Som idag till exempel...
Men visst, klockan är inte mer än halv tio på morgonen, men det liksom känns i luften att idag är inte som alla andra dagar...
Varför?
Jo för att börja kan nämnas att när jag vaknar för dagen är klockan 7.04... Och jag känner mig pigg och utvilad!! detta trots att jag de sista fyra timmarna sovit otroligt dåligt på grund av att jag legat ensam i sängen. Per fick tydligen gå upp vid 3 inatt och lägga sig på soffan då han fått panik av sina hostattacker... Tanken är så otroligt god från hans sida, han gör så varje gång han blir "hostsjuk" för att jag och Virus ska få sova ordentligt (Virus sover ju i rummet intill). Och hosta är liksom Pers grej, det är det han satsar att gå "all in" på när han blir sjuk. Feber och snuva i all ära, men inget är så häftigt som en sjukt hemsk hosta på det också, så den kör han på!
Problemet med hans barmhärtighet och omtanke lyckas ändå på nåt sätt bli kontraproduktiv, jag har tydligen otroligt svårt att sova om inte han ligger i sängen! Jag har inte en gång vaknat av hans hostattacker under natten, men så fort han lämnat sängen, ja då vaknar jag och kan inte somna om på riktigt. Dåsar till emellanåt och kollar klockan om vartannat. Först då kanske jag lägger märke till hans hosta, som faktiskt också hörs upp till sovrummet från vardagsrummet därnere, och då är jag ju vaken så då kan det ibland (beroende på hur trött jag är) bli ett irritationsmoment! Så det bästa är väl om han bara väljer att stanna i sängen... Eller testa det som andra människor också testar ibland utan större komplikationer. nämligen uppfinningen Hostmedicin! Har ni hört talas om den??? Det har jag, och vad jag vet så är det en ganska bra grej... Men visst, det kan ju krävas ett läkarbesök som kan kännas sååååå onödigt, ta tid från jobbet och dessutom kostar pengar... Men då får vi i alla fall sova ordentligt (och tillsammans) allihop!
Mer då, jo det var en konstig start därför att allt bara funkat idag.
Erik var vaken när jag slog upp ögonen, det är lite svårt att missa honom i vår monitor. Det är en sån där babymonitor från IKEA. Och inget illa om IKEA, jag är lite av en IKEA-nörd, vi är emellanåt bästa kompisar, men däremot den där monitorn, den är superbra... Så länge den funkar som den ska... Vilket i vårt fall inte varit speciellt länge... Vi är inne på nr 3 (tror jag) på lika många år... Nästan, Virus är ju faktiskt bara 2½ och monitorn köptes inte förrän han fick eget rum så... Ja ok, det är tredje på två år säger vi... (har ni sett vilka mattekunskaper jag besitter... Först logiken igår, och nu det här idag! Snyggt!!)
Om det är något som låter inne på Eriks rum eller i närheten så ska samma ljud då även höras inne hos oss, om det som nu verkligen hörs inne hos oss i dagsläget verkligen är det som låter inne hos Erik, ja då tycker jag mycket synd om honom! Inne hos oss låter det ungefär som om åskan slår ner i en stor högtalare eller nåt sånt, det går knappt att beskriva. En decibel förstärks till 10 minst känns det som, och det kommer som i stötar så man vaknar med ett ryck och tror att världen håller på att gå under, på allvar alltså. Det är ibland så man vaknat och undrat om inte nerverna snart löper amok... När man sedan har lokaliserat ljudet till monitorn och fattat att det måste vara nåt på G inne hos Erik, ja då börjar min analytiska sida ta över... Är det gråt??? Är det panikskrik??? Är det hosta??? Gud förbjude att det skulle vara en spya??? "Pratar" han i sömnen?? (han kan ju inte prata men, han kanske kan i sömnen? Per är nämligen övertygad om att han egentligen kan prata, bara det att han valt att skita i det! Bara för att han kan välja det liksom... Det är lite så Erik är nämligen, en axelryckning åt det som är "rätt" och så satsar han på det som är "fel" istället!) Vanligtvis på morgonen så är det åt det panikartade hållet då han anser att liggandet i sängen är avklarat sen länge och vällingen egentligen skulle varit serverad för minst en halvtimme sen...
Men idag... Idag var det rofyllt att vakna... En kramsugen Virus som valde att mysa med mig en stund i sängen istället för att springa in till sina bröder och tända lampor medan de fortfarande sover, dra av dem täcket och skrika "-Heeej!!! Ni är vakna nu!!!". Vet inte varför han säger så, om det är för att döva sitt samvete för att han bokstavligen talat sliter upp dem ur sägen eller om det är för att han på allvar tror att de verkligen är vakna där de sitter och kliar sig i huvudet, kisar och försöker fatta vad som nyss hände...
Idag var det lugna toner i monitorn. Erik var vaken, men han låg och babblade och mumlade för sig själv... han hade inte bråttom!!! och jag gjorde därför inge brådska heller...
Även Jesper vaknade till och kom ner senare för frukost helt utan stress, panik och hälften av sina saker glömda. Han hann äta, han hann ta på sig kläder-rena dessutom, han hann leta efter strumpor (och det säger mycket det, sen att han inte hittade några det säger också en del, men han hann leta en stund själv i alla fall) och han hann kramas med mamma och busa med småsyskon... Sen konstaterade han nog att klockan i köket måste gå fel... Och i det läget, när andra skulle få en ökad puls, lite snabbare hantering av sysslor och senare mer panikartade känslor för att man inser att det kan vara nära att man missar bussen!!! ja då tar han ett nytt andetag bara och saktar ner... Han SAKTAR ner tempot...!!! I vanliga fall brukar då jag ta över det där med puls, tempo och panik, men idag infann det sig inte och allt flöt på...
När sedan de två chipmunksen skulle äta frukost, borsta tänder och kläs på, ja då inser jag på allvar att det är nåt konstigt med den här dagen... Erik väntar in maten.... Utan skrik!!! Och sätter sig sedan och äter lugnt och sansat-med flera skratt och busiga blickar.
När jag ropar på Virus (som aldrig kan komma samtidigt), med ett stort förråd av goda argument och "svar på tal" så svarar han "-Jaaa, jag kommer mamma!" Öhhh.... Att inte jag svimmade! Hans svar de sista månaderna har nämligen varit "snart", "vafför dååå??" eller ibland kort och gott "-Nej!"... men idag kom han, satte sig ner, åt halva mackan, lite flingor och sedan tackade han för maten och gick tillbaka till vardagsrummet och bilarna.
Efter frukost är det tandborstning... Det är det jag bävar mest inför när det kommer till Erik. Sedan dag ett så har det blivit kaos och panik när han ska borstas på... han älskar att själv gå med tandborsten, och då kan hn borsta hur länge som helst. Men att få hjälp, där är gränsen nådd!!! Vi brukar ändå försöka hitta det positiva med allt, och i detta fall har vi konstaterat att det positiva är att när han i ren ilska skriker sig röd för att vi borstar-ja då kommer vi lättare åt tänderna än om han skulle bita ihop! Så tänderna blir ändå bra borstade!
Sen ska det tvättas också... Vanligtvis blir resultatet detsamma där... SKRIK! Detta brukar vi bara lösa genom att snabbt tvätta, torka och stoppa in en napp! Då blir det tyst och lugnt en stund så vi kan springa ikapp Virus för att ta tag i honom också!
Virus är otroligt duktig att borsta på. Han gapar precis som för tandläkaren, vilket han också påpekar ett antal gånger under borstningen... Däremot är ju problemet med han att få honom in till badrummet och tandborsten. Han borstar inte så ofta själv längre vilket gör att han inte följer med när Erik borstas utan hinner gömma sig väl under tiden. När man sen ska hämta honom kommer samma svaren, "snart", "vafför dååå??" eller ibland kort och gott "-Nej!"...! Men idag när jag hämtade honom följde han lugnt med och satte sig tillrätta på handfatet och gapade, tills jag var klar!
Påklädningen av ytterkläder och skor gick på två minuter! Det brukar ta 20!!!
Sen satt vi där i bilen...
I vanliga fall är klockan 8.53-8.57 när vi väl kommit så långt... Och då är vi ovänner, trötta, griniga och jag helt genomsvettig! Inte bara för morgonproceduren hemma, utan för att jag vet vad som väntar när vi väl kommer fram också... Ibland önskar jag att jag hade en egen vallhund! För att få in ettåringen och tvååringen genom samma dörr, på samma dagis, i samma kommun, samma dag- det är en utmaning!!! På slutet nu gav jag liksom upp nästan och tog Erik på armen och bar in honom på gården och stängde grinden. Då visste jag var han var och att han inte kunde komma längre än dagis-gården. sen fick jag vända om, lokalisera Virus och börja kampen! Jag vinner ju alltid den, ibland på två minuter ibland på 12 minuter, in kommer han oavsett. det är bara det att det finns sååå mycket att titta på där ute vid dagis... Så för att underlätta mina problem med att få in ungarna på dagis kanske jag skulle kunna skriva ett brev till parkförvaltaren (eller vad det nu heter) och be dem ta ner träden, kasta alla stenar, döda alla insekter och gräva bort hela omgivningen egentligen... Då kanske... Eller...
Idag var kl 8.43 när jag startade bilen... Virus bubblade av fantasier och frågor... Erik "sjöng"... Och jag hade normal puls-nästan vilopuls till och med...
Framme vid dagis valde jag ändå att ta det säkra före det osäkra och bar in barnen på en varsin arm- ända till dörren!!! Jag hade nog inte kommit längre än så heller med dem på armarna på grund av mjölksyra-noll muskler och slingriga barn, men in kom de... Och alla var gladaoch goa och på gott humör!!!
Kramar och pussar fick jag också innan jag gick!!!
Jag vänder mig om och säger hej då, och tar mitt första steg mot dörren... Då... Jag ser i ögonvrån att detta kommer inte gå bra... Och sen hör jag skriket! Eriks skrik! Eller gråt var det kanske mer just då... Han slår i huvudet i en "ljuddämparklump" som hänger på väggen i lekrummet... Jag uppfattar även att han vänder sig om mot mig... Samtidigt som jag ser en fröken som snabbt går fram för att trösta...
Och jag bara går... Jag ropar hejdå en sista gång och bara går... Det är nog det konstigaste jag nånsin gjort -mot honom-idag iaf... Men så är det en konstig morgon också...
Undrar om hela dagen kommer att fortsätta konstigt också... "Könstitt" som Virus säger...
Jag slutar nu och låter tiden gå så har vi svaret ikväll!
Hola!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar