Det händer inte så ofta....

.... Att det blir mer än ett inlägg om dan. (och det blev det inte den här gången heller uppenbarligen)

Men kände efter det tidigare gnäll och skit inlägget att jag även måste berätta om annat, de där lite mer ljusa sidorna av livet och som just är anledningen till att jag älskar den här familjen så otroligt mycket....

Barnen:

Jesper är en pärla! Vet inte hur man skulle ha klarat av de sista åren utan honom. När Jesper var lite så växte han upp enbart med mig. Vi var som en egen enhet. Vi var ett. Vi var tajta. Det är vi såklart idag också men på ett annat sätt. Mycket av naturliga orsaker, men även genom att det är mycket som har hänt de sista åren. Ifrån att ha varit jag och Jesper, så är det nu Jag, Jesper, Per, Viktor och Erik... Det är en stor omställning. Men Jesper har både önskat det här, sett fram emot det och tagit emot hela omställningen med öppna armar. Så ödmjukt. Och mycket av det beror på hans relation till Per. Som jag sa innan, jag och Jesper har varit som en enhet. Nu är det mer Per och Jesper som står för den enheten, och jag är degraderar till att "bara vara mamma". Jesper talade om igår (när jag tvingade honom med till stan under hårda, starka och lite snudd på otrevliga protester) att Per var mycket mycket snällare än mig!!! Att det var Per som till och med körde bilen som tvingade honom till stan, eller att det var Per som tagit beslutet att vi alla skulle åka till stan när jag egentligen bara tänkt släppa av dem i Näs och fortsätta själv, verkade i sammanhanget inte ha nå större betydelse. Sen fick jag i alla fall en liten upprättelse när Jesper inne på MacDonalds klart och tydligt offentliggör att visst, Per är den snälla, men det är mamma (det vill säga jag då) som är den smarta!!!!!!!!!!! Tack tack för den säger jag! Och för några dagar sen fick jag även kastat i ansiktet att jag var alldeles för ung!!!! Tack igen! (barnen i klassen ska intervjua någon "gammal" som kan berätta hur det var att gå i skolan förr i tiden, inför projektet Arvika 100år. Jesper skulle absolut inte kunna genomföra uppdraget eftersom han inte kände nån som var tillräckligt gammal, och minst av allt mig, kanske Per också, eftersom vi var sååååå unga. Kanske inte behöver nämna att vi till och med fick övertala honom att morfar visst var såååå gammal så att han visst skulle kunna prata med honom)

Viktor och Erik, ja den första tiden med dem, graviditeterna, har varit h*e!!!! Har nog utan att överdriva inte njutit många minuter av deras tid magen. Det är rent ut sagt nåt av det värsta jag varit med om. Bildbevis????

Det här är bara ett bevis för den hemska tiden! Det är med Viktor, mer än en månad innan han föddes. Behöver jag säga att både fötter, ben, händer, armar och resten av kroppen var betydligt mer uppsvälld en månad senare????
Då hade jag dragits med foglossning sen v. 18, blödningar mellan vecka 1-22, halsbränna oavsett mediciner från vecka 20, återkommande/konstanta urinvägsinfektioner, protein och överdrivet mkt vatten om man frågar mig... Sista två veckorna kunde jag inte stå med fötterna på ett plant golv eller få några skor på mig. Det resulterade i att när jag väl lyckats kravla mig upp ur sängen på morgonen, vilket tog tid och smärta, kunde jag bara försöka ta mig ner till tv-rummet stapplandes i mina ull-tofflor sätta mig i soffan. Toabesök och matpaus var krävande men nödvändigt, annars satt jag där tills Per och Jesper kom hem och hjälpte. Jag fick sluta följa med och säga godnatt till Jesper då jag inte kunde gå i trappan. Ödemet och min begynnande havandeskapsförgiftning fick mig att bli igångsatt före utsatt tid! Tack gode gud!!!!

Erik, ja vi kör väl en repris då... Men förutom foglossning satsade jag även lite större och skaffade mig ischias och nåt vajsing med högerhöften, som jag dessutom dras med än. Varför nöja sig med det??? HB 90 och en skenande lever och havandeskapsförgiftning fick mig tillslut inskriven på Kvinnokliniken i Karlstad och nattens usla resultat gav inget annat resultat än att bli igångsatt igen... Tack gode gud!!!!!

Men idag var det värt det!!!

Titta bara på dem. Kan man annat än att älska dem???
Viktor- med sina otroliga lockar, som pratar oavbrutet, konstant, hela tiden, på bredaste värmländskan. Med så mycket humor och bus.
Erik som även han pratar oavbrutet, fast på ett obegripligt sätt. Med ett blodsocker som sin pappa och ett förhandlingsläge som är lika med NOLL, men med ett leende man smälter omedelbart för.



Sen har vi den äkta mannen. Den gode. Den fina. Den underbara. Den bästa.
Han finns alltid där när man behöver prata. Som lyssnar och som vill hjälpa och stötta även när han inte vet hur. Som gör allt han kan för att försöka förstå och som engagerar sig i allt som rör oss alla. Han korrekturläser igenom alla mina skolarbeten oavsett om det är mindre uppgifter, hemtentor eller stora uppsatser, kritiserar och rättar. Som jobbar och sliter för att vi alla ska kunna ha det så bra vi kan, som renoverar huset, köper sakerna vi vill ha. Jag brukar säga att i vår familj är det inte barnen som är bortskämda, det är jag! Han har snart gått igenom varenda bil, saab-volvo-ford-passat-chrysler mm för att vara säker på att jag och barnen ska åka så säkert som möjligt...
Han köper hem presenter spontant bara för att han tycker jag förtjänat dem. I förrgår en ny parfym som jag pratat på ett tag. igår en flaska Nosoil eftersom den här himla kylan ute fryser sönder min näsa. Krämer från ett ekologiskt naturföretag för att jag klagat att jag var torr. tiotalet inredningstidningar när jag var mammaledig med Erik (kanske inte det smartaste han gjort, men otroligt gulligt tyckte jag) Följer med till IKEA, sommarlagret, inredningsbutiker bara för att han vet att jag tycker om det. Lämnar små lappar ibland där han bara vill säga "puss", "älskar dig" "hejdå". Han har till och med skrivit en helt egen komponerad dikt åt mig------- på rim!!!!!!!!!! Hur gulligt är inte det!!!??? Han skrapar rutan på min bil, sätter i motorvärmaren när han vet att jag ska åka strax efter honom. Skottar och skottar och skottar för att jag ska kunna ta mig ut till bilen på morgonen. Hämtar in tidningen, tömmer diskmaskinen, fixar Viktor och tänder kaminen tills jag kommer ner på morgonen. Fixar med avlopp, rensar och tömmer och byter rör, sanerar en nerskitad källare efter översvämningen, river upp en hel gräsmatta mitt i snökaoset... Jag lovar, det finns ingenting som den mannen inte gör.... Han gör allt... Och bara för vårt bästa i tankarna... Därför älskar jag den här familjen....

Men, om jag ska anknyta till verkligheten på riktigt så finns det visst saker han inte gör.... TVÄTTAR!!!!! Men det kanske jag kan låta honom slippa undan eller???? :-)


Me and my man!!!!! Och oavsett vad Jesper än säger.... Han är otroligt smart och allmänbildad också!!!!!!!!!!!!!!


Känns det som det räcker med smör och fjäsk nu????
Börjar illamåendet ta övertaget nu????
Det bjuder jag på!!!!

Ha dé!

Vissa dagar.....

Vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Jag vill inte gå och lägga mig på kvällen. Jag vill inte svara i telefon. Jag vill inte laga mat. Jag vill inte läsa saga/läxor. Jag vill inte skjutsa/hämta barn. jag vill inte göra i ordning tre barn själv på morgonen (med allt vad det innebär). Jag vill inte sätta mig i bilen på väg till Karlstad. Jag vill inte alls nånting!!!!!

Men, varje dag så gör jag det... Och tro mig, mina dagar ser nästan exakt likadana ut. Och framförallt nu sen jag fick mitt nya schema.

Kl sex vaknar jag av att jag får en puss av Per som säger hejdå. jag somnar om igen precis som jag hör Erik eller Viktor vakna. Är det Viktor som vaknar följer han med Per ner och är därför klar sånär som på frukost när jag och Erik kommer upp.
Klockan står på 07.00, ibland stänger jag av den innan sju, ibland hinner jag höra den enormt gräsliga balladen som Sony Ericsson bjuder mig på... Jag hämta Erik och väcker Jesper. Ca 7.15 sitter det två nyvakna, men ombytta killar i soffa med varsin flaska välling. Jesper sitter vid köks-ön och äter Valio´s jordgubbsyoghurt, med en rostad macka.
Nu får jag en kort stund ensam på toaletten. Där gör jag ingenting! (ja, kissar men...)

Halv åtta är barnen klara i soffan, och Jesper kommer och knackar på och vill borsta tänderna. Jag går ut i tv-rummet där nu alla leksakerna är utkastade från sin låda, Arvika Nyheter ligger i småremsor över golvet, dvd-filmerna är kastade till höger och vänster och i soffan finns inte en enda av de små kuddarna eller filtarna kvar. Mitt i kaoset sitter två yrväder och flinar åt mig. jag suckar och stannar hallen. Öppnar en låda och gör ett försök till att kamma mig, men eftersom jag blivit välsignad med världens största virvel mitt i bakhuvudet så vet jag att det är omöjligt att göra något åt katasrofen så här på morgonen utan nytvättat hår. En ny suck!

Klockan är nu snart 7.50 och jag jagar iväg Jesper till skolbussen som tack och lova fattat vinken och inte längre kommer kl 7 på morgonen som den gjort under de sista femtio åren ( Tack Pernilla!!!!).

När jag vänder mig om blir jag trängd av två flinande frön som börjar dra ut alla korgarna under bänkarna(det är inte mindre än sex stycken fulla med mössor, vantar och halsdukar), när allt det är ute kommer bilarna, motorcykeln och grävskoporna. Totalt 5 fordon av modell större att kunna ha ute och sitta på och köra med. Motorcykeln är batteridriven, liksom grävskoporna, en av bilarna spelar musik. Det var sex fordon innan, men eftersom Erik lärt sig gå åkte lära-gå-vagnen ganska snabbt upp!!!(och det var det enda tysta fordonet-vad intelligent)Vår hall är ganska stor, men inte så stor!!!

Jag suckar igen och försöker ta mig igenom havet av saker och in i husets kärna. Hinner precis få undan frukosten innan de hittat mig igen. Lika bra att lämna disken för det funkar inte med de små aporna hemma utan förstärkning.

Tandborstning och dagis! jag går inte in på detaljerna här, men tro mig. Att ta sig från badrummet och ut till bilen är en kamp i sig och skulle nästan kunna fylla en bok på egen hand så vi stannar här och warpar oss direkt till bilen. Självklart har jag inte fått tummen ur så motorvärmaren är på, vilket tydligen ska behövas i år då vintern slagit alla rekord som finns och kommer fortsätta slå alla kommande rekord också. Jag hör Pers röst i bakhuvudet- Det är en diesel, den mår inte bra av... den kan gå... Och ungefär där tonar jag ut honom och startar bilen. Men, observera- jag glöder den i alla fall!!!!

Det enklaste jag gör på dagen, det är att lämna barnen på dagis. Kommer in, släpper Viktors hand och sätter ner Erik på golvet. Viktor är stor kille nu och klarar att ta av sig nästa det mesta själv under tiden som jag klär av Erik. Men när jag hängt upp deras saker och vänder mig om för att ha det där stora puss- och kramkalaset som alla andra föräldrar har, ja då finns inte mina ungar kvar längre... Viktor hittar man oftast på magen i rutschkanan och Erik kastar/sparkar fotboll och skrattar så han kiknar (det du morfar-tredje gången gillt säger man ju!!!). Kvar står jag som ett fån i hallen och inser med ett hugg i bröstet att trots alla suckar, både höga och tysta, så kommer jag nog att sakna dem när jag går. Efter jul la jag i en offensiv i att jag i alla fall ska kramas och säga "-ha en bra dag!" innan jag går. För det där obligatoriska vinkandet i fönstret som dagis har som sin grej det funkar liksom inte på mina ungar. När jag kommer och vinkar så sitter det en hel bunt med ungar och vinkar, skrattar och tjoar- det är bara det att ingen av dem är mina barn- de är inne och leker i nåt annat rum. Så kram- och- ha -en- bra -dag-offensiven inleddes, och den ger nu resultat. Erik står kvar tills vi kramats, Viktor springer iväg men kommer faktiskt tillbaka och kramas -med glädje- innan jag går. Och när jag säger "-ha en bra dag!" Svarar han "-Eri och ikttor på dagis. Bra dag mamma obbet skolan! och sen springer han tillbaka till kanan. YES!!!!!!

Nu åker ju inte jag så ofta till skolan utan läser mest hemma, så när jag kommer hem, stiger in i huset som nu känns som ett helt annat hus. Ett lite mindre ombonat och varmt hus. Ett tyst hus utan glädje och utan skratt. Ett hus utan kärlek... Så suckar jag igen....

Jag tar av mig ytterkläderna och sen är det bara att börja. Tillbaka med alla korgarna under bänken-fyll dem med alla vantar mm. Ställ tillbaka alla skor och parkera alla fordon på sin plats. (längtar tills snön försvinner-då ska de UT!) När jag letat mig fram till vardagsrummet plockar jag ihop alla leksaker, filmer, kuddar, filtar och tidningsremsor. Suck...
Går vidare till köket och plockar upp resten av leksakerna som på nåt sätt alltid lyckas slita sig. Plockar ur diskmaskinen (om inte Per gjort det) och stoppar in den nya disken som står lite varstans i köket. Jag plockar ihop kläder och pyjamasar som spridit sig i huset och stoppar i en tvättmaskin (och det är garanterat inte dagens sista-men det är också en egen bok) går vidare till badrummet, och som ni kommer ihåg så händer det saker där under den halvtimmen som inte är redovisad. Nu tar jag tag i det! Kaffesuget börjar komma.

Jag sätter mig vid bordet, på min stol, upptäcker att bordet inte är torkat sen frukost. Ägg, yoghurt och bröd/knäckebröd är in-mosat i varenda vrå och jag suckar igen. Jag är så nöjd med vårt val av vita tygstolar i köket, vid det bord vi alla alltid äter alla dagens måltider vid!!!! Vare sig det involverar curry, ketchup, sylt, soja mm. Vi kunde inte välja bättre stolar. Hurra!!!!

Sätter mig ner igen. Börjar plugga. (och ja, jag gör faktiskt det-det är det som är mitt jobb. obba-mamma-skolan) Jag älskar det jag pluggar så jag går in i nån sorts plugg-mode och nu går tiden fort. Gör uppehåll för lunch kl 11.55, då är det Hem till gården! (och ja igen-det måste jag se-för jag tycker faktiskt det är bra! Har sett serien sen jag var 17 år-jag känner dem-det är mina vänner och mina ovänner-jag behöver dem-vi delar ett halvt liv tillsammans). När programmetär slut hamnar jag återigen vid bordet och fortsätter plugga.

Hämtar barn på fritids/dagis och åker hem. Dags att laga mat. Hänga upp tvättmaskinen som jag glömt bort. Slänger i en ny och serverar maten. Den stora tycker allt är äckligt och gnäller över det. de små är för trötta för att äta så de gnäller över det. Jag och Per äter med varsin unge i knät. Den tredje går upp till sig och stannar där tills det är dags för kvällsrutiner. Kan säga att vi nu har tagit en paus i den rutinen faktiskt. Vi skippar maten, ger smörgås och frukt istället, och leker med barnen fram till välling. Det håller dem på strålande (!?!?) humör hela tiden och vi är inte alls lika irriterade och griniga när vår tid inleds.

Kl 18.00 pyjamas, tänder, potta och välling.
Kl 18.30 Erik sover
Kl 19.00 Saga med Viktor-men den äran får jag definitivt inte ta åt mig om Per är hemma. Då är mamma gravt portad! Jag säger godnatt till Jesper istället.
19.30 Per lämnar Viktor och säger godnatt till Jesper.

Nu är det "vår tid". Per duschar, jag hänger tvätt och lagar mat till oss. Ibland hinner jag duscha jag med. Sen till klockan 20 brukar vi kunna sätta oss i soffan och bara vara. Ibland har jag med mina skolarbeten men oftast så bara umgås vi och pratar. Spelar kort eller yatzi, eller som nu senast film eller handboll.

Vid 22 (om inte vi kollar film förstås) är det sportnytt, tvärsnytt och rapport-på svt (så gamla är vi) och sen brukar vi dra oss mot sängen. Vi kollar alla barnen, lägger rätt dem och bara tittar på dem. (Per gör det-jag bara tittar om inte jag smugit ner i sängen redan) Men nåt måste ske på vägen för det spelar ingen roll hur vi bär oss åt-klockan är ändå minst 23.30-24.00 innan vi är i säng.

Sen somnar vi. Vissa snabbare än andra och vissa betydligt mer högljudda än andra.. men men... I nöd och lust har vi lovat varandra så.... Jag står ut! För kärlekens skull (hahaha)

Men, trots mina dagar så vill jag inte ha det på något anat sätt. Jag lever precis det liv jag vill! kan dra en liknelse till min tidigare uppsats- "Min livsideologi är övergripande och beständig-det är de sakpolitiska frågorna som skiftar och byter form!"

Ha dé!

Flerspråkiga

... Ja det är vad vi är i den här familjen, och mest troligt är det väl därför som inte vi alltid förstår varandra. Från och med nu är det i alla fall vår flerspråkighet som kommer att få skulden för alla våra missförstånd, oförstådda uttalanden och komplexa dialoger...

Ta Per till exempel, han är en sån där "vanlig (nu menar jag språkligt), normal (fortfarande språket i fokus), allmän, skön, hederlig och gó" värmlänning. Han är varken mer eller mindre. Inget överdrivet, man hör honom klart och tydligt. Ingen skulle väl kanske fundera på om han kom från värmland eller inte om man träffade honom första gången. Men man skulle inte heller helt kunna utesluta att han faktiskt kan säga en del ord "på rätt sätt".

Sen har vi Jesper... I vanliga fall så pratar han likt Per, men så ibland får han några konstiga knorrar på meningarna. Ja inte på vissa ord utan på hela meningarna. Och då låter det som om han kommer från dalarna. Ni vet "dalarna dalarna dalarna"... Sen har han faktiskt en del lite bredare uttal på en del ord... Och den här killen var på sitt dagis i Arvika den enda killen som då inte ens kunde säga kõrv, utan för honom var det korv!

Viktor pratar värmländska! Bred värmländska! Otroligt bred värmländska! Enormt otroligt bred värmländska! För**** enormt otroligt bred värmländska!!!!!!!
Det är... ja.... värmländska...
Det finns sjukt många bra exempel men ska ge er några smakprov i alla fall...
I Fredags står vi hemma hos mamma och pappa. Vi ska åka hem till oss och mamma hjälper Virus på med kläderna. Klockan närmar sig halv sju och det är första kvällen på hela veckan som ungarna träffar Per. Och Per är ju den gode i vår familj så när han kommer hem brukar jag få nöja mig med min plats ute i periferin... I alla fall, jag retas en stund med Virus om vad mysigt det ska bli när vi får komma hem och krypa ner i sängen så mamma får läsa saga ikväll igen... En aningens upprörd och frustrerad Virus kämpar för allt vad livet är värt att så kommer inte kvällen alls att urarta sig efter som PAPPA ska läsa. PAPPA PAPPA PAPPA!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag orkar inte ge mig, men då tillslut sliter han sig loss från mormor, går fram till mig och germig den där blicken.... "- Mähhn snällö nõn!!!! Pappa ska läsö!!!!
På dagis hade han talat om för en fröken, efter att ha trängt sig förbi henna i dörren och bara gått ut, efter ett pott-besök, att "- Du kan väl hällö ut detta därl lu!

Erik då? Jo han har ju spenderat mer än sitt första år med att vara tyst! Helt tyst! Sen började han för nån månad sen att nicka, följt av ett öhh och nick. Detta utvecklades vidare till ett öhh, nick och pek. Nu är han en fullfjättrad talare med ett yvigt, vitt, brett och mångordigt språk. Och bara efter några veckor!!! Problemet är bara att inget vet vad sjutton ungen säger.... Han pratar oavbrutet, nonstop, dygnet runt (nästan) och så är det ingen som fattar... Det verkar vara någon slags blandning mellan svenska, engelska, turkiska, afrikanska, indiska, indianspråk, asiatiska, eskimå, mellanöstern, australienska mm... Och dessutom med dialekt!!!!!!!!!!!!!

Jag då... Njae, egentligen skulle jag säga att jag bara pratar som vem som helst... Typ sådär vanlig värmländska... Men tror inte nån skulle hålla med fullt ut... Någon klagar att jag byter dialekt i telefonen om jag pratar med icke-värmlänningar... Och Per med många andra skrattar åt mig för att jag pratar "universitets-svenska med inriktning statsvetenskap"...

Ha dé!!

Bilintresset i den här familjen är svårt att miste på. Nu i vinter när det varit så mycket snö har det varit lätt att ge alla bilar varsitt garage för att slippa stå ute och frysa. Nu har garaget fallit ihop och bilarna står ute igen... Men det är ett vårtecken!!!!! (hoppas vi).

Egentligen skulle det ju vara rätt gött om det vore lika kallt och lika mycket snö när vi åker till Afrika, bara för att veta att vi har det bättre än ni som är kvar i stan, men å andra sidan blir det ju svårt med kläder just i transfer-ögonblicket... Det finns två alternativ och inget känns lockande...
1. Åka till Arlanda i sommarklänning och sandaler oavsett om det är snö och 10-20 minusgrader ute,
2. Åka till Arlanda i sommarklänning och sandaler oavsett om det är snö och 10-20 minusgrader ute men att ta på sig stora dunjackan och stor stövlarna utanpå...

Det första alternativet går ju bort eftersom vi inte skulle överleva tillräckligt länge för att komma ombord på planet och då känns resan ganska bortkastad... Det andra alternativet går också bort, för att landa på Kap Verde med snowjogging och stor vinterjacka känns inte heller helt hundra... Skulle vi frysa ihjäl i Sverige så svettas vi ihjäl där nere... (fy fan vilket i-lands problem... nästan så man skäms...)

Och apropå skämmas... Min uppsats... jag skäms, jag rodnar, jag vänder mig i sömnen (eftersom jag lever) jag vill skrika, riva, sparka, slå, jag vill INTE gå upp med den... Men men, på fredag är det dags... Varför blev det såhär då???
Jo, jag var ju ganska ivrig inför uppsatsen... Hade ett bra ämne och ett bra upplägg kände jag...

Första handledningen--- blev totalt sågad! Det var för stort, det var för omfattande, det var för mäktigt, det var för, det var för, det var för.... Mycket!! (men jävligt intressant ändå ville han tillägga). Så jag kunde väl bara ta en del av området??? Njae, det tror jag inte... Nej, men då kanske du ska byta område??? Njae, det tror jag inte... Då kanske du inte blir godkänd??? Njae det tror jag inte... (det sa han inte heller, men jag fick känslan) Så hem och göra som han ville! Kapade, sågade och bröt bort delar av vikt och intresse... Sen blev det bara kvar en liten del som han tyckte var kanon! Detta blir väl bra att börja med??? Njae, det tror jag inte...

Skrev två dagar, sen kom Vinterkräksjukan och hälsade på. Hade tydligen blivit utkastad från sitt tidigare hem och gästvänsliga som vi är så tog vi emot med öppna armar! efter två veckor var man lite trött på skiten och kastade ut honom. Då var det dags att sätta sig och fokusera igen! Barnen hade jag hemma en vecka extra för att slippa sjukdomar från dagis, som en slags garanti. Så, tre barn hemma, mannen på sitt dagis och en uppsats på två veckor! fixar du detta???? Njae, det tror jag inte... Men jag ger fan inte upp!

På måndagen, första dagen tillbaka på dagis med barnen, byter ämne... Jag fixar inte det som han vill att jag ska göra... Skulle du kunna bena upp det lite, det är för...??? Njae, det tror jag inte!!!!

På tisdag, han har fått ett utkast... Skulle du kunna.... Det är lite för...???? Njae, det tror jag inte... Jag i stort sett delar min frågeställning i två delar och inser att jag ska skriva en uppsats ungefär på samma nivå som när jag gick på gymnasiet för mer än tio år sen! och detta efter fyra års universitetsstudier!! va roligt kände jag då... NOT!

På onsdagen, efter sluthandledning, och förmaningar om att det ska vara klart och inlämnat senast måndag kl 09.00 (och en rejäl kapning av ämnet... igen...) Hinner du färdigt nu?? Klockan var 17 när jag satte mig i bilen hem från Karlstad... På fredag eftermiddag skulle han ha in ett utkast igen för att se om jag ens skulle vara i närheten att bli klar... Det enda jag sa till mig själv i bilen på väg hem var... Han har inte sett Anna Rosenäs, trebarnsmamma mm, in real action den gossen iaf!!!!

När jag kom hem gick jag glatt in till min man och mina tre barn. Satte mig på golvet med de två små efter att ha pussat och kramat mina två största. Klockan var efter sex och det var bara välling kvar för de små för dagen. Jag kände hela tiden hur det bubblade och drog inuti mig, men jag höll ut! (iaf drygt en timme) Sen talade jag om för min man att nu går jag in i skriv-mode! Jag slutade prata, slutade le, slutade leka, slutade bry mig, slutade..... Ja, jag slutade nästan leva... jag satt som en levande död vid bordet... Och skrev.... och skrev... Och skrev... Jag skrev som jag visste att han ville ha det nu... På fredag skickade jag iväg ett utkast. Betydligt mycket bättre!!! och bara tre kommentarer, som åtgärdades på tio minuter... Sen satte jag mig och skrev och skrev och skrev igen.... Lördag lämnades barnen bort för att jag skulle kunna skriva... Söndag hämtades barnen hem igen för att helgen helt enkelt var slut... och jag fortsatte skriva... 21.30 var det ivägskickat och klart!

Fick ett mail efter kl 23...

Själv såg jag inte mailet förrän närmare 9.30 på måndag morgon, efter utsatt tid med andra ord... Skulle du kunna....???? Njae, det tror jag inte!!!!!!!!!!!!!! JAG KAN INTE SPARA SOM PDF-FIL... JAG VET INTE HUR MAN GÖR... JAG BRYR MIG INTE... OCH DU HAR INTE SAGT ETT ORD OM DETTA INNAN.... DET HAR INGEN PÅ FYRA ÅR GJORT... JAG VILL INTE, KOMMER INTE OCH ORKAR INTE...!!!!!! (visst, nu är jag inte sådär kaxig och stursk mot personer som kan avgöra min framtid, utan jag svarade helt enketl att jag ska försöka såklart... allt för master liksom... Men efter två timmar gav jag upp... kontaktade honom igen och sa att det går inte... Fick klartecken ändå... gött)

Så nu är uppsatsen klar. Nu är det opponering kvar... och jag skäms, jag vill verkligen inte åka dit... det är ju inte min uppsats... för det första är den skriven av en gymnasieelev känns det som och för det tredje så fattar jag inte hur jag kommit in på ämnet... det är så långt ifrån min uppsats... men men... några dar till... hoppas bara på godkänt....

Vilket roligt inlägg de blev känner jag... det blev för... och för... och för....!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ha dé!

Oattraktivt!!!

Varken jul eller nyår blev riktigt som vi hade planerat eller önskat.
Magsjukan gick om och om och om igen... men sen ser ni, sen hände det grejer. Vi blev friska!!!! nu har vi varit friska och smittfria i 3 dagar. Och vi mår bättre än någonsin. Nyåret fick vi dock fira ensamma hemma i soffan jag och Per. De små sov skönt och Jesper var i Stockholm. Strax efter elva somnade jag men vaknade till lagom till Tommy Körberg på Skansen och hann skåla in tolvslaget med champagne med min käre make som vi knappt hann smutta på innan det hälldes ut. Fy fan va äckligt!!!!!!

Nu är det då nytt år och nya möjligheter. Nya projekt och nya utmaningar!

Har aldrig nyårslöften, förutom en gång, och då höll jag det med!
Men nu i år ska jag i alla fall försöka leva upp till en sak...
När julen inte blev av var min sorg enormt stor kan jag lova. Det finns en dag på året som jag längtar till och som jag verkligen är perfektionist om, och det är julen! Så när den stöp blev jag helt depp faktiskt. Mest för barnens skull. Jag var på torsdagen nästan i upplösningstillstånd och var nog inte riktigt säker på hur jag skulle få ihop julen som jag ville. Allt måste bara stämma och klaffa just den dagen. Jag skakade och fick emellanåt hålla tillbaka tårar av stress. Per blir lite irriterad på mig när jag blir sån där och tycker att jag ska stanna upp lite och tänka efter. Att det inte är världens undergång om inte.... Jag håller liksom inte med bara. Per frågade mig flera gånger under kvällen om det verkligen är värt det, allt slit, all stress och all panik.... Mitt svar är ju naturligtvis just då på plats såklart NEJ!!!! Det är inget som är värt det där... Men jag vet ju att när man ser barnen på julafton, hör deras upphetsning och när man i flera dagar senare får höra berättat om tomten, pepparkakshus, paket, snö mm mm och att de även senare flera år efter kommer ihåg detaljer, ber mig att göra likadant, säga att de önskar, att de så gärna vill osv, ja då vet jag att det ÄR värt det, då är det värt varenda sekund av ångest!!!! Mina föräldrar har själva haft riktigt underbara jultraditioner för oss när jag och brorsan växte upp, så mycket att jag knappt kunde genomföra den här julen utan dem som det var planerat, och det vill jag att mina barn ska ha. De ska också känna att de hade en riktig jul när de växte upp. Vad de sen själva gör med sina traditioner som vuxna är deras val sen, men så länge de bor hemma så är julen en riktig jul!

När julen kom och gick och sen när flera daga lades till sjukdomshistorien så blev det bara värre och värre... Vi sköt upp allt som vi skulle göra, allt vi skulle fira osv, så om vi hade fått en chans att genomföra allt hade vi inte ens behövt köpa några fyrverkerier till nyårsfesten alls, det hade vi stått för själva!
Men ju mer tiden gick desto mer desperat nästan blev jag och desto mer tyckte jag synd om mig själv. Nu hade jag tyckt synd om barnen tillräckligt kändes det som. Nu var det min tur. jag satt bokstavligt talat i två dagar, när det blev klart att nyår inte skulle hända, och tyckte synd om mig själv. Jag tyckte mycket synd om mig själv!!!! Och det är en av de mest oattraktiva sidor jag vet hos en människa. Så i två dagar satt jag och grät, var förbannad, tyckte synd om mig själv och bara var oattraktiv!!!!!!!!
Så nu i år tänkte jag försöka kanske att vara lite mer ödmjuk inför livet och oförutsägbara händelser som man ändå inte kan påverka... Nyår kommer tillbaka både i år och nästa år så jag ska nog fixa detta med eller...?

Vi firade i alla fall in det nya året uppklädda till öronen i fina klänningen och kostymen med fördrink (supergod), tvårättersmiddag (bamsekramar till dig Pernilla för den supergoda desserten och den otroligt fina gesten), drinkar och champagne vid tolvslaget och pussar!!! Första pussarna på över en vecka... Oj oj oj vad man saknat det...

Har jag sagt att resan är bokad och betald????? jajjemän! Kap Verde öarna- here we come!!!!! Ska bli såååå gött!!!!


Ha dé!