Jag vet inte riktigt hur det är på andra skolor och i andra klasser, men jag har alltid tyckt att det varit lite speciellt med min klass som jag växte upp med. Större delen av klassen gick på samma dagis (det hette faktiskt det då), på Kastanjegården. Vissa av oss började tidigt andra kanske lite senare. Jag tror jag var bland de första som började- på dagis alltså (av oss i klassen).
På förskolan, som då var sexårsverksamheten, gick vi sen tillsammans, det som blev klass A (låg-mellanstadiet) och E (högstadiet). Med undantag för några bortfall och några nya, men klassen var alltid klassen. Jag tycker alltid att vi haft en ganska djup sammanhållning, när det väl ha varit gällande. Vi har inte alltid varit bästisar, kommit överens eller en tyckt likadant, men vi har alltid ställt upp för varandra när andra utifrån har försökt splittra oss eller försökt ändra på oss. När andra stod med pekfingrar och talade om för oss att såhär får ni inte göra, så här får ni inte se ut eller så här kan ni inte bete er-då har vi stått enade, visat att vi hör ihop, att ingen ska jävlas med klass A/E...
Och det finns flera exempel... När vi skulle ha vikarier och ingen ville ha oss-ja då kände vi samhörighet. När vi var några tjejer som startade ett uppror pga en danskurs och många tyckte vi var fåniga, ja då ställde sig killarna bakom oss. Det gjorde även Ante, rektorn som alla fruktade, han tyckte vi gjorde rätt som strejkade!
Tack Stefan (klasförståndare på högstadiet) som på nåt sätt ändå förstod oss och stod på vår sida när andra ville splitta klassen...
Tusen gånger tack till Lotta (lärare på högstadiet) som trots att vi inte alltid var så sympatiska tillbaka ändå älskade oss. Något som vi verkligen förstod när du på skolavslutningen i nian tog dig tid att komma speciellt till oss och med tårarna rinnandes talade om hur mycket du älskade oss, som individer och som klass- och hur mycket vi alltid skulle betyda för dig. Tack för att du var så öppen och mänsklig mot oss-för allt du delade med oss som inte hörde till dina uppdrag... Förlåt säger jag till dig nu också, och säkert fler med mig i klassen för de gånger vi fick dig att tappa humöret, lämna klassrummet och även börja gråta. Det var du som fick in mig på läraryrket, och just på grund av att jag inte kom hela vägen dit vet jag vad du måste ha utstått med oss... Du var guld värd!
Tack Olle (mellanstadiet) för alla timmar av slit som fick oss att bli så bra vi kunde! Vi kicked som gooooood baskeball as under några år... Har hur många minnen som helst från den tiden... Södertälje-delad buss med Karlskoga-killarna... Berglund och Sandal och deras lärare.. Tänkt att vi har delat buss/hus/turnering med ett riktigt hockeyproffs!!! Och tänk att deras lärare på vår begäran skickade över alla killarnas skolfoton och adresser till oss utan att de visste något om det... Och hur vi stod utanför den gamla fotoaffären vid pizzeria piccolo och väntade på att kopiorna skulle bli klara... Jag kommer ihåg Skövde, Kellog´s cupen där Arvika skickade fem lag, våra placeringar blev 1:a, 2:a, 3:a och delad 5:a (eller nåt sånt)...
Tack också hans fru Annette (mellanstadiet) som var den första att ta vårt parti när ingen annan orkade med oss redan på mellanstadiet, trots egna problem med cancern som alldeles för tidigt vann kampen över dig. Jag vet att din oro för när du blev sjuk (förutom allt annat just då) var -hur ska det gå för dem i A? Det gick bra, Annette! Tror vi kommit ut i livet rätt ok de flesta av oss...
Tack också Maj-Lis, vår lärare klass 1-3... Tack för ditt orgelspel, det kickstartade dagen bra! Tack för dina imitationer på fågelläten och andra djur i skogen... När jag är i skogen, fortfarande, och hör en fågel kvittra så byts ljudet snabbt ut mot din stämma... 1,2,3,4,5,6,7-hej på dig du! Kommer dock inte ihåg vad fågeln hette... men lätet, det kan jag!
Det finns en massa andra att tacka också... Jag bara hoppas ni vet det själva också... Ingen av oss hade blivit dem vi är idag utan er inblandning!
Men så till saken, vi ska ha "klassträff" idag... Igen... Men det är bara vi tjejer i klassen... Vi gjorde samma sak förra året här hemma hos mig, och det var jättetrevligt tyckte jag!
I år kör vi hårt hos Sofia! Det jag började med, att vi inte alltid var bästisar, så var det verkligen, vi var stundtals indelade i grupper och bytte grupperingar med åren, men jag anser aldrig att vi var elaka, utfrysande med mera i klassen... jag kanske kommer ihåg fel eller har förträngt, men jag tror inte vi var dåliga kompisar bara för att vi inte var bra kompisar... Och jag ska vara ärlig och säga att jag saknar dem, mina vänner, mina bra vänner som jag hade, framförallt tjejerna i klassen på högstadiet, men också genom skolan i stort... Jag tyckte vi hade ett skönt gäng av tjejer... Träffen förra året, det var de första sedan vi gick ut skolan våren 1996!!! Det tog oss alltså 14 år att träffas (nu var inte alla med men...) Alla kommer nog inte vara med i år heller, men jag är så glad för att få träffa dem som kommer iaf... Jag saknar dem, punkt slut!!! Vi var ett gäng goa brudar och jag tycker det är synd att vi inte gängar oss lite oftare...
Åhhh det finns så otroligt mycket jag skulle vilja berätta om mina goa tjejer... Några av mina absolut bästa, roligaste, tråkigaste, spännande, sorgligaste och underbaraste minnen har jag tillsammans med klassen...
Jag hoppas det blir mycket nostalgi ikväll, det är, sånär som på två veckor, 15 år sedan vi slutade skolan, och därmed klasen ihop...
Klassträff!
lördag 28 maj 2011
Det blir inte alltid som man tänkt sig... Del 2.
Idag skulle vi varit på familje-utflykt till Karlstad!
Låter det torrt??? ja det är det förmodligen också... Men det är en av våra höjdpunkter på lediga dagar oavsett... lagomt avstånd för barnen att åka för miljöombyte, lite roligare affärer, äta ute och naturligtvis IKEA-där finns det alltid nåt som man behöver så... Men ni som var observanta hann se att jag skrev "vi skulle"... Det blev "dem", det vill säga Per och Viktor.
Erik vaknade vid kl 1 inatt med 39,4 i feber och alldeles matt så efter en natt full av tröstande, vattendrickande och gnyande så kändes det inte som att rätt beslut hade varit att dra iväg honom till storstan på utflykt! Sagt och gjort, nu sitter vi här och blänger på varandra, jag och Erik... Jesper letade snabbt upp en film på tv och stängde in sig på sitt rum...
Egentligen kan jag väl inte direkt säga att jag lider så speciellt mycket. Bilen vi skulle ha färdats i dagen till ära, ja det var den berömda fårrden... Inte en bil jag sätter mig med glädje direkt... det är sällan jag uttrycker mig så om saker, men den är så otroligt hiskeligt ful att jag tycker det faktiskt är lite pinsamt att åka i den... Längat till vintern, då ska den tydligen packas in i ladan... jaja, borta blir den iaf! Sen kan alla karlar som dreglar över bilen ta en kort stund av sorg, packa in sina minnen av den gamla goda "pökar-tiden" och gå vidare med sitt liv... Vem vet, det kanske kommer så mycket snö i vinter att ladan inte pallar för trycket??? Vila i frid, gamle fårrd! Men iofs... Ohhhh... det skulle såra min man, något enormt faktiskt... Hmm... Att tävla mot en bil är inte lätt... Dessutom är hon yngre än mig också...
Nu har minstingen kastat in handduken för ett tag, antar att det är min que för att göra nåt vettigt!!!
Hola!
Låter det torrt??? ja det är det förmodligen också... Men det är en av våra höjdpunkter på lediga dagar oavsett... lagomt avstånd för barnen att åka för miljöombyte, lite roligare affärer, äta ute och naturligtvis IKEA-där finns det alltid nåt som man behöver så... Men ni som var observanta hann se att jag skrev "vi skulle"... Det blev "dem", det vill säga Per och Viktor.
Erik vaknade vid kl 1 inatt med 39,4 i feber och alldeles matt så efter en natt full av tröstande, vattendrickande och gnyande så kändes det inte som att rätt beslut hade varit att dra iväg honom till storstan på utflykt! Sagt och gjort, nu sitter vi här och blänger på varandra, jag och Erik... Jesper letade snabbt upp en film på tv och stängde in sig på sitt rum...
Egentligen kan jag väl inte direkt säga att jag lider så speciellt mycket. Bilen vi skulle ha färdats i dagen till ära, ja det var den berömda fårrden... Inte en bil jag sätter mig med glädje direkt... det är sällan jag uttrycker mig så om saker, men den är så otroligt hiskeligt ful att jag tycker det faktiskt är lite pinsamt att åka i den... Längat till vintern, då ska den tydligen packas in i ladan... jaja, borta blir den iaf! Sen kan alla karlar som dreglar över bilen ta en kort stund av sorg, packa in sina minnen av den gamla goda "pökar-tiden" och gå vidare med sitt liv... Vem vet, det kanske kommer så mycket snö i vinter att ladan inte pallar för trycket??? Vila i frid, gamle fårrd! Men iofs... Ohhhh... det skulle såra min man, något enormt faktiskt... Hmm... Att tävla mot en bil är inte lätt... Dessutom är hon yngre än mig också...
Nu har minstingen kastat in handduken för ett tag, antar att det är min que för att göra nåt vettigt!!!
Hola!
onsdag 25 maj 2011
Det blir inte alltid som man tänkt sig!
Det blir inte alltid som man tänkt sig i den fula verkligheten, som Mia Skäringer säger...
Det blir inte ens som man tänkt sig i den halvsnygga, eller rent av snygga verkligheten, säger jag...
Det är konstigt det där, att hur mycket man än planerar, organiserar och strukturerar, kontrollerar och dubbelkollar så blir sällan resultatet som man hade avsett från början. Ibland blir gränserna mot vad man avsett rejält töjda, ibland så man knappt kan ana en liten spänning, men det finns ofta nåt där...
Ska man boka en stuga, ja då är den alltid uthyrd...
Ska man köpa en bil, ja då är den oftast redan såld-då är den en bra bil, annars är den kvar-men ett dåligt exemplar...
Ska man laga till något extra speciellt och gott för att göra en kanske lite trist vardag lite mer speciell, ja då banne mig saknas det viktigaste, och garanterat upptäcker man det inte förrän man hunnit börja laga maten...
Ska man på vuxenfest, vilket betyder att man på allvar har chansen att styla till sig med kläder, smink, hår och goda dofter, ja då borde man kunnat räkna ut redan innan man hoppar i duschen att när man kommer ut är det mesta redan slut(parfym), utsmetat av något barn(smink), eller fullkomligt öde(garderoben)...
Ska man ha semester, ja då kan man räkna med att de två veckor av högsommar sol och värme som varit ett faktum dagarna innan helt plötsligt byts ut mot kyla, regn, hagel och moln...
Ska man för första gången lägga in en egen playlist, kallad Party 1, i iphonen, ja då upptäcker man att det där P1 och P3 lyssnandet inte direkt genererat några topphits och endast en enda partylåt fanns att hittas...
Ska man kompromissa och försöka hitta vägar för att alla ska bli nöjda på samma gång, ja då är det bara att gratulera alla inblandade som garanterat fick precis som de själva ville, tills du själv kommer på, där du står med ett fånigt flin på läpparna, att du själv inte alls var en av dem som fick som de ville, att de som fick som de ville, ja det var just dem...
Prinsen får inte alltid prinsessan...
Grodan blir inte alltid en prins...
Grisen i säcken kanske bara är en gris...
Min groda kysste sin prinsessa, jag fick därmed min prins... Den enda gris vi hittat i säcken är nåt marinerat som vi slänger på grillen... Vi får inte alls som vi vill alla gånger, och det blir definitivt inte som vi tänkt oss i alla lägen, men vi älskar varandra, respekterar varandras känsloroch olikheter och vi kommer alltid att försöka få ut det bästa av alla möjligheter...
Men jag har ju en brist, något jag ägt sedan barnsben... jag kan bli SUR! (om inte jag får som jag vill, när det är något jag verkligen vill ha, så där på riktigt, innerst inne liksom, verkligen jättejätte-vill ha!) Jag är en sjukt dålig förlorare (tack tack släkten)med andra ord... Men om man känner mig, så där på riktigt så vet man att det för det första inte alla gånger är så allvarligt som det kanske verkar, och för det andra att det går över och för det tredje är det inte alltid befogat heller så strunta i mig...
I min sista kamp för egoismen förlorade jag... Kampen har pågått ett år nu, och länge såg det ut som om jag skulle vinna slaget, men i sista stund hittade Per ytterligare en växel och drog ifrån... Hans bränsle bestod bland annat av sunt förnuft, "praktism", löst hängande detaljer. Den sista växeln bestod av hundra procent samvete och känslor. Hur kan man vinna mot det? Mina odds hade nog varit bättre om Pers "sentimentalitet" varit av samma karaktär som min, men med en sentamentalitet av realistiska drag som han besitter så drar han oftast det längsta strået och jag får väl ta hatten av och gratulera min äkta man... Fast jag har varit sur... Och jag är fortfarande besviken... Men jag är besegrad! Grattis Per!!!
Nästa kamp ska jag stå bättre rustad... Jag måste börja träna på blicken, Per älskar mina kråkfötter-tror jag ska använda mig av dem på nåt sätt... Och så måste jag få in det där med huvudet som barnen kan... De liksom bara lägger huvudet sådär lite på sned, mjukar upp blicken och säger med en så len röst "-snällö pappa..." Och vips så har det lyckats få honom dit de vill... Det ska jag börja träna på nu...
Ha en go kväll så ska sätta igång att träna.
Och så vet ni vad som är på gång om jag närmaste tiden går lite snett så att säga...
Hola!
Det blir inte ens som man tänkt sig i den halvsnygga, eller rent av snygga verkligheten, säger jag...
Det är konstigt det där, att hur mycket man än planerar, organiserar och strukturerar, kontrollerar och dubbelkollar så blir sällan resultatet som man hade avsett från början. Ibland blir gränserna mot vad man avsett rejält töjda, ibland så man knappt kan ana en liten spänning, men det finns ofta nåt där...
Ska man boka en stuga, ja då är den alltid uthyrd...
Ska man köpa en bil, ja då är den oftast redan såld-då är den en bra bil, annars är den kvar-men ett dåligt exemplar...
Ska man laga till något extra speciellt och gott för att göra en kanske lite trist vardag lite mer speciell, ja då banne mig saknas det viktigaste, och garanterat upptäcker man det inte förrän man hunnit börja laga maten...
Ska man på vuxenfest, vilket betyder att man på allvar har chansen att styla till sig med kläder, smink, hår och goda dofter, ja då borde man kunnat räkna ut redan innan man hoppar i duschen att när man kommer ut är det mesta redan slut(parfym), utsmetat av något barn(smink), eller fullkomligt öde(garderoben)...
Ska man ha semester, ja då kan man räkna med att de två veckor av högsommar sol och värme som varit ett faktum dagarna innan helt plötsligt byts ut mot kyla, regn, hagel och moln...
Ska man för första gången lägga in en egen playlist, kallad Party 1, i iphonen, ja då upptäcker man att det där P1 och P3 lyssnandet inte direkt genererat några topphits och endast en enda partylåt fanns att hittas...
Ska man kompromissa och försöka hitta vägar för att alla ska bli nöjda på samma gång, ja då är det bara att gratulera alla inblandade som garanterat fick precis som de själva ville, tills du själv kommer på, där du står med ett fånigt flin på läpparna, att du själv inte alls var en av dem som fick som de ville, att de som fick som de ville, ja det var just dem...
Prinsen får inte alltid prinsessan...
Grodan blir inte alltid en prins...
Grisen i säcken kanske bara är en gris...
Min groda kysste sin prinsessa, jag fick därmed min prins... Den enda gris vi hittat i säcken är nåt marinerat som vi slänger på grillen... Vi får inte alls som vi vill alla gånger, och det blir definitivt inte som vi tänkt oss i alla lägen, men vi älskar varandra, respekterar varandras känsloroch olikheter och vi kommer alltid att försöka få ut det bästa av alla möjligheter...
Men jag har ju en brist, något jag ägt sedan barnsben... jag kan bli SUR! (om inte jag får som jag vill, när det är något jag verkligen vill ha, så där på riktigt, innerst inne liksom, verkligen jättejätte-vill ha!) Jag är en sjukt dålig förlorare (tack tack släkten)med andra ord... Men om man känner mig, så där på riktigt så vet man att det för det första inte alla gånger är så allvarligt som det kanske verkar, och för det andra att det går över och för det tredje är det inte alltid befogat heller så strunta i mig...
I min sista kamp för egoismen förlorade jag... Kampen har pågått ett år nu, och länge såg det ut som om jag skulle vinna slaget, men i sista stund hittade Per ytterligare en växel och drog ifrån... Hans bränsle bestod bland annat av sunt förnuft, "praktism", löst hängande detaljer. Den sista växeln bestod av hundra procent samvete och känslor. Hur kan man vinna mot det? Mina odds hade nog varit bättre om Pers "sentimentalitet" varit av samma karaktär som min, men med en sentamentalitet av realistiska drag som han besitter så drar han oftast det längsta strået och jag får väl ta hatten av och gratulera min äkta man... Fast jag har varit sur... Och jag är fortfarande besviken... Men jag är besegrad! Grattis Per!!!
Nästa kamp ska jag stå bättre rustad... Jag måste börja träna på blicken, Per älskar mina kråkfötter-tror jag ska använda mig av dem på nåt sätt... Och så måste jag få in det där med huvudet som barnen kan... De liksom bara lägger huvudet sådär lite på sned, mjukar upp blicken och säger med en så len röst "-snällö pappa..." Och vips så har det lyckats få honom dit de vill... Det ska jag börja träna på nu...
Ha en go kväll så ska sätta igång att träna.
Och så vet ni vad som är på gång om jag närmaste tiden går lite snett så att säga...
Hola!
tisdag 24 maj 2011
Jag har gjort det!!!
C-uppsatsen är inlämnad!!!!
Mina hemtentor i Europakunskap är inlämnade!!!!
Jag har i och med detta nu slutfört det jag aldrig trodde skulle ske... Jag har gått ut skolan!!!!!!!!!!
Hojhojhoj... Stopp och belägg!!!!!!!!
Det vet väl alla att en inlämnad c-uppsats inte innebär att slitet är slut, det är ju nu man har typ hälften kvar... OPPONERINGEN! Den är ingen lek... Att sitta i en timme och få ta emot så mycket kritik för nåt man lagt ner så många veckor på att skriva, att slita sig sönder och samman för att få till en riktigt bra studie bara för att få benen bortsparkade på en grisblink... Och det värsta av allt, sen ska man sitta i en timme och göra precis samma sak mot någon annan... Bara för att man ska få betyg. "- Var kritiska, men konstruktiva!" Vad betyder det???? Det enda man ändå kommer ihåg när man går ut ur rummet är alla de negativa saker, allt man gjort fel och allt som inte dög... Men det är ett typiskt drag hos oss människor tror jag... Det är precis av samma anledningar som att man kan komma på ett tiotal dåliga saker om en själv men knappt en enda bra sak...
Jag fick en bok för några år sedan, lång historia, men i den skulle jag varje kväll skriva ner dagens höjdpunkt- det kunde vara en tanke, en känsla, en upplevelse, en syn, ja vad som helst... Sedan skulle man skriva ner tre saker man varit nöjd med sig själv för under dagen, minst tre saker... Jag kan säga att det inte är så lätt faktiskt, det krävdes en del rannsakning. Och dagens höjdpunkt, den var nästan alltid beoende av någon annan, sällan var den "på grund av" en själv... Det var nog något mer som skulle skrivas ner också...
Jag ska nog börja skriva i den igen... Eller här på bloggen kanske...
Kan göra ett försök... Vi kollar gårdagen...
(Går)Dagens höjdpunkt:
När Jesper kommer hem från skolan och det riktigt lyser om honom. I handen hade han två hårstrån om han i stormen ömt hade vårdat hela vägen hem för att kunna lägga dem i en burk. De tillhörde skolans "hetaste" tjej (enligt honom). I hans ögon fanns den där blicken, som man kände själv, den första kärleken... För honom också den absolut viktigaste kärleken också just nu... Den enda... Och man riktigt kunde känna det där pirret som man vet att han upplever... Att hon är äldre, ska byta skola och växa upp före honom bekom honom inte alls... jag har hennes mobilnr sa han, om jag skulle komma att sakna henne... Så underbart.... Och han kunde inte sluta prata om Henne... Hans kärlek...
(Går)dagens positiva jag:
1. Vi var barnvakt åt lille Oliver, var längesen jag kände mig så säker på nåt. Vi har inte träffats så mycket och vi har aldrig passat honom förut, men allt flöt på, det kändes bara som att det var vår egen familj som växt en aning. Klapp på axeln, gott jobbat!
2. Jag fick till det sista på c-uppsatsen, och mailade iväg den till min handledare. Nu håller jag tummarna för att det ska gå hela vägen.
3. Jag sökte två nya jobb... Denna gång med rätt uppgifter och till rätta tjänster... Inte helt lätt för mig att komma ihåg tydligen, men nu så verkar vi vara på banan igen...
Typ nåt sånt där kan man skriva...
Hola!
Mina hemtentor i Europakunskap är inlämnade!!!!
Jag har i och med detta nu slutfört det jag aldrig trodde skulle ske... Jag har gått ut skolan!!!!!!!!!!
Hojhojhoj... Stopp och belägg!!!!!!!!
Det vet väl alla att en inlämnad c-uppsats inte innebär att slitet är slut, det är ju nu man har typ hälften kvar... OPPONERINGEN! Den är ingen lek... Att sitta i en timme och få ta emot så mycket kritik för nåt man lagt ner så många veckor på att skriva, att slita sig sönder och samman för att få till en riktigt bra studie bara för att få benen bortsparkade på en grisblink... Och det värsta av allt, sen ska man sitta i en timme och göra precis samma sak mot någon annan... Bara för att man ska få betyg. "- Var kritiska, men konstruktiva!" Vad betyder det???? Det enda man ändå kommer ihåg när man går ut ur rummet är alla de negativa saker, allt man gjort fel och allt som inte dög... Men det är ett typiskt drag hos oss människor tror jag... Det är precis av samma anledningar som att man kan komma på ett tiotal dåliga saker om en själv men knappt en enda bra sak...
Jag fick en bok för några år sedan, lång historia, men i den skulle jag varje kväll skriva ner dagens höjdpunkt- det kunde vara en tanke, en känsla, en upplevelse, en syn, ja vad som helst... Sedan skulle man skriva ner tre saker man varit nöjd med sig själv för under dagen, minst tre saker... Jag kan säga att det inte är så lätt faktiskt, det krävdes en del rannsakning. Och dagens höjdpunkt, den var nästan alltid beoende av någon annan, sällan var den "på grund av" en själv... Det var nog något mer som skulle skrivas ner också...
Jag ska nog börja skriva i den igen... Eller här på bloggen kanske...
Kan göra ett försök... Vi kollar gårdagen...
(Går)Dagens höjdpunkt:
När Jesper kommer hem från skolan och det riktigt lyser om honom. I handen hade han två hårstrån om han i stormen ömt hade vårdat hela vägen hem för att kunna lägga dem i en burk. De tillhörde skolans "hetaste" tjej (enligt honom). I hans ögon fanns den där blicken, som man kände själv, den första kärleken... För honom också den absolut viktigaste kärleken också just nu... Den enda... Och man riktigt kunde känna det där pirret som man vet att han upplever... Att hon är äldre, ska byta skola och växa upp före honom bekom honom inte alls... jag har hennes mobilnr sa han, om jag skulle komma att sakna henne... Så underbart.... Och han kunde inte sluta prata om Henne... Hans kärlek...
(Går)dagens positiva jag:
1. Vi var barnvakt åt lille Oliver, var längesen jag kände mig så säker på nåt. Vi har inte träffats så mycket och vi har aldrig passat honom förut, men allt flöt på, det kändes bara som att det var vår egen familj som växt en aning. Klapp på axeln, gott jobbat!
2. Jag fick till det sista på c-uppsatsen, och mailade iväg den till min handledare. Nu håller jag tummarna för att det ska gå hela vägen.
3. Jag sökte två nya jobb... Denna gång med rätt uppgifter och till rätta tjänster... Inte helt lätt för mig att komma ihåg tydligen, men nu så verkar vi vara på banan igen...
Typ nåt sånt där kan man skriva...
Hola!
måndag 23 maj 2011
Saker jag inte hade en aning om... (men kanske en hint )
1. När Per blir riktigt rastlös, då gör han vad som helst!!! Och jag menar verkligen vad som helst...
Igår när vädret inte bjöd upp till ute-aktivitet satte rastlösheten in och den här gången rejält!!
Så till den milda grad att köket fick nytt kakel. Projektet påbörjades en timme före barnens
läggning efter en seg söndag då småbarnen varit uppe till efter 22 kvällen innan. Till saken hör
att detta är ett projekt som Per försökt undvika i över ett år...
2. Vår minsta son har blivit besatt!!! Av vad vet vi inte riktigt, men vi har nu varit tvungna att inse
att det som sker med honom när han inte riktigt får som han vill, det kan omöjligtvis, inte alls
på några sätt och vis vara "normalt". Vi försökte fånga hans "rätta" sida på film igår... men varje
gång kameran slogs på, ja då föll han in i rollen som Mr Perfect! Helt lugn, snäll och harmonisk.
Dessutom gjorde han allt vi såt honom, på en gång, med ett ljuvligt tonläge.... Nåt är det!
3. Hur är man arbetslös???? Hur söker man jobb???? Hur gör man där ute i verkligheten,
utanför skolans trygga byggnad???
4. Hur man arrangerar och skriver inbjudan till en fest!
5. Att våra barn, och därmed också jag och Per, går i ett arbets-mode utan dess like!!! Vi bara
gör. Ikväll var vi barnvakt åt goe Oliver. Han hade ett helt annat mode, och vi insåg att det
faktiskt är möjligt att göra precis samma saker som vi gör hela dagarna, fast i ett helt annat
tempo. Vi i familjen speedar på i 200 knyck oavsett om vi tvättar, städar, leker, äter, diskar,
lagar mat, hämtar, lämnar, handlar mm, Lille oliver, han hann minsann med precis allt som vi
gjorde, med marginal, men i ett tempo på kanske 50 knyck! Och det var han som hela kvällen
igenom hade humöret på topp ända tills john blund kom förbi. Kanske värt att tänka på!
Nu ska jag gå ut i köket och spana in den oerhört charmige karl som står där i sina arbetskläder och kletar fog på väggarna! I love it!!!
Kanske infinner det sig fler insikter!
Hola!
Igår när vädret inte bjöd upp till ute-aktivitet satte rastlösheten in och den här gången rejält!!
Så till den milda grad att köket fick nytt kakel. Projektet påbörjades en timme före barnens
läggning efter en seg söndag då småbarnen varit uppe till efter 22 kvällen innan. Till saken hör
att detta är ett projekt som Per försökt undvika i över ett år...
2. Vår minsta son har blivit besatt!!! Av vad vet vi inte riktigt, men vi har nu varit tvungna att inse
att det som sker med honom när han inte riktigt får som han vill, det kan omöjligtvis, inte alls
på några sätt och vis vara "normalt". Vi försökte fånga hans "rätta" sida på film igår... men varje
gång kameran slogs på, ja då föll han in i rollen som Mr Perfect! Helt lugn, snäll och harmonisk.
Dessutom gjorde han allt vi såt honom, på en gång, med ett ljuvligt tonläge.... Nåt är det!
3. Hur är man arbetslös???? Hur söker man jobb???? Hur gör man där ute i verkligheten,
utanför skolans trygga byggnad???
4. Hur man arrangerar och skriver inbjudan till en fest!
5. Att våra barn, och därmed också jag och Per, går i ett arbets-mode utan dess like!!! Vi bara
gör. Ikväll var vi barnvakt åt goe Oliver. Han hade ett helt annat mode, och vi insåg att det
faktiskt är möjligt att göra precis samma saker som vi gör hela dagarna, fast i ett helt annat
tempo. Vi i familjen speedar på i 200 knyck oavsett om vi tvättar, städar, leker, äter, diskar,
lagar mat, hämtar, lämnar, handlar mm, Lille oliver, han hann minsann med precis allt som vi
gjorde, med marginal, men i ett tempo på kanske 50 knyck! Och det var han som hela kvällen
igenom hade humöret på topp ända tills john blund kom förbi. Kanske värt att tänka på!
Nu ska jag gå ut i köket och spana in den oerhört charmige karl som står där i sina arbetskläder och kletar fog på väggarna! I love it!!!
Kanske infinner det sig fler insikter!
Hola!
onsdag 18 maj 2011
Kompromissar
Kom att tänka på livet idag...
Hur livet, hur man vill att det ska vara och hur det sedan faktiskt blir...
Jag gjorde en kompromiss...
Jag hoppas livet blir lite som mitten av 100 år.
Hur jag menar då???
Jo, tänk dig att du första dagen i ditt liv skriver ner alla dina drömmar och ambitioner inför livet.
Tänk dig sedan att du den sista dagen i ditt liv, 100 år senare, och summerar hela det liv som blev och då kan ta bort det som du ångrar...
Så ska mitt liv vara... Med drömmar och ambitioner fullt möjliga att uppnå, utan att ångra en enda sak i livet!!!!
Hur livet, hur man vill att det ska vara och hur det sedan faktiskt blir...
Jag gjorde en kompromiss...
Jag hoppas livet blir lite som mitten av 100 år.
Hur jag menar då???
Jo, tänk dig att du första dagen i ditt liv skriver ner alla dina drömmar och ambitioner inför livet.
Tänk dig sedan att du den sista dagen i ditt liv, 100 år senare, och summerar hela det liv som blev och då kan ta bort det som du ångrar...
Så ska mitt liv vara... Med drömmar och ambitioner fullt möjliga att uppnå, utan att ångra en enda sak i livet!!!!
torsdag 12 maj 2011
Ännu fler insikter...
Jesper ska på hajk på fredag.
Fredag den 13:e dessutom...
Nu när man går i trean får man tälta istället för att sova i stugan och självklart vill Jesper sova i tält, och naturligtvis ska ha få sova i tält om han vill det...
Jag vet bara inte i vilket tält ännu...
Igår när vi kom hem från dagis/fritids/jobb så skulle jag hjälpa honom att sätta upp tältet. Först slängde vi in klyftpotatisen i ugnen och Per började grilla (blodsockret är som sagt inte på topp i vår familj vid den här tiden).
Jag och Jesper drar igång projekt upp-med-tältet! Eller jag drar igång det, Jesper var mest intresserad av att stoppa pinnar i marken...
Jag är duktig på att sätta upp tält... Eller... Jag HAR varit duktig på att sätta upp tält...
Det var väl kvällens första insikt...
Men det kom fler insikter...
1. Jag är inte längre duktig på att sätta upp tält.
2. Jag ska aldrig sätta upp tält hungrig.
3. Jag ska inte ha tre barn med mig nästa gång jag sätter upp ett tält för första gången... Njae, jag ska inte ha barnen med alls under uppbyggnaden förresten, oavsett om det är första gången eller hundrade gången..
4. Jag ska inte ha barnen i närheten under tältbygge utan att DE fått mat först.
Den största insikten var nog ändå den som till slut ändå kändes bäst...
5. JAG SKA ALDRIG MER (FÖRSÖKA) SÄTTA UPP ETT TÄLT!!!!!!!!!!!
Hur det gick???
Jesper får jättegärna sova i tält... Jag vet bara inte vilket tält.
Vårt tält ligger fint tillbaka-packat i sin väska i hallen... Och där kommer det att få ligga...
Visst är det kul med hajk??
Hajk hajk!
Fredag den 13:e dessutom...
Nu när man går i trean får man tälta istället för att sova i stugan och självklart vill Jesper sova i tält, och naturligtvis ska ha få sova i tält om han vill det...
Jag vet bara inte i vilket tält ännu...
Igår när vi kom hem från dagis/fritids/jobb så skulle jag hjälpa honom att sätta upp tältet. Först slängde vi in klyftpotatisen i ugnen och Per började grilla (blodsockret är som sagt inte på topp i vår familj vid den här tiden).
Jag och Jesper drar igång projekt upp-med-tältet! Eller jag drar igång det, Jesper var mest intresserad av att stoppa pinnar i marken...
Jag är duktig på att sätta upp tält... Eller... Jag HAR varit duktig på att sätta upp tält...
Det var väl kvällens första insikt...
Men det kom fler insikter...
1. Jag är inte längre duktig på att sätta upp tält.
2. Jag ska aldrig sätta upp tält hungrig.
3. Jag ska inte ha tre barn med mig nästa gång jag sätter upp ett tält för första gången... Njae, jag ska inte ha barnen med alls under uppbyggnaden förresten, oavsett om det är första gången eller hundrade gången..
4. Jag ska inte ha barnen i närheten under tältbygge utan att DE fått mat först.
Den största insikten var nog ändå den som till slut ändå kändes bäst...
5. JAG SKA ALDRIG MER (FÖRSÖKA) SÄTTA UPP ETT TÄLT!!!!!!!!!!!
Hur det gick???
Jesper får jättegärna sova i tält... Jag vet bara inte vilket tält.
Vårt tält ligger fint tillbaka-packat i sin väska i hallen... Och där kommer det att få ligga...
Visst är det kul med hajk??
Hajk hajk!
onsdag 11 maj 2011
Sommaren kommer... Och kaos med den...
Jag vill att det ska vara sommar nu.
När sommaren kommer betyder det att jag är färdig med fem års studier, att jag ska vara hemma med barnen i 13 veckor och att jag är helt och hållet fri från alla förpliktelser som tar tid från mina nära och kära... Men så kan man vända på det också, att vara hemma ensam med tre barn under 13 veckor, med våra underbara svenska somrar med all den sol och värme som det innebär, är det så himla smart egentligen??? Kommer det att vara sådär myspysigt som alla envisas med att skriva sidvis om i bloggar och facebook-statusar??? Kommer det att kännas helt underbart att dagarna i ända gå och plocka, laga mat, lyssna på gnäll från en nioåring som inte ha nåt att göra och därmed bara vill sitta vid datorn/TV:n?? Eller lyssna på en ettåring som har blodsockerdimpar som jag inte önskar min närmaste fiende att få uppleva, dessutom kan han inte prata och göra sig förstådd eller leka på samma villkor som de andra så gnället från hans sida är lite överrepresenterat... Eller tvååringen då? Som inte vill äta, inte vill ha kläder, inga skor, inte vara inne, inte vara ute, som inte vill nånting-men ändå lyckas göra allt???
Vad får en människa vid sina sinnens fulla bruk att självmant ta ledigt i 13 veckor för att mer än halva den tiden, helt ensam ta på sig rollen som konfliktlösare, butler, kock, chaufför, lekledare, ansvarig vuxen, event-påhittare med mera , allt på samma gång?????
Svaret är inget nytt fyndigt svar, det är inte ens ett roligt eller kreativt svar på frågan... Svaret är helt enkelt att det är det som kallas föräldraskap med villkorslös kärlek...
Det blir min tredje sommar nu, jag ensam med barnen i ett konstant kaos i flera veckor!!! Och jag har inte minne som en guldfisk utan jag vet vad jag gör, och jag gör det igen, och igen, och igen... Med övergripande glädje... Och när jag gnäller, ja då är det bara för att ventilera, få "det" ur systemet, och oftast på helt andra grunder än nåt som barnen bidragit till... Oftast är det det där jobbiga vuxna som får mig att till slut brista och falla igenom... Alla krav och måsten i kombination med det där evigt dåliga samvetet, för att man inte alltid vaknar varje morgon med den där super-mamma-stämpeln i pannan och som lyser som ett stark sken över hela kontinenten så inte det ska kunna undgå någon om vilken otroligt ball-duktig-rolig-super-duper-uber-magisk-fantastisk-morsa man är!!! När man inte riktigt orkar eller kan hålla fast vid dessa uppsatta mål, ja då faller jag igenom och då gnäller jag... Och då är det oftast familjen som påverkas av dunsen när jag landat med en hård smäll rakt i backen!
Till råga på allt har jag slutat med choklad (schweitzernöt för att vara exakt) också sen några månader och det gör inte saken ett dugg bättre kan jag lova! Och den som en gång påstod att "det blir bättre med tiden"-den hade otroligt fel!!!! Eller så hade han aldrig ätit choklad-under lyckliga stunder, under sorgestunder, under mens, under stress, under helgmyset, under.... Ja det passar ju närsomhelst så hur kan man påstå att det är enkelt att sluta med???? Att det blir lättare???
Hola!
När sommaren kommer betyder det att jag är färdig med fem års studier, att jag ska vara hemma med barnen i 13 veckor och att jag är helt och hållet fri från alla förpliktelser som tar tid från mina nära och kära... Men så kan man vända på det också, att vara hemma ensam med tre barn under 13 veckor, med våra underbara svenska somrar med all den sol och värme som det innebär, är det så himla smart egentligen??? Kommer det att vara sådär myspysigt som alla envisas med att skriva sidvis om i bloggar och facebook-statusar??? Kommer det att kännas helt underbart att dagarna i ända gå och plocka, laga mat, lyssna på gnäll från en nioåring som inte ha nåt att göra och därmed bara vill sitta vid datorn/TV:n?? Eller lyssna på en ettåring som har blodsockerdimpar som jag inte önskar min närmaste fiende att få uppleva, dessutom kan han inte prata och göra sig förstådd eller leka på samma villkor som de andra så gnället från hans sida är lite överrepresenterat... Eller tvååringen då? Som inte vill äta, inte vill ha kläder, inga skor, inte vara inne, inte vara ute, som inte vill nånting-men ändå lyckas göra allt???
Vad får en människa vid sina sinnens fulla bruk att självmant ta ledigt i 13 veckor för att mer än halva den tiden, helt ensam ta på sig rollen som konfliktlösare, butler, kock, chaufför, lekledare, ansvarig vuxen, event-påhittare med mera , allt på samma gång?????
Svaret är inget nytt fyndigt svar, det är inte ens ett roligt eller kreativt svar på frågan... Svaret är helt enkelt att det är det som kallas föräldraskap med villkorslös kärlek...
Det blir min tredje sommar nu, jag ensam med barnen i ett konstant kaos i flera veckor!!! Och jag har inte minne som en guldfisk utan jag vet vad jag gör, och jag gör det igen, och igen, och igen... Med övergripande glädje... Och när jag gnäller, ja då är det bara för att ventilera, få "det" ur systemet, och oftast på helt andra grunder än nåt som barnen bidragit till... Oftast är det det där jobbiga vuxna som får mig att till slut brista och falla igenom... Alla krav och måsten i kombination med det där evigt dåliga samvetet, för att man inte alltid vaknar varje morgon med den där super-mamma-stämpeln i pannan och som lyser som ett stark sken över hela kontinenten så inte det ska kunna undgå någon om vilken otroligt ball-duktig-rolig-super-duper-uber-magisk-fantastisk-morsa man är!!! När man inte riktigt orkar eller kan hålla fast vid dessa uppsatta mål, ja då faller jag igenom och då gnäller jag... Och då är det oftast familjen som påverkas av dunsen när jag landat med en hård smäll rakt i backen!
Till råga på allt har jag slutat med choklad (schweitzernöt för att vara exakt) också sen några månader och det gör inte saken ett dugg bättre kan jag lova! Och den som en gång påstod att "det blir bättre med tiden"-den hade otroligt fel!!!! Eller så hade han aldrig ätit choklad-under lyckliga stunder, under sorgestunder, under mens, under stress, under helgmyset, under.... Ja det passar ju närsomhelst så hur kan man påstå att det är enkelt att sluta med???? Att det blir lättare???
Hola!
tisdag 10 maj 2011
Insikt
Ibland kommer man bara till insikt här i livet...
Det har jag gjort, just nu ikväll...
Hamnar Greklands bidrag i Eurovision song contest bland topp fem i de stora finalen, ja då vette tusan om inte jag ska göra nåt storslaget.. Streaka genom Näs City, börja pendla till K-d med trampbil eller... ja nästa vad som helst... Jisses va illa!!
Att det bara blev Grekland som fick en käftsmäll idag beror helt enkelt på att vi idag varit ute så länge att vi missade första timmen av semi-1.... Men för att va ärlig var nog inte den ett dugg bättre...
Men att medvetet lägga Grekland sist, och därmed få vara det bidrag som avslutar min kväll kan bara betyda en sak.... MARDRÖMMAR!!!
Så om jag är helt slut imorgon så vet ni varför...
Hola!
Det har jag gjort, just nu ikväll...
Hamnar Greklands bidrag i Eurovision song contest bland topp fem i de stora finalen, ja då vette tusan om inte jag ska göra nåt storslaget.. Streaka genom Näs City, börja pendla till K-d med trampbil eller... ja nästa vad som helst... Jisses va illa!!
Att det bara blev Grekland som fick en käftsmäll idag beror helt enkelt på att vi idag varit ute så länge att vi missade första timmen av semi-1.... Men för att va ärlig var nog inte den ett dugg bättre...
Men att medvetet lägga Grekland sist, och därmed få vara det bidrag som avslutar min kväll kan bara betyda en sak.... MARDRÖMMAR!!!
Så om jag är helt slut imorgon så vet ni varför...
Hola!
fredag 6 maj 2011
Anna och Kungen
Idag blev det en mycket blandad och ämnesrik dag under min roadtrip till Karlstad.
Radiovalet för idag blev Sveriges radio p3 där jag hann delta i tre programpunkter- morgonpasset, P3 Populär och Brunchrapporten. Imponerande skulle många av er som känner mig säga! Jihaa säger jag!!! Anledningen är att jag inte har kunnat lyssna på något annat än p1 det sista året (om man bortser från Ring så spelar vi på p4 Värmland). En del har skämtsamt påstått att det beror på mitt yrkesval (det lite gråa och tristare valet för många som inte är lika entusiastiska inför politik och utveckling som jag är), andra har menat på att det beror på åldern, att jag helt enkelt börjat bli gammal...
Hmm, jag vet inte ja... Många av dem jag umgås med är äldre än mig... De lyssnar inte på p1... Alltså borde anledningen vara någon annan... Jag har försiktigt påstått att det måste väl helt enkelt bero på min intelligens då, att jag helt enkelt bara är smartare och mer sofistikerad än de andra kommersiella-radio-lyssnarna... Men det är inte ens en anledning som jag själv tror på så den går också bort... men nu när jag tänker på det, va spelar det för roll VARFÖR jag lyssnar på p1???? Idag lyssnade jag ju på p3, och jag har överlevt... Inte blivit en dag yngre... Eller äldre...
Jag gillar p3, framförallt morgonpasset med Hanna Hellkvist... Jag gillar henne skarpt!!! Därför lyssnar jag på p3:s morgonpass... Idag var det upprörda känslor, både på lyssnarna och programledarna... Det diskuterades amning kontra vindrickande... Kvinnans rätt att själv få bestämma om sin egen kropp, mamma eller inte... Det var som ni kanske förstår ett känsligt ämne...
Gästen på p3 populär var Jessica Almenäs... Jag gillar henne skarpt också. Jag tycker hon har en skön dialekt och ett najs hugg! (lägg märke nu till alla ungdomliga fraser så inser ni vad otroligt ungdomlig jag är!!!)
På Brunchrapporten diskuterades det hur man skulle kunna döda terrorister efter en mördarsnigel-dödar-guide som var med i DN idag tydligen... Inte vinkeln med terroristerna, men sniglarna... Jag vet inte jag... Tyckte mest det lät otroligt äckligt...
Därefter diskuterades det Kungens diss av Stieg Larssons triologi... Enligt de första uppgifterna ska han ha sagt att böckerna inte var så bra enligt hans smak, och att de visade en otäck sida som han inte ansåg vara representativ för Sverige... I en dementi från idag ska han ha sagt till expressen att det han sagt var att den sista boken varit lite otäck... Och tydligen tyckte programledaren inte att kungen var representativ för Sverige tillsammans med sin fru, vår Drottning... Öhh... Jag förstod inte logiken... Det som också varit det mest anmärkningsvärda i hela inslaget var det när man kom fram till huvudfrågan i ämnet... I dementin ska Kungen ha sagt följande citat från Expressen:
"- Jag har läst böckerna och tycker att de är jättebra. Jag har till polska journalister sagt att den sista boken var ganska otäck. Punkt, frågetecken, utropstecken. Sen är det upp till var och en att förstå vad jag menar." (Kungen via Expressen, 2011-05-06)
Den där punkten, frågetecknet och utropstecknet var det som irriterade tydligen och som skulle diskuteras... De ringde till och med upp en lingvist för att kunna få hjälp att tolka vad det betydde!
Jag är sååå otroligt glad att jag inte föddes som terrorist och riskera att bli åtgärdad via en snigel-dödar-manual...
Jag är sååå glad att jag inte föddes som mördarsnigel för att bli jämförd och likställd med en terrorist...
Jag är sååå glad att jag inte föddes som Kung, där jag inte ens själv får bestämma huruvida jag tycker en bok är bra eller dålig utan att Sverige ska dras ner i en politisk kris...
Kan inte vara lätt att födas som en kunglig snigel-terrorist!!!
Hola!
Radiovalet för idag blev Sveriges radio p3 där jag hann delta i tre programpunkter- morgonpasset, P3 Populär och Brunchrapporten. Imponerande skulle många av er som känner mig säga! Jihaa säger jag!!! Anledningen är att jag inte har kunnat lyssna på något annat än p1 det sista året (om man bortser från Ring så spelar vi på p4 Värmland). En del har skämtsamt påstått att det beror på mitt yrkesval (det lite gråa och tristare valet för många som inte är lika entusiastiska inför politik och utveckling som jag är), andra har menat på att det beror på åldern, att jag helt enkelt börjat bli gammal...
Hmm, jag vet inte ja... Många av dem jag umgås med är äldre än mig... De lyssnar inte på p1... Alltså borde anledningen vara någon annan... Jag har försiktigt påstått att det måste väl helt enkelt bero på min intelligens då, att jag helt enkelt bara är smartare och mer sofistikerad än de andra kommersiella-radio-lyssnarna... Men det är inte ens en anledning som jag själv tror på så den går också bort... men nu när jag tänker på det, va spelar det för roll VARFÖR jag lyssnar på p1???? Idag lyssnade jag ju på p3, och jag har överlevt... Inte blivit en dag yngre... Eller äldre...
Jag gillar p3, framförallt morgonpasset med Hanna Hellkvist... Jag gillar henne skarpt!!! Därför lyssnar jag på p3:s morgonpass... Idag var det upprörda känslor, både på lyssnarna och programledarna... Det diskuterades amning kontra vindrickande... Kvinnans rätt att själv få bestämma om sin egen kropp, mamma eller inte... Det var som ni kanske förstår ett känsligt ämne...
Gästen på p3 populär var Jessica Almenäs... Jag gillar henne skarpt också. Jag tycker hon har en skön dialekt och ett najs hugg! (lägg märke nu till alla ungdomliga fraser så inser ni vad otroligt ungdomlig jag är!!!)
På Brunchrapporten diskuterades det hur man skulle kunna döda terrorister efter en mördarsnigel-dödar-guide som var med i DN idag tydligen... Inte vinkeln med terroristerna, men sniglarna... Jag vet inte jag... Tyckte mest det lät otroligt äckligt...
Därefter diskuterades det Kungens diss av Stieg Larssons triologi... Enligt de första uppgifterna ska han ha sagt att böckerna inte var så bra enligt hans smak, och att de visade en otäck sida som han inte ansåg vara representativ för Sverige... I en dementi från idag ska han ha sagt till expressen att det han sagt var att den sista boken varit lite otäck... Och tydligen tyckte programledaren inte att kungen var representativ för Sverige tillsammans med sin fru, vår Drottning... Öhh... Jag förstod inte logiken... Det som också varit det mest anmärkningsvärda i hela inslaget var det när man kom fram till huvudfrågan i ämnet... I dementin ska Kungen ha sagt följande citat från Expressen:
"- Jag har läst böckerna och tycker att de är jättebra. Jag har till polska journalister sagt att den sista boken var ganska otäck. Punkt, frågetecken, utropstecken. Sen är det upp till var och en att förstå vad jag menar." (Kungen via Expressen, 2011-05-06)
Den där punkten, frågetecknet och utropstecknet var det som irriterade tydligen och som skulle diskuteras... De ringde till och med upp en lingvist för att kunna få hjälp att tolka vad det betydde!
Jag är sååå otroligt glad att jag inte föddes som terrorist och riskera att bli åtgärdad via en snigel-dödar-manual...
Jag är sååå glad att jag inte föddes som mördarsnigel för att bli jämförd och likställd med en terrorist...
Jag är sååå glad att jag inte föddes som Kung, där jag inte ens själv får bestämma huruvida jag tycker en bok är bra eller dålig utan att Sverige ska dras ner i en politisk kris...
Kan inte vara lätt att födas som en kunglig snigel-terrorist!!!
Hola!
torsdag 5 maj 2011
Jag undrar...
Det har varit mycket politik sista dagarna...
Och jag börjar såklart fundera och analysera och argumentera...
Frågan är bara för vad jag argumenterar just nu...
Bin Laden är ju död, dödad, mördad... Kallblodigt skulle man kunna säga...
Rätt eller fel??? Ja det kan diskuteras till dö-dagar... (lite fnissigt kanske...)
Men om man bara ser till det som hänt nu, jag tycker det är faktiskt ganska skönt att den mannen är borta nu... Han har inte varit mig i hälarna de sista 10 åren vad jag vet men ok, det känns bra. Men sen börjar jag tänka lite till...
Att gå in en hel beväpnad styrka och skjuta en annan människa, som dessutom är obeväpnad, (om än otroligt långt ifrån oskyldig- jag hör er allihop just nu, hur ni skriker, ryter och biter ifrån, och det kanske är lite det som är grejen också just nu... Men tänk på att jag inte sagt om jag tycker det är rätt eller fel-jag har bara konstaterat att det var så det var...) rakt i huvudet, efter att man skördat livet på varenda människa som kommit framför siktet på väg dit... Och sedan gå ut igen, ge varandra en stor klapp på axeln eftersom man vet att man nyss skrivit historia!
Obama sitter präktigt i media och talar om att USA, de är minsann inte landet som är med och medverkar till att sprida propaganda för att uppmuntra till våld och konflikter. Att visa närbilder på en människa, som fått skallen sönderskjuten av automatvapen "-Ja det är inte vi!" menar han... Det tycker jag är bra! Att sen skjuta folk i huvudet, njae, jag vet inte om jag tycker det är så otroligt bra, men som sagt resultatet blev ju det det var ute efter så, då var det kanske bra då...
Saddam däremot, han visade man bilder på när han hängdes... Inte så nice det heller om man frågar mig... Jag tycker det är skönt att de är borta, men för mig kan det kvitta att se när de dör... Jag är nog så otroligt förbannat naiv att jag tror att det måste finnas nån i hela deras otroligt stora släkten som inte uppmuntrat deras ageranden och som kanske till och med har haft några som helst känslor för de här personerna och som kanske, liksom jag, inte heller vill se deras död live i TV... Men men, jag får väl erkänna att jag känt mig motbevisad fler än en gång...
Men jag kan inte låta bli att fundera på... De måste ju ha varit små... barn liksom... Eller är man aldrig det om man är terrorist??? Föds man liksom som en hårig vuxen fårad och ärrad person med målet att utrota oliktänkande liksom redan från start? Tänk deras mammor, då lider jag med dem... Krysta ut en 1,80 m lång människa, lägga honom till bröstet och... Huuaa!!! Ändå är det den bilden jag får upp i skallen... Man ser sina egna barn... 9, 2 och 1 år och försöker se Bin Laden, Saddam, Hitler eller kanske Idi Amin i samma ålder... Det går inte... Deras kroppar kan man krympa i storlek, men deras ansikten liksom förblir deras åldriga fårade ansikten och det känns inte som om man får samma sympatier som för andra människor som också kanske klantat till det och felat...
Men det kanske är det som är skillnaden också... Just de här fyra grabbarna, med flera, kanske inte direkt har gjort fel, hamnat på villovägar och felat... Det kanske kallas nåt annat när man gjort som dem har gjort... jag kan bara inte komma på namnet... För mig är det så ofattbart att det faktiskt kan begås sådana saker av människor mot andra människor...
Men då kanske det är det som är lösningen alltså... De är inga människor... De kanske är monster... Nej det är de inte heller.. Jag har sett Monsters Inc, och där ser inte monstren ut sådär... Monster är tydligen söta... De måste vara någon form av djur... Hmm... Djur dödar vi ju... Vi både dödar och äter djur... Inte för att jag skulle vilja äta de här djuren, sega och beniga... Men det måste vara så då, att de är djur antar jag... Och att det är därför det är helt ok, enligt världen att skjuta en annan människa rakt i huvudet och sen slänga honom till hajarna... Precis som vi skulle ha gjort med en häst eller ko som blivit sjuk... Eller som polisen gjorde med min familjs katt när han blev skadad efter att ha blivit påkörd av en bil när jag var 9 år, honom sköt de... Men det var ju visserligen för att han skulle slippa lida... Det var nog inte syftet med Bin Laden...
Jajaja... jag kan argumentera och analysera och filosofera och..... Hur länge som helst...
Det enda jag kan säga med säkerhet är att om han nu är borta, för alltid, så tycker jag nog att det är ganska skönt... Då slipper jag vända mig om med andan i halsen så fort det knakar till i skogen på mina promenader, i rädsla av att det nu har blivit min tur!!!
Hola!
Och jag börjar såklart fundera och analysera och argumentera...
Frågan är bara för vad jag argumenterar just nu...
Bin Laden är ju död, dödad, mördad... Kallblodigt skulle man kunna säga...
Rätt eller fel??? Ja det kan diskuteras till dö-dagar... (lite fnissigt kanske...)
Men om man bara ser till det som hänt nu, jag tycker det är faktiskt ganska skönt att den mannen är borta nu... Han har inte varit mig i hälarna de sista 10 åren vad jag vet men ok, det känns bra. Men sen börjar jag tänka lite till...
Att gå in en hel beväpnad styrka och skjuta en annan människa, som dessutom är obeväpnad, (om än otroligt långt ifrån oskyldig- jag hör er allihop just nu, hur ni skriker, ryter och biter ifrån, och det kanske är lite det som är grejen också just nu... Men tänk på att jag inte sagt om jag tycker det är rätt eller fel-jag har bara konstaterat att det var så det var...) rakt i huvudet, efter att man skördat livet på varenda människa som kommit framför siktet på väg dit... Och sedan gå ut igen, ge varandra en stor klapp på axeln eftersom man vet att man nyss skrivit historia!
Obama sitter präktigt i media och talar om att USA, de är minsann inte landet som är med och medverkar till att sprida propaganda för att uppmuntra till våld och konflikter. Att visa närbilder på en människa, som fått skallen sönderskjuten av automatvapen "-Ja det är inte vi!" menar han... Det tycker jag är bra! Att sen skjuta folk i huvudet, njae, jag vet inte om jag tycker det är så otroligt bra, men som sagt resultatet blev ju det det var ute efter så, då var det kanske bra då...
Saddam däremot, han visade man bilder på när han hängdes... Inte så nice det heller om man frågar mig... Jag tycker det är skönt att de är borta, men för mig kan det kvitta att se när de dör... Jag är nog så otroligt förbannat naiv att jag tror att det måste finnas nån i hela deras otroligt stora släkten som inte uppmuntrat deras ageranden och som kanske till och med har haft några som helst känslor för de här personerna och som kanske, liksom jag, inte heller vill se deras död live i TV... Men men, jag får väl erkänna att jag känt mig motbevisad fler än en gång...
Men jag kan inte låta bli att fundera på... De måste ju ha varit små... barn liksom... Eller är man aldrig det om man är terrorist??? Föds man liksom som en hårig vuxen fårad och ärrad person med målet att utrota oliktänkande liksom redan från start? Tänk deras mammor, då lider jag med dem... Krysta ut en 1,80 m lång människa, lägga honom till bröstet och... Huuaa!!! Ändå är det den bilden jag får upp i skallen... Man ser sina egna barn... 9, 2 och 1 år och försöker se Bin Laden, Saddam, Hitler eller kanske Idi Amin i samma ålder... Det går inte... Deras kroppar kan man krympa i storlek, men deras ansikten liksom förblir deras åldriga fårade ansikten och det känns inte som om man får samma sympatier som för andra människor som också kanske klantat till det och felat...
Men det kanske är det som är skillnaden också... Just de här fyra grabbarna, med flera, kanske inte direkt har gjort fel, hamnat på villovägar och felat... Det kanske kallas nåt annat när man gjort som dem har gjort... jag kan bara inte komma på namnet... För mig är det så ofattbart att det faktiskt kan begås sådana saker av människor mot andra människor...
Men då kanske det är det som är lösningen alltså... De är inga människor... De kanske är monster... Nej det är de inte heller.. Jag har sett Monsters Inc, och där ser inte monstren ut sådär... Monster är tydligen söta... De måste vara någon form av djur... Hmm... Djur dödar vi ju... Vi både dödar och äter djur... Inte för att jag skulle vilja äta de här djuren, sega och beniga... Men det måste vara så då, att de är djur antar jag... Och att det är därför det är helt ok, enligt världen att skjuta en annan människa rakt i huvudet och sen slänga honom till hajarna... Precis som vi skulle ha gjort med en häst eller ko som blivit sjuk... Eller som polisen gjorde med min familjs katt när han blev skadad efter att ha blivit påkörd av en bil när jag var 9 år, honom sköt de... Men det var ju visserligen för att han skulle slippa lida... Det var nog inte syftet med Bin Laden...
Jajaja... jag kan argumentera och analysera och filosofera och..... Hur länge som helst...
Det enda jag kan säga med säkerhet är att om han nu är borta, för alltid, så tycker jag nog att det är ganska skönt... Då slipper jag vända mig om med andan i halsen så fort det knakar till i skogen på mina promenader, i rädsla av att det nu har blivit min tur!!!
Hola!
Nu kommer dem!
Första dagen när vi kommer tillbaka från poolen ligger det en svan på sängen med en cerise blomma i näbben. Enligt reseledaren är det ett tacksamhetstecken ifrån städerskan. Vi beslöt oss för att istället för vid hemgången, ge henne dricks redan i början av veckan. För oss var dricksen värd några tio kronor, för henne en halv månadslön. Varje dag därefter möttes vi av nya svanar på sängen.Hotellet är ett stort komplex som ligger precis vid havet. Det omges som jag skrev tidigare av en hög mur förutom just vid havsremsan. Där är muren låg för att ge hotellets gäster havsutsikt. Hur vi än försökte så fick vi inte på en enda bild med hela hotellet på ett kort. Det här är det närmaste vi kom!
Poolområdet från en vinkel. Det som syns på bilden är trots den vidgade vyn bara en liten del av området som är mer än dubbelt så stort.
I gluggen här syns Per. Vid ett annat tillfälle var det just för den här vyn som jag sågs aerobica i vattnet med vattengympa-gruppen och där Per då istället lekte paparazzi för att få med alla möjliga konstiga bilder och vinklar bland palmerna och blommorna. Ledaren för vattengympan stod på land precis vid gluggen. När han satt igång oss dans-sugna turister nere i vattnet gick han sen och satte sig på min solstol bredvid Papparazzi-Per. Snyggt! Ingen konst att vara lek-ledare där inte! :-)
Det här är en bild från resebolagets hemsida från hotellet. Det såg ut som ett sagoslott och det var verkligen ett sagoslott...Hola!
Tredje världen och Unicef!
Visste ni om att begreppet tredje världen inte används på samma sätt som det gjorde förr?
Idag finns det bara en värld... En globaliserad, integrerad och internationaliserad värld... Vad det står för? Det är nog allt! Jag ska inte dra "mina" begreppsanalyser för er, men världen idag är inte som världen igår... Eller som imorgon för den delen...
Var kommer det här ifrån då? Det är ju inte riktigt likt det jag brukar skriva om direkt...
När jag var liten och fram tills för bara några år sen så hade jag en dröm, jag ville vara någon-jag ville göra saker som påverkade människor-vara med där det händer-lämna ett avtryck. Inte för att JAG ska bli ihågkommen (som en kändis) nej absolut inte, men för att jag tyckte att jag satt inne med en sån vilja och ett sådant engagemang för utsatta människor att jag ville kunna påverka så att människor skulle kunna komma ihåg förändringen...
Jag har haft (och har än idag) en lång lista av drömyrken bakom mig... Journalist, politiker, statsvetare, socionom, psykolog, beteendevetare, rådgivare, barnläkare, volontärarbetare i fattiga länder, advokat-åklagare, kriminalare... Ja listan är lång... Politiker och statsvetare var något av det som dök upp senare, inte för att det var nya påhitt utan egentligen mest för att jag insåg var jag kunde påverka bäst på det sätt som jag innerst inne ville... I min dröm ingick att förändra, utveckla, ta ansvar för och sköta om... Målet var från början främst i "tredje världen"... Att jobba i Afrikas fattiga länder-det var min dröm!
Just nu sitter jag och skriver min C-uppsats. Den handlar om demokratiseringsprocesser i "tredje världen", varför inte Östafrika räknas som demokratier och vad som krävs för att de ska kunna bli demokratier. Inte helt lätt eftersom det inte finns ett enda land i hela världen som är fullgoda demokratier idag, men som ändå mer än gärna kritiserar andra länder och ställer upp riktlinjer för varandra hur man ska agera på ett demokratiskt sätt... Genom uppsatsen kan jag lämna mitt avtryck i frågan. Jag kan absolut inte komma med lösningar, förslag, ideér eller påverka de östafrikanska staterna och befolkningen där, men jag kan söka svar på många av mina egna frågor. Jag kan få kunskapen om och möjligheten att hitta vägar för att kanske på andra sätt kunna påverka mitt eget arbete.
Jag skriver om Etiopien, Kenya och Tanzania. Det är nästan så det känns som "hemma" nu när jag på så nära håll fått insyn i dessa stater... Det känns som om jag känner folket och mest av allt känns det som om vi inte alls är så olika... Vi är ta mig tusan av samma skrot och korn allihop... Och vi vill egentligen samma saker, har samma drömmar och samma mål... Att leva, att vara fria, att få möjligheter, rättigheter, skyldigheter... Att få vara människor... Ändå är det så svårt...
Vi, jag och Per var ju på vår bröllopsresa i mars i år, till Kap Verde. Det är en ögrupp utanför Senegals kust. Idag räknas ön som ett av Afrikas mest demokratiska land... Samtidigt är det också ett av de fattigaste... Vi bodde på ön Sal, i byn Santa Maria, på ett hotell som hette Riu Funana...
Vårt hotell var underbart! Vet inte om man kan kalla det för ett hotell egentligen... Det var mer som ett samhälle, som en egen stad... Det var omringat av höga murar som slöt tätt omkring hela området. Förutom vid entréerna var enda öppningen ner mot havet. Där var grindarna öppna mellan 9-19 varje dag. Under öppningstiden stod en beväpnad säkerhetsvakt utanför porten, under stängningstiden hängde det ett stort hänglås i kättingar kring låset.
Hotellet bestod av två hotell egentligen, Riu Funana och systerhotellet Riu Garopa. Formen på hotellet var ungefär som ett liggande C. Receptionerna låg då ihop mot marken... Därefter, ut mot sidorna låg det restauranger, souvenirbutiker, minimarkets och klädaffärer. Inne i själva C:et sen låg det massor av lägenhetsbyggnader-det var hotellrummen. Tror det fanns ca 1000 rum på hotellet. Där C:et sen tar slut, vid öppningen-där låg havet som ett ännu större C som ett tak över det mindre C:et... Totalt fanns 6 restauranger, två poolområden med varsin bar, Frisör, Spa, gym, idrottsanläggningar (surfing-skytte-tennis mm), nattklubb... Utöver det fanns det ett gäng som underhöll på dagtid likväl som på kvällstid. På dagarna var det aktiviteter, allt från morgongympa på stranden, vattengympa i poolen, dart, vattenpolo, bingo, luftpistol, dans och mycket mer... (Våra dagliga aktiviteter blev dansen på stranden kl 12 och dart/bingo kl 16-torrt??? ja otroligt, men vad otroligt roligt vi hade också- och om ni lovar att inte säga nåt till Per så kan jag avslöja att jag var bättre än Per i dart alla dagar utom den första...). Även morgongympan testades av oss båda, vattengympan av mig med paparazzi-Per hängandes i palmerna, luftgeväs testade Per under tiden jag var på spa och fick manikyr!
På kvällen var det underhållning i form av shower, tävlingar, karaoke, levande musik och mycket mer. Hotellet hade allt... Vi hade inte behövt lämna hotellet en dag, allt man behövde och mer därtill fanns inne på området...
Jag ska lägga ut bilder på hotellet i nästa inlägg...
Byn Santa Maria, där hotellet ligger, det är egentligen bara ett skal. Det byggs överallt och det öppnas butiker, restauranger, barer och andra saker, men ingen bor där... Ingen! Jo, reseledarna för de olika resebolagen bor där... Men ingen av befolkningen... De har inte råd. Var de bor återkommer jag till lite senare... Så när inga turister befinner sig i byn, ja då är den tom.
På Sal fanns det egentligen bara två riktiga städer enligt mig, hamnstaden och huvudstaden... I hamnstaden fanns två souvenirbutiker-de låg vägg i vägg...
I huvudstaden-där såg vi ingen alls... Huvudstaden bestod av massor av små betonghus. Husen ligger tätt tätt ihop och det finns egentligen ingen struktur, man bygger husen där det finns plats och där det rent praktiskt är möjligt utifrån de hjälpmedel man har. Huvudstaden var nästan helt tom på folk. Där finns inga hotell så därmed ingen turism, förutom vi från Santa Maria som med Jeep (eller annat fordon) åkt dit för sightseeing (dessutom utan att ens gå ur bilen).
Människorna som ändå bor vid huvudstaden, är framförallt de som arbetar nere i Santa Maria, de har inte råd att bo i husen som sista åren byggts upp i ett raskt tempo, utan de bor i "skyddshyddor" (kåkstäder) som jag kallar det, i utkanten av staden som ni ser på bilden ovanför... Dessa skydd består av överblivet skräp och byggmaterial som annars skulle ha slängts...
De få hus som ändå köpts av någon eller användes som affär/butik av nåt slag, ja de var oftast målade i glada färger. Antagligen för att man skulle kunna se dem bland alla andra tomma hus. Den här butiken var målad i en skön grön färg...
Öns hamnstad såg ut såhär... Förutom de två souvenirbutikerna (som ägdes av samma ägare, och sköttes av samma personal dessutom) så fanns det en hamn. Inte så som vi känner igen dem, men ändå väl fungerande. Nytt sen några år tillbaka var den stora piren i bakgrunden. Innan den byggdes för några år sedan så kunde inte de större fiskebåtarna komma in till land utan var tvungen att stanna ute på öppet hav där mindre ekor fick åka ut och hämta hem fisken. Detta gällde även alla annan typ av import och handelsvaror. På Sal importeras nämligen över 90 % av alla varor ifrån fastlandet vilket gör att den nya piren i staden har underlättat vardagen för alla på ön betydligt. Även den del av befolkningen som inte själva införskaffar sin mat (fisk) så görs inhandlingen direkt av fiskarna och handelsfartygen på plats nere i hamnen. Därav finns det knappt några butiker heller på ön-ICA och COOP i all ära, men det konceptet funkar liksom inte där helt enkelt...
Det fanns en till stad, en stad under uppbyggnad skulle man kunna säga... Den var låst! Det var lyxvillor och lyxlägenheter som fungerade som våra svenska sommarstugor. Dessa köptes främst av utländska turister. Tyskar och britter var vanligast... Endast en Kap verdiansk familj hade råd att köpa en bostad där innanför murarna med dygnet-runt vakter- den familjen var dock boende på heltid i England och hade inga egentliga kopplingar till kap Verde förutom sina rötter...
Det är en stor kontrast till vårt utvecklade och fria samhälle som vi lever i här uppe i Norden. Trots detta så klagar vi, på vädret, på politiker, på våra stygga tapeter, på hur läääängesen det är man köpte ett par nya jeans (när det i verkligheten kanske bara gått tre veckor sedan de sista köptes och att man sen dess hunnit köpa en massa nya toppar istället-och skor...). Trots detta så står vi och duschar med rinnande vatten längre än nödvändigt, kastar mat i överflöd, slänger saker för att vi inte vill ha dem längre (eldar upp dem i vårt fall) har på både TV-radio-dator-diskmaskin-tvättmaskin-hårtork-spisen-kylen-frysen-micron-alla lampor samtidigt... bara för att vi kan...
På Kap Verde regnade det 7 dagar förra året-det var ett regnigt år!
På Kap Verde kostar elen ca 3000kr/månad
På Kap Verde finns inga vattenanläggningar-där köper man vatten i dunkar på torget i hamnstaden, vid öns enda vattenreningsverk...
På Kap Verde har det inte funnits klockor förrän turismen kom för några år sen- där lever man efter mottot "No Stress"! Man kommer och går som man vill- alla har en egen unik mat-sov-jobb klocka. Sen turismen tog fart har dock restaurang och hotell ägarna anlitat gratisbussar som hämtar sin personal på bestämda tider, dels för att personalen inte har råd att ta bussen från huvudstaden ner till Santa Maria själva, och dels för att arbetsgivarna ska kunna vara säkra på att personalen ens kommer till jobbet oavsett om de skulle ha råd eller inte att ta bussen.
För mig känns det ändå som att detta är en "tredje värld"...
Kanske inte en tredje värld direkt men helt klart en helt annan värld...
Ändå är vi så lika...
För er som ändå undrar om det inte finns något man själv på egen hand kan vara med och göra så finns det massor! Bli fadder, världsförälder mm... Jag, Per och barnen har sedan några år tillbaka köpt en del av julklapparna vi ger bort ifrån Unicef. Vi köper myggnät (malaria är ett stort problem) vi köper avmasningsmedel, jordnötskrämer, leksaker, skolpaket, vätskeersättning och andra mediciner och prover... Gör det ni med. Gå in på www.unicef.se... Det gör skillnad! (Nu låter jag som ett reklaminslag, det är inte meningen, men jag menar att det är värt det!)
Jag och Per sa att det vore roligt när vi firar vår tionde bröllopsdag att åka på samma resa igen för att se hur det har förändrats på Kap Verde. Det är en otroligt fin plats och jag håller tummarna för att utvecklingen över ö-gruppen kommer att fortsätta gå åt rätt håll.
För oss kommer Kap Verde alltid att ha en speciell plats i hjärtat- dels för att det på ett så nära sätt kom att bli så tydligt hur stora skillnaderna i världen egentligen är (det var stor skillnad mot alla andra charter-ställen jag varit på), dels för att det var vår första resa tillsammans utomlands (Norge undantaget). Men främst kommer det att vara en mycket speciell plats eftersom det inte var vilken resa som helst utan vår alldeles egna fantastiska bröllopsresa!
Hola!
Idag finns det bara en värld... En globaliserad, integrerad och internationaliserad värld... Vad det står för? Det är nog allt! Jag ska inte dra "mina" begreppsanalyser för er, men världen idag är inte som världen igår... Eller som imorgon för den delen...
Var kommer det här ifrån då? Det är ju inte riktigt likt det jag brukar skriva om direkt...
När jag var liten och fram tills för bara några år sen så hade jag en dröm, jag ville vara någon-jag ville göra saker som påverkade människor-vara med där det händer-lämna ett avtryck. Inte för att JAG ska bli ihågkommen (som en kändis) nej absolut inte, men för att jag tyckte att jag satt inne med en sån vilja och ett sådant engagemang för utsatta människor att jag ville kunna påverka så att människor skulle kunna komma ihåg förändringen...
Jag har haft (och har än idag) en lång lista av drömyrken bakom mig... Journalist, politiker, statsvetare, socionom, psykolog, beteendevetare, rådgivare, barnläkare, volontärarbetare i fattiga länder, advokat-åklagare, kriminalare... Ja listan är lång... Politiker och statsvetare var något av det som dök upp senare, inte för att det var nya påhitt utan egentligen mest för att jag insåg var jag kunde påverka bäst på det sätt som jag innerst inne ville... I min dröm ingick att förändra, utveckla, ta ansvar för och sköta om... Målet var från början främst i "tredje världen"... Att jobba i Afrikas fattiga länder-det var min dröm!
Just nu sitter jag och skriver min C-uppsats. Den handlar om demokratiseringsprocesser i "tredje världen", varför inte Östafrika räknas som demokratier och vad som krävs för att de ska kunna bli demokratier. Inte helt lätt eftersom det inte finns ett enda land i hela världen som är fullgoda demokratier idag, men som ändå mer än gärna kritiserar andra länder och ställer upp riktlinjer för varandra hur man ska agera på ett demokratiskt sätt... Genom uppsatsen kan jag lämna mitt avtryck i frågan. Jag kan absolut inte komma med lösningar, förslag, ideér eller påverka de östafrikanska staterna och befolkningen där, men jag kan söka svar på många av mina egna frågor. Jag kan få kunskapen om och möjligheten att hitta vägar för att kanske på andra sätt kunna påverka mitt eget arbete.
Jag skriver om Etiopien, Kenya och Tanzania. Det är nästan så det känns som "hemma" nu när jag på så nära håll fått insyn i dessa stater... Det känns som om jag känner folket och mest av allt känns det som om vi inte alls är så olika... Vi är ta mig tusan av samma skrot och korn allihop... Och vi vill egentligen samma saker, har samma drömmar och samma mål... Att leva, att vara fria, att få möjligheter, rättigheter, skyldigheter... Att få vara människor... Ändå är det så svårt...
Vi, jag och Per var ju på vår bröllopsresa i mars i år, till Kap Verde. Det är en ögrupp utanför Senegals kust. Idag räknas ön som ett av Afrikas mest demokratiska land... Samtidigt är det också ett av de fattigaste... Vi bodde på ön Sal, i byn Santa Maria, på ett hotell som hette Riu Funana...
Vårt hotell var underbart! Vet inte om man kan kalla det för ett hotell egentligen... Det var mer som ett samhälle, som en egen stad... Det var omringat av höga murar som slöt tätt omkring hela området. Förutom vid entréerna var enda öppningen ner mot havet. Där var grindarna öppna mellan 9-19 varje dag. Under öppningstiden stod en beväpnad säkerhetsvakt utanför porten, under stängningstiden hängde det ett stort hänglås i kättingar kring låset.
Hotellet bestod av två hotell egentligen, Riu Funana och systerhotellet Riu Garopa. Formen på hotellet var ungefär som ett liggande C. Receptionerna låg då ihop mot marken... Därefter, ut mot sidorna låg det restauranger, souvenirbutiker, minimarkets och klädaffärer. Inne i själva C:et sen låg det massor av lägenhetsbyggnader-det var hotellrummen. Tror det fanns ca 1000 rum på hotellet. Där C:et sen tar slut, vid öppningen-där låg havet som ett ännu större C som ett tak över det mindre C:et... Totalt fanns 6 restauranger, två poolområden med varsin bar, Frisör, Spa, gym, idrottsanläggningar (surfing-skytte-tennis mm), nattklubb... Utöver det fanns det ett gäng som underhöll på dagtid likväl som på kvällstid. På dagarna var det aktiviteter, allt från morgongympa på stranden, vattengympa i poolen, dart, vattenpolo, bingo, luftpistol, dans och mycket mer... (Våra dagliga aktiviteter blev dansen på stranden kl 12 och dart/bingo kl 16-torrt??? ja otroligt, men vad otroligt roligt vi hade också- och om ni lovar att inte säga nåt till Per så kan jag avslöja att jag var bättre än Per i dart alla dagar utom den första...). Även morgongympan testades av oss båda, vattengympan av mig med paparazzi-Per hängandes i palmerna, luftgeväs testade Per under tiden jag var på spa och fick manikyr!
På kvällen var det underhållning i form av shower, tävlingar, karaoke, levande musik och mycket mer. Hotellet hade allt... Vi hade inte behövt lämna hotellet en dag, allt man behövde och mer därtill fanns inne på området...
Jag ska lägga ut bilder på hotellet i nästa inlägg...
Byn Santa Maria, där hotellet ligger, det är egentligen bara ett skal. Det byggs överallt och det öppnas butiker, restauranger, barer och andra saker, men ingen bor där... Ingen! Jo, reseledarna för de olika resebolagen bor där... Men ingen av befolkningen... De har inte råd. Var de bor återkommer jag till lite senare... Så när inga turister befinner sig i byn, ja då är den tom.
På Sal fanns det egentligen bara två riktiga städer enligt mig, hamnstaden och huvudstaden... I hamnstaden fanns två souvenirbutiker-de låg vägg i vägg...
I huvudstaden-där såg vi ingen alls... Huvudstaden bestod av massor av små betonghus. Husen ligger tätt tätt ihop och det finns egentligen ingen struktur, man bygger husen där det finns plats och där det rent praktiskt är möjligt utifrån de hjälpmedel man har. Huvudstaden var nästan helt tom på folk. Där finns inga hotell så därmed ingen turism, förutom vi från Santa Maria som med Jeep (eller annat fordon) åkt dit för sightseeing (dessutom utan att ens gå ur bilen).
Människorna som ändå bor vid huvudstaden, är framförallt de som arbetar nere i Santa Maria, de har inte råd att bo i husen som sista åren byggts upp i ett raskt tempo, utan de bor i "skyddshyddor" (kåkstäder) som jag kallar det, i utkanten av staden som ni ser på bilden ovanför... Dessa skydd består av överblivet skräp och byggmaterial som annars skulle ha slängts...De få hus som ändå köpts av någon eller användes som affär/butik av nåt slag, ja de var oftast målade i glada färger. Antagligen för att man skulle kunna se dem bland alla andra tomma hus. Den här butiken var målad i en skön grön färg...
Öns hamnstad såg ut såhär... Förutom de två souvenirbutikerna (som ägdes av samma ägare, och sköttes av samma personal dessutom) så fanns det en hamn. Inte så som vi känner igen dem, men ändå väl fungerande. Nytt sen några år tillbaka var den stora piren i bakgrunden. Innan den byggdes för några år sedan så kunde inte de större fiskebåtarna komma in till land utan var tvungen att stanna ute på öppet hav där mindre ekor fick åka ut och hämta hem fisken. Detta gällde även alla annan typ av import och handelsvaror. På Sal importeras nämligen över 90 % av alla varor ifrån fastlandet vilket gör att den nya piren i staden har underlättat vardagen för alla på ön betydligt. Även den del av befolkningen som inte själva införskaffar sin mat (fisk) så görs inhandlingen direkt av fiskarna och handelsfartygen på plats nere i hamnen. Därav finns det knappt några butiker heller på ön-ICA och COOP i all ära, men det konceptet funkar liksom inte där helt enkelt...
Det fanns en till stad, en stad under uppbyggnad skulle man kunna säga... Den var låst! Det var lyxvillor och lyxlägenheter som fungerade som våra svenska sommarstugor. Dessa köptes främst av utländska turister. Tyskar och britter var vanligast... Endast en Kap verdiansk familj hade råd att köpa en bostad där innanför murarna med dygnet-runt vakter- den familjen var dock boende på heltid i England och hade inga egentliga kopplingar till kap Verde förutom sina rötter...
Det är en stor kontrast till vårt utvecklade och fria samhälle som vi lever i här uppe i Norden. Trots detta så klagar vi, på vädret, på politiker, på våra stygga tapeter, på hur läääängesen det är man köpte ett par nya jeans (när det i verkligheten kanske bara gått tre veckor sedan de sista köptes och att man sen dess hunnit köpa en massa nya toppar istället-och skor...). Trots detta så står vi och duschar med rinnande vatten längre än nödvändigt, kastar mat i överflöd, slänger saker för att vi inte vill ha dem längre (eldar upp dem i vårt fall) har på både TV-radio-dator-diskmaskin-tvättmaskin-hårtork-spisen-kylen-frysen-micron-alla lampor samtidigt... bara för att vi kan...
På Kap Verde regnade det 7 dagar förra året-det var ett regnigt år!
På Kap Verde kostar elen ca 3000kr/månad
På Kap Verde finns inga vattenanläggningar-där köper man vatten i dunkar på torget i hamnstaden, vid öns enda vattenreningsverk...
På Kap Verde har det inte funnits klockor förrän turismen kom för några år sen- där lever man efter mottot "No Stress"! Man kommer och går som man vill- alla har en egen unik mat-sov-jobb klocka. Sen turismen tog fart har dock restaurang och hotell ägarna anlitat gratisbussar som hämtar sin personal på bestämda tider, dels för att personalen inte har råd att ta bussen från huvudstaden ner till Santa Maria själva, och dels för att arbetsgivarna ska kunna vara säkra på att personalen ens kommer till jobbet oavsett om de skulle ha råd eller inte att ta bussen.
För mig känns det ändå som att detta är en "tredje värld"...
Kanske inte en tredje värld direkt men helt klart en helt annan värld...
Ändå är vi så lika...
För er som ändå undrar om det inte finns något man själv på egen hand kan vara med och göra så finns det massor! Bli fadder, världsförälder mm... Jag, Per och barnen har sedan några år tillbaka köpt en del av julklapparna vi ger bort ifrån Unicef. Vi köper myggnät (malaria är ett stort problem) vi köper avmasningsmedel, jordnötskrämer, leksaker, skolpaket, vätskeersättning och andra mediciner och prover... Gör det ni med. Gå in på www.unicef.se... Det gör skillnad! (Nu låter jag som ett reklaminslag, det är inte meningen, men jag menar att det är värt det!)
Jag och Per sa att det vore roligt när vi firar vår tionde bröllopsdag att åka på samma resa igen för att se hur det har förändrats på Kap Verde. Det är en otroligt fin plats och jag håller tummarna för att utvecklingen över ö-gruppen kommer att fortsätta gå åt rätt håll.För oss kommer Kap Verde alltid att ha en speciell plats i hjärtat- dels för att det på ett så nära sätt kom att bli så tydligt hur stora skillnaderna i världen egentligen är (det var stor skillnad mot alla andra charter-ställen jag varit på), dels för att det var vår första resa tillsammans utomlands (Norge undantaget). Men främst kommer det att vara en mycket speciell plats eftersom det inte var vilken resa som helst utan vår alldeles egna fantastiska bröllopsresa!
Hola!
onsdag 4 maj 2011
En del dagar är bara för konstiga!
Som idag till exempel...
Men visst, klockan är inte mer än halv tio på morgonen, men det liksom känns i luften att idag är inte som alla andra dagar...
Varför?
Jo för att börja kan nämnas att när jag vaknar för dagen är klockan 7.04... Och jag känner mig pigg och utvilad!! detta trots att jag de sista fyra timmarna sovit otroligt dåligt på grund av att jag legat ensam i sängen. Per fick tydligen gå upp vid 3 inatt och lägga sig på soffan då han fått panik av sina hostattacker... Tanken är så otroligt god från hans sida, han gör så varje gång han blir "hostsjuk" för att jag och Virus ska få sova ordentligt (Virus sover ju i rummet intill). Och hosta är liksom Pers grej, det är det han satsar att gå "all in" på när han blir sjuk. Feber och snuva i all ära, men inget är så häftigt som en sjukt hemsk hosta på det också, så den kör han på!
Problemet med hans barmhärtighet och omtanke lyckas ändå på nåt sätt bli kontraproduktiv, jag har tydligen otroligt svårt att sova om inte han ligger i sängen! Jag har inte en gång vaknat av hans hostattacker under natten, men så fort han lämnat sängen, ja då vaknar jag och kan inte somna om på riktigt. Dåsar till emellanåt och kollar klockan om vartannat. Först då kanske jag lägger märke till hans hosta, som faktiskt också hörs upp till sovrummet från vardagsrummet därnere, och då är jag ju vaken så då kan det ibland (beroende på hur trött jag är) bli ett irritationsmoment! Så det bästa är väl om han bara väljer att stanna i sängen... Eller testa det som andra människor också testar ibland utan större komplikationer. nämligen uppfinningen Hostmedicin! Har ni hört talas om den??? Det har jag, och vad jag vet så är det en ganska bra grej... Men visst, det kan ju krävas ett läkarbesök som kan kännas sååååå onödigt, ta tid från jobbet och dessutom kostar pengar... Men då får vi i alla fall sova ordentligt (och tillsammans) allihop!
Mer då, jo det var en konstig start därför att allt bara funkat idag.
Erik var vaken när jag slog upp ögonen, det är lite svårt att missa honom i vår monitor. Det är en sån där babymonitor från IKEA. Och inget illa om IKEA, jag är lite av en IKEA-nörd, vi är emellanåt bästa kompisar, men däremot den där monitorn, den är superbra... Så länge den funkar som den ska... Vilket i vårt fall inte varit speciellt länge... Vi är inne på nr 3 (tror jag) på lika många år... Nästan, Virus är ju faktiskt bara 2½ och monitorn köptes inte förrän han fick eget rum så... Ja ok, det är tredje på två år säger vi... (har ni sett vilka mattekunskaper jag besitter... Först logiken igår, och nu det här idag! Snyggt!!)
Om det är något som låter inne på Eriks rum eller i närheten så ska samma ljud då även höras inne hos oss, om det som nu verkligen hörs inne hos oss i dagsläget verkligen är det som låter inne hos Erik, ja då tycker jag mycket synd om honom! Inne hos oss låter det ungefär som om åskan slår ner i en stor högtalare eller nåt sånt, det går knappt att beskriva. En decibel förstärks till 10 minst känns det som, och det kommer som i stötar så man vaknar med ett ryck och tror att världen håller på att gå under, på allvar alltså. Det är ibland så man vaknat och undrat om inte nerverna snart löper amok... När man sedan har lokaliserat ljudet till monitorn och fattat att det måste vara nåt på G inne hos Erik, ja då börjar min analytiska sida ta över... Är det gråt??? Är det panikskrik??? Är det hosta??? Gud förbjude att det skulle vara en spya??? "Pratar" han i sömnen?? (han kan ju inte prata men, han kanske kan i sömnen? Per är nämligen övertygad om att han egentligen kan prata, bara det att han valt att skita i det! Bara för att han kan välja det liksom... Det är lite så Erik är nämligen, en axelryckning åt det som är "rätt" och så satsar han på det som är "fel" istället!) Vanligtvis på morgonen så är det åt det panikartade hållet då han anser att liggandet i sängen är avklarat sen länge och vällingen egentligen skulle varit serverad för minst en halvtimme sen...
Men idag... Idag var det rofyllt att vakna... En kramsugen Virus som valde att mysa med mig en stund i sängen istället för att springa in till sina bröder och tända lampor medan de fortfarande sover, dra av dem täcket och skrika "-Heeej!!! Ni är vakna nu!!!". Vet inte varför han säger så, om det är för att döva sitt samvete för att han bokstavligen talat sliter upp dem ur sägen eller om det är för att han på allvar tror att de verkligen är vakna där de sitter och kliar sig i huvudet, kisar och försöker fatta vad som nyss hände...
Idag var det lugna toner i monitorn. Erik var vaken, men han låg och babblade och mumlade för sig själv... han hade inte bråttom!!! och jag gjorde därför inge brådska heller...
Även Jesper vaknade till och kom ner senare för frukost helt utan stress, panik och hälften av sina saker glömda. Han hann äta, han hann ta på sig kläder-rena dessutom, han hann leta efter strumpor (och det säger mycket det, sen att han inte hittade några det säger också en del, men han hann leta en stund själv i alla fall) och han hann kramas med mamma och busa med småsyskon... Sen konstaterade han nog att klockan i köket måste gå fel... Och i det läget, när andra skulle få en ökad puls, lite snabbare hantering av sysslor och senare mer panikartade känslor för att man inser att det kan vara nära att man missar bussen!!! ja då tar han ett nytt andetag bara och saktar ner... Han SAKTAR ner tempot...!!! I vanliga fall brukar då jag ta över det där med puls, tempo och panik, men idag infann det sig inte och allt flöt på...
När sedan de två chipmunksen skulle äta frukost, borsta tänder och kläs på, ja då inser jag på allvar att det är nåt konstigt med den här dagen... Erik väntar in maten.... Utan skrik!!! Och sätter sig sedan och äter lugnt och sansat-med flera skratt och busiga blickar.
När jag ropar på Virus (som aldrig kan komma samtidigt), med ett stort förråd av goda argument och "svar på tal" så svarar han "-Jaaa, jag kommer mamma!" Öhhh.... Att inte jag svimmade! Hans svar de sista månaderna har nämligen varit "snart", "vafför dååå??" eller ibland kort och gott "-Nej!"... men idag kom han, satte sig ner, åt halva mackan, lite flingor och sedan tackade han för maten och gick tillbaka till vardagsrummet och bilarna.
Efter frukost är det tandborstning... Det är det jag bävar mest inför när det kommer till Erik. Sedan dag ett så har det blivit kaos och panik när han ska borstas på... han älskar att själv gå med tandborsten, och då kan hn borsta hur länge som helst. Men att få hjälp, där är gränsen nådd!!! Vi brukar ändå försöka hitta det positiva med allt, och i detta fall har vi konstaterat att det positiva är att när han i ren ilska skriker sig röd för att vi borstar-ja då kommer vi lättare åt tänderna än om han skulle bita ihop! Så tänderna blir ändå bra borstade!
Sen ska det tvättas också... Vanligtvis blir resultatet detsamma där... SKRIK! Detta brukar vi bara lösa genom att snabbt tvätta, torka och stoppa in en napp! Då blir det tyst och lugnt en stund så vi kan springa ikapp Virus för att ta tag i honom också!
Virus är otroligt duktig att borsta på. Han gapar precis som för tandläkaren, vilket han också påpekar ett antal gånger under borstningen... Däremot är ju problemet med han att få honom in till badrummet och tandborsten. Han borstar inte så ofta själv längre vilket gör att han inte följer med när Erik borstas utan hinner gömma sig väl under tiden. När man sen ska hämta honom kommer samma svaren, "snart", "vafför dååå??" eller ibland kort och gott "-Nej!"...! Men idag när jag hämtade honom följde han lugnt med och satte sig tillrätta på handfatet och gapade, tills jag var klar!
Påklädningen av ytterkläder och skor gick på två minuter! Det brukar ta 20!!!
Sen satt vi där i bilen...
I vanliga fall är klockan 8.53-8.57 när vi väl kommit så långt... Och då är vi ovänner, trötta, griniga och jag helt genomsvettig! Inte bara för morgonproceduren hemma, utan för att jag vet vad som väntar när vi väl kommer fram också... Ibland önskar jag att jag hade en egen vallhund! För att få in ettåringen och tvååringen genom samma dörr, på samma dagis, i samma kommun, samma dag- det är en utmaning!!! På slutet nu gav jag liksom upp nästan och tog Erik på armen och bar in honom på gården och stängde grinden. Då visste jag var han var och att han inte kunde komma längre än dagis-gården. sen fick jag vända om, lokalisera Virus och börja kampen! Jag vinner ju alltid den, ibland på två minuter ibland på 12 minuter, in kommer han oavsett. det är bara det att det finns sååå mycket att titta på där ute vid dagis... Så för att underlätta mina problem med att få in ungarna på dagis kanske jag skulle kunna skriva ett brev till parkförvaltaren (eller vad det nu heter) och be dem ta ner träden, kasta alla stenar, döda alla insekter och gräva bort hela omgivningen egentligen... Då kanske... Eller...
Idag var kl 8.43 när jag startade bilen... Virus bubblade av fantasier och frågor... Erik "sjöng"... Och jag hade normal puls-nästan vilopuls till och med...
Framme vid dagis valde jag ändå att ta det säkra före det osäkra och bar in barnen på en varsin arm- ända till dörren!!! Jag hade nog inte kommit längre än så heller med dem på armarna på grund av mjölksyra-noll muskler och slingriga barn, men in kom de... Och alla var gladaoch goa och på gott humör!!!
Kramar och pussar fick jag också innan jag gick!!!
Jag vänder mig om och säger hej då, och tar mitt första steg mot dörren... Då... Jag ser i ögonvrån att detta kommer inte gå bra... Och sen hör jag skriket! Eriks skrik! Eller gråt var det kanske mer just då... Han slår i huvudet i en "ljuddämparklump" som hänger på väggen i lekrummet... Jag uppfattar även att han vänder sig om mot mig... Samtidigt som jag ser en fröken som snabbt går fram för att trösta...
Och jag bara går... Jag ropar hejdå en sista gång och bara går... Det är nog det konstigaste jag nånsin gjort -mot honom-idag iaf... Men så är det en konstig morgon också...
Undrar om hela dagen kommer att fortsätta konstigt också... "Könstitt" som Virus säger...
Jag slutar nu och låter tiden gå så har vi svaret ikväll!
Hola!
Men visst, klockan är inte mer än halv tio på morgonen, men det liksom känns i luften att idag är inte som alla andra dagar...
Varför?
Jo för att börja kan nämnas att när jag vaknar för dagen är klockan 7.04... Och jag känner mig pigg och utvilad!! detta trots att jag de sista fyra timmarna sovit otroligt dåligt på grund av att jag legat ensam i sängen. Per fick tydligen gå upp vid 3 inatt och lägga sig på soffan då han fått panik av sina hostattacker... Tanken är så otroligt god från hans sida, han gör så varje gång han blir "hostsjuk" för att jag och Virus ska få sova ordentligt (Virus sover ju i rummet intill). Och hosta är liksom Pers grej, det är det han satsar att gå "all in" på när han blir sjuk. Feber och snuva i all ära, men inget är så häftigt som en sjukt hemsk hosta på det också, så den kör han på!
Problemet med hans barmhärtighet och omtanke lyckas ändå på nåt sätt bli kontraproduktiv, jag har tydligen otroligt svårt att sova om inte han ligger i sängen! Jag har inte en gång vaknat av hans hostattacker under natten, men så fort han lämnat sängen, ja då vaknar jag och kan inte somna om på riktigt. Dåsar till emellanåt och kollar klockan om vartannat. Först då kanske jag lägger märke till hans hosta, som faktiskt också hörs upp till sovrummet från vardagsrummet därnere, och då är jag ju vaken så då kan det ibland (beroende på hur trött jag är) bli ett irritationsmoment! Så det bästa är väl om han bara väljer att stanna i sängen... Eller testa det som andra människor också testar ibland utan större komplikationer. nämligen uppfinningen Hostmedicin! Har ni hört talas om den??? Det har jag, och vad jag vet så är det en ganska bra grej... Men visst, det kan ju krävas ett läkarbesök som kan kännas sååååå onödigt, ta tid från jobbet och dessutom kostar pengar... Men då får vi i alla fall sova ordentligt (och tillsammans) allihop!
Mer då, jo det var en konstig start därför att allt bara funkat idag.
Erik var vaken när jag slog upp ögonen, det är lite svårt att missa honom i vår monitor. Det är en sån där babymonitor från IKEA. Och inget illa om IKEA, jag är lite av en IKEA-nörd, vi är emellanåt bästa kompisar, men däremot den där monitorn, den är superbra... Så länge den funkar som den ska... Vilket i vårt fall inte varit speciellt länge... Vi är inne på nr 3 (tror jag) på lika många år... Nästan, Virus är ju faktiskt bara 2½ och monitorn köptes inte förrän han fick eget rum så... Ja ok, det är tredje på två år säger vi... (har ni sett vilka mattekunskaper jag besitter... Först logiken igår, och nu det här idag! Snyggt!!)
Om det är något som låter inne på Eriks rum eller i närheten så ska samma ljud då även höras inne hos oss, om det som nu verkligen hörs inne hos oss i dagsläget verkligen är det som låter inne hos Erik, ja då tycker jag mycket synd om honom! Inne hos oss låter det ungefär som om åskan slår ner i en stor högtalare eller nåt sånt, det går knappt att beskriva. En decibel förstärks till 10 minst känns det som, och det kommer som i stötar så man vaknar med ett ryck och tror att världen håller på att gå under, på allvar alltså. Det är ibland så man vaknat och undrat om inte nerverna snart löper amok... När man sedan har lokaliserat ljudet till monitorn och fattat att det måste vara nåt på G inne hos Erik, ja då börjar min analytiska sida ta över... Är det gråt??? Är det panikskrik??? Är det hosta??? Gud förbjude att det skulle vara en spya??? "Pratar" han i sömnen?? (han kan ju inte prata men, han kanske kan i sömnen? Per är nämligen övertygad om att han egentligen kan prata, bara det att han valt att skita i det! Bara för att han kan välja det liksom... Det är lite så Erik är nämligen, en axelryckning åt det som är "rätt" och så satsar han på det som är "fel" istället!) Vanligtvis på morgonen så är det åt det panikartade hållet då han anser att liggandet i sängen är avklarat sen länge och vällingen egentligen skulle varit serverad för minst en halvtimme sen...
Men idag... Idag var det rofyllt att vakna... En kramsugen Virus som valde att mysa med mig en stund i sängen istället för att springa in till sina bröder och tända lampor medan de fortfarande sover, dra av dem täcket och skrika "-Heeej!!! Ni är vakna nu!!!". Vet inte varför han säger så, om det är för att döva sitt samvete för att han bokstavligen talat sliter upp dem ur sägen eller om det är för att han på allvar tror att de verkligen är vakna där de sitter och kliar sig i huvudet, kisar och försöker fatta vad som nyss hände...
Idag var det lugna toner i monitorn. Erik var vaken, men han låg och babblade och mumlade för sig själv... han hade inte bråttom!!! och jag gjorde därför inge brådska heller...
Även Jesper vaknade till och kom ner senare för frukost helt utan stress, panik och hälften av sina saker glömda. Han hann äta, han hann ta på sig kläder-rena dessutom, han hann leta efter strumpor (och det säger mycket det, sen att han inte hittade några det säger också en del, men han hann leta en stund själv i alla fall) och han hann kramas med mamma och busa med småsyskon... Sen konstaterade han nog att klockan i köket måste gå fel... Och i det läget, när andra skulle få en ökad puls, lite snabbare hantering av sysslor och senare mer panikartade känslor för att man inser att det kan vara nära att man missar bussen!!! ja då tar han ett nytt andetag bara och saktar ner... Han SAKTAR ner tempot...!!! I vanliga fall brukar då jag ta över det där med puls, tempo och panik, men idag infann det sig inte och allt flöt på...
När sedan de två chipmunksen skulle äta frukost, borsta tänder och kläs på, ja då inser jag på allvar att det är nåt konstigt med den här dagen... Erik väntar in maten.... Utan skrik!!! Och sätter sig sedan och äter lugnt och sansat-med flera skratt och busiga blickar.
När jag ropar på Virus (som aldrig kan komma samtidigt), med ett stort förråd av goda argument och "svar på tal" så svarar han "-Jaaa, jag kommer mamma!" Öhhh.... Att inte jag svimmade! Hans svar de sista månaderna har nämligen varit "snart", "vafför dååå??" eller ibland kort och gott "-Nej!"... men idag kom han, satte sig ner, åt halva mackan, lite flingor och sedan tackade han för maten och gick tillbaka till vardagsrummet och bilarna.
Efter frukost är det tandborstning... Det är det jag bävar mest inför när det kommer till Erik. Sedan dag ett så har det blivit kaos och panik när han ska borstas på... han älskar att själv gå med tandborsten, och då kan hn borsta hur länge som helst. Men att få hjälp, där är gränsen nådd!!! Vi brukar ändå försöka hitta det positiva med allt, och i detta fall har vi konstaterat att det positiva är att när han i ren ilska skriker sig röd för att vi borstar-ja då kommer vi lättare åt tänderna än om han skulle bita ihop! Så tänderna blir ändå bra borstade!
Sen ska det tvättas också... Vanligtvis blir resultatet detsamma där... SKRIK! Detta brukar vi bara lösa genom att snabbt tvätta, torka och stoppa in en napp! Då blir det tyst och lugnt en stund så vi kan springa ikapp Virus för att ta tag i honom också!
Virus är otroligt duktig att borsta på. Han gapar precis som för tandläkaren, vilket han också påpekar ett antal gånger under borstningen... Däremot är ju problemet med han att få honom in till badrummet och tandborsten. Han borstar inte så ofta själv längre vilket gör att han inte följer med när Erik borstas utan hinner gömma sig väl under tiden. När man sen ska hämta honom kommer samma svaren, "snart", "vafför dååå??" eller ibland kort och gott "-Nej!"...! Men idag när jag hämtade honom följde han lugnt med och satte sig tillrätta på handfatet och gapade, tills jag var klar!
Påklädningen av ytterkläder och skor gick på två minuter! Det brukar ta 20!!!
Sen satt vi där i bilen...
I vanliga fall är klockan 8.53-8.57 när vi väl kommit så långt... Och då är vi ovänner, trötta, griniga och jag helt genomsvettig! Inte bara för morgonproceduren hemma, utan för att jag vet vad som väntar när vi väl kommer fram också... Ibland önskar jag att jag hade en egen vallhund! För att få in ettåringen och tvååringen genom samma dörr, på samma dagis, i samma kommun, samma dag- det är en utmaning!!! På slutet nu gav jag liksom upp nästan och tog Erik på armen och bar in honom på gården och stängde grinden. Då visste jag var han var och att han inte kunde komma längre än dagis-gården. sen fick jag vända om, lokalisera Virus och börja kampen! Jag vinner ju alltid den, ibland på två minuter ibland på 12 minuter, in kommer han oavsett. det är bara det att det finns sååå mycket att titta på där ute vid dagis... Så för att underlätta mina problem med att få in ungarna på dagis kanske jag skulle kunna skriva ett brev till parkförvaltaren (eller vad det nu heter) och be dem ta ner träden, kasta alla stenar, döda alla insekter och gräva bort hela omgivningen egentligen... Då kanske... Eller...
Idag var kl 8.43 när jag startade bilen... Virus bubblade av fantasier och frågor... Erik "sjöng"... Och jag hade normal puls-nästan vilopuls till och med...
Framme vid dagis valde jag ändå att ta det säkra före det osäkra och bar in barnen på en varsin arm- ända till dörren!!! Jag hade nog inte kommit längre än så heller med dem på armarna på grund av mjölksyra-noll muskler och slingriga barn, men in kom de... Och alla var gladaoch goa och på gott humör!!!
Kramar och pussar fick jag också innan jag gick!!!
Jag vänder mig om och säger hej då, och tar mitt första steg mot dörren... Då... Jag ser i ögonvrån att detta kommer inte gå bra... Och sen hör jag skriket! Eriks skrik! Eller gråt var det kanske mer just då... Han slår i huvudet i en "ljuddämparklump" som hänger på väggen i lekrummet... Jag uppfattar även att han vänder sig om mot mig... Samtidigt som jag ser en fröken som snabbt går fram för att trösta...
Och jag bara går... Jag ropar hejdå en sista gång och bara går... Det är nog det konstigaste jag nånsin gjort -mot honom-idag iaf... Men så är det en konstig morgon också...
Undrar om hela dagen kommer att fortsätta konstigt också... "Könstitt" som Virus säger...
Jag slutar nu och låter tiden gå så har vi svaret ikväll!
Hola!
tisdag 3 maj 2011
En dag på slottet
Vi är vad man skulle kunna kalla en något större normalstor familj. Tre barn och två vuxna. Det gör oss till en familj på fem personer. Så långt räcker även mina mattekunskaper. Är man fem personer i samma hus så borde det ju rent teoretiskt kunna vara så att det även skulle kunna bli fem gånger så stökigt i hemmet där det bor fem personer... Eller???
Det jag inte riktigt får ihop i de här ekvationen är då hur detta kan ske när det bara är en person som befinner sig hemma i stort sett??? Och den personen är dessutom JAG, och när det vanligtvis också är JAG som städar och plockar undan... HELA TIDEN!!!
Av oss fem i familjen, arbetar en vuxen mer än heltid, det är pappan- Per. En vuxen studerar och befinner sig därmed på hemmaplan för det mesta, det är mamman- Jag. Sen har vi för pubertal kille som går i skolan och därmed befinner sig borta från hemmet mellan åtminstone 7.50-15.30 varje dag... Och därefter inlåst på sitt rum tills det är middag för att fortsätta det där intressanta som bara går att göra innanför en stängd dörr på andra våningen direkt efter maten tils klockan är läggdags. Om han nu inte är hos en kompis förstås, då har jag hört på ryktesvägar att de faktiskt kan göra riskfyllda saker som att vara ute... och få frisk luft.... Men säg inget!!! Schyy!!! De andra två juvelerna då, ettåringen och tvååringen,... De går ju på dagis... Lämnar hemmet strax före 9 och är inte åter förrän efter 16... Och då brukar tiden främst spenderas utomhus tills middagen är färdig... och sen brukar de kolla bolibompa och sen sova...
Så min fråga kvarstår, hur blir det såhär????
Jag tror ändå att jag har mina aningar...
Bevis 1, titta på bilderna...
Bevis 2, ibland på morgonen behöver även jag göras iordning och "toaletta" mig, vilket jag gör efter att Jesper gått till skolan och Per är på jobbet, då brukar man tydligt kunna se spåren och förändringarna från rum till rum när jag kommer ut...
Bevis 3, ibland när man lämnar ett rum, där ettåringen och tvåringen befinner sig i, och det helt plötsligt blir sådär konstigt tyst, då ska man egentligen gå tillbaka! Det är jag tydligen dålig på...
Viktor har fattat snitsen på det mesta nu egentligen. När det är något han verkligen verkligen vill ha, då lägger han huvudet sådär gulligt på sné, tittar med de mest gudomliga ögonen, och lockarna på svaj och så säger han med en så otroligt len röst "-Snällö, mamma/pappa" (ja han pratar otroligt bred värmländska). Och vem kan motstå det då??? Jag ibland, pappa aldrig! Men det kostar på ibland... En kväll när han gjorde så för att få en stund ensam på sitt rum strax före läggning, ja då såg det ut såhär! Efter 10 minuter!!! Är nästan värt ett pris bara det!
Städningen lämnade han åt mig! Själva låg han i sängen och körde med en bil! På mina för kvällen mycket tama försök att få honom att hjälpa till sa han att det var ju det han gjorde... faktiskt.... atsså! Han städade ju just den bilen... Åh... Dumma mig... Att jag inte fattade det... Det borde jag ju ha insett... Bilen, den var ju av det slaget att det tydligen tar en timme bara att slänga just den bilen i lådan... Inget man gör i all hast uppenbarligen.. men men, städat blev dt, och dagen efter såg det nästan lika illa ut... Och dagen efter där, och dagen efter där... och dagen efter där... Kommer att tänka på Carolas låt, Evighet... Det får mig att rysa!!! Kanske ska skita i att plocka undan idag, få låten och Carola ur huvudet och inse att ingen kommer att ta stöket ifrån mig.. det är här för att stanna... bara att gilla läget... Och det gör jag ju...
Jag gillert!
Men demonstrera och protestera, det hör till mänskligheten och är min skyldighet!! Och min rättighet!!!
På ett läkarbesök igår såg jag två planscher som de hade hängt upp på väggen i väntrummet där det stod, It is your life- it is your responsibility med hur stora bokstäver som helst... Och det är väl så det är... Det mesta... Kärlek, lycka, framgång, rena kläder, rent hem, bensin i bilen, mat på bordet, utbildning, uppfostrade barn... Eller??? Jag vet bara att om det är det som är mitt ansvar, så är det ett enormt ärofyllt och spännande uppdrag...
My life, my responsibility... Det ska jag lära barnen också, och jag börjar nästa gång ett rum ser ut som ovanför!!!!
Hola!
Det jag inte riktigt får ihop i de här ekvationen är då hur detta kan ske när det bara är en person som befinner sig hemma i stort sett??? Och den personen är dessutom JAG, och när det vanligtvis också är JAG som städar och plockar undan... HELA TIDEN!!!
Av oss fem i familjen, arbetar en vuxen mer än heltid, det är pappan- Per. En vuxen studerar och befinner sig därmed på hemmaplan för det mesta, det är mamman- Jag. Sen har vi för pubertal kille som går i skolan och därmed befinner sig borta från hemmet mellan åtminstone 7.50-15.30 varje dag... Och därefter inlåst på sitt rum tills det är middag för att fortsätta det där intressanta som bara går att göra innanför en stängd dörr på andra våningen direkt efter maten tils klockan är läggdags. Om han nu inte är hos en kompis förstås, då har jag hört på ryktesvägar att de faktiskt kan göra riskfyllda saker som att vara ute... och få frisk luft.... Men säg inget!!! Schyy!!! De andra två juvelerna då, ettåringen och tvååringen,... De går ju på dagis... Lämnar hemmet strax före 9 och är inte åter förrän efter 16... Och då brukar tiden främst spenderas utomhus tills middagen är färdig... och sen brukar de kolla bolibompa och sen sova...
Så min fråga kvarstår, hur blir det såhär????
Jag tror ändå att jag har mina aningar...
Bevis 1, titta på bilderna...
Bevis 2, ibland på morgonen behöver även jag göras iordning och "toaletta" mig, vilket jag gör efter att Jesper gått till skolan och Per är på jobbet, då brukar man tydligt kunna se spåren och förändringarna från rum till rum när jag kommer ut...
Bevis 3, ibland när man lämnar ett rum, där ettåringen och tvåringen befinner sig i, och det helt plötsligt blir sådär konstigt tyst, då ska man egentligen gå tillbaka! Det är jag tydligen dålig på...
Viktor har fattat snitsen på det mesta nu egentligen. När det är något han verkligen verkligen vill ha, då lägger han huvudet sådär gulligt på sné, tittar med de mest gudomliga ögonen, och lockarna på svaj och så säger han med en så otroligt len röst "-Snällö, mamma/pappa" (ja han pratar otroligt bred värmländska). Och vem kan motstå det då??? Jag ibland, pappa aldrig! Men det kostar på ibland... En kväll när han gjorde så för att få en stund ensam på sitt rum strax före läggning, ja då såg det ut såhär! Efter 10 minuter!!! Är nästan värt ett pris bara det!
Städningen lämnade han åt mig! Själva låg han i sängen och körde med en bil! På mina för kvällen mycket tama försök att få honom att hjälpa till sa han att det var ju det han gjorde... faktiskt.... atsså! Han städade ju just den bilen... Åh... Dumma mig... Att jag inte fattade det... Det borde jag ju ha insett... Bilen, den var ju av det slaget att det tydligen tar en timme bara att slänga just den bilen i lådan... Inget man gör i all hast uppenbarligen.. men men, städat blev dt, och dagen efter såg det nästan lika illa ut... Och dagen efter där, och dagen efter där... och dagen efter där... Kommer att tänka på Carolas låt, Evighet... Det får mig att rysa!!! Kanske ska skita i att plocka undan idag, få låten och Carola ur huvudet och inse att ingen kommer att ta stöket ifrån mig.. det är här för att stanna... bara att gilla läget... Och det gör jag ju...Jag gillert!
Men demonstrera och protestera, det hör till mänskligheten och är min skyldighet!! Och min rättighet!!!
På ett läkarbesök igår såg jag två planscher som de hade hängt upp på väggen i väntrummet där det stod, It is your life- it is your responsibility med hur stora bokstäver som helst... Och det är väl så det är... Det mesta... Kärlek, lycka, framgång, rena kläder, rent hem, bensin i bilen, mat på bordet, utbildning, uppfostrade barn... Eller??? Jag vet bara att om det är det som är mitt ansvar, så är det ett enormt ärofyllt och spännande uppdrag...
My life, my responsibility... Det ska jag lära barnen också, och jag börjar nästa gång ett rum ser ut som ovanför!!!!
Hola!
måndag 2 maj 2011
Tarzan i djungeln....
Very well, cykelställ!
Very good, gummisnodd!!
Very nice, fågelbajs!!!
Tarzan i djunge´n, klia sig på....
Min fråga kan vara, vad ska vi ta fram och äta imorgon? Vad ska vi göra till helgen? Handlar du på vägen hem?
Svaret kan bli nåt av ovanstående...
Ja men alltså ni fattar va???? Hur blev det såhär? Här läser jag på universitetet, ska få en fin masters och bli sådär märkvärdig och "fin i kanten" eller??? Nej absolut inte! Min utbildning är helt och hållet mitt "fritidsintresse"- det är något jag gör av helt egoistiska skäl, för att jag hur konstigt det än låter, älskar det jag läser... (undantag finns för att få ihop helheten-eller?) När jag kommer hem är det det här som är min verklighet, det som håller mig kvar på jorden och som gör att jag varje dag vaknar och inser hur lyckligt lottad jag verkligen är...
Very nice, fågelbajs! (skulle man kunna säga!!"!)
Hola!
Nu är ju inte
Very good, gummisnodd!!
Very nice, fågelbajs!!!
Tarzan i djunge´n, klia sig på....
Min fråga kan vara, vad ska vi ta fram och äta imorgon? Vad ska vi göra till helgen? Handlar du på vägen hem?
Svaret kan bli nåt av ovanstående...
Ja men alltså ni fattar va???? Hur blev det såhär? Här läser jag på universitetet, ska få en fin masters och bli sådär märkvärdig och "fin i kanten" eller??? Nej absolut inte! Min utbildning är helt och hållet mitt "fritidsintresse"- det är något jag gör av helt egoistiska skäl, för att jag hur konstigt det än låter, älskar det jag läser... (undantag finns för att få ihop helheten-eller?) När jag kommer hem är det det här som är min verklighet, det som håller mig kvar på jorden och som gör att jag varje dag vaknar och inser hur lyckligt lottad jag verkligen är...
Very nice, fågelbajs! (skulle man kunna säga!!"!)
Hola!
Nu är ju inte
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)