Ska försöka bena ut rubriken.
Jag har en stalker... Nu råkar detta vara engelska och jag ska översätta det åt er... Jag har en stalker, en förföljare. En förföljerska för att vara exakt. Återkommer till detta...
Shit, är också engelska. Det betyder skit! Och jag vet snart inte vad vi ska ta oss till. Sedan i lördags kväll har vi haft en doft, en mindre angenäm doft som ligger som en tjock dimma i vårt sovrum. Det luktar skit rent ut sagt. Det är äckligt! Vidrigt! Otroligt hemskt! Och doften blir värre för varje dag... Eftersom den är koncentrerad till vårt rum så märker man inget av det på dagen, och när vi väl lyckats krångla oss in i sovrummet för kvällen och fått tyst på alla barn och fått dem (läs Virus) att stanna i sin säng och somna om så känner man doften. Och då är man liksom instängd, fångad inne i skiten. Vi tar oss liksom inte ut igen utan att Virus-proceduren måste tas om igen, och den brukar vara mer komplicerad när vi ska ut ur rummet mot hallen, än om vi ska ta oss genom rummet in till oss. Så varje kväll får vi oss alltså ett bryskt uppvaknande när dörren bakom oss gått igen och vi står där i mörkret... Det känns som om nån dött där inne... Det är så illa att till och med barnen klagar... Och Virus påpekar det varje morgon när han vaknar. Mmm, ni läste rätt, han lyckas ju somna i doften... Samma gör Per... För mig tar det lite längre tid. När man väl lyckats ta sig ner i sängen och fått till täcken osv så man samtidigt pakat in sig ändå lyckas få lufthål så måste man sen ligga helt hundra bly still, annars tränger doften in och liksom sätter sig i halsen... Det är vidrigt... Inatt tror jag att jag sover på soffan... Vilket är fruktansvärt synd... Vi har ju nyss köpt ny säng... Jag vill sova i sängen... Vi har funderat på att det är sängen som luktar. Vi köpte den för två veckor sen, och det har luktat snart en vecka... Vi har letat igenom allt! Högt och lågt, och vi har lokaliserat doften till säng-området. Men vi kan inte se eller hitta nåt. Sängkläder är nytvättade, sen igår och golvet städat... Och sen finns liksom inget mer i närheten... Vad är det som stinker så????? jag vill ha mitt sovrum tillbaka... Är inte detta höjden egentligen... När vi väl fått Virus att sova och somna om i sin egen säng själv när vi går och lägger oss, ja då ska vi fasen inte heller få sova skönt i vår nya säng som vi längtat efter i tre års tid nu, men väntat ut alla graviditeter med fostervatten och blödningar på... Ironi skulle vissa kalla det... Idioti säger jag... Shit!!!
Min stalker då... Ja, nu är det inte så farligt som det kanske är för andra... Jag har ingen stalker för att jag är rik och berömd... Inte ens för att jag är omtyckt och älskad... Nej det är nog precis tvärtom... Det har pågått i några år nu, men det har tagit tid innan jag tagit åt mig så mycket som jag gjort nu... Nu känner man liksom att det räcker. Att nu får det vara bra. Nu orkar inte jag mer. Och inte ens Per orkar mer nu. Då vet ni hur långt det gått.(ni som känner Per vill säga) Per har yttrat sin nu-räcker-det-fråga, dvs Vad ska vi göra? Vi måste göra nåt!
Ja, det skulle jag ha velat göra för längesen, men vad katten då????
Vad är det som är så illa då? Nja, många skulle tycka att det inte är något, att det bara är att sträcka på sig, skaka av det och gå vidare... Och det har vi gjort... I snart 3 år... och nu börjar det bli så tungt och så mycket skit att våra knän inte längre räcker till att orka resa oss upp på... Det känns som om benen ska gå av... Och våra armar är fulla av vårt eget att vi inte längre får nån hjälp därifrån...
Vi vet inte riktigt hur det började, men det första vi kan komma ihåg var en gungställning, som blev en mjölkkanna, som blev lite skifferplattor, som blev en önskan om tegelstenar, en utbyggnad, ett soldäck, en altan, bambu-chalussier, en bil, två bilar, blommor, köksbord, barn, bröllop, studsmatta, lekstuga, berså, odlingslådor....osv osv osv osv... Jag kan fortsätta hur länge som helst... Det sista i högen är ett namnbyte... (som ni ser, inga saker man kan skriva till historien men det är psykisk terror)
JAG ORKAR INTE MER!!!! JAG VILL INTE!!!!!
Så om det är det här du är ute efter så har du lyckats! Jag ger upp!!! Jag erkänner, du tar dig innanför mitt skinn, och jag hatar mig själv för det!!!!! Och jag avskyr det du gör. VI avskyr det du gör. Vi vet bara inte hur vi ska gå vidare... Per vill ta tag i detta nu, få det ur världen... Få ett slut på det. Få mig att må bättre. Få mig att inte känna mig instängd i mitt eget hus. Att jag tvekar beror just på honom... Det är han som har nåt att förlora på det, även om han säger att det inte alls är så längre... Jag är inte övertygad än...
Det enda jag vet med säkerhet är att något måste hända snart... Innan jag blir knäpp...
Eller koko...
Viktor har en "låtsaskompis" som heter Koko... Vi vet inte säkert än om dt är en låtsas kompis, men han pratr varje dag om någon som heter Koko och som finns utanför vårt hus. Han ser denne någon och har pekat ut det för oss. Vi ser inget såklart, men börjar nu tvivla och kanske är detmig han ser, efter att jag blivit Koko, efter att jag nått bristningsgränsen... Brukar man inte säga att barn har ett sjätte sinne, att deras kanaler för det onaturliga är helt öppna??? Har genom åren sett flera tecken på detta... men i detta fallet hoppas jag inte att han har rätt i så fall... Vet inte hur myckey mer Koko jag skulle klara av just nu...
Ha dé!!
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera