Stora tankar från en liten kille

Viktor är i en av livets bästa tider nu. Han är så otroligt nyfiken på livet och suger i sig all information som finns att hitta. Han vill titta, känna, göra och veta allt!

Häromkvällen hade han utfrågning med mig och Per angående relationer. Vem som har gjort vem av dem och vilka som då har gjort oss vuxna. Men hans största frågor, och även dem som var de svåraste att svara på rörde nog den klassiska och för Viktor, återkommande, funderingen om vem som är pappa/mamma till vem, ni vet "-jag och pappa är mamma och pappa till er, mormor är mamma till mig, farmor är mamma till pappa, Sara är mamma till Herman och Edith, Berra är pappa till Lova" osv osv osv... Sen kompliceras ju saken av att i nästan alla våra familjer finns det syskon med en annan förälder och därmed en helt ny sida av ett släktträd som inte berör honom själv... Jag förstår att den här tanken återkommer såpass mycket som den gör för honom, är knappt så man fattar själv vad man pratar om när man försöker förklara.

Men just den här kvällen, när vi faktiskt satt ganska länge, och både jag och Per var mycket angelägna och engagerade i hans funderingar och resonemang, så tyckte vi nog tillslut att det tändes ett ljus och att nu.... nu kanske han förstod.... mycket möjligt var det så.... Och vi kom in på gammelmormor, gammelfarmor, gammelmorfar och gammefarfar i himlen, samt gammelmor och gammelfar som bor i Klässbol. Det flöt på... Vi var även och tände ljus på kyrkogården på all helgona, och då kanske det klarnade lite mer... Inte vet jag, diskussionen bara kändes bra...

Men.... Då efter en lång stund och vi kommit så långt i diskussionen att även Viktor och hans bröder kanske kommer att få barn i framtiden och att då blir jag och pappa, farmor och farfar (men att vi aldrig kan komma att bli mormor och morfar), då byter diskussionen och tankarna helt plötsligt riktning....

"-Men om ni kommer att vara farmor och farfar sen, vad ska ni ha för kläder då????"

Bebis-lös!

Jag har länge blundat, hållit för öronen och skjutit undan tanken på att vi numer är "bebislösa..."


Jesper släppte vi väl tanken på för längesen med sina 10 år i bagaget, men även där har man inte velat inse hur stor han egentligen är nuförtiden. Jag har kommit på mig själv många gånger sista tiden då jag istället för att uppmuntra hans idéer förslag och initiativ påpekat att han är för ung och att det är han för liten för osv... Men jag måste nu vara ärlig mot både mig själv och honom och erkänna att han ÄR 10 år och inte 5, 6, 7, 8 mm... Och 10 är ganska stort. Och vare sig jag vill det eller inte så är han inte längre ett litet barn, han är ett stort barn, en ungdom... Och med ungdomen kommer nya friheter, skyldigheter och ett helt nytt ansvar, vilket jag tycker han gör goda försök till att tackla. Men visst är det svårt... Att hitta sig själv mitt uppe i en värld som kan te sig helt kaosartad ibland... Jag tyckte det var svårt när jag var lika gammal, men jag tror det är snäppet värre idag...


Viktor har hunnit bli 3 år och har också han blivit en stor liten kille. Han har blivit lång, (med en antydan till sin fars ben) och han är så full av energi. 3-års trotsen har slagit till med besked, men stunderna däremellan är han en så oerhört duktig och hjälpsam kille som tänker mycket på andras välbefinnande. Men inte heller han är en bebis längre alltså. Detta har blivit mycket tydligt nu efter sommaren när han dragit ifrån sin lillebror rejält. Och att han började på storbarns-avdelningen tror jag gjorde sitt med hans utveckling. Han pratar som ett barn, han leker som ett barn och han vill så oerhört mycket!

Den minsta då, Erik, har stått för rollen som bebis länge nu, men om precis en vecka fyller han 2 år, och hur ont det än gör i hjärtat, själen och tanken så är han nog kanske inte riktigt eventuellt vår lilla bebis längre.... Eller???? Hur länge är man bebis??? Var går gränsen???? Blöjor? Välling?? Han brukar båda- kan han va min bebis ett tag till då eller???? Alltså, jag har aldrig varit med om att det kan kännas såhär, det är det här alla pratar om... Att ta tillvara på tiden när barnen är små, att det går fort, tiden springer iväg... Men jag tycker verkligen att vi har gjort det, vi har tagit tillvara på tiden och alla stunder med barnen, och jag har ännu inte ett arbete på 100%, och ändå känns det såhär... Man vill bara springa efter honom, lyfta upp honom och hålla honom kvar... Konservera honom ett tag... Få sitta med honom i knät och insupa den där doften av bebis... Och för varje dag som går känner man hur doften försvinner, hur han tar större och större plats i knät, och hur han fått mindre ro till att sitta stilla och bara vara... Man känner för varje dag hur han blir mindre och mindre bebis... Och ska man va ärlig så slutade han nog vara det för längesen... Men men, han är min bebis, och risken är att han på nåt sätt alltid kommer att få vara det... Men att jag får se till att låta honom utvecklas till en liten stor kille oavsett, precis som de andra...

Den sista tiden har det blivit mer påtagligt att barnen växt upp och att de inte är sådär bebis-beroende av oss längre som man egentligen önskat hela tiden, men som man nu saknar då man inser att den tiden för alltid är förbi...
De leker mer och mer på egen hand, ensamma, rollekar och fantiserar... De pratar och har dialoger med varandra som "småvuxna".
Tidigare i veckan hade Jesper en lektion i engelska för dem och de var hur duktiga som helst alla tre.
De är med nästan dagligen och lagar mat, Jesper kokar och steker, Viktor hackar grönsaker och blandar pannkakssmet, Erik... Ja Erik äter mest, men ändå... Han vill sitta med vid köksön och kollar läget... Men han vispar faktiskt pannkakssmet och hjälper mig att baka mitt specialbröd också...

Mina bebisar har växt upp, och det är nog bara för mig att inse faktum... Jag är inte bara arbetslös, jag är bebis-lös också!!!

Årets julklapp!

Precis som de flesta av er så är även vår julplanering igång. Vanligtvis brukar vi( Jag) vara klar med alla förberedelser och julklappar innan oktober/november är slut. I år går det lite mer trögt och mitt försvar är att förra årets julklapp i form av en två veckor lång magsjuka satte sina tydliga spår. Jag har inte vågat tillåta mig själv att planera inför julen eftersom jag då blev så fruktansvärt besviken och ledsen över den inställda julen.

Men nu gick det inte längre, nu är planeringen i full fart och julklapparna har skrivits upp på önskelistorna. Även jag och Per har skrivit upp en lista på saker som vi önskar införskaffa oss. Häromdagen när jag stod och skulle fixa i ordning en middag och både kyl och skafferi gapade halvtomma slog mig tanken vad underbart det skulle vara att liksom många andra redan insett få maten hemkörd och utformad så till den milda grad att det enda jag skulle behöva göra själv vore att sätta på spisen och blanda ihop varorna som någon annan bestämt att jag ska göra! Tanken är/var lockande.

Idag kom nyheten om vad som enligt undersökningar är årets julklapp enligt den svenska handeln, och inte alls förvånande så är det just en färdig hemkörd matkasse som vunnit priset som "Årets julklapp". I samma veva läser jag av mina mail och har även där fått mail från UNICEF om årets julklappstips. Jag och Per köper varje år julklappar från Unicef för att ge vårt stöd till framförallt barn runt om i världen, i år främst från Afrikas horn.

Det får en att tänka efter och se saker ur nya perspektiv. Vi som föräldrar känner emellanåt så starkt att vi inte har timmar nog för att få dygnet att gå ihop. I Afrika finns inte resurser nog för att få livet att gå ihop. Och det är det som är de stora kontrasterna, vår världs kamp emot tiden kontra andra världars kamp mot överlevnad.

Medvetenheten är egentligen ganska stor om detta problem som finns över hela världen, men att agera så övergripande är övermäktigt och det är lätt att bli nedslagen av tanken. Och mer än ofta känns tanken att "min hjälp spelar ingen roll om inte alla andra......" överlägsen.
Men innerst inne vet jag att min hjälp spelar roll, och det kanske är därför som jag återigen, år efter år, handlar julklapparna från Unicef, köper fula majblommor, rosa bandet-rosetter, ringer in donationer på alla galor som sänds året runt, sopsorterar, kör miljömedvetet med mera... Det är mitt sätt att bidra till de som är mindre lyckligt lottade, tills den dagen då jag skulle kunna göra mer.

Det blir inget matkasse på önskelistan, inte heller städhjälp, istället blir det julklappar från Unicef!!! Och valet känns oerhört rätt! Vid närmare eftertanke vill jag spendera tiden med mina barn precis som innan, men eftersom de alla tre älskar att vara med i köket och hjälpa till så är det mitt bättre valda alternativ.

Lösningen är nära...

Jag är utbildad till att samla in data/information, studera, utvärdera, analysera och senare dra slutsatser... Min slutsats i blogga-från-mobilen-ärendet är att; kanske jag kan ha hittat ett sätt att blogga från mobilen...

Annars är det jag som är förbaskat dum bara...

Oavsett vilket så kan man ju lätt konstatera att jag efter månaders slit äntligen fått iväg mitt första blogginlägg via mobilen.. Om det sen är på rätt sätt eller inte återstår att se, ska konferera med min kära svägerska om saken och se om jag kanske hittat lösningen...

Testing!

Testar att blogga från mobilen... Har försökt i några månader nu och ännu inte hittat lösningen...

Vattenlek!

Hösten innebär ju att man måste klä på sig lite mer innan man ska gå ut och leka, och det blir lite krångligare och tar lite längre tid innan vi alla kommit ut. Men när vi väl kommit ut, jag då har vi minst lika roligt som sommartid! Det är inte för varmt... Inte för kallt... Och det finns gott om vatten... Och precis som sin mamma så älskar även barnen att leka i vatten... Och det är en lek som passar både stora och små...



Och den observante uppfattade väl också hur Erik hittar mina enda vantar, lyfter upp dem och sen stoppar ner dem i sin hink med vatten där han låtsas att de är maten i soppan... TACK älskade unge!!!!

Flödande kreativitet!!!

Förra helgen satt vi och målade, hela familjen... Jag och Per fick i uppdrag av de små att måla en buss. Det gjorde vi. Min är till vänster i bild, den blå. (ja jag vet att den har för många däck, jag har hört det i en vecka nu....!!!) Pers är bussen till höger i bild, den där chassit inte sitter förankrade i däcken alls...!

Vi utvecklade målandet och jag gjorde nåt som skulle likna en monstertruck, till vänster i bild, och Per skulle måla Fiabuss från Meckar Micke filmerna (ja, de går fortfarande varma hemma hos oss!!!).

Det man kan konstatera, om nu jag och Per skulle ha missat det själva, är väl att ingen av oss är nån höjdare på att rita... Vi har gått från bristande talang till helt talanglösa helt enkelt... Men å andra sidan så kan man urskilja en nyansskillnad mellan oss kanske... Viktor ansåg att alla teckningar som pappa ritade var mycket finare och mycket bättre än mina!!!!

Öhhhh, hallå??????

Jag håller inte med! Men sen är jag nog partisk också... Jag hatar att förlora och det blev en tävling om prestige... Men visst är väl mina bilder lite bättre än Pers????? Bara lite???? En gnutta???? En endaste liten gnutta???? Snälla????

Höst och barnarbete!

Jag älskar hösten! Det är och har alltid varit min favorit årstid! Även om jag måste säga att sommaren börjar knappa in... Men hösten är underbar! Den kalla luften som utan att vara kylig friskar upp så mycket för huvud och själ. Solen som gör att hela omgivningen får ett sånt underbart skimmer och en fantastisk färgsättning som inte går att jämföra med något annat. Dofterna av kall luft, fukt och blöta löv (innan de blir sådär ruttna) ja, det är underbart tycker jag... Och i år har vi verkligen fått ha hösten på besök länge, och jag håller tummarna för att den kan få vara kvar november ut...

Det enda jag kanske skulle kunna hitta som negativt med hösten är väl då kanske alla löv som också måste krattas ihop, skyfflas i skottkärran och köras bort till komposten. Detta är inget jag egentligen har något emot i normala mängder, men i vårt fall finns inget man kan påstå vara normala mängder... Vi bor ju på landet, med skogen bakom knuten och skogen består av träd... Många träd.... Björkar... Utanför dörren står den största eken på mils avstånd och hela trädgården på framsidan besår av en frukt- och bärträdgård (två päronträd, tre äppelträd, fem STORA vinbärsbuskar, ett körsbärsträd, ett plommonträd och två krusbärsbuskar). Detta resulterar årligen i enorma mängder lön och kvistar som ska krattas ihop. Nu är inte jag fanatisk utan en del krattas över rabatter och en del får ligga för att gödsla gräsmattan, men större delen ska krattas ihop och skyfflas bort. Kommer ihåg mina två år som höggravid, jag krattade och krattade i flera dagar, med foglossning, isschias, ödem och allmän värk och leda... Efter att den sista (Erik) var född utbrister Per att nästa år kan du ju säga till så blåser jag ihop det med gräsklipparen! Jahaja tackar för den!!!! Men sagt och gjort, året efter blsåtes allt ihop i en fin, men mycket stor hög mitt på gräsmattan och istället för skottkärra lastades det på flaket till fyrhjulingen- det blev typ 3 lass. Tack!
Året efter där, nu i år alltså, ja då väntade jag ut honom, trodde ju att vi kunde fixa det lika smidigt igen... (gör det själv tänker ni-genustänkt- ja det skulle jag ha gjort om inte det var så att gräsklipparen från förra året är utbytt till en ny som jag inte lärt mig mer än att köra med). Men inget händer.... Och jag frågar iofs inte heller... Det är bara en sån där kvinnlig grej att han ska ju förstå vad jag går och tänker utan att jag behöver säga det till honom... Sen att han jobbar 150% borta och 50% hemma på vår renovering... Njae, måste det nämnas eller????

Jaja, höstlovet kom med fantastiskt väder och de små var mer än nöjda med att hjälpa till!!!






För varje stor skottkärra gick en av de små med den lilla och då passade den andra på att åka snålskjuts. Viktor menade att han hjälpte till så inte löven skulle ramla av!!! Mmm, jag tror det jag också va!!! I två dagar krattade vi (hade av en tillfällighet köpt två krattor i passande storlek till dem också nån vecka innan) och körde undan... Resultatet blev en dags krattande till 3 stora lövhögar och fyra lite mindre, samt 2 högar med bortklippta grenar från bärbuskarna. Detta i sin tur resulterade i 19 vändor med skottkärrorna!!!!! 19 stycken!!!! och de duktiga små gick och gick och gick och kämpade så tappert!!! Jag var sliten så kan bara ana hur slitna de var! Men vid så gott mod och de var så stolta när allt var klart!!! Precis som mamma!!!


Här är komposten efter halva jobbet... Duktiga vi!!!