Det gick inte längre...

Under sommaren, när jag var mammaledig kände jag nog att det skulle bli ganska gött att vara arbetslös ett tag efter flera års studier och två tunga graviditeter. När jag sen i slutet på augusti blev arbetslös och paniken och ångesten kröp sig på, då kände jag att det hade inte varit så fel att haft ett jobb och kunnat arbeta heller.

Per ansåg att jag skulle skita i diverse deltidsjobb till en början och bara "komma ikapp" med mig själv och allt efter denna lätt stressiga slutstrid på Universitetet. Mamma var inte heller sen med att hålla med. Så då höll ju jag också med!

Med paniken brännandes i baken sprang jag därför direkt in på bemanningen, trots att jag kanske hade velat vara ledig... Detta efter två dagar som arbetslös!!!! Jaja, sen kom tvivlen och den nya ångesten, - "ska jag eller ska jag inte????" Jag avvaktade i nästan två veckor innan jag lämnade in pappren på bemanningen. Jag var inställd på att inte höta något alls den första tiden, vilket de också påpekade. Nu är det två veckor sen jag lämnade in pappren och jag har nu varit ledig i 1 dag! Ja just det, LEDIG i 1 dag... Och jag (tro det eller ej) stortrivs!!!! De ställen jag hittills varit på har varit riktigt roliga och bra barn/personal. Jag trivs! Och det bästa av allt, jag båda jobbar och är ledig med mycket kvalitetstid med barnen!

Och idag när jag kom hem efter lång dag med stängning, och mötte mina barn nyduschade, i pyjamas och med John Blund hängandes i hasorna kände jag bara en sån otrolig värme! Vad mycket man kan uppskatta något som man inte sett på några timmar!!!

Så jag trivs med det jag gör tills vidare, men väntar fortfarande med spänning på vad som väntar på jobbfronten i framtiden! Jag har inte gett upp hoppet om att hitta mitt drömjobb där ute någonstans!

Plötsligt händer det!!!!!!

Nej jag har inte vunnit på Triss... Det här är något mycket bättre...

Efter den begynnande höstens bakslag med arbetslöshet, sjukdom, ofattbart mycket stress (fattar inte var den kommer ifrån eftersom jag är arbetslös!!!!!!) och alldeles för mycket tankeverksamhet i kombination med åldersnoja och en otroligt högt tickande "klocka", kommer jag att 'belönas'...

Jag har funderat mycket på vad jag skulle ha hittat på, jag brukar ju ha min tjejkväll nu i sept-okt ungefär, sen har jag ju ett "vuxenparty" och ett inredningsparty som varit i faggorna ett bra tag nu för att nämna några saker... Men nu, plötsligt, händer det alltså, och utan att jag behöver lyfta ett finger.... Och då menar jag verkligen inte lyfta ett endaste finger!!!!

Under dryga 2,5 timmar kommer jag att få utlopp för varenda känsla i kroppen...
Gråta.
Skratta.
Hulka.
Le.
Grymta.
Skaka.
Kvida.
Lipa.
Garva.
Drömma.
Minnas.
Vilja glömma.
Vilja...


(Njea, det kanske inte är alla känslor som jag har, jag ahr faktiskt mer än två lägen egentligen, men det är ungefär såhär jag känner mig just nu, av-på... På lördag är jag PÅ)

Det är dags för MIA SKÄRINGER.

Jag kommer inte att dra upp igen varför detta är viktigt eller ens varför jag fastnat så otroligt mycket för henne, det har jag ett svagt minne av att jag redan gjort... Kanske två gånger till och med...

Jag vill bara uppmana er alla att titta på hennes show som gjort stor succé och som nu sänds på svt, nu på lördag klockan 21.45!!!!

Det blir tredje gången gillt för mig (kanske lite stalker-varning och groupie-aktigt) men det bjuder jag på! Se henne ni med!!


Hur jag kan garantera att jag inte behöver lyfta ett enda finger????
Per håller i fjärrkontrollen, jag behöver bara forma mina läppar och säga.... Byt kanal!

Det går hett till här hemma nuförtiden!

I fredags vaknade Viktor med nästan 40 graders feber.

Under helgen har även jag haft feber.

I söndags vaknade Erik efter middagsvilan med nästan 40 graders feber.

Idag vaknade Jesper med nästan 40 graders feber.

Per stoppade på sig ett gäng mucoangin när han gick till jobbet idag... Det retade lite i halsen sa han... Mmmm sa jag... Det var så det började på oss också...

Att leva i nuet...

Det där med att leva i nuet, att vara just här och nu, det är något vi vuxna ofta beundrar våra barn för att de är så duktiga att göra.
Barn sägs ju verkligen vara mitt i nuet, att det inte finns något förflutet eller någon framtid att grubbla och oroa sig över. Och visst stämmer det, och visst är man riktigt avundsjuk på dem ibland när verkligheten blir för inpå och man inte riktigt vet var man ska vända sig...

Men!!! (det är alltid ett men...)

Vet inte om våra barn riktigt har hajat det där....

Viktor pratar alltid om "igår"... Allt som har hänt, allt vi gjort, allt han hört och sett har skett just "igår"... Att det i verkligheten kan röra sig om timmar, dagar, veckor eller månader har ingen betydelse... Han lever igår...

Erik är såklart motsatsen... Som alltid... Han lever imorgon... Allt är imorgon... Svaret man får av honom är för det mesta "morrn mama"!!!

Hola!