Memory lane...

Har de sista två dagarna varit vikarie på Järvenskolan i Gunnarskog. Har stortrivs!

När jag åkte dit igår, första dagen, dök det helt plötsligt upp nåt efter vägen som fick mig att hastigt bromsa in...

Thybergs livs!!!!!

Hjärnan började gå på högvarv och jag blev lite ställd. Kunde ju inte stå där mitt i vägen i morgonens rusningstrafik (ja, jag mötte faktiskt ett par bilar...) så jag fick börja köra vidare....

Men jag blev alldeles varm inombords. Och känslosam... Några tårar letade sig fram och det blev bara konstigt...

Först fattade jag inte varför, men sen började hjärnan lägga ut pusslet och jag kunde se mönstret...

När jag var barn brukade jag bo en del under somrarna med min mormor och min "kusin" i Perserud. Och då brukade vi ibland åka till Årbotten för att handla. Det var en av de turerna jag och K alltid ville följa med på. Att åka till Thybergs! Det var en otroligt mysig tur och vi satt där bak i mormors mycket lilla röda fiesta och pratade. Resan kändes lång... Mycket längre än till Arvika... Men tror inte avståndet var så annorlunda...

Och Thybergs var mysigt! Det var litet, mörkt och murrigt... Det var trångt och lågt i tak. Och allt de hade att köpa smakade alltid så mycket bättre även om det var samma sak som på andra affärer...

För mig är Thybergs, och kommer alltid att vara det, förknippat med mormor, K, fiestan och svensk sommar så som jag kommer ihåg att den alltid var när jag var barn (varm, solig,torr....).

Att se det igen, bara sådär, gjorde mig lite chockad. Dels för mina känslor som bara dök upp helt oförväntat, och dels för att jag trodde att det inte fanns längre... Och naturligtvis för att jag inte hade en aning om att Thybergs låg i Årbotten som låg på vägen till Gunnarskog.

Men nu vet jag. Och jag kommer garanterat att åka förbi fler gånger för att känna in stämningen... Och vem vet, nästa gång kanske jag stannar och går in...

Njutning

Vi åkte iväg hela familjen idag för att hämta hem Jesper från Lyckan där han lekt med en kompis.

När vi åker hem väljer han att köra lite sightseeing ute i skogen med resultatet att vi hamnar bakom en nästan halv timmerbil.

Efter fem minuter är intresset fortfarande på topp hos alla av det manliga könet. Själv känner jag mig mättad på träiga intryck!

Efter 10 minuter har även barnens intryck mättats och till skillnad från mig orkar de vare sig vara tysta om det eller sitta stilla. Per muttrar nåt om att jo det kanske hade gått snabbare att vända och köra tillbaka.

Det går några minuter.
"-men passa på och titta nu och njut!" säger Per lite halvdesperat...

Nån minut senare.
"- men det är väl lite roligt ändå?" frågar Per....

Jag säger bara att jag är glad att timmerbilen var halvfull när vi kom och att den vid den här stunden var klar!!!

Blommor till mor!

Med våren kommer det fina vårblommor runt om i rabatterna. Tulpaner, snödroppar, påskliljor och krokusar bland annat. Vi har inte direkt några vår-rabatter att tala om men trots det så är det några tappra blommor som varje år lyckas titta fram. Men de är få, och de är ganska små. Men nu i veckan fick vi äntligen se dem. Krokusarna är först upp och lyste så fint i lila och gult i rabatten utanför köksfönstret.

Kände mig en aningens gammal (igen) när jag flera gånger under dagen gick och sneglade på dem och kände hur jag smålog!

Tills Viktor och Erik kom hem, andra dagen! De såg mig stå och titta på blommorna och när jag senare lagade mat gick de glada i hågen ut och plockade en varsin bukett med blommor till mamma!

Och oavsett vad jag egentligen tyckte om att de plockat upp de få krokusar vi hade så kan man ju inte annat än smälta när man ser dem stå där med sina buketter och så lyckliga!

Viktors bukett är den lila. Erik, ja han är lite mer estetisk än vi övriga, men kolla vad snyggt det blev ihop!

Nu är det vår!!!

Lite av varje...

Tänkte jag skulle ha väntat med ett blogginlägg tills jag hade nåt riktigt häftigt att berätta... Men trots att det händer saker runt oss hela tiden så kändes inget riktigt som ett WOW WOW-moment! Men så tänker man efter lite mer och visst är det WOW WOW-moments runt oss hela tiden!

Vi, eller jag, har på nåt mirakulöst sätt överlevt omgång två av vårens förkylning/influensa. Börjar se slutet på tunneln och har fått ett litet hål i ena näsborren som kan förse mig med minsta lilla mängd syre som jag behöver för att överleva.

Jag har sökt ett nytt jobb! Det gör jag visserligen ideligen men ett nytt jobb som jag faktiskt VILL HA, så nu får vi väl bara vänta och se när nästa besvikelse hör av sig...

Och nu till den riktiga WOW WOW-känslan egentligen.... Erik är blöjfri!!!!! Dag som natt spelar ingen roll, grabben sover sen en vecka tillbaka utan blöja. Så, nu har vi inte ett enda blöj- eller vällingbarn kvar i familjen Rosenäs!!!! Lite vemodigt som sagt men hur underbart som helst!!!!!!

Och ett annat WOW WOW får väl vara att jag lyckades lirka med maken ut på en snabbfika på Nordells-uteservering idag, jobb till trots!!!! Jag hade fått hjälp av farfar med de små killarna för några ärenden på stan, och passade på att utnyttja situationen och få en halvtimme ensam med maken över en kopp kaffe!!!! Och riktiga vår/sommarkänslor överöste mig i dagens sol och värme! Så mycket att jag kostade på mig en ny vårjacka!!! Säg när det hände senast?????

Hola!!!

Jag ska måla hela världen, lilla pappa!

Vi sitter i soffan, jag, Per och Viktor. Erik har också förärat oss med sin närvaro en stund. Men efter ett tag försvann hann upp på övervåningen, och vi kunde höra honom greja uppe i hallen vid det rum som numera fungerar som bygg -och förråds rum. Vi anar oråd och följande dialog mellan far och son utspelar sig...

"-vad gör du?" (pappa Per)
"-mmm va?" (lille Erik)

"-har du pappas saker?" (pappa)
"- ja aa!" (Erik)

"-får du använda pappas saker då?" (pappa)
"-mmm va?" (Erik)

"-får du ha pappas saker?" (pappa lite högre)
"-neeej" (Erik lika oberörd)

"-Vad gör du då?" (pappa)
"-ja gjejer baja!" (Erik)

"-med vaddå?" (pappa låter lite orolig)
"-mmm va??" (Erik fortfarande oberörd)

"-har du målarfärg???" (pappan går nästan upp i falsett på grund av tidigare upplevelser)
(det är fullkomligt tyst... inte ett knyst hörs...)

"-har du färg???" (pappan igen, lite högre och nu i en annan position, liksom mer beredd...)
"-inte på MIG!" (han är fortfarande oroandes oberörd Erik)

"-men är det färg nån annanstans då?" (nu är pappan nästan på väg upp)
"-inte på denna i alla fall" (nej men så bra då Erik)

"-på vilken då???" (undrar pappan, rädd för att gå upp)
(det råder en lång och skrämmande tystnad....)

"-kommer pappa att bli arg???" (pappan är märkbart nervös, men har ännu inte vågat ta steget uppför trappan...)
(ytterligare en tystnad följer...)

Vi hör Erik falla i skratt och så svarar han:
"-neheeeeej, pappa, du är ju snäll nu ju....!

Förlängt kontrakt!

Ja, sjukstugan i Näs har fått förlängt hyreskontrakt. Det började ju lite stapplande i februari med sjuk Viktor, följt av sjuk Erik för att sen slå tillbaka igen på sjuk Viktor. Men sen har det varit lugnt, nästan så man inte trodde att mina tjänster längre behövdes...

Men men, hoppet sägs ju vara det sista som överger en och jag gav inte upp helt.... Och nu har det gett utdelning!

Kände i tisdags och torsdags att nu kanske det är nåt på gång i min egen kropp. Frossa, huvudvärk, ont i huden och känningar i halsen... Men återigen infann sig lugnet...

Jaja, vi kanske kunde satsa på nån annan typ av verksamhet då istället...

Men då.....

Hämtade hem Jesper i lördags morse hos en kompis som han sovit över hos. Diagnosen då var till en början bara huvudvärk. Ahhh... Inget värre än så muttrade jag och slängde i gossen lite Alvedon. När jag sen inte såg till honom på nån timme gick jag upp och kollade till honom. Diagnosen verkade ha förändrats.... 40.0 grader celcius i feber! Nu så, nu började det likna nåt eller...

Vaknade själv på söndagen med en hals som kändes näst intill obrukbar, en näsa utan lufthål och nåt som kändes som feber ( och jag som aaaaaaldrig får feber). Kämpade mig igenom dagen och var ganska pigg under kvällen. Per kallade min diagnos för "skönt-att-ligga-kvar-i-sängen-syndromet" med tanke på mina tidigare erfarenheter i veckan.... Bah!!!!

Igår vaknade jag ganska pigg trots halsont och tog en lugn dag ihop med Jesper som fortfarande hade feber och därför hemma från skolan. Så tack vare honom hade vi i alls fall nån beläggning i sjukstugan. Under dagen tyckte jag dock att min egen situation förvärrades så totalt att jag trodde slutet var nära... Jag kunde nästan ana ljuset där i horisonten... Vad skulle jag göra nu då? 32 år och trebarnsmamma??? Skulle jag skriva ett brev till familjen eller hur hanterar man nåt sånt här???
Jag beslöt mig för att det till att börja med måste dokumenteras hur fruktansvärt sjuk jag varit innan döden inträffat och tog därför det djärva beslutet att ta tempen på mig själv! Johorasatt!!! Jag tar ALDRIG tempen på mig själv, dels för att jag aldrig har feber och dels för att vi bara har en "rump-stick" och det känns som om jag växt ifrån det nu... Så nu vet ni hur fruktansvärt sjuk jag var igår... Jag tempade mig och höll andan... 37,3!!!!! Jajjemän!!!! Ingen dålig feber det inte... Kändes som om en del av mina krämpor försvann efter där... Vilket hån mot alla som faktiskt ligger nerbäddade med hög feber och som mår riktigt dåligt tyckte jag... Men jag kan väl oavsett resultatet på min temp inte borste från att jag faktiskt inte mår jättebra ändå.

Så idag verkade allt se ut att börja vända. Lite halsont och snuva för egen del och betydligt lägre feber på Jesper men tyvärr med en sjukt hemsk hosta...

ja då kliver han in, mannen i mitt liv, alla kategorier, sätter sig ner i soffan och ser ut som sju svåra år... Även han råkar ut för tempen, och ser man på, feber i allra högsta grad!!!

Sjukstugan har fått förlängt!!!

Ett toilette-ärende!

"En toalett, talspråkligt toa, är en anordning, oftast avses en vattenklosett, med uppgift att uppsamla och vanligen även avlägsna kroppsligt avfall, främst urin och avföring. Ordet toalett används även om det rum där anordningen finns. Ordet härrör från franskan och stavades ursprungligen toilette".

Inledningen ovan är från wikipedia och ger er förklaring av vad en toalett är för nåt. Med på wikis sida är också en bild på en helt vanlig porslins toalett, så som jag antar att vi alla känner igen den. Det vill säga, inga konstigheter.

Det som jag kan tycka är lite konstigt, är hur det varje år, ungefär vid den här tiden (och då menar jag vår-tiden) helt glöms bort vad en toalett är i vår familj, mig borträknad! Jag kommer ihåg vad en toalett är 365 dagar om året, oavsett årstid mm mm... Men mina fyra andra mansbesläktade familjemedlemmar, de verkar totalt tappa begreppet om toalettens innebörd så fort det blir varmt nog för att stoppa ut sin lille kompis ur gylfen! (det andra ärendet sköter de faktiskt fortfarande inne på toaletten, vad jag vet...)

Nu har jag börjat fundera på vad det här skulle kunna bero på???
Lathet? Vårkänslor?(ungefär som kor på grönbete) eller glömske-syndrom??? Eller vad????

Nu bor ju vi på landet så det stör mig egentligen inte, det var ju så majoriteten av barnen blev blöjfria så det är ju lite dubbelmoral att nu helt plötsligt förbjuda det. Men..........

.....,, Är det för mycket begärt att be dem att gå lite längre ifrån huset??? Bort mot skogen kanske....????

Jag klarade det!!!!

"- jag klarade det!!!"

Viktor ropar till mig när jag kommer ner till soffan idag på morgonen.

"-vaddå???" svarar jag och inser i samma stund jag har sagt det att det var väl den dummaste frågan i mannaminne!!!

Viktor har ju sovit första natten utan blöja inatt, och vaknat TORR!!!!!
Nu har han ju vaknat torr de flesta morgnar de sista veckorna vilket var anledningen till att han igår äntligen fick testa utan. Men för honom var just steget att slippa ta på sig en blöja vid sänggåendet ett stoooooort steg!!!!

Och vad jag förstod på pappa igår som fick äran att natta barnen då jag var på zumba, så var det en mycket mycket stor och stolt treåring som gick till sängs igår, och en om möjligt större och stoltare treåring som idag vaknade upp till en ny torr dag!!!!!!

Håll i hatten!

Idag har varit en seg dag... Hade mina tjejer, Therese och Pernilla, hemma igår för lite tjöt, vin och plock. Klockan går snabbt när man sitter och pratar och har det så trevligt. Men men, ingen fara på taket. Man är väl ung eller??? Som sagt, idag har varit en seg dag! Och ska jag va ärlig är den fortfarande ruskigt seg, söndagsmys till trots. Men tack vare Vasalopp, skidskytte-vm och sprinttävlingar har man genomlidit dagen förhållandevis bra.

Det kan finnas en möjlighet att barnen har en annan uppfattning om dagens upplägg men de kanske kände dåligt samvete för den tidiga uppgången imorse, kl 6.30, för de har varit tappra hjältar och inte klagat för mycket. Men vissa har man kunnat ana lite myror och rastlöshet i de små benen ibland... Vi gottgjorde dem faktiskt med en tur på fyrhjulingen senare på kvällen, för att lindra vårt samvete...

Denna trötta dag genererade som vanligt i ett antal goda skratt bjudna av våra barn. Dagens höjdpunkt får nog ändå ges till Viktor när han vid lunchen drabbats av ett lite för stort gäng myror i brallan, och som han inte lyckades hantera särskilt väl. Kan bero på att han även under den här myr-attacken fick nåt tjall på hörseln som tillfälligt slutade fungera. Pappan i familjen, som också tydligen har varit helt slut efter allt tjej-tjöt inatt, tappade då humöret för ett ögonblick på sin treåring. Viktor som då hunnit klättra upp och ner flertalet gånger på stolen, snurra flera varv och nästan haft ner ett glas ytterligare i golvet, får en hög tillrättavisning och hjälp av den slitna pappan att sätta sig tillbaka på stolen igen, och nu fortsätta lunchen igenom ordentligt sittandes vid bordet och äta upp sin mat. Treåringen tittar ner i tallriken. Jag väntar mig en högljudd reaktion från sonen, sådär som kan förväntas av en treåring i sitt esse av utveckling just nu... Pappan går runt bordet och sätter sig på stolen mitt över. Fortfarande tystnad...

"- oj oj, håll i hatten!!!!"

Viktor gör sitt statement....

Inget mer blir sagt i ärendet förutom Viktors upprepade frågor om varför vi skrattar så mycket så tårarna sprutar....

Vet inte om han nånsin fick svar på det...

Halvårs jubileum!

Igår, den 3:e mars, var det halvårs jubileum i Näs! För mig åtminstone. Då var det nämligen 6 månader sedan jag började med lchf och därmed också gav upp allt vad socker och stärkelse heter. För mig har det idag kommit att bli en livsstil precis som att vissa väljer att äta lördagsgodis, gå i folkdräkt på midsommar, bli vegetarianer eller nykterister med mera. Jag är en stolt lchf:are med en mage som sakta men säkert börjar friskna till... Och förutom det lilla extra jag kan "fuska" med i form av vin och mörkchoklad så har jag inte en enda gång "fallit" för några frestelser. Helt enkelt på grund av att jag inte är sugen på något. Och för att jag också nu sitter med facit i hand om hur min kropp reagerar om jag skulle stoppa i mig nåt som min mage/kropp inte vill ha. Då blir det ett mycket enkelt val!!!

Till jubileumets ära igår skulle vi passa på att rensa ut ur det gamla snacksskåpet... Resultatet var chockerande.... Och då kan jag tillägga att det dessutom var ett skåp som var förvånansvärt tomt mot hur det sett ut förut... Kanske lite beroende på att stora chipspåsar (som jag och Per åt förr) numera har bytts ut till lite mindre bilar-påsar (som är de små barnens favoriter). (Jespers godis brukar aldrig räcka till för att sparas).

Skåpet fick sig en omgång.
Vi fick oss en tankeställare. Igen. (kändes som om Anna Skipper stod och flåsade oss i nacken!)
Barnen fick en mini-skål med, kvällen till ära, fräscht godis.

Sen är jag ju gift med en ordningsman, så skåpet inte bara rensades, utan fick sig även en omorganisering också.