Vidskeplig!!!

Är alltför vidskeplig för att skriva nåt än så jag avslutar här,
men förhoppningsvis så ska jag vara tillbaka och få ihop nåt ganska snart.
Före nyår skulle vara trevligt...

Ha dé!!!

Årets julklapp!!!

Ja, det priset får vi nog ta åt oss här i familjen Rosenäs. Tackar och bugar!!!
Vi funderade länge och väl innan vi kom på vad vi skulel ge bort, men sen kom barnen på en lysande idé!!

I år skulle jul firas på ett mycket annorlunda sätt i flera bemärkelser. För det första skulle jag och mina barn fira julen utan mina föräldrar för första gången på 30 år!! (ja, jag iaf, barnen är ju naturligtvis inte 30 år) Och det var inte vad jag hade önskat men...
Mina föräldrar skulle komma hit på uppesittarkvällen istället och fira med oss. Och det gjorde de, och vi hade supermysigt, trots nitlotter á la bingolotto!
Då, ca två timmar efter att Erik somnat ca halv nio, kom julklapp nr ett! Den varade ca 3 timmar...
Sen två timmar senare, vid halv elva kom julklappen från Jesper! Den varade i 10 timmar...
Virus ville knappast va sämre han, han ska ju alltid göra allt som Jesper gör så han slängde också upp sin julklapp. Den här gången vid halv ett! Den varade i 24 timmar...

Sen blev det julafton!
En väldigt ensam julafton!
Men men, vi fem i familjen fick åtminstone vara tillsammans... Eller nja, nästan iaf... vi låg mest och sov på varsitt lämpligt ställe...

Sen blev det juldagen... Den började extra tidigt för mig!
Klockan 03.00 julaftonsnatten fick jag utdelning av ungarnas julklapp! Tusen tack... jag har världens bästa ungar!!!! Min julklapp höll i sig ca 13 timmar...
Ringer mamma som varit snäll och tvättat åt oss eftersom vattnet naturligtvis beslöt sig för att ta slut ungefär samtidigt som den första julklappen från Erik kom och frågar hur det är med dem. Hmm... mamma hade också fått utdelning, hennes varade 24 timmar...
Juldagskvällen avslutades med en ny julklapp ifrån Erik, man kan ju undra varför han inte kände för att ge allt på en gång men men, han är ju bara ett år så... Mitt i Eriks julklappsutdelning kommer Per på att han också har julklappar att dela ut och springer iväg...

Annandagjul och en ny dag... Morgonen börjar lugnt... Och Per har i stort sett slutat springa... Han berättar att min pappa också fått utdelning och nu ligger utslagen...
Vi är rastlösa och vill ha miljöombyte... Vi kommer iaf ut på gården en timme, har nog aldrig tyckt att frisk luft varit så underbart förut...
Vid middagsvilan är det dags igen... Virus vaknar och nu är det i rullning igen... Ungefär samtidigt börjar jag också springa igen... Och ungefär samtidigt får jag veta att även min bror nu ligger hemma hos sig och grejar med vår julklapp som han fått via mina föräldrar... han är ensam hemma med sin dotter...
Nu sitter vi här... Jag och Per... Ungarna sover och vi kollar på hockey... Och väntar... väntar... väntar.......

Vi samlade ihop oss förut och samtalade om årets julklapp och kände att vi inte riktigt fått det utslag som vi ville med julen. Resultatet blev liksom fel på nåt sätt... Vi ska försöka tänka om nästa år och se om inte vi kan hitta nåt annat som vi alla kanske skulle tycka vore en fin present...

Nu ska vi kolla lite hockey och hålla tummarna för att vi får sova inatt och att barnen är sådär jobbigt pigga och pratiga imorgon!!!!!!

Va??? Vad som var årets julklapp????
MAGSJUKA SÅKLART!!!!!!!!!

Ha dé!

Jag står på barrikaderna! Nu gör jag revolt!!!

Ikväll är Per på julbord med jobbet och jag och Jesper skulle mysa med Idol, snacks och räkor. Det blev snacks och Idol iaf... I räkorna hittades denna lille krabat. En Alligatorfisk har vi lärt oss nu att den heter, och i Japan är den en dyr delikatess.. Ja, den får vara hur dyr och delikat som helst. jag tyckte den var hur äcklig som helst och den ser hemsk ut! Så räkor blev det inga... Tappade liksom sugen helt...



Idol... Jag håller på Jay! Jesper håller på Minnah! Vi ska kämpa i soffan!!!!

Man kan säga att kampen om Idol snabbt byttes ut... Vid sista utropstecknet hör jag ljud från Virus. han börjar gråta och jag vet redan innan jag går uppför trappan vad det handlar om... Virus har drabbats av sitt livs första magsjuka! Så nu sitter jag här, och väntar... På mera kräk från Virus, på Per som förhoppningsvis kommer hem snart, på att Erik och/eller Jesper ska börja ulka också, eller på att jag ska sätta igång... Kanske Per också när han kommit hem... Man kan summera kvällen med ett framträdande i Idol-finalen, tre maskiner kräk-tvätt, städning av säng, golv och bokhylla inne hos Virus, kasta polis-boken (vilket han inte vet ännu-då kommer en ny kris antar jag) pumpat ut en halv flaska handsprit (över hela mig), men det värsta av allt om man får tolka Virus var väl vovven som "försvann" i tvättmaskinen (snutten gick förvånansvärt bra ändå) och den idiotiskt dumma hinken som jag envisades med att sticka under nosen på honom så fort han började ulka! Nu har han fått sova i drygt 1½ halvtimme, hoppas det blir lite mer... Per skulle komma och ta andra skiftet i natt. Jag kanske är fruktansvärt fånig, men jag kan inte sova när barnen (jesper fram tills nu då såklart) kräks då jag är livrädd för att de inte ska vakna och kvävas/drunkna i spyorna så nu sitter jag lltså här, rakt upp och ner i soffan och väntar... På att vara vaken, på att sova... Ja på allt möjligt... Ska nog passa på att kolla förra veckans "Så mycket Bättre" som vi missade eftersom vi var på ett otroligt roligt julbords-kalas!!!!

Rubriken då... Att stå på barrikaderna, revoltera och göra uppror... Nja, det kom liksom av sig i spyandet här... Jag hade ett så bra inlägg klart i huvudet men, det flög liksom rakt ut ur munnen på stackars Virus... Det var om leksaker... Och disk... och tvätt... Det var att jag tänkte göra uppror och revoltera emot detta, och helt sonika sätta mig i soffan, men Jesper och fredagsmys och sen bara gå hela vägen från soffan, genom TV-rummet, hallen, matsalen, köket och hallen igen till badrummet utan att röra allt sånt efter vägen... Bara för att sedan gå samma väg tillbaka och uppför trapporna rakt i säng... Och somna... Utan att röra en pinal... Att bara låta det stå... men men... det kom liksom av sig... Nu är tvätten gjord, och leksakerna upplockade... IGEN! Då kanske man kan gå ut och stoppa disken i maskinen också då medan man ändå bara sitter här...

Ska googla upp vårt hotell i Kap Verde först bara, så jag har nåt att stå och drömma om samtidigt...!!!!!!!!!!!!!

Ha dé

I have a stalker and it smells like shit!!!!

Ska försöka bena ut rubriken.
Jag har en stalker... Nu råkar detta vara engelska och jag ska översätta det åt er... Jag har en stalker, en förföljare. En förföljerska för att vara exakt. Återkommer till detta...

Shit, är också engelska. Det betyder skit! Och jag vet snart inte vad vi ska ta oss till. Sedan i lördags kväll har vi haft en doft, en mindre angenäm doft som ligger som en tjock dimma i vårt sovrum. Det luktar skit rent ut sagt. Det är äckligt! Vidrigt! Otroligt hemskt! Och doften blir värre för varje dag... Eftersom den är koncentrerad till vårt rum så märker man inget av det på dagen, och när vi väl lyckats krångla oss in i sovrummet för kvällen och fått tyst på alla barn och fått dem (läs Virus) att stanna i sin säng och somna om så känner man doften. Och då är man liksom instängd, fångad inne i skiten. Vi tar oss liksom inte ut igen utan att Virus-proceduren måste tas om igen, och den brukar vara mer komplicerad när vi ska ut ur rummet mot hallen, än om vi ska ta oss genom rummet in till oss. Så varje kväll får vi oss alltså ett bryskt uppvaknande när dörren bakom oss gått igen och vi står där i mörkret... Det känns som om nån dött där inne... Det är så illa att till och med barnen klagar... Och Virus påpekar det varje morgon när han vaknar. Mmm, ni läste rätt, han lyckas ju somna i doften... Samma gör Per... För mig tar det lite längre tid. När man väl lyckats ta sig ner i sängen och fått till täcken osv så man samtidigt pakat in sig ändå lyckas få lufthål så måste man sen ligga helt hundra bly still, annars tränger doften in och liksom sätter sig i halsen... Det är vidrigt... Inatt tror jag att jag sover på soffan... Vilket är fruktansvärt synd... Vi har ju nyss köpt ny säng... Jag vill sova i sängen... Vi har funderat på att det är sängen som luktar. Vi köpte den för två veckor sen, och det har luktat snart en vecka... Vi har letat igenom allt! Högt och lågt, och vi har lokaliserat doften till säng-området. Men vi kan inte se eller hitta nåt. Sängkläder är nytvättade, sen igår och golvet städat... Och sen finns liksom inget mer i närheten... Vad är det som stinker så????? jag vill ha mitt sovrum tillbaka... Är inte detta höjden egentligen... När vi väl fått Virus att sova och somna om i sin egen säng själv när vi går och lägger oss, ja då ska vi fasen inte heller få sova skönt i vår nya säng som vi längtat efter i tre års tid nu, men väntat ut alla graviditeter med fostervatten och blödningar på... Ironi skulle vissa kalla det... Idioti säger jag... Shit!!!

Min stalker då... Ja, nu är det inte så farligt som det kanske är för andra... Jag har ingen stalker för att jag är rik och berömd... Inte ens för att jag är omtyckt och älskad... Nej det är nog precis tvärtom... Det har pågått i några år nu, men det har tagit tid innan jag tagit åt mig så mycket som jag gjort nu... Nu känner man liksom att det räcker. Att nu får det vara bra. Nu orkar inte jag mer. Och inte ens Per orkar mer nu. Då vet ni hur långt det gått.(ni som känner Per vill säga) Per har yttrat sin nu-räcker-det-fråga, dvs Vad ska vi göra? Vi måste göra nåt!
Ja, det skulle jag ha velat göra för längesen, men vad katten då????
Vad är det som är så illa då? Nja, många skulle tycka att det inte är något, att det bara är att sträcka på sig, skaka av det och gå vidare... Och det har vi gjort... I snart 3 år... och nu börjar det bli så tungt och så mycket skit att våra knän inte längre räcker till att orka resa oss upp på... Det känns som om benen ska gå av... Och våra armar är fulla av vårt eget att vi inte längre får nån hjälp därifrån...
Vi vet inte riktigt hur det började, men det första vi kan komma ihåg var en gungställning, som blev en mjölkkanna, som blev lite skifferplattor, som blev en önskan om tegelstenar, en utbyggnad, ett soldäck, en altan, bambu-chalussier, en bil, två bilar, blommor, köksbord, barn, bröllop, studsmatta, lekstuga, berså, odlingslådor....osv osv osv osv... Jag kan fortsätta hur länge som helst... Det sista i högen är ett namnbyte... (som ni ser, inga saker man kan skriva till historien men det är psykisk terror)
JAG ORKAR INTE MER!!!! JAG VILL INTE!!!!!
Så om det är det här du är ute efter så har du lyckats! Jag ger upp!!! Jag erkänner, du tar dig innanför mitt skinn, och jag hatar mig själv för det!!!!! Och jag avskyr det du gör. VI avskyr det du gör. Vi vet bara inte hur vi ska gå vidare... Per vill ta tag i detta nu, få det ur världen... Få ett slut på det. Få mig att må bättre. Få mig att inte känna mig instängd i mitt eget hus. Att jag tvekar beror just på honom... Det är han som har nåt att förlora på det, även om han säger att det inte alls är så längre... Jag är inte övertygad än...
Det enda jag vet med säkerhet är att något måste hända snart... Innan jag blir knäpp...

Eller koko...

Viktor har en "låtsaskompis" som heter Koko... Vi vet inte säkert än om dt är en låtsas kompis, men han pratr varje dag om någon som heter Koko och som finns utanför vårt hus. Han ser denne någon och har pekat ut det för oss. Vi ser inget såklart, men börjar nu tvivla och kanske är detmig han ser, efter att jag blivit Koko, efter att jag nått bristningsgränsen... Brukar man inte säga att barn har ett sjätte sinne, att deras kanaler för det onaturliga är helt öppna??? Har genom åren sett flera tecken på detta... men i detta fallet hoppas jag inte att han har rätt i så fall... Vet inte hur myckey mer Koko jag skulle klara av just nu...

Ha dé!!

Just idag....

Hade jag kunnat skriva hur mycket som helst... Dels för att det finns otroligt mycket att berätta just nu, och dels för att man får passa på de få tillfällen som vårt internet fungerar eftersom det tydligen har fått idén om att det inte alls har nån skyldighet att fungera då vi bara betalar dyra pengar för det!!! Alldeles för dyrt!

Internet har alltså resulterat i en hel del nya beslut av Per. Idag avslutade vi vårt stationära telefonabonnemang. Kändes bra när beslutet togs, men nu i efterhand satt både jag och Per och kände en våg av svårt definierbara känslor angående det vi gjort...
Men men, vi ska fixa bättre uppkoppling istället, ett sånt där abonnemang som fungerar... Varje gång man vill och behöver internet! Så det så...

Erik har börjat dagis! Och min ångest är stor kan jag lova. Det känns bra samtidigt som det är för jävligt rent ut sagt. Betyder detta att jag inte har nån bebis kvar nu eller???? Jag saknar det redan...

Kom på imorse att jag nog har inlett ett förhållande också... Liksom vid sidan av... Och det känns hur bra som helst! Precis vad jag behöver just nu... Per räcker till alldeles utomordentligt, men han är inte hemma på dagarna när jag behöver prata så jag har sökt mig nån annanstans... Och vi är försiktiga... Så fort barnen somnat på dagen för att vila middag så kommer hon... Pernilla! Min alldeles urgulliga granne som man bara kan tömma skithinken över (ursäkta uttrycket)! Att hon börjar kännas mer som en älskarinna än den underbara vän hon egentligen är är väl för att vi på slutet bara lyckats få ihop våra tjöt-stunder genom stulna ögonblick precis som om hon vore min älskare... Ett litet samtal där, ett sms och några stulna stunder mitt på dagen när barnen somnat...
(så nu hoppas jag såklart att alla förstod ironin i det hela så jag inte behöver förklara mig ett dussintals gånger att vi "bara" är vänner!!!!)

Man lär sig nåt nytt varje dag brukar man säga... Idag ka jag berätta att jag lärt mig en lite annorlunda erfarenhet. Det började imorse. Per laddade brasan vid 6 när han gick upp. Jag fortsatte sen eldandet. Fortsatte sen lite till... Och ännu lite mer... Bara för att fortsätta lite mer, och lite mer... och lite mer... ja ni fattar va?? Jag eldade oss ur huset skulle man kunna säga. Till slut var det så illa varmt i huset att kläder inte längre kunde behållas på. Ungarna blev mer och mer griniga och törstiga... humören svek och man blev både passiv och långsam... Till slut gick det inte att röra sig utan att man kände kroppens kranar öppna sig och man bara ville skrika rakt ut (nja, nästan). Det var olidligt ett tag... Vid nåt tillfälle kände man nästan att man ville gå ut och sätta sig naken i snön och invänta kylan... Inte för att man behövt vänta så länge med ca 20 minus ute... Vi avstyrde den idén då vi nog tyckte att grannarna hade tyckt att vi verkade rätt knas om vi suttit på rad utanför med rumporna i vädret... fast iofs, hade vi suttit ute, i snön eller inte, så hade väl inte rumporna varit det som stuckit upp kanske...

Ha dé