordgubbar! Och var hittar man det i slutet av oktober??? Jo tacka vet jag utländska smaklösa och stenhårda inomhus odlade jordgubbar från Belgien!!! Det går inte alls att jämföra med våra svenska mjuka blodröda och saftiga söta jordgubbar som växer i trädgården under sommaren och som Virus älskar så mycket, men vad gör det! Det är hans första kalas, som han är riktigt medveten om och han har fått välja och bestämma själv! Vill han ha färska jordgubbar så ska han få färska jordgubbar!!! Och jag tror inte det är smaken som är det viktigaste för honom imorgon, utan att han faktiskt fyller år! Och han har i flera dagar nu talat om för oss alla hur vi ska göra för att bäst kunna uppvakta honom!! Och enligt hans schema så är det bara drygt nio timmar kvar tills vi ska väcka honom med presenter och skönsång!! Kanske dags att lägga sig snart då så man får vila upp rösten tills imorgon bitti!
Vi har kommit en bit på väg med vår nya vind. Vitt tak, vita, träbalkar i taket, vitt golv (mest troligt) och nu är det dags att välja tapeter... Och där kom vi till det svåra... Det finns så otroligt mycket fina, häftiga, charmiga tapeter, men vilken vill man själv ha på sina egna väggar??? Vi letar letar och letar... Något som går i vitt? Ja, mest troligt det också, men känns nästan som om det var bättre förr när vitt var vitt... Idag finns det tusentals olika nyanser och variationer på vitt och med vår beslutsångest kan detta vara ett beslut som kommer att dra ut på tiden... Jag återkommer med besked!
Imorgon fyller vår skruttunge Virus 3 år! Jisses vad fort tiden gått... Och vad stor han blivit! Vi upptäcker dagligen nya saker om honom som visar på vilken otrolig kille han är... Till kalaset har han däremot beställt jordgubbstårta.... Med färska jordgubbar! Och var hittar man det i slutet av oktober??? Jo tacka vet jag utländska smaklösa och stenhårda inomhus odlade jordgubbar från Belgien!!! Det går inte alls att jämföra med våra svenska mjuka blodröda och saftiga söta jordgubbar som växer i trädgården under sommaren och som Virus älskar så mycket, men vad gör det! Det är hans första kalas, som han är riktigt medveten om och han har fått välja och bestämma själv! Vill han ha färska jordgubbar så ska han få färska jordgubbar!!! Och jag tror inte det är smaken som är det viktigaste för honom imorgon, utan att han faktiskt fyller år! Och han har i flera dagar nu talat om för oss alla hur vi ska göra för att bäst kunna uppvakta honom!! Och enligt hans schema så är det bara drygt nio timmar kvar tills vi ska väcka honom med presenter och skönsång!! Kanske dags att lägga sig snart då så man får vila upp rösten tills imorgon bitti!
Vi har kommit en bit på väg med vår nya vind. Vitt tak, vita, träbalkar i taket, vitt golv (mest troligt) och nu är det dags att välja tapeter... Och där kom vi till det svåra... Det finns så otroligt mycket fina, häftiga, charmiga tapeter, men vilken vill man själv ha på sina egna väggar??? Vi letar letar och letar... Något som går i vitt? Ja, mest troligt det också, men känns nästan som om det var bättre förr när vitt var vitt... Idag finns det tusentals olika nyanser och variationer på vitt och med vår beslutsångest kan detta vara ett beslut som kommer att dra ut på tiden... Jag återkommer med besked!
fredag 21 oktober 2011
Kvalitetstid.
Idag hade jag hemma alla mina tre gossar från skola/dagis. De små för att det var deras lediga dag, den större för att han fallit offer för mammasjukan, något som jag i nyvaket skick förväxlade med förkylningssjukan...
Vi har haft en bra dag.
Även barnens mormor och morfar var lediga idag och efter en tripp till Karlstad kom de inom på en kopp kaffe under eftermiddagen. Det slutade med att de två äldsta barnen följde med dem hem till Arvika och kvar blev jag ensam med den minsta sonen som sov gott i sin säng.
När han väl vaknade, och Per hunnit hem fick vi tre en kväll av god kvalitet tillsammans helt på egen hand. Och ända sen Erik var mycket liten har man tydligt kunnat se hur han lyser upp och tar för sig när han får oss för sig själv, så också idag. I drygt fyra timmar fick han rå om oss, och vi rå om honom, och det var en god kväll av kvalitet!
Sov gott Erik!
Vi har haft en bra dag.
Även barnens mormor och morfar var lediga idag och efter en tripp till Karlstad kom de inom på en kopp kaffe under eftermiddagen. Det slutade med att de två äldsta barnen följde med dem hem till Arvika och kvar blev jag ensam med den minsta sonen som sov gott i sin säng.
När han väl vaknade, och Per hunnit hem fick vi tre en kväll av god kvalitet tillsammans helt på egen hand. Och ända sen Erik var mycket liten har man tydligt kunnat se hur han lyser upp och tar för sig när han får oss för sig själv, så också idag. I drygt fyra timmar fick han rå om oss, och vi rå om honom, och det var en god kväll av kvalitet!
Sov gott Erik!
Föreläsning!
I onsdags var jag iväg på en föreläsning. Mitt livs första som inte hade vare sig med skola eller jobb att göra. Det kändes bra, och det var en mycket bra föreläsning.
Det handlade om mat och hälsa. Mannen som föreläste var Andreas Eenfeldt, alias Kostdoktorn.se
Genom sin nya bok Matrevolutionen, tar han oss med på en resa genom tiden, inte så väldigt lång resa men tillräcklig för att man ska reagera och agera. Inte allt han sa var något nytt, långt ifrån, men man fick argument och motiveringar samt förklaringar på ett som åtminstone inte jag hade innan. Tidigare var det mest "därför", nu vet jag varför!
Men som alltid med forskning och "åsikter" så får man ta en del av det man hör med en nypa salt och välja ut vad man tänker förlita sig på där inget vetenskapligt bevis eller grund finns, men jag hade redan valt innan föreläsningen och i min värld så litar jag i mångt och mycket på Andreas!
Jag har sedan två månader tillbaka drygt ändrat om min livsstil ganska radikalt enligt många, främst gällande kosten och mitt främsta skäl var mina problem med magproblemen IBS, även om jag också självförespråkar en viktreduktion. Nu efter två månader är mina magproblem nästan obefintliga förutom några dippar, vilka jag känner att jag kan leva med, och framförallt som om de också mest troligt kommer att bli bättre med tiden med min omvända hälsostil.
Egentligen så förespråkar jag denna livsstil till resten av familjen också, liksom många många andra också. Och i många fall har vi kommit en bit på vägen. Men jag möter stort motstånd här hemma! Inte helt otippat! Men jag introducerar långsamt. Och precis som många många många familjer därute försöker jag nu skära ner på socker socker socker och dolt socker för mina underverk här hemma. Vi är från början en familj som under veckorna knappt ätit socker (vad vi trott iaf) däremot har det blivit en del för barnen och Per under helgerna. Jag har sedan en tid bland annat helt slutat med socker/stärkelse i ALLA FORMER. Så detta är min utmaning- reducera socker och stärkelse intaget för resten av familjen i den mån det går. Och då menar jag inte att ersätta det med fullkorn, light eller sötningsmedel utan helt enkelt erbjuda bättre alternativ. Och detta är svårt!!!! Och alla vi har några laster som ligger och lurar-min är cola zero! Visserligen inget socker- men likväl onyttig.
Och ännu en sak som gör det än mer jobbigt är det dåliga samvetet. Det ständigt dåliga samvetet man brottas med. T ex: dåligt samvete för att man tar bort godisklubban och sträcker fram en skål med gurkstavar men också dåligt samvete för att man struntar i gurkan och lämnar över en godisklubba osv osv osv. Vår generation är så fast förankrad i hur det ska vara, hur vi växt upp och i dagens stressade samhälle så är just den där meningen "fredagsmys" så viktig och genom vår uppväxt så har vi formats till att tro att det måste innebära mat, dryck, godis och snacks. Jag tror det, och jag vill tro det, och jag märker själv hur ofta jag väljer att tro på det. Jag anser att det lägger sig som ett slags lugn över huset, en ro, en harmoni, en kärlek så fort fredagsmyset kommer fram-oavsett form... Veckans stress och alla måsten liksom bara upphör att existera och vi som familj hittar tillbaka till varandra igen och kan landa tillsammans. Och planeringen inför helgens mys tar oftast längre tid och har större fokus än vad veckoinköpen nånsin har gjort... Och alla är involverade och tycker och tänker.
Idag är det helg igen.
Fick höra av någon för några dagar sen att min plan med att inte ordna godis/snacks till barnen i helgen nästan kunde jämföras med barnmisshandel. Kul!
Ja, vi får se efter helgen då om jag blivit anmäld för nåt, jag ska iaf försöka att erbjuda alternativ som jag hoppas kan fungera emellanåt.
Det handlade om mat och hälsa. Mannen som föreläste var Andreas Eenfeldt, alias Kostdoktorn.se
Genom sin nya bok Matrevolutionen, tar han oss med på en resa genom tiden, inte så väldigt lång resa men tillräcklig för att man ska reagera och agera. Inte allt han sa var något nytt, långt ifrån, men man fick argument och motiveringar samt förklaringar på ett som åtminstone inte jag hade innan. Tidigare var det mest "därför", nu vet jag varför!
Men som alltid med forskning och "åsikter" så får man ta en del av det man hör med en nypa salt och välja ut vad man tänker förlita sig på där inget vetenskapligt bevis eller grund finns, men jag hade redan valt innan föreläsningen och i min värld så litar jag i mångt och mycket på Andreas!
Jag har sedan två månader tillbaka drygt ändrat om min livsstil ganska radikalt enligt många, främst gällande kosten och mitt främsta skäl var mina problem med magproblemen IBS, även om jag också självförespråkar en viktreduktion. Nu efter två månader är mina magproblem nästan obefintliga förutom några dippar, vilka jag känner att jag kan leva med, och framförallt som om de också mest troligt kommer att bli bättre med tiden med min omvända hälsostil.
Egentligen så förespråkar jag denna livsstil till resten av familjen också, liksom många många andra också. Och i många fall har vi kommit en bit på vägen. Men jag möter stort motstånd här hemma! Inte helt otippat! Men jag introducerar långsamt. Och precis som många många många familjer därute försöker jag nu skära ner på socker socker socker och dolt socker för mina underverk här hemma. Vi är från början en familj som under veckorna knappt ätit socker (vad vi trott iaf) däremot har det blivit en del för barnen och Per under helgerna. Jag har sedan en tid bland annat helt slutat med socker/stärkelse i ALLA FORMER. Så detta är min utmaning- reducera socker och stärkelse intaget för resten av familjen i den mån det går. Och då menar jag inte att ersätta det med fullkorn, light eller sötningsmedel utan helt enkelt erbjuda bättre alternativ. Och detta är svårt!!!! Och alla vi har några laster som ligger och lurar-min är cola zero! Visserligen inget socker- men likväl onyttig.
Och ännu en sak som gör det än mer jobbigt är det dåliga samvetet. Det ständigt dåliga samvetet man brottas med. T ex: dåligt samvete för att man tar bort godisklubban och sträcker fram en skål med gurkstavar men också dåligt samvete för att man struntar i gurkan och lämnar över en godisklubba osv osv osv. Vår generation är så fast förankrad i hur det ska vara, hur vi växt upp och i dagens stressade samhälle så är just den där meningen "fredagsmys" så viktig och genom vår uppväxt så har vi formats till att tro att det måste innebära mat, dryck, godis och snacks. Jag tror det, och jag vill tro det, och jag märker själv hur ofta jag väljer att tro på det. Jag anser att det lägger sig som ett slags lugn över huset, en ro, en harmoni, en kärlek så fort fredagsmyset kommer fram-oavsett form... Veckans stress och alla måsten liksom bara upphör att existera och vi som familj hittar tillbaka till varandra igen och kan landa tillsammans. Och planeringen inför helgens mys tar oftast längre tid och har större fokus än vad veckoinköpen nånsin har gjort... Och alla är involverade och tycker och tänker.
Idag är det helg igen.
Fick höra av någon för några dagar sen att min plan med att inte ordna godis/snacks till barnen i helgen nästan kunde jämföras med barnmisshandel. Kul!
Ja, vi får se efter helgen då om jag blivit anmäld för nåt, jag ska iaf försöka att erbjuda alternativ som jag hoppas kan fungera emellanåt.
torsdag 20 oktober 2011
Att välja själv...
Börjar med er som väntat på ett inlägg: Förlåt! Ska skärpa mig!!!
Var på vårdcentralen igår. Med mig hade jag de två små figurerna i vår familj. Det var ledig dag från dagis och Erik började dagen med att vakna med ett öga som var så svullet och rött att det knappt gick att öppna. Han var inte märkbart besvärad av detta utan det var nog mest jag som tyckte det såg illa ut och därmed ville ha det kollat. Det var inget att oroa sig för så länge det inte blev sämre, och idag vaknade han med ett normalt öga så det kan kännas ha varit lite för hastat att dra iväg på projekt "verkstan" med barn som var trötta, hungriga, trotsiga och rastlösa... Men men, det gick, vi kom hela därifrån allihop och jag var en erfarenhet rikare: aldrig gå dit ensam, med trötta och hungriga barn, två till antalet, som inte hunnit vara ute eller när de är i sin 3-års trots (den större). Utan nästa gång jag ska dit helt och hållet på egen hand, för egen del, och nästa gång barnen behöver dit-ja då tänker jag att deras far måste ju vara helt rätt person för jobbet eller??? Jajjemän!!!
Men allt gick faktiskt bra...... Ändå tills en sköterska tänkte lägga sig i.... Även om det var för att vara snäll....
Ni som bor i Arvika och nån gång har varit på verkstan vet att de som jobbar där inte har bråttom. det finns inget som heter akut, korta väntetider eller barn-prioritet mm... man får helt enkelt bunkra upp sig med frukt, kex, vatten mm för att fördriva tiden. Förr fanns det åtminstone ett väntrummet som kunde hjälpa till att få tiden att gå, men detta var tydligen helt borttaget nu. Istället fick man sitta i ett stort väntrum med röda stolar, gröna väggar och hål i taket. Hålet i taket lyckades dock få några minuter att gå....
Sen kom sköterskan och ropade på barnen, de skulle få titta i lådan och välja sig en varsin sak att greja med under tiden...
Erik hittade genast en bil att leka med och var därmed klar. Viktor har ärvt sin mammas beslutsångest i kombination med att det viktigaste med ett sånt uppdrag inte är VAD man väljer utan att VÄLJA själv!!! detta har blivit såååå viktigt för herrn att vi lärt oss nu att det går betydligt snabbare att låta honom stå ensam några minuter och sen är det hela över! Detta visste ju inte sköterskan, trots mina hintar mm, utan hon kunde inte ge sig, visade varenda sak i lådan "den då?" "eller den?" Denna här då?" Samtidigt som han frustrerat upprepar "jag vill välja själv" med desperation i rösten osv osv osv... Vilket resulterade i att det hela tog bortemot 10 minuter istället för 1 för honom att välja en sak... Och under denna tiden hade ju även Erik fattat att det måste ju vara hur mycket kul som helst i lådan och också börjat "välja själv". Med en mycket stressad sköterska blev de tillslut klara och vi kunde gå tillbaka till väntrummet, bara för att de skulle upptäcka att de båda valt fel!!!!!
Jag säger inget mer om detta nu mer än att tiden kröp fram kändes det som och jag var helt slut när vi kom hem!
När Viktor sen några timmar senare förlikat sig med tanken på hans valda gåva från sköterskan tig han fram den och tittade länge på den... Sen säger han: "- Jaha... och vad gör man med den här då??"
Vad han hade valt? En ring i silver med en grön "diamant"!
Vad Erik valde? En rosa pennvässare med en gris på, men som såg ut som ett får, och som alldeles perfekt fick plats långt ner i hans hals...!!!
Som sagt, jag säger inget mer om det, men samtidigt som jag önskade att jag suttit hemma var jag glad för att befinna mig på en plats med så många sjukvårdsutbildade!
Var på vårdcentralen igår. Med mig hade jag de två små figurerna i vår familj. Det var ledig dag från dagis och Erik började dagen med att vakna med ett öga som var så svullet och rött att det knappt gick att öppna. Han var inte märkbart besvärad av detta utan det var nog mest jag som tyckte det såg illa ut och därmed ville ha det kollat. Det var inget att oroa sig för så länge det inte blev sämre, och idag vaknade han med ett normalt öga så det kan kännas ha varit lite för hastat att dra iväg på projekt "verkstan" med barn som var trötta, hungriga, trotsiga och rastlösa... Men men, det gick, vi kom hela därifrån allihop och jag var en erfarenhet rikare: aldrig gå dit ensam, med trötta och hungriga barn, två till antalet, som inte hunnit vara ute eller när de är i sin 3-års trots (den större). Utan nästa gång jag ska dit helt och hållet på egen hand, för egen del, och nästa gång barnen behöver dit-ja då tänker jag att deras far måste ju vara helt rätt person för jobbet eller??? Jajjemän!!!
Men allt gick faktiskt bra...... Ändå tills en sköterska tänkte lägga sig i.... Även om det var för att vara snäll....
Ni som bor i Arvika och nån gång har varit på verkstan vet att de som jobbar där inte har bråttom. det finns inget som heter akut, korta väntetider eller barn-prioritet mm... man får helt enkelt bunkra upp sig med frukt, kex, vatten mm för att fördriva tiden. Förr fanns det åtminstone ett väntrummet som kunde hjälpa till att få tiden att gå, men detta var tydligen helt borttaget nu. Istället fick man sitta i ett stort väntrum med röda stolar, gröna väggar och hål i taket. Hålet i taket lyckades dock få några minuter att gå....
Sen kom sköterskan och ropade på barnen, de skulle få titta i lådan och välja sig en varsin sak att greja med under tiden...
Erik hittade genast en bil att leka med och var därmed klar. Viktor har ärvt sin mammas beslutsångest i kombination med att det viktigaste med ett sånt uppdrag inte är VAD man väljer utan att VÄLJA själv!!! detta har blivit såååå viktigt för herrn att vi lärt oss nu att det går betydligt snabbare att låta honom stå ensam några minuter och sen är det hela över! Detta visste ju inte sköterskan, trots mina hintar mm, utan hon kunde inte ge sig, visade varenda sak i lådan "den då?" "eller den?" Denna här då?" Samtidigt som han frustrerat upprepar "jag vill välja själv" med desperation i rösten osv osv osv... Vilket resulterade i att det hela tog bortemot 10 minuter istället för 1 för honom att välja en sak... Och under denna tiden hade ju även Erik fattat att det måste ju vara hur mycket kul som helst i lådan och också börjat "välja själv". Med en mycket stressad sköterska blev de tillslut klara och vi kunde gå tillbaka till väntrummet, bara för att de skulle upptäcka att de båda valt fel!!!!!
Jag säger inget mer om detta nu mer än att tiden kröp fram kändes det som och jag var helt slut när vi kom hem!
När Viktor sen några timmar senare förlikat sig med tanken på hans valda gåva från sköterskan tig han fram den och tittade länge på den... Sen säger han: "- Jaha... och vad gör man med den här då??"
Vad han hade valt? En ring i silver med en grön "diamant"!
Vad Erik valde? En rosa pennvässare med en gris på, men som såg ut som ett får, och som alldeles perfekt fick plats långt ner i hans hals...!!!
Som sagt, jag säger inget mer om det, men samtidigt som jag önskade att jag suttit hemma var jag glad för att befinna mig på en plats med så många sjukvårdsutbildade!
tisdag 27 september 2011
Det gick inte längre...
Under sommaren, när jag var mammaledig kände jag nog att det skulle bli ganska gött att vara arbetslös ett tag efter flera års studier och två tunga graviditeter. När jag sen i slutet på augusti blev arbetslös och paniken och ångesten kröp sig på, då kände jag att det hade inte varit så fel att haft ett jobb och kunnat arbeta heller.
Per ansåg att jag skulle skita i diverse deltidsjobb till en början och bara "komma ikapp" med mig själv och allt efter denna lätt stressiga slutstrid på Universitetet. Mamma var inte heller sen med att hålla med. Så då höll ju jag också med!
Med paniken brännandes i baken sprang jag därför direkt in på bemanningen, trots att jag kanske hade velat vara ledig... Detta efter två dagar som arbetslös!!!! Jaja, sen kom tvivlen och den nya ångesten, - "ska jag eller ska jag inte????" Jag avvaktade i nästan två veckor innan jag lämnade in pappren på bemanningen. Jag var inställd på att inte höta något alls den första tiden, vilket de också påpekade. Nu är det två veckor sen jag lämnade in pappren och jag har nu varit ledig i 1 dag! Ja just det, LEDIG i 1 dag... Och jag (tro det eller ej) stortrivs!!!! De ställen jag hittills varit på har varit riktigt roliga och bra barn/personal. Jag trivs! Och det bästa av allt, jag båda jobbar och är ledig med mycket kvalitetstid med barnen!
Och idag när jag kom hem efter lång dag med stängning, och mötte mina barn nyduschade, i pyjamas och med John Blund hängandes i hasorna kände jag bara en sån otrolig värme! Vad mycket man kan uppskatta något som man inte sett på några timmar!!!
Så jag trivs med det jag gör tills vidare, men väntar fortfarande med spänning på vad som väntar på jobbfronten i framtiden! Jag har inte gett upp hoppet om att hitta mitt drömjobb där ute någonstans!
Per ansåg att jag skulle skita i diverse deltidsjobb till en början och bara "komma ikapp" med mig själv och allt efter denna lätt stressiga slutstrid på Universitetet. Mamma var inte heller sen med att hålla med. Så då höll ju jag också med!
Med paniken brännandes i baken sprang jag därför direkt in på bemanningen, trots att jag kanske hade velat vara ledig... Detta efter två dagar som arbetslös!!!! Jaja, sen kom tvivlen och den nya ångesten, - "ska jag eller ska jag inte????" Jag avvaktade i nästan två veckor innan jag lämnade in pappren på bemanningen. Jag var inställd på att inte höta något alls den första tiden, vilket de också påpekade. Nu är det två veckor sen jag lämnade in pappren och jag har nu varit ledig i 1 dag! Ja just det, LEDIG i 1 dag... Och jag (tro det eller ej) stortrivs!!!! De ställen jag hittills varit på har varit riktigt roliga och bra barn/personal. Jag trivs! Och det bästa av allt, jag båda jobbar och är ledig med mycket kvalitetstid med barnen!
Och idag när jag kom hem efter lång dag med stängning, och mötte mina barn nyduschade, i pyjamas och med John Blund hängandes i hasorna kände jag bara en sån otrolig värme! Vad mycket man kan uppskatta något som man inte sett på några timmar!!!
Så jag trivs med det jag gör tills vidare, men väntar fortfarande med spänning på vad som väntar på jobbfronten i framtiden! Jag har inte gett upp hoppet om att hitta mitt drömjobb där ute någonstans!
fredag 9 september 2011
Plötsligt händer det!!!!!!
Nej jag har inte vunnit på Triss... Det här är något mycket bättre...
Efter den begynnande höstens bakslag med arbetslöshet, sjukdom, ofattbart mycket stress (fattar inte var den kommer ifrån eftersom jag är arbetslös!!!!!!) och alldeles för mycket tankeverksamhet i kombination med åldersnoja och en otroligt högt tickande "klocka", kommer jag att 'belönas'...
Jag har funderat mycket på vad jag skulle ha hittat på, jag brukar ju ha min tjejkväll nu i sept-okt ungefär, sen har jag ju ett "vuxenparty" och ett inredningsparty som varit i faggorna ett bra tag nu för att nämna några saker... Men nu, plötsligt, händer det alltså, och utan att jag behöver lyfta ett finger.... Och då menar jag verkligen inte lyfta ett endaste finger!!!!
Under dryga 2,5 timmar kommer jag att få utlopp för varenda känsla i kroppen...
Gråta.
Skratta.
Hulka.
Le.
Grymta.
Skaka.
Kvida.
Lipa.
Garva.
Drömma.
Minnas.
Vilja glömma.
Vilja...
(Njea, det kanske inte är alla känslor som jag har, jag ahr faktiskt mer än två lägen egentligen, men det är ungefär såhär jag känner mig just nu, av-på... På lördag är jag PÅ)
Det är dags för MIA SKÄRINGER.
Jag kommer inte att dra upp igen varför detta är viktigt eller ens varför jag fastnat så otroligt mycket för henne, det har jag ett svagt minne av att jag redan gjort... Kanske två gånger till och med...
Jag vill bara uppmana er alla att titta på hennes show som gjort stor succé och som nu sänds på svt, nu på lördag klockan 21.45!!!!
Det blir tredje gången gillt för mig (kanske lite stalker-varning och groupie-aktigt) men det bjuder jag på! Se henne ni med!!
Hur jag kan garantera att jag inte behöver lyfta ett enda finger????
Per håller i fjärrkontrollen, jag behöver bara forma mina läppar och säga.... Byt kanal!
Efter den begynnande höstens bakslag med arbetslöshet, sjukdom, ofattbart mycket stress (fattar inte var den kommer ifrån eftersom jag är arbetslös!!!!!!) och alldeles för mycket tankeverksamhet i kombination med åldersnoja och en otroligt högt tickande "klocka", kommer jag att 'belönas'...
Jag har funderat mycket på vad jag skulle ha hittat på, jag brukar ju ha min tjejkväll nu i sept-okt ungefär, sen har jag ju ett "vuxenparty" och ett inredningsparty som varit i faggorna ett bra tag nu för att nämna några saker... Men nu, plötsligt, händer det alltså, och utan att jag behöver lyfta ett finger.... Och då menar jag verkligen inte lyfta ett endaste finger!!!!
Under dryga 2,5 timmar kommer jag att få utlopp för varenda känsla i kroppen...
Gråta.
Skratta.
Hulka.
Le.
Grymta.
Skaka.
Kvida.
Lipa.
Garva.
Drömma.
Minnas.
Vilja glömma.
Vilja...
(Njea, det kanske inte är alla känslor som jag har, jag ahr faktiskt mer än två lägen egentligen, men det är ungefär såhär jag känner mig just nu, av-på... På lördag är jag PÅ)
Det är dags för MIA SKÄRINGER.
Jag kommer inte att dra upp igen varför detta är viktigt eller ens varför jag fastnat så otroligt mycket för henne, det har jag ett svagt minne av att jag redan gjort... Kanske två gånger till och med...
Jag vill bara uppmana er alla att titta på hennes show som gjort stor succé och som nu sänds på svt, nu på lördag klockan 21.45!!!!
Det blir tredje gången gillt för mig (kanske lite stalker-varning och groupie-aktigt) men det bjuder jag på! Se henne ni med!!
Hur jag kan garantera att jag inte behöver lyfta ett enda finger????
Per håller i fjärrkontrollen, jag behöver bara forma mina läppar och säga.... Byt kanal!
tisdag 6 september 2011
Det går hett till här hemma nuförtiden!
I fredags vaknade Viktor med nästan 40 graders feber.
Under helgen har även jag haft feber.
I söndags vaknade Erik efter middagsvilan med nästan 40 graders feber.
Idag vaknade Jesper med nästan 40 graders feber.
Per stoppade på sig ett gäng mucoangin när han gick till jobbet idag... Det retade lite i halsen sa han... Mmmm sa jag... Det var så det började på oss också...
Under helgen har även jag haft feber.
I söndags vaknade Erik efter middagsvilan med nästan 40 graders feber.
Idag vaknade Jesper med nästan 40 graders feber.
Per stoppade på sig ett gäng mucoangin när han gick till jobbet idag... Det retade lite i halsen sa han... Mmmm sa jag... Det var så det började på oss också...
måndag 5 september 2011
Att leva i nuet...
Det där med att leva i nuet, att vara just här och nu, det är något vi vuxna ofta beundrar våra barn för att de är så duktiga att göra.
Barn sägs ju verkligen vara mitt i nuet, att det inte finns något förflutet eller någon framtid att grubbla och oroa sig över. Och visst stämmer det, och visst är man riktigt avundsjuk på dem ibland när verkligheten blir för inpå och man inte riktigt vet var man ska vända sig...
Men!!! (det är alltid ett men...)
Vet inte om våra barn riktigt har hajat det där....
Viktor pratar alltid om "igår"... Allt som har hänt, allt vi gjort, allt han hört och sett har skett just "igår"... Att det i verkligheten kan röra sig om timmar, dagar, veckor eller månader har ingen betydelse... Han lever igår...
Erik är såklart motsatsen... Som alltid... Han lever imorgon... Allt är imorgon... Svaret man får av honom är för det mesta "morrn mama"!!!
Hola!
Barn sägs ju verkligen vara mitt i nuet, att det inte finns något förflutet eller någon framtid att grubbla och oroa sig över. Och visst stämmer det, och visst är man riktigt avundsjuk på dem ibland när verkligheten blir för inpå och man inte riktigt vet var man ska vända sig...
Men!!! (det är alltid ett men...)
Vet inte om våra barn riktigt har hajat det där....
Viktor pratar alltid om "igår"... Allt som har hänt, allt vi gjort, allt han hört och sett har skett just "igår"... Att det i verkligheten kan röra sig om timmar, dagar, veckor eller månader har ingen betydelse... Han lever igår...
Erik är såklart motsatsen... Som alltid... Han lever imorgon... Allt är imorgon... Svaret man får av honom är för det mesta "morrn mama"!!!
Hola!
fredag 26 augusti 2011
Förlåt!
Usch vad jag skäms...
Jag ber om ursäkt om det var någon som tog illa upp av mitt förra inlägg.... Egentligen så finns det ingen anledning att göra det eftersom jag inte skrev nåt illa om någon, men indirekt så finns det kanske de som kände att det var mindre positivt riktat gentemot vissa och det var absolut inte min mening... Ni som känner mig, och vet hur jag funkar vet att det är precis motsatsen...
Och kanske är det just därför som jag också nu efter några timmar känner att jag ändå måste förklara mig och be om ursäkt, till eventuella personer som kan ha känt sig träffade av mitt klumpiga uttalande...
Jag är fortfarande fruktansvärt trött på att vara arbetslös och känner mig faktiskt bättre än "arbetslös", och det kommer jag aldrig att be om ursäkt för! Jag är riktigt stolt över mina fem år på universitetet och alla mina hundratals högskolepoäng, och kanske är det just därför jag känner mig så hopplöst frustrerad och som att det står en stor vägg, likt Berlinmuren rakt framför näsan på mig... Men jag vet också att om den muren föll, ja då kommer även min bastanta vägg att falla!!!! Någon gång!!! Jag är positiv!!!
Hola!
Jag ber om ursäkt om det var någon som tog illa upp av mitt förra inlägg.... Egentligen så finns det ingen anledning att göra det eftersom jag inte skrev nåt illa om någon, men indirekt så finns det kanske de som kände att det var mindre positivt riktat gentemot vissa och det var absolut inte min mening... Ni som känner mig, och vet hur jag funkar vet att det är precis motsatsen...
Och kanske är det just därför som jag också nu efter några timmar känner att jag ändå måste förklara mig och be om ursäkt, till eventuella personer som kan ha känt sig träffade av mitt klumpiga uttalande...
Jag är fortfarande fruktansvärt trött på att vara arbetslös och känner mig faktiskt bättre än "arbetslös", och det kommer jag aldrig att be om ursäkt för! Jag är riktigt stolt över mina fem år på universitetet och alla mina hundratals högskolepoäng, och kanske är det just därför jag känner mig så hopplöst frustrerad och som att det står en stor vägg, likt Berlinmuren rakt framför näsan på mig... Men jag vet också att om den muren föll, ja då kommer även min bastanta vägg att falla!!!! Någon gång!!! Jag är positiv!!!
Hola!
Självömkan
När den här veckan slutar har jag avslutat min första vecka som arbetslös!
Och det har väl funkat bra... Men det är väl inget jag rekommenderar...
Jag har tråkigt... Riktigt tråkigt...
Tiden hemma är väl ingen större skillnad mot innan, vare sig som student eller som föräldraledig... Men det är det där ordet, arbetslös, det sitter som en vagel i ögat... Som en spark i mellangärdet... Och ömmar precis som en inflammerad visdomstand i en alldeles för trång tandrad...
Idag är det många som är arbetslösa, jag är inte på något sätt unik överhuvudtaget, och som jag sa, det är min första vecka... Men just i måndags när jag var och skrev in mig på AMS så var det ju naturligtvis inte så många "som mig" som var där, istället möttes jag just av den där otroligt fördomsfulla synen att det bara är "lodisar" "outbildade ungdomar" "uteliggare" "socialfall" som är arbetslösa... Jag VET att det inte är så, men just då var det just de som råkade sitta i väntrummet tillsammans med mig... Hur jag vet det??? Jo för att Arvika inte är större än att man känner igen folk, och i olika situationer och tillfällen stött ihop med många av dem... Och för att man i vissa fall också tyvärr bara kan se det på dem...
Det jag ville säga med detta var bara att jag i måndags, innan jag gick dit hade byggt upp min självkänsla och intalat mig själv att detta inte var så farligt, att detta bara är tillfälligt och att det är "nåt som händer vem som helst"... Men så fort jag klev inom dörrarna så försvann allt runt omkring mig... Och jag kände mig så otroligt misslyckad, och då var jag inte ens inskriven än... jag var officiellt inte ens arbetslös då...
Jag vet inte riktigt hur det ser ut med jobb och arbete inför den närmaste framtiden, men jag vet att jag kommer göra allt för att sysselsätta mig... Jag ska inte bli "som dem"...
Men vad gör man när det enda man kan är att plugga??? (enligt arbetsgivarna)
För att hitta ett jobb idag krävs inom offentliga sektorn att du redan är anställd, rekryteringen sker internt, eller om du kommer utifrån, att du ska ha mellan 5-10 års erfarenhet-minst!
Jag letar vidare och unnar mig lite tid för självömkan!
Hola!
Och det har väl funkat bra... Men det är väl inget jag rekommenderar...
Jag har tråkigt... Riktigt tråkigt...
Tiden hemma är väl ingen större skillnad mot innan, vare sig som student eller som föräldraledig... Men det är det där ordet, arbetslös, det sitter som en vagel i ögat... Som en spark i mellangärdet... Och ömmar precis som en inflammerad visdomstand i en alldeles för trång tandrad...
Idag är det många som är arbetslösa, jag är inte på något sätt unik överhuvudtaget, och som jag sa, det är min första vecka... Men just i måndags när jag var och skrev in mig på AMS så var det ju naturligtvis inte så många "som mig" som var där, istället möttes jag just av den där otroligt fördomsfulla synen att det bara är "lodisar" "outbildade ungdomar" "uteliggare" "socialfall" som är arbetslösa... Jag VET att det inte är så, men just då var det just de som råkade sitta i väntrummet tillsammans med mig... Hur jag vet det??? Jo för att Arvika inte är större än att man känner igen folk, och i olika situationer och tillfällen stött ihop med många av dem... Och för att man i vissa fall också tyvärr bara kan se det på dem...
Det jag ville säga med detta var bara att jag i måndags, innan jag gick dit hade byggt upp min självkänsla och intalat mig själv att detta inte var så farligt, att detta bara är tillfälligt och att det är "nåt som händer vem som helst"... Men så fort jag klev inom dörrarna så försvann allt runt omkring mig... Och jag kände mig så otroligt misslyckad, och då var jag inte ens inskriven än... jag var officiellt inte ens arbetslös då...
Jag vet inte riktigt hur det ser ut med jobb och arbete inför den närmaste framtiden, men jag vet att jag kommer göra allt för att sysselsätta mig... Jag ska inte bli "som dem"...
Men vad gör man när det enda man kan är att plugga??? (enligt arbetsgivarna)
För att hitta ett jobb idag krävs inom offentliga sektorn att du redan är anställd, rekryteringen sker internt, eller om du kommer utifrån, att du ska ha mellan 5-10 års erfarenhet-minst!
Jag letar vidare och unnar mig lite tid för självömkan!
Hola!
fredag 12 augusti 2011
Nöjet med att sova...
De sista dagarna har vi försökt få Virus att sluta sova middag. Det går sådär kan man tycka... Han har visserligen slutat att sova middag i sängen på dagarna... Men jag vet inte om det var det här vi menade med att sluta sova middag???
Lego
Det är alltid lika spännande att få gå upp och lägga sig att sova hemma hos oss. Nästan varje kväll hittar vi lite nya saker i sängen som inte alltid tillhör oss... Igår var det ett gäng med lego som dök upp under täcket... Vet inte vad som förvånade mig mest när jag lyfte på täcket, att det låg fullt med lego där eller att Per började bygga med det!
torsdag 11 augusti 2011
Det är gott med mat!
Det här är en syn som vi möts av ofta... Varje dag... Flera gånger om dagen... Ibland mycket värre än så här, ibland lite mindre än så här... Eller njaee, inte så mycket mindre än det här, oftast betydligt mer egentligen... Det ni ser är golvet under Eriks stol. Han är vår matfriska kille. Han "äter allt" och han "äter mycket" är något som vi alla som känner honom sagt sedan han föddes... Under sommaren nu har vi dessvärre upptäckt att detta inte är riktigt sant... Han är den av grabbarna som har det största behovet av att äta regelbundet, men mängden mat vid varje tillfälle är tydligt begränsad... Vi har till och med insett att han vissa dagar är riktigt kräsen och petig med maten... Och det som inte platsar i magen, ja det ska ner på golvet!
Hans matvanor är också som vi upptäckt inte bara begränsade i fråga om portioner utan även i fråga om VAD han stoppar i sig.
Första soprundan för dagen sker efter frukost, då är det främst mosat ägg, dissekerade gurkskivor (han äter bara mitten på skivorna) och krossade vattenmelonsbitar som står för skörden.
Den andra och tredje rundan sker efter lunchen/middagen. Eftersom han ligger inne med en GI-diet så äter han genast upp eventuella proteinbitar på tallriken, kvar blir det kolhydrat-rika riset, pastan eller potatisen och det är oftast det som även finner sin plats på golvet... Vi har sen några dagar beslutat att stoppa hans grönsaker till lunch och middag (och ge dem till mellis istället) då ungen inte kan äta något annat än tomater och gurka till lunch/middag om dessa serveras samtidigt... Visst det är nyttigt, men så länge han växer krävs lite mer än bara vitaminer och antioxidanter...
Så vad vi kommit fram till är att den söte sonen äter frukt, grönsaker och främst detta om han själv får välja, men även ägg, proteiner, (ibland lite pasta/potatis) och ostbågar!
Bilden ni ser ovan är ett stort undantag på en son som sitter och slukar yoghurt... Det händer i stort sett aldrig i vanliga fall... Inga mjölkprodukter eller smörgåsar funkar för honom så....
Därför efterlyser vi bra tips på lätta (i dubbel bemärkelse) recept/förslag på mellanmål som kan komma att uppskattas av barnen!
Hola!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)