Vissa dagar.....

Vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Jag vill inte gå och lägga mig på kvällen. Jag vill inte svara i telefon. Jag vill inte laga mat. Jag vill inte läsa saga/läxor. Jag vill inte skjutsa/hämta barn. jag vill inte göra i ordning tre barn själv på morgonen (med allt vad det innebär). Jag vill inte sätta mig i bilen på väg till Karlstad. Jag vill inte alls nånting!!!!!

Men, varje dag så gör jag det... Och tro mig, mina dagar ser nästan exakt likadana ut. Och framförallt nu sen jag fick mitt nya schema.

Kl sex vaknar jag av att jag får en puss av Per som säger hejdå. jag somnar om igen precis som jag hör Erik eller Viktor vakna. Är det Viktor som vaknar följer han med Per ner och är därför klar sånär som på frukost när jag och Erik kommer upp.
Klockan står på 07.00, ibland stänger jag av den innan sju, ibland hinner jag höra den enormt gräsliga balladen som Sony Ericsson bjuder mig på... Jag hämta Erik och väcker Jesper. Ca 7.15 sitter det två nyvakna, men ombytta killar i soffa med varsin flaska välling. Jesper sitter vid köks-ön och äter Valio´s jordgubbsyoghurt, med en rostad macka.
Nu får jag en kort stund ensam på toaletten. Där gör jag ingenting! (ja, kissar men...)

Halv åtta är barnen klara i soffan, och Jesper kommer och knackar på och vill borsta tänderna. Jag går ut i tv-rummet där nu alla leksakerna är utkastade från sin låda, Arvika Nyheter ligger i småremsor över golvet, dvd-filmerna är kastade till höger och vänster och i soffan finns inte en enda av de små kuddarna eller filtarna kvar. Mitt i kaoset sitter två yrväder och flinar åt mig. jag suckar och stannar hallen. Öppnar en låda och gör ett försök till att kamma mig, men eftersom jag blivit välsignad med världens största virvel mitt i bakhuvudet så vet jag att det är omöjligt att göra något åt katasrofen så här på morgonen utan nytvättat hår. En ny suck!

Klockan är nu snart 7.50 och jag jagar iväg Jesper till skolbussen som tack och lova fattat vinken och inte längre kommer kl 7 på morgonen som den gjort under de sista femtio åren ( Tack Pernilla!!!!).

När jag vänder mig om blir jag trängd av två flinande frön som börjar dra ut alla korgarna under bänkarna(det är inte mindre än sex stycken fulla med mössor, vantar och halsdukar), när allt det är ute kommer bilarna, motorcykeln och grävskoporna. Totalt 5 fordon av modell större att kunna ha ute och sitta på och köra med. Motorcykeln är batteridriven, liksom grävskoporna, en av bilarna spelar musik. Det var sex fordon innan, men eftersom Erik lärt sig gå åkte lära-gå-vagnen ganska snabbt upp!!!(och det var det enda tysta fordonet-vad intelligent)Vår hall är ganska stor, men inte så stor!!!

Jag suckar igen och försöker ta mig igenom havet av saker och in i husets kärna. Hinner precis få undan frukosten innan de hittat mig igen. Lika bra att lämna disken för det funkar inte med de små aporna hemma utan förstärkning.

Tandborstning och dagis! jag går inte in på detaljerna här, men tro mig. Att ta sig från badrummet och ut till bilen är en kamp i sig och skulle nästan kunna fylla en bok på egen hand så vi stannar här och warpar oss direkt till bilen. Självklart har jag inte fått tummen ur så motorvärmaren är på, vilket tydligen ska behövas i år då vintern slagit alla rekord som finns och kommer fortsätta slå alla kommande rekord också. Jag hör Pers röst i bakhuvudet- Det är en diesel, den mår inte bra av... den kan gå... Och ungefär där tonar jag ut honom och startar bilen. Men, observera- jag glöder den i alla fall!!!!

Det enklaste jag gör på dagen, det är att lämna barnen på dagis. Kommer in, släpper Viktors hand och sätter ner Erik på golvet. Viktor är stor kille nu och klarar att ta av sig nästa det mesta själv under tiden som jag klär av Erik. Men när jag hängt upp deras saker och vänder mig om för att ha det där stora puss- och kramkalaset som alla andra föräldrar har, ja då finns inte mina ungar kvar längre... Viktor hittar man oftast på magen i rutschkanan och Erik kastar/sparkar fotboll och skrattar så han kiknar (det du morfar-tredje gången gillt säger man ju!!!). Kvar står jag som ett fån i hallen och inser med ett hugg i bröstet att trots alla suckar, både höga och tysta, så kommer jag nog att sakna dem när jag går. Efter jul la jag i en offensiv i att jag i alla fall ska kramas och säga "-ha en bra dag!" innan jag går. För det där obligatoriska vinkandet i fönstret som dagis har som sin grej det funkar liksom inte på mina ungar. När jag kommer och vinkar så sitter det en hel bunt med ungar och vinkar, skrattar och tjoar- det är bara det att ingen av dem är mina barn- de är inne och leker i nåt annat rum. Så kram- och- ha -en- bra -dag-offensiven inleddes, och den ger nu resultat. Erik står kvar tills vi kramats, Viktor springer iväg men kommer faktiskt tillbaka och kramas -med glädje- innan jag går. Och när jag säger "-ha en bra dag!" Svarar han "-Eri och ikttor på dagis. Bra dag mamma obbet skolan! och sen springer han tillbaka till kanan. YES!!!!!!

Nu åker ju inte jag så ofta till skolan utan läser mest hemma, så när jag kommer hem, stiger in i huset som nu känns som ett helt annat hus. Ett lite mindre ombonat och varmt hus. Ett tyst hus utan glädje och utan skratt. Ett hus utan kärlek... Så suckar jag igen....

Jag tar av mig ytterkläderna och sen är det bara att börja. Tillbaka med alla korgarna under bänken-fyll dem med alla vantar mm. Ställ tillbaka alla skor och parkera alla fordon på sin plats. (längtar tills snön försvinner-då ska de UT!) När jag letat mig fram till vardagsrummet plockar jag ihop alla leksaker, filmer, kuddar, filtar och tidningsremsor. Suck...
Går vidare till köket och plockar upp resten av leksakerna som på nåt sätt alltid lyckas slita sig. Plockar ur diskmaskinen (om inte Per gjort det) och stoppar in den nya disken som står lite varstans i köket. Jag plockar ihop kläder och pyjamasar som spridit sig i huset och stoppar i en tvättmaskin (och det är garanterat inte dagens sista-men det är också en egen bok) går vidare till badrummet, och som ni kommer ihåg så händer det saker där under den halvtimmen som inte är redovisad. Nu tar jag tag i det! Kaffesuget börjar komma.

Jag sätter mig vid bordet, på min stol, upptäcker att bordet inte är torkat sen frukost. Ägg, yoghurt och bröd/knäckebröd är in-mosat i varenda vrå och jag suckar igen. Jag är så nöjd med vårt val av vita tygstolar i köket, vid det bord vi alla alltid äter alla dagens måltider vid!!!! Vare sig det involverar curry, ketchup, sylt, soja mm. Vi kunde inte välja bättre stolar. Hurra!!!!

Sätter mig ner igen. Börjar plugga. (och ja, jag gör faktiskt det-det är det som är mitt jobb. obba-mamma-skolan) Jag älskar det jag pluggar så jag går in i nån sorts plugg-mode och nu går tiden fort. Gör uppehåll för lunch kl 11.55, då är det Hem till gården! (och ja igen-det måste jag se-för jag tycker faktiskt det är bra! Har sett serien sen jag var 17 år-jag känner dem-det är mina vänner och mina ovänner-jag behöver dem-vi delar ett halvt liv tillsammans). När programmetär slut hamnar jag återigen vid bordet och fortsätter plugga.

Hämtar barn på fritids/dagis och åker hem. Dags att laga mat. Hänga upp tvättmaskinen som jag glömt bort. Slänger i en ny och serverar maten. Den stora tycker allt är äckligt och gnäller över det. de små är för trötta för att äta så de gnäller över det. Jag och Per äter med varsin unge i knät. Den tredje går upp till sig och stannar där tills det är dags för kvällsrutiner. Kan säga att vi nu har tagit en paus i den rutinen faktiskt. Vi skippar maten, ger smörgås och frukt istället, och leker med barnen fram till välling. Det håller dem på strålande (!?!?) humör hela tiden och vi är inte alls lika irriterade och griniga när vår tid inleds.

Kl 18.00 pyjamas, tänder, potta och välling.
Kl 18.30 Erik sover
Kl 19.00 Saga med Viktor-men den äran får jag definitivt inte ta åt mig om Per är hemma. Då är mamma gravt portad! Jag säger godnatt till Jesper istället.
19.30 Per lämnar Viktor och säger godnatt till Jesper.

Nu är det "vår tid". Per duschar, jag hänger tvätt och lagar mat till oss. Ibland hinner jag duscha jag med. Sen till klockan 20 brukar vi kunna sätta oss i soffan och bara vara. Ibland har jag med mina skolarbeten men oftast så bara umgås vi och pratar. Spelar kort eller yatzi, eller som nu senast film eller handboll.

Vid 22 (om inte vi kollar film förstås) är det sportnytt, tvärsnytt och rapport-på svt (så gamla är vi) och sen brukar vi dra oss mot sängen. Vi kollar alla barnen, lägger rätt dem och bara tittar på dem. (Per gör det-jag bara tittar om inte jag smugit ner i sängen redan) Men nåt måste ske på vägen för det spelar ingen roll hur vi bär oss åt-klockan är ändå minst 23.30-24.00 innan vi är i säng.

Sen somnar vi. Vissa snabbare än andra och vissa betydligt mer högljudda än andra.. men men... I nöd och lust har vi lovat varandra så.... Jag står ut! För kärlekens skull (hahaha)

Men, trots mina dagar så vill jag inte ha det på något anat sätt. Jag lever precis det liv jag vill! kan dra en liknelse till min tidigare uppsats- "Min livsideologi är övergripande och beständig-det är de sakpolitiska frågorna som skiftar och byter form!"

Ha dé!