Iphone......

Färjestad!

Här i Näs är det full action idag!
Det är final-match fem, och eventuellt avgörande!
Är inte lika orolig för Per än jämfört med matchen i tisdags, men kan har inte tagit ut nåt i förskott än, det är en period kvar, Färjestad leder med 2-0.
Men skulle däremot Skellefteå lyckas sätta en puck i kassen i början av sista perioden kan det bli tufft.

Tufft för Per som inte kommer att få luft eftersom han på nåt sätt glömmer bort det mest fundamentala i människans natur i situationer som detta- nämligen att andas!!!
Tufft för mig eftersom jag på nåt sätt alltid lyckas trassla ihop mina nerver i samband med avgörande tävlingar och drabbas av hjärtsnörp!!!

Hade tankar på att införskaffa en extra tub med syre att ha här hemma för denna typ av händelser, men som mycket annat har det inte riktigt genomförts.De enda tuber vi nu har att tillgå här hemma innehåller gasol och kolsyra samt brandsläcknings pulver och vet inte om det känns som om det kommer att hjälpa oss i den här typen av nöd direkt så...

Nu sitter vi här, jag och min käre man, än så länge otroligt lugna, sansade och vid gott humör, men vi börjar nog båda känna att det inte är länge kvar innan känslorna här inne är av en helt annan karaktär...

Period tre börjar....... NU!!!!!

Hola!

När vi två blir en...

Med solnedgången kom kylan.
Det var ingen vinter kyla,
men sommarbrisen kändes som isande nålar
när den strök över min heta hud
som värmts upp av solen

Brisen fick vågorna att rulla in mot land
Vi satte oss i sanden
och välkomnade lugnet
Ljudet av vågornas slag mot klipporna
överröstade våra ord

I dina ögon kunde jag se
vad du ville säga mig
och i dina andetag
kunde jag höra dina tankar
tillsammans i natten

Värmen från dig fick mig att darra
Som en osynlig sköld
omslöt den mig och gjorde mig hel
Våra känslor förenades
och våra själar blev till ett

Av: Anna Rosenäs 20110414

Sommarkänslor!

De årliga vårkänslorna hoppades raskt över och gick raka vägen till underbara sommarkänslor istället. Helgen som gick var himmelsk! Den doftade sommar, sol och ledigt!!!
Det väckte naturligtvis lusten att fixa i ordning lite här hemma. Sagt och gjort!

Gräsmattan är numera krattad och stenfri!
När första snön kom i höstas så hade jag dagen innan krattat hela den enorma gården och av erfarenhet vet man ju att den första snön aldrig ligger så vi gjorde väl ingen större affär av att precis vartenda löv som krattats ihop låg och vilade under detta snötäcke. Nu är vi en erfarenhet rikare och vet att även den första snön kan ligga kvar... I 6 månader för att vara exakt... Och det som göms i snö... Kommer upp tillsammans med alla stenar och allt grus som skottats och plogats in på gräsmattan under dessa sex månader. Nice!

Jaja, nu är löv, grus och stenar borta, trappan pryds av krukor med påskliljor som idag slagit ut och det har fikats på altanen i äkta vår/sommar-anda. Och mer då? Är detta allt??? Nej, såklart att det inte är!!!


Det är ju nu lite drygt ett år sen jag blev gammal (30) och nu i år tänkte jag försöka att möta åldern med värdighet istället för att mota bort den, så nu är alla hallens blommor utbytta och i varje fönster står nu två fina ljusrosa pelargoner och gör mig lika glad varje gång jag kommer in genom dörren. Jajaja, jag hör er!!! Jag vet att jag vid kanske något litet tillfälle tidigare sagt att ALDRIG pelargoner! Så gammal blir jag aldrig! Men man kanske kan ändra sig... Det kanske har med åldern att göra... Nu står de där i alla fall och underbart vackra är de...


Lika vackra som våra fina orkideér som står i kökets tre fönster...


Och ja, jag hör mig själv just nu... Trodde väl aldrig att det som skulle få mig att gå igång en tisdag kväll, framför hockypocku-tv skulle vara några pelargoner och orkideér tillsammans med några påskliljor på trappen!!!Men, även det kanske är något jag helt enkelt får acceptera, och konstaterar att jag är ännu en erfarenhet rikare!

Även uterummet har påbörjats en make-over... Eller make-over kanske det inte kallas när man efter ett par år ska försöka inreda det för första gången, men nu har vi haft både tiden och lusten att göra något åt den... Bara fantasin som begränsar oss just nu...

Och apropå make-over... I dörren på bilden syns min kära make... Försökte en ganska lång stund att få till några bilder på rummet utan några synliga människor med i bilderna... Som ni ser så har jag lyckats föga... Maken är med i denna bild, och den andra bilden kan man se spår av en liten mini mellan fåtöljerna..

Hola!

Så länge varade det....

.... Min nyfunna självkänsla!

Lite mindre än ett dygn senare är jag tillbaka till samma gamla Anna igen...
Att sätta sig till bords för att, inte som andra och äta nåt gott kanske, utan för att skriva c-uppsats, två hemtentor i europakunskap samt plugga inför en salstenta i juridik, kan verkligen få en snabbt tillbaka ner på jorden igen! Av dunsen i backen att döma när jag i ilfart kom farandes tillbaka, kan jag bara tacka högre makter för att jag fortfarande har kvar några välplacerade kilon på rumpan. Istället för att bli blåslagen, bryta bäcken och knäcka svanskota blev det nu bara lite ömma rump-partier. Som om det inte räckte ändå liksom, jag ska ju ändå spendera de närmaste 7 timmarna framför datorn, sittandes vid bordet på just den ömma rumpan... Oj oj oj...

Men som det Glada Blå Loket brukar säga "-Det ska gå, det ska gå, det ska gå!!!"
(En bok som jag förövrigt ändå är ganska tacksam för att den numer befinner sig i tusen bitar snart, inte pga för hårdhänta barn, utan helt enkelt för att man tack och lov inte kan läsa en bok hur många gånger som helst innan den slits sönder!!! Erik kommer tyvärr aldrig få uppleva denna beroendeframkallande berättelse, men jag tror faktiskt att JAG kommer överleva det!)

Hola!

Jag är nog bäst i världen...

Vet inte hur jag skulle kunna säga det på nåt annat sätt!!!
I flera dagar nu har jag filat på mitt CV och mitt personliga brev. Varför då, du studerar ju, undrar en del av er som kanske inte hängt med i svängarna, jo därför då svarar jag, för att jag efter juni inte alls ska studera mer kanske. Och om jag inte ska studera mer, ja, då behöver jag ett jobb såklart för att kunna bekosta min överlevnad (och överflödiga och onödiga lyxkonsumtion).

Så efter att ha fått hop en del skrivna brev så kan jag bara konstatera att det kan inte finnas nån mer kompetent och god medarbetare än just mig själv. Jag skulle anställa mig själv i direkt om jag hade den befogenheten.

Fy fan vad jag är bra!

Jag är nog bäst i världen!!!

(Bara att hoppas att alla arbetsgivare där ute också är av samma uppfattning alltså!
Det är upp till bevis!)

Hola!

Anmäld!!

Jajjemänsan!!!
Jag har blivit anmäld för första gången i mitt liv!

Vet ni för vad???
Jo, det ska jag tala om för er nu, jag blev anmäld, eller min blogg snarare, blev anmäld för att innehålla kränkande och stötande material!!!! Jojjomänsan! En person i min närhet, som inte har ett dugg med vare sig mig eller bloggen att göra(vilket jag vet eftersom mina nära som har med mig att göra talat om för mig att de inte gjort det här mot mig) ansåg att min blogg innehöll så mycket kränkande och stötande innehåll att den var tvungen att anmälas och blockeras från att få läggas ut på facebook-vilket jag även gör för er läsare som inte följer bloggen där. Facebook å sin sida frågar inte utan bara blockerar. Nu har facebook fått sin egen uppfattning om min blogg och vi vet ju vem som vann den kampen eftersom jag återigen finns med på facebook.

Däremot skulle jag vilja fråga er som läser bloggen, och jag vill ha riktigt ärliga svar ifrån er, har jag någonsin skrivit kränkande och/eller stötande mot er, mig, någon???? Och snälla, anser ni er vara av den meningen så tala om det för MIG istället för att anmäla och blockera. Jag vill även veta av den enkla anledningen att jag ALDRIG haft för åsikt att vara elak mot någon eller göra något oetiskt och omoraliskt.
Jag kan vara ärlig och säga att jag blev riktigt överrumplad, men även illa berörd av att få veta att jag anmälts pga det jag skrivit.
Så om det finns anledning för er att anmäla mig, ge mig då svar på varför? Tala om för mig vad det var som anmäldes, vilket inlägg och varför? Svårt för mig att ändra nåt jag inte är medveten om. Men eftersom inget olagligt och kriminellt någonsin yttrats eller uppmuntrats så är jag helt i det blå själv med vad som egentligen har uppfattats. Ge mig svar!

För min del är inte detta ett stort självkritiskt problem eftersom jag egentligen innerst inne vet att jag inte skrivit något som överhuvudtaget har med nån annan att göra än mig och min familj eller mina närmaste vänner. Men jag tycker det är obehagligt när människor som vet vem jag är, aktivt söker upp mig för att anmäla och blockera mig utifrån helt egna agendor.
Saken utreds, och det endast av den anledningen att tillvägagångssättet på anmälan gjorts på ett sätt som gör att det måste utredas, och förhoppningsvis kommer jag även att få svar på vem som gjorde anmälan.

Men jag skulle uppskatta om den personen som ansåg sig så förolämpad av det jag skriver, och därmed kände sig tvungen att göra en offentlig anmälan mot mig, istället på egen hand vågade kontakta mig och berätta för mig vad som är problemet. Jag kan inte bara skriva- jag kan prata också. Och jag pratar mer än gärna.

Annars finns det faktiskt ytterligare en sak du/ni skulle kunna göra... Sluta läs bloggen!!!! Inget illa menat, men eftersom det inte existerar någon form av stötande eller kränkande material i den (enligt mig, och flera med mig) så kan jag bara råda er till att sluta läsa den, då slipper ni bli illa berörda och upprörda av något som inte finns.

Att jag skriver bloggen är helt av egoistiska skäl, inte för någon annans skull, vare sig för goda eller onda anledningar, helt enkelt rent egoistiska, för att jag tycker det är KUL!

Och för er som kommer att börja gnälla (igen) för att jag tar upp det i bloggen och inte med personen/rna i fråga så är det just för att jag som sagt ännu inte fått BEKRÄFTAT vem det är, och då är inte jag den som slänger sten i ett glashus.

Kan jag snälla få skriva lite roligare och mindre tjuriga inlägg snart?????

Hola!

Välkomnar våren

Våren

" Det hade varit en lång vinter
och kylan hade stundtals varit förlamande.
Ofta hade jag tänkt, inte en dag till.
Varje försök av våren att tränga igenom
hade motats tillbaka av vinterns tjocka slöja av snö.
Jag hade glömt hur det kunde dofta
av luften, växterna, värmen och ljuset.
Allt hade frusit sönder.

När jag vaknade idag
kändes rummet lättare.
När jag tittade ut från fönstret
kunde jag se ljuset leta sig fram
mellan knoppande grenar,
och försiktigt klättra uppför mina armar
och fram till mitt ansikte.
Jag öppnade fönstret och drog ett djupt andetag.
I den fuktiga luften
kunde jag återigen ana dofterna.

Våren hade hittat en väg tillbaka
genom barken på träden
värmt upp saven
och fått dem att knoppas.
Jag kunde höra fåglarna kvittra,
de sjöng för mig, för världen.
Solens strålar sökte sig in i rummet
och värmde upp varje vrå.

Jag tog ett nytt andetag,
och ännu ett, och ett.
Det gick lättare och lättare
för varje andetag.
Jag kände energin fylla mitt väsen
och låsa upp de osynliga kedjor
som alltför länge
hållit mig fången

Våren hade kommit,
hon var här för att stanna.
Det var dags nu,
att resa sig upp ur idet
och gå ut
för att möta en helt ny värld"

Av: Anna Rosenäs 20110407

Sånt man inte tänker på...

Sen förra tisdagen har jag varit sjuk.
Mycket sjuk.
Jag kom på igår att jag nog aldrig varit så dålig och haft så ont på ett sånt här hals-vis förut, eller med sån värk i kropp och hud.
Och det har gett biverkningar.
Sånt man aldrig tänker på annars när livet liksom bara rullar.
Men nu har jag haft tid att fundera.
Och jag kommer snart att bli galen.

För lika längesen det är jag blev sjuk, lika längesen är det jag fick pussas.
Per, barnen...
Lika längesen jag blev sjuk, lika längesen är det som Per fick ligga och hålla om mig till sömns.

Idag är första morgonen som inte jag haft "självmordstankar" när jag vaknat.
Idag reste jag mig ur sängen och sa till mig själv att jag kommer att fixa det här.
Jag kommer att överleva.

Men nu har jag insett, att detta kommer inte att bli verklighet om inte jag snart får/kan pussas och kramas snart igen...
Och ska jag vara ärlig vet jag inte om Per fixar det längre heller... Han la en försiktig arm om mig igår när vi skulle sova. Det kändes som himmelriket...

Det är sånt man inte tänker på när dagarna bara rullar på, när dagarna bara går...

Men jag lovar att aldrig mera glömma hur viktig varje beröring, varje kram, varje puss är...
Jag lovar att aldrig glömma hur underbart det himmelriket känns...

Hola!

Sanningen om blogg-svackan...

Jag har haft mycket att tänka på sista tiden.
Jag tror att jag kanske haft en mild version av en mindre livskris.
Är ingen expert på området men så måste det vara. Känner igen symptomen för stress som jag haft sedan tidigare med huvudvärk, yrsel, syn-rubbningar, infektionskänslig, magbesvär, 'viktstillestående-matstörningar' och efter min mindre kollaps för ett par veckor sen tror jag att jag kanske börjat kunna identifiera en del av mina tankestormar.

Har ni nånsin varit med om den känslan, när man på utsidan är precis som vanligt. Dagarna rullar på, man skrattar, ler, pratar på, leker, jobbar/pluggar... Ja, lever vidare... Precis som vanligt... Men, på insidan pågår ett infekterat inbördeskrig. Som att inte kunna skrika på hjälp när man drunknar, som att vara olyckligt kär eller att bara kunna stå vid sidan av saker som händer utan att kunna påverka dem överhuvudtaget, ungefär som att förlora något eller någon. Den känslan av uppgivenhet som sprider sig i hela ens kropp och som man inte ens kanske kan definiera på egen hand... När man bara vill skrika, sparka, slå... Och eftersom man inte vet vad som pågår, hur man ska bemöta det så fortsätter livet precis som vanligt... Det är så jag mått under en stor del av våren, och att jag inte riktigt förstått det själv är mycket beroende på att när man är mitt uppe i det så ser man det inte. Jag har varit medveten om känslan, men inte förrän vi skulle åka hem från Kap Verde så föll poletten ner och jag insåg vad det var för typ av känslor som pyrt, bubblat och löpt amok inom mig de sista månaderna... Och en stor del av att jag inte heller tagit det till mig direkt som kanske hade underlättat beror nog på at jag inte känt att jag egentligen varit befogad att känna såhär... Att jag i många fall bara är sekundärt berörd, och om inte de som är primärt berörda "sitter hemma och deppar" så finns det ingen anledning till att jag ska göra det... Och den främsta anledningen är också att jag är så förbaskat lycklig!!! Jag lever ett liv som jag skulle önska alla att göra. Jag är lycklig!!! Så hur fan kan man känna såhär samtidigt då????

Men när vi skulle packa och åka hem från Kap Verde så kände jag direkt att den där känslan kom smygandes inom mig, och jag orkade ta mig an den och började sätta ord på den... Mormor, skola, Morfar, bloggen, jobb, framtiden, barnen, konflikter mm mm...

Ni vet ju alla att de sista två åren har jag förlorat både min mormor och min morfar. Något som jag inte tror på allvar sjunkit in ordentligt förrän nu. Eller, att de är borta har jag hela tiden fattat, men den sista tiden har min saknad och känslan av tomhet fått en helt annan karaktär, och den har varit näst intill outhärdlig... Det har varit mycket känslor... Det har helt plötsligt blivit en verklighet...
Barnen och skolan är väl ett bekymmer som man aldrig slipper undan. Eller skolan kommer jag att inom kort för ett tag kunna släppa men oro för barnen och allt som har med deras uppväxt, uppfostran och livets bemötande av dem kommer aldrig att försvinna. Precis som det ska vara såklart...
Jobb och framtiden har varit ett annat ämne som gapat som ett svart hål framför mig. Det har varit så avlägset och långt borta tidigare och inte känts angeläget att tänka på. Men så började ändå tankarna att man kanske skulle börja tänka och känna efter lite vad man skulle intressera sig för eftersom jag bara har ca 1½ termin kvar... Då kom nedslaget och verkligheten nedfarande fort som attans...Jag är bara en c-uppsats ifrån min examen!!! Vilket betyder att jag från den 13:e juni i år inte längre är student. Jag är arbetssökande. Jag är mammaledig för et period och sen arbetssökande på heltid. De trygga väggarna som jag vallats runt mellan på universitet de sista 6 åren är inte längre min trygghet, den tillhör de andra tusentals studenter till hösten, men inte mig. Så vad fasen ska jag göra då?????????? Vad sjutton kommer jag att vara då????????? Det låter kanske inte så hemskt, men för mig blev den verkligheten en kalldusch som lämnade kvar en känsla av uppgivenhet och illamående....

Sen är det lite andra "bumps on the road" som verkligen har fått mig ur balans. Och som fått mig att både tveka och tvivla på mycket, men främst på mig själv på ett sätt. Och det stör mig så enormt, att jag inte på något sätt kan sätta ord på det och vara öppen om det. Jag är en stark motståndare till censur, förtryck och förringande, men eftersom jag både påverkar andra och deras liv och andra lika mycket påverkar mig och sånt som sker i mitt liv så har jag stött på konflikter inom mig angående bloggen, om huruvida jag skulle fortsätta skriva eller inte... Vilket även har märkts av de sista månaderna eftersom jag knappt skrivit några inlägg. Jag hade tänkt lägga ner den helt då jag känt att jag inte kan vara fullkomligt öppen och ärlig i mitt skrivande, vilket är så otroligt viktigt för mig. Hur kan man driva en personlig blogg om inte man kan skriva om sig själv??? Men jag har lovat några mycket nära personer att fortsätta skriva så länge jag känner att det är ärligt... Och det lovade jag. Det är ärligt!

Nästa inlägg ska bli lite mer roligt att läsa. Mindre ömkan, mindre snyft och mindre gnäll... Det lovar jag! Det är ärligt!!!

Hola!