Bebis-lös!

Jag har länge blundat, hållit för öronen och skjutit undan tanken på att vi numer är "bebislösa..."


Jesper släppte vi väl tanken på för längesen med sina 10 år i bagaget, men även där har man inte velat inse hur stor han egentligen är nuförtiden. Jag har kommit på mig själv många gånger sista tiden då jag istället för att uppmuntra hans idéer förslag och initiativ påpekat att han är för ung och att det är han för liten för osv... Men jag måste nu vara ärlig mot både mig själv och honom och erkänna att han ÄR 10 år och inte 5, 6, 7, 8 mm... Och 10 är ganska stort. Och vare sig jag vill det eller inte så är han inte längre ett litet barn, han är ett stort barn, en ungdom... Och med ungdomen kommer nya friheter, skyldigheter och ett helt nytt ansvar, vilket jag tycker han gör goda försök till att tackla. Men visst är det svårt... Att hitta sig själv mitt uppe i en värld som kan te sig helt kaosartad ibland... Jag tyckte det var svårt när jag var lika gammal, men jag tror det är snäppet värre idag...


Viktor har hunnit bli 3 år och har också han blivit en stor liten kille. Han har blivit lång, (med en antydan till sin fars ben) och han är så full av energi. 3-års trotsen har slagit till med besked, men stunderna däremellan är han en så oerhört duktig och hjälpsam kille som tänker mycket på andras välbefinnande. Men inte heller han är en bebis längre alltså. Detta har blivit mycket tydligt nu efter sommaren när han dragit ifrån sin lillebror rejält. Och att han började på storbarns-avdelningen tror jag gjorde sitt med hans utveckling. Han pratar som ett barn, han leker som ett barn och han vill så oerhört mycket!

Den minsta då, Erik, har stått för rollen som bebis länge nu, men om precis en vecka fyller han 2 år, och hur ont det än gör i hjärtat, själen och tanken så är han nog kanske inte riktigt eventuellt vår lilla bebis längre.... Eller???? Hur länge är man bebis??? Var går gränsen???? Blöjor? Välling?? Han brukar båda- kan han va min bebis ett tag till då eller???? Alltså, jag har aldrig varit med om att det kan kännas såhär, det är det här alla pratar om... Att ta tillvara på tiden när barnen är små, att det går fort, tiden springer iväg... Men jag tycker verkligen att vi har gjort det, vi har tagit tillvara på tiden och alla stunder med barnen, och jag har ännu inte ett arbete på 100%, och ändå känns det såhär... Man vill bara springa efter honom, lyfta upp honom och hålla honom kvar... Konservera honom ett tag... Få sitta med honom i knät och insupa den där doften av bebis... Och för varje dag som går känner man hur doften försvinner, hur han tar större och större plats i knät, och hur han fått mindre ro till att sitta stilla och bara vara... Man känner för varje dag hur han blir mindre och mindre bebis... Och ska man va ärlig så slutade han nog vara det för längesen... Men men, han är min bebis, och risken är att han på nåt sätt alltid kommer att få vara det... Men att jag får se till att låta honom utvecklas till en liten stor kille oavsett, precis som de andra...

Den sista tiden har det blivit mer påtagligt att barnen växt upp och att de inte är sådär bebis-beroende av oss längre som man egentligen önskat hela tiden, men som man nu saknar då man inser att den tiden för alltid är förbi...
De leker mer och mer på egen hand, ensamma, rollekar och fantiserar... De pratar och har dialoger med varandra som "småvuxna".
Tidigare i veckan hade Jesper en lektion i engelska för dem och de var hur duktiga som helst alla tre.
De är med nästan dagligen och lagar mat, Jesper kokar och steker, Viktor hackar grönsaker och blandar pannkakssmet, Erik... Ja Erik äter mest, men ändå... Han vill sitta med vid köksön och kollar läget... Men han vispar faktiskt pannkakssmet och hjälper mig att baka mitt specialbröd också...

Mina bebisar har växt upp, och det är nog bara för mig att inse faktum... Jag är inte bara arbetslös, jag är bebis-lös också!!!