Jag vet inte riktigt hur det är på andra skolor och i andra klasser, men jag har alltid tyckt att det varit lite speciellt med min klass som jag växte upp med. Större delen av klassen gick på samma dagis (det hette faktiskt det då), på Kastanjegården. Vissa av oss började tidigt andra kanske lite senare. Jag tror jag var bland de första som började- på dagis alltså (av oss i klassen).
På förskolan, som då var sexårsverksamheten, gick vi sen tillsammans, det som blev klass A (låg-mellanstadiet) och E (högstadiet). Med undantag för några bortfall och några nya, men klassen var alltid klassen. Jag tycker alltid att vi haft en ganska djup sammanhållning, när det väl ha varit gällande. Vi har inte alltid varit bästisar, kommit överens eller en tyckt likadant, men vi har alltid ställt upp för varandra när andra utifrån har försökt splittra oss eller försökt ändra på oss. När andra stod med pekfingrar och talade om för oss att såhär får ni inte göra, så här får ni inte se ut eller så här kan ni inte bete er-då har vi stått enade, visat att vi hör ihop, att ingen ska jävlas med klass A/E...
Och det finns flera exempel... När vi skulle ha vikarier och ingen ville ha oss-ja då kände vi samhörighet. När vi var några tjejer som startade ett uppror pga en danskurs och många tyckte vi var fåniga, ja då ställde sig killarna bakom oss. Det gjorde även Ante, rektorn som alla fruktade, han tyckte vi gjorde rätt som strejkade!
Tack Stefan (klasförståndare på högstadiet) som på nåt sätt ändå förstod oss och stod på vår sida när andra ville splitta klassen...
Tusen gånger tack till Lotta (lärare på högstadiet) som trots att vi inte alltid var så sympatiska tillbaka ändå älskade oss. Något som vi verkligen förstod när du på skolavslutningen i nian tog dig tid att komma speciellt till oss och med tårarna rinnandes talade om hur mycket du älskade oss, som individer och som klass- och hur mycket vi alltid skulle betyda för dig. Tack för att du var så öppen och mänsklig mot oss-för allt du delade med oss som inte hörde till dina uppdrag... Förlåt säger jag till dig nu också, och säkert fler med mig i klassen för de gånger vi fick dig att tappa humöret, lämna klassrummet och även börja gråta. Det var du som fick in mig på läraryrket, och just på grund av att jag inte kom hela vägen dit vet jag vad du måste ha utstått med oss... Du var guld värd!
Tack Olle (mellanstadiet) för alla timmar av slit som fick oss att bli så bra vi kunde! Vi kicked som gooooood baskeball as under några år... Har hur många minnen som helst från den tiden... Södertälje-delad buss med Karlskoga-killarna... Berglund och Sandal och deras lärare.. Tänkt att vi har delat buss/hus/turnering med ett riktigt hockeyproffs!!! Och tänk att deras lärare på vår begäran skickade över alla killarnas skolfoton och adresser till oss utan att de visste något om det... Och hur vi stod utanför den gamla fotoaffären vid pizzeria piccolo och väntade på att kopiorna skulle bli klara... Jag kommer ihåg Skövde, Kellog´s cupen där Arvika skickade fem lag, våra placeringar blev 1:a, 2:a, 3:a och delad 5:a (eller nåt sånt)...
Tack också hans fru Annette (mellanstadiet) som var den första att ta vårt parti när ingen annan orkade med oss redan på mellanstadiet, trots egna problem med cancern som alldeles för tidigt vann kampen över dig. Jag vet att din oro för när du blev sjuk (förutom allt annat just då) var -hur ska det gå för dem i A? Det gick bra, Annette! Tror vi kommit ut i livet rätt ok de flesta av oss...
Tack också Maj-Lis, vår lärare klass 1-3... Tack för ditt orgelspel, det kickstartade dagen bra! Tack för dina imitationer på fågelläten och andra djur i skogen... När jag är i skogen, fortfarande, och hör en fågel kvittra så byts ljudet snabbt ut mot din stämma... 1,2,3,4,5,6,7-hej på dig du! Kommer dock inte ihåg vad fågeln hette... men lätet, det kan jag!
Det finns en massa andra att tacka också... Jag bara hoppas ni vet det själva också... Ingen av oss hade blivit dem vi är idag utan er inblandning!
Men så till saken, vi ska ha "klassträff" idag... Igen... Men det är bara vi tjejer i klassen... Vi gjorde samma sak förra året här hemma hos mig, och det var jättetrevligt tyckte jag!
I år kör vi hårt hos Sofia! Det jag började med, att vi inte alltid var bästisar, så var det verkligen, vi var stundtals indelade i grupper och bytte grupperingar med åren, men jag anser aldrig att vi var elaka, utfrysande med mera i klassen... jag kanske kommer ihåg fel eller har förträngt, men jag tror inte vi var dåliga kompisar bara för att vi inte var bra kompisar... Och jag ska vara ärlig och säga att jag saknar dem, mina vänner, mina bra vänner som jag hade, framförallt tjejerna i klassen på högstadiet, men också genom skolan i stort... Jag tyckte vi hade ett skönt gäng av tjejer... Träffen förra året, det var de första sedan vi gick ut skolan våren 1996!!! Det tog oss alltså 14 år att träffas (nu var inte alla med men...) Alla kommer nog inte vara med i år heller, men jag är så glad för att få träffa dem som kommer iaf... Jag saknar dem, punkt slut!!! Vi var ett gäng goa brudar och jag tycker det är synd att vi inte gängar oss lite oftare...
Åhhh det finns så otroligt mycket jag skulle vilja berätta om mina goa tjejer... Några av mina absolut bästa, roligaste, tråkigaste, spännande, sorgligaste och underbaraste minnen har jag tillsammans med klassen...
Jag hoppas det blir mycket nostalgi ikväll, det är, sånär som på två veckor, 15 år sedan vi slutade skolan, och därmed klasen ihop...
Klassträff!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar