Visst känns det lite skönt ändå...

Att Sverige inte är större än det egentligen är. Satt just nu och kom att tänka på våra olika road trips som vi gjort i familjen. Antingen jag och Per ensamma eller tillsammans med alla barnen. Vi gillar ju att åka bil allihop och planeringen/packningen inför en tripp är nästan lika rolig som själva stunden i bilen (och detta är sant, även om det stressas, bråkas, tjafsas och gnälls innan vi kommit iväg). Men när vi väl sitter där, i bilen som packade sardiner och bilen börjat rulla, ja få är det ganska mysigt! Och vi har varit med om ganska roliga saker ändå ( även om en del först blivit roligt i efterhand).

Vi har en resa till Partille i somras där vi skulle köpa en dodge journey. Bilen gick hur bra som helst.... I några minuter... Sen lös varenda lampa, och snart stod bilen snyggt placerad i en vägkorsning och jag och gå-glade mannen fick i sommar hettan gå tillbaka! ( under en period där min mage var som värst dessutom!).

Vi har en tur hem från Linköping dagen före nyår där vi kom till Björneborg innan mannen tvärhoppar ut ur bilen och börjar spy ner ett elskåp! Vi kom till högboda innan jag fick ta över körningen iaf...

Under ytterligare en tur till Linköping har ett övergivet hus använts för att få ta emot andra slag av kroppsvätskor... ( och nej, det är inte som ni tror!!!!) det är lite drygt ett år sen den resan och jag glömmer den aldrig! Och det var nog också ner som ett elskåp i hus format än ett hus hus och jag vag livrädd att någon från the Blair witch program skulle överfalla oss... Mig på insidan, Per på utsidan... Jag är övertygad om än idag att krafterna fanns där...

När jag (enligt Per) föll i gråt då vi svängde in på campingen i somras (efter att de skrattat åt oss vid telefonbokningen till och med)... Jag anser nog mest att mitt ansikte var förvridet i nån form av chock!!!

En tripp efter gps slutade djupt in i mangskogsskogen där vi tillslut befann oss bland ett antal vägar som skulle ha tagit oss hem men som för tillfället var belägna under ett par metet snö och uppenbarligen inte alls var föremål för nån plogning!

Vi åkte till Växjö en gång, köpte bil där med, min absoluta favorit bil, när vi skull åka hem sen åkte mannen före i den gamla bilen och lämnade mig ensam ute på vägen, nånstans mellan Växjö och Näs! Fråga mig inte var, och definitivt inte hur fort jag fick köra för att hinna ikapp!!

Ojojoj, det finns mycket mer av detta längs memorylane...men....

Därför är det skönt att Sverige inte är större, vi har liksom pinkat in ett litet revir ute i landet med egna små minnesmärken som gör att våra nationella resor fram och tillbaka för det första inte känns liks långa och avlägsna utan ändå "som hemma" hela tiden....

Hmmm....

Det finns bara ett sätt att soppa dem.....

...... I munnen!!!!!

Egentid

Jag har precis hällt upp ett sort glas med Ramlösa, jordgubb/lime (och ja, vi köper för det mesta vårt bubbelvatten-trots att vi har en soda stream... ) just för tillfället uppmuntrats jag dessutom er alla att även ni köper ert bubbelvatten, och då såklart just Ramlösa, då de nu skänker en liter rent vatten till olika projekt i Afrika i samarbete med Röda Korset!!!

Ja, sen bröt jag loss två bitar av den mörka chokladkakan, ena med smak av mint den andra av smaken hallon. Jag tog med mig en bra bok, en bra tidning och fjärrkontrollen till tv:n och kröp upp i soffan! Det är dags för egentid.

Har spenderat dagen tätt ihop med trötta, gnälliga, arga barn medan mannen och en elektriker fixat med elen till vinden, så nu tog min älskade make med sig bråkstakarna ut till garaget så jag skulle få en andningspaus!!!! Tack älskling!!!!!!

Så nu sitter jag här, och om nån minut kommer jag lägga undan mobilen och dyka ner i min lektyr, njuta av gott bubbelvatten samtidigt som jag gör en god gärning och suga förnöjt på min choklad!

Egentid!!!

Min egen Ernst!!!

Ja, det är han verkligen, Per, min alldeles egna Ernst! Mindre feminin dock och en aning mer manlig, men precis lika praktisk, kunnig, påhittig och kreativ!

På ett annat sätt bara...

Och när barnen sov....

.... och vi krupit upp i soffan med myskläderna på (ja, jag iaf, Per hade inte fått av dem i tid för fotograferingen bara) för att titta på en film på julaftonskvällen, då passade vi även på att skåla för oss, för barnen och för familjen på 4-årsdagen av vår förlovning! Trots att vi idag är gifta känns det lite speciellt att komma ihåg denna dag!

Underbara jul!

I år fick vi fira jul!!!! Och trots vårvädret så blev det faktiskt en riktigt fin jul.

Grötfrukost med svärföräldrarna fick inleda dagen, och såklart hade ju tomten lämnat ner lite klappar ute på trappen lagom till detta.

Sen blev det fortsatt firande hos mina föräldrar, klassiskt med julbord, Kalle anka ( som jag faktiskt för första gången på många många år orkade ägna några minuter). Efter där kom tomten och lyckan var total för barnen (nja, för mig med faktiskt). Barnens leksaksförråd har fyllts till bredden och jag har stillat mitt skobegär för en stund!

Mina bästa presenter: en natt på Sunne spa med valfri behandling tillsammans med maken, presentkort på inredning, bidrag till ännu mer inredning, nya vita fina peperoni vinterkängor och Mia Skäringers nya bok "avig Maria", en bok om LCHF!

Vi fick tipset före jul av mina föräldrar att ta med släpkärran på julafton vilket vi såklart inte gjorde, hur kaxigt hade inte det sett ut???? Men men, med facit i hand vet vi att ibland är det bra att lyssna på sina föräldrar! Men å andra sidan är det bra att vara självständig också, på detta sätt fick vi ju julbord dagen efter också i form av rester när vi hämtade resten av sakerna!

Nu är det klippt!

Före-bilderna talar för sig själva egentligen.....

Det har varit ett svårt beslut och vi har velat en del fram och tillbaka. Jag tog nog beslutet själv för ett par veckor sen när jag med saxen i högsta hugg försökte fixa det själv. Efter två lockar gav jag dock upp!! Det fick bli frisör konstaterade jag.

Per har inte varit lika övertygad och lika med på hela grejen. Men igår skulle han och Jesper åka iväg och klippa sig och då passade jag och Viktor på, han fick åka med och det var en mycket nervös pappa som åkte iväg...

"- jag tar inget ansvar för detta nu iaf!!!" var han sista ord innan de åkte!

När de kom hem igen kunde jag bara tänka: "- varför gjorde vi inte detta tidigare!?!?!".

Den sista gång vi sågs...

Det var i somras och då såg det ut såhär i kusinskaran... Fattas på bild gör Jesper och Matilda (Jonas tjej på 9 år). Helt enkelt eftersom de inte varmed hemma den dagen.

Övriga kusiner på Pers sida kom bra överens i sandlådan. Jag kommer inte riktigt ihåg när det var som den här bilden togs, om det var vid min examen eller senare i juli när de var här på semester.

På bilderna är Herman 4 år, Viktor 3 år, Erik 2 år och Edith 1 år.

Nu till nyår ska vi ses igen och det ska bli riktigt trevligt. Det var som sagt längesen sist. Och förhoppningsvis kommer bilderna från nyårsfirandet vara snöiga!!!



Inte helt lätt att få alla att titta på fotografen samtidigt... Kan då även passa på att avslöja att för just detta poserande så stod inte mer än 5 fotografer och fotade!!! Kanske inte så konstigt att man blir förvirrad och trött på att le mot alla kameror heller iofs....

Första natten....

I ny säng för Erik, och som han har pratat om den! Han har visat och förklarat och berättat och instruerat samtidigt som han hoppat av glädje och varit i full extas!

Och när det väl kom till kritan gick han gladeligen och la sig, och han kom inte upp ur den en enda gång!!! Det är också rekord! ( om man ser till de sista veckorna)!!!

Att vara spjäl-lös måste nog ha varit en inre önskan större än vi anat, men det kan även vara förklaringen på skrotens "lägg-problem" ( ja, enligt våra mått iaf) de sista månaderna. Men iofs, det är väl lite tidigt att ropa hej än, vi har inte glömt problemen med säng uret förra året och Viktors reaktioner så än andas vi inte ut!



Och just ja, har varit inne en hel timme på Ikea idag, och har inte handlat en enda sak... Vad ger ni mig för den???? Eller jo, det blev en gran! Men den räknas inte känner jag, den är köpt på utsidan!!!!

Glömde ju...

Att han sover....

Vi fortsätter på temat trött...

Vi sitter i bilen nu, på väg till Karlstad. Ska hämta soffan och ckltirglovkgjfivöh... Ursäkta franskan, men kände att vi nog var tvungna att censurera oss själva där för tillfället, vet inte om jag är redo för att avslöja vårt sista blivande (förhoppningsvis) inköp... Det blev liksom en sån där "oooops, we did it again" så vi återkommer om det...

Men trött var det ju... Byggde trots allt ihop Eriks säng innan jag hämtade dem på dagis. Det var ett par mäkta imponerade barn som satt förväntansfulla i bilen hem och som sen sprang upp på Eriks rum för att inspektera! Betyget : lika bra som pappa!!! Och när pappa kom hem var de snabba att tala om att mamma hade minsann lånat pappas skruvdragare och lyckats få ihop sängen helt själv!!! Och de hade provat att snarka i den också, och den höll!!!! (det ni, det är kärlek det!)
I bilen hem undrade Viktor dock om jag hade lagt ner de nya lite större kuddarna också. Mm, det hade jag ju men trodde nog att vi skulle bli tvungna att byta dem mot några mindre ändå. Viktor förklarar då att han inte behöver byta iaf, "- jag har sö storrt hövve ja så ja behöver nog ha sö storö kuddör ja!"

Kanske att jag hittat ett sätt...!

Att blogga från mobilen... Med bilder!!! Ja det återstår att se. Ser ni det här så vet vi att det funkar. Och få vet ni också att vi här i Näs faktiskt har snö, fem dagar före jul!!!

Sova eller leka???

Vi var på IKEA igår.
Erik har nu äntligen fått en ny säng, som jag egentligen ska skruva ihop i detta nu så han har nånstans att sova då jag burit ut hans spjälsäng nu på morgonen... Istället sitter jag här... Undrar vad han tar för den ursäkten ikväll! (och nej, vi hinner inte skruva ihop den ikväll eftersom vi ska tillbaka till Karlstad idag för att hämta en soffa...)

Jaja, men känns ibland som om vi fokuserat fel, det kanske inte är Erik egentligen som behöver en ny säng. Han skulle ju kanske kunna ta över Viktors säng... Det verkar som om Viktor skulle behöva ha en ny, en lite större möjligtvis kanske....



Detta är ett faktum varje kväll!!!!

Jag väljer att vara optimist...

SAAB:s nya konkurs besked kom idag... Fy F*N säger jag egentligen inombords... Egentligen är det inte någon som kanske höjer ögonbrynen lika mycket längre till den här följetongen, det har liksom legat i luften och kedjan har varit lång ett bra tag nu... Men jag tycker det är riktigt trist oavsett, och jag vet att det hjälper föga att blanda in känslor och människors öden i ekonomiska beslut, men eftersom företaget inte kommer vidare, och inte har gjort på länge så är det ändå till människorna nu som mina tankar går, och oavsett hur medvetna de anställda med deras familjer är om situationen runt Saab de sista åren så känns det oerhört förjävligt att det skulle behöva komma ett till sånt här besked, ytterligare en gång inför glädjens högtid! Tack för den julklappen!!!

Det är nästan så det känns som att den julklappen från saab slår julklappen vi fick (och gav) förra året!


Sen har vi beskedet om Nordkoreas avlidne ledare. Jag väljer att kalla honom ledare (istället för diktator) i detta inlägg endast på grund av en kort resumé av honom som jag hörde imorse av någon som faktiskt har träffat honom, en längre stund.... Skämmigt att inte ha annat att gå på egentligen som statsvetare, men just Nordkorea har inte legat inom mitt främsta intresseområde innan... Tills nu då kanske... Framtiden har fått mig nyfiken nu...

Personligen är jag ju inte i detta läge oroad över dödsfallet och vad det kommer att betyda för oss här... Men mina tankar går ändå till de människor som återigen kommer att behöva mobilisera, tänka om, börja planera och leva i ovisshet och skräck oavsett vad som än händer... Oron och gamla minnen finns alltid kvar och nu plockas de återigen fram... Skänker er en tanke och tänder en stjärna på himlen för alla barn!

Men, jag vet inte om det har med julen att göra eller vad det är men jag ska välja att vara optimist! För Saabs anställda, för Sydkorea, för Nordkoreas befolkning och för resten av världen. Att vara hoppfull och se glädjen i det som finns och det man har (oavsett mycket eller lite eller kanske rent av noll...) är inte något som är så enkelt när benen igen och igen och igen slås undan på sig, så därför kan jag göra det åt dem i detta skede!

Trött, tröttare, tröttast.....

Oavsett hur mycket våra barn (med undantag för modell störst) än älskar att vara på IKEA, eller snarare I möblerna på IKEA, så anser jag och Per det vara lugnast och smidigast att ibland, beroende på vad som ska inhandlas och vilken tid på dygnet/året, åka själva!

Det gjorde vi idag, med omtanke av våra barn också. Julruschen, sista helgen före jul, njae, vi ansåg att det skulle slita mer på dem än vad de skulle få ut av det, så de fick istället vara hos mormor och morfar.

Men jag vet inte jag.... Vad som skulle ha slitit ut dem mest egentligen menar jag....

Så här såg de ut efter att jag hämtat dem och kommit hem. Då var klockan 18.00!!!

Favorit i repris!

Efter inlägget igår passade barnen på att köra en favorit i repris!

Då var det en mörkblå oljekrita som blev verktyget till deras konstverk, och målet för konstverket blev trappan (den gamla som tur var, men vartenda trappsteg!), hela trapphusets väggar, klinkersgolvet i hallen nere, ytterdörrens insida och lite väggar i hallen också... Jo just det ja, den vita byrån i hallen fick sig ett par målningar också!!!!!

Tiden för konstverket.....? Njae... Max 2 minuter!!!!! Jag är tydligen inte den enda som satsar på rekord!

Vad jag och Per gjorde under tiden???? Per satte fast ett par lister på vinden och jag var på mitt rum (dvs tvättstugan)!!!!

Varför vi låter dem ha pennor och kritor???? det gör vi inte egentligen, spritpennan blev offer för en kidnappning på grund av klättring.... Kritan vet jag fortfarande inte var den kom ifrån, jag hade ju ställt undan alla pennor och kritor efter fadäsen i torsdags!!! Det vet jag att jag gjorde... Jag lovar!!!!!

Jaja, tur i oturen är väl att kritan på de flesta ställen gick att tvätta bort till skillnad från spritpennan!

Skitungar

Det spelar ingen roll hur mycket skitungar de egentligen är, de är MINA skitungar och de är faktiskt alldeles underbara!!!

Jag börjar så smått att återhämta mig...

Jag var ensam hemma med mina tre skrotkorn igår, hela dagen.
Per var och jobbade "dygnet" i Norge och jag och grabbarna skulle klara oss helt ensamma under samma tid. Det började bra måste jag säga... Vaknade 8. Klockan 8 åker Jespers skolbuss! Hade kvällen innan varit på en mysig sammankomst med några väninnor och hade tagit mig ett par glas vin, och eftersom jag har noll-tolerans för att köra bil dagen efter oavsett hur mycket eller lite som intagits av alkohol så kunde jag ju heller inte köra Jesper till skolan. Och, lät han inte väldigt förkyld också???? Lite hängig rent av kanske??? Erik hade ju varit sjuk hela veckan så chansen fanns ju... Och han rörde inte speciellt fort på sig... Sen kom en tanke, att eftersom vi haft det lite kämpigt en tid med tonårs-hormoner och allt vad det innebär, så kanske vi bara helt enkelt skulle ta en stanna-hemma-alla-barnen-och-mamma-kvalitetsdag-tillsammans-med massor av mysfaktor bla bla bla bla bla.... Mmmm, vi gjorde ett försök iaf, och innan frukost hade vi varit ovänner allihop. Ingen av barnen kunde låta den andra vara, och ingen av barnen gjorde enligt de andra barnen rätt och allt var bara kaos, till och med efter välling och frukost...Hmm, ja men då bakar vi väl då! Vilken otroligt duktig idé jag kom på.... Inte nog med att bråken under denna tid bara eskalerade, det blev riktigt äckligt också... Men men...

Lunch! Gött, nu blir det en otroligt god kassler-gratäng, och den var otroligt god på riktigt också, det var bara det att jag var den enda som skulle ha...
Jasså, men ni kanske är trötta då? Baket drog ju över på tiden så... Men nehejdu!!! I det här huset ska banne mig ingen sova middag längre, oavsett hur välbehövligt det än är.... Jag gav efter, jag lät dem hållas... De var överallt och ingenstans... Ovänner var de också för det mesta, men det är konstigt det där, vad otroligt samspelta och ihop-gaddade de blir så fort man säger åt dem att sluta... Då är det plötsligt jag som är den knasiga och dumma!!!!

När sen allt har eskalerat till en ny nivå så tar vi på ossoch går ut. Vi går neroch hämtar bilen på andra sidan vägen efter gårdagen. Två barn går själv, ett barn får jag bära, på blankis! Vi tar oss fram helskadda iaf och luften gör oss gott. Vi åker hem efter en stund och allt verkar vara till det bättre nu...

Gött! jag sätter mig ner vid köksbordet och tar mig dagens första och otroligt välförtjänta kopp kaffe! Då hör jag det.... Jag kan inte beskriva det egentligen,men jag vet precis vad det är... Papper!!!! Och sättet det går i sönder på säger mig att det kan inte vara annat än... Ja just det... Tapeter!!!!! Tror aldrig att färden upp för trappan gått så fort förut... Och mycket riktigt, där, högst upp i trappen sitter Erik med en lång bit tapet i handen och är superlycklig!!!!
Jag får in barnen, ett på varje rum, och tar med mig tapeten ner... Jag sa nog kanske någotockså till honom medan jag var där uppe, men...



När jag återigen är tillbaka till kaffet och precis börjar landa igen så hör jag nästa grej... De skrattar... Alldeles för mycket... Och på ett sätt som ofta betyder trubbel. Och det låter lite blött... Inte som att det är tal om nån vätska, men blött ändå... Återigen är det rekord uppför trappen, och där står de igen, med världens gladaste miner... Eller Erik skrattar, Viktor har nog sett minen förut och är snabbt nere från bordet som de står på och gör sig så oskyldig som han kan... Erik som sagt, nöjd och glad,och otroligt stolt visar han upp sitt konstverk: "-Ett Monster!!!!" Man kan säga att det nånstans där brister för mig... Föst blir jag arg.... Sen blir jag förbannad... Sen blir jag frustrerad... Och sen blir jag ledsen... Sen uppgiven... och sen allt på samma gång... Och jag tycker mig se "skitungarna" bara skratta åt mig....


Jag lämnar rummet, precis som det är... Går ner och dricker kaffe... Mamma ringer och jag känner redan innan jag svarat hur tårarna är på väg... Men jag lyckas hålla mig... Det är bara en sån där dag, en riktig skitdag... Och nu är den snart över... Klockan närmar sig halv sex och det är snart dags för kvällsmat... Och eftersom inga barn sovit middag vet jag att de snart kastar in...

Barnen äter och görs i ordning för kvällen. Jag sätter dem framför "Brummen" på TV och går in i duschen... Måste andas... När jag är klar ligger två underbara juveler och sover med vällingflaskorna tappade i soffan. Klockan är strax före sju. Jag bär upp dem till sina rum och kan nog konstatera att de är ganska söta ändå... När de sover åtminstone... Juvel nummer tre kommer även han ner och gör sig i ordning. Han vill lägga sig och kolla TV...

Nu blev huset alldeles tyst!

Och just då tyckte jag det var otroligt gött, för en stund i alla fall...

Jo, apropå Per...

Vi sitter i soffan, det är lördag kväll, Helt Magiskt och Så Mycket Bättre är slut... Även nästföljande program som vi tittat på har slutat. Jag sitter och grejar med nåt i soffan, då börjar Per zappa mellan kanalerna... Han fastnar på SVT2, först är hans reaktion sådär som den oftast är när man hamnat på svt2, det vill säga, en liten rynk på näsan, en kort fundering och sedan ett konstaterande att detta var nog inget för mig (utom nyheter, sport, aktuella program och filmer då). Det är ett musikprogram. Jag börjar snegla på Tv:n och bort mot Per flera gånger... Varför byter han inte???? Det är storbandsmusik-orkestermusik- och halvklassiskt... Varför byter han inte. Per sitter själv som i trans... Jag undrar om han kanske gått in i sig själv för en stund... Att han kanske inte är medveten om Tv:n längre... han verkar vara flera mil bort... Jag å andra sidan lägger undan mitt och börjar svaja med i musiken, dessutom kommer det ju låtar som jag kan... Och dirigenten skojar och skämtar. Det är riktigt roligt. Till slut sitter både jag och Per och nynnar/sjunger med, ler stort och skrattar till diverse skämt... jag hinner dock tänka några gånger att det här är inte likt honom, vad har hänt???? Jag har sagt det så många gånger tidigare att det blir väl tjatigt om jag säger det igen.... Så jag säger inget om vad jag tror det är som har skett... Men jag tror jag vet, eller rättare sagt... jag vet!!!

Jag vågar inte säga något till honom under tiden vi sitter där i soffan utan tittar bara lite älskvärt på honom ibland och myser. Jag sitter skönt tillbaka lutad i soffan. Per sitter längst fram på soffkudden, med benen brett isär och armarna vilandes på knäna. Fötterna stampar takten emellanåt... Han tittar bort mot Tv:n precis hela tiden... Vi sitter så kanske i 20 minuter, sen kollar han info om programmet, det är ungefär en halvtimme kvar... Då lägger han ner dosan igen, sätter sig tillbaka i samma ställning, vänder sig mot mig med ett brett leende "- fan, det svänger ju!!" säger han och vänder sig tillbaka mot Tv:n....

Där går det inte längre! Jag brister ut i ett gapskratt!!!!! Per tittar på mig flera gånger och börjar även han skratta.... "-Vaddå? Vad är det? Vad skrattar du åt???! Men eftersom han skrattar lika mycket som mig just nu så är jag övertygad om att han vet precis vad det är jag skrattar åt... Eller med... Ja, herregud vad den mannen kan få mig att känna sådan kärlek, helt utan att göra någonting!!!!

Per, jag älskar dig! (din gamle man... ;-))

Vad vi tittade på????
Jo, avslutningen på Royal Albert Hall Proms!!!! Helt underbart!

Morgonstund har guld i mun...

Undrar dock om Per håller med!!

Vi ligger denna sköna söndagsmorgon i vår dubbelsäng, jag Per och de två små (den stora hade smugit ner och satt på en dvd i soffan). Vi ligger och myser och småpratar om lite allt möjligt... Eftersom det är andra advent kom vi osökt in på julklappar och tomten. Vi vet att tomten kommer, och han säger "-Ho ho ho!" (det har Viktor lärt oss) Sen säger han "-nälla ban??" (det har Erik lärt oss). Men vem som lärt dem att vi i familjen kommer att svara ett unisont "-NEJ!", det har vi ingen aning om. Men idag förklarade Erik det hela för oss mycket klart och tydligt, det finns inga snälla vuxna!!!!! Och framförallt inte pappa! "-pappa slänga ut!" svarade Erik, och för att Per verkligen skulle förstå att nu var det allvar, Erik och tomten skojade inte nu, så ställde han sig upp-slet undan rullgardinen och pekade på gården utanför "-där, ute, slänga ut, du pappa!" Sen satte han sig ner och allt var tillbaka till ordningen. Ja, förutom att Per uppenbarligen inte kommer få nån julklapp från honom i alla fall...



Under tiden hade Viktor planerat ut en lösning på Eriks sovproblem... Igår kom Erik nämligen på trixet med att klättra ur spjälsängen. Och vi har hela tiden sagt att den dagen barnen gör det, med tanke på deras livshotande tillvägagångssätt, så byter vi ut spjälisen mot en riktig barnsäng. Så nu är det alltså dags att planera in ett mycket välförtjänt, och efterlängtat, IKEA-besök, även om Erik verkar ha hittat en betydligt smartare och genomtänkt lösning på problemet än de andra två, då han innan han klättrar ur slänger ut kudde, täcke OCH madrass som han antagligen använder som landningsbana.... Jaja, det är ingen ursäkt, IKEA-here I come! (att det sen sker före jul, mitt i julstöket och dess julsortiment, inte nåt jag gråter för inte!)

Viktor tyckte det var en super idé han också... För visst måste de ha dörrar på IKEA???? Öhhh.... Lite undrande blev vi dock av uttalandet. Men vi behövde bara fråga så förklarade han det för oss. "-Dörren, den ska man ha till att kunna stänga inne Erik i spjälsängen!" På detta sätt får vi en dörr vi kan öppna och stänga när vi släpper i och ur Erik för att sova/vakna... Och det bästa av allt: "- då kan man sätta på ett lås också! Då vet man att han inte smiter och kommer ut för att bråka med mig och lägga sig i min säng när jag ska sova!" Mmmm, jag och Per blev inte helt sålda på den idén kanske utan håller fast vid vår ursprungsidé att istället köpa en ny säng!

På svaret varför vi inte behöver en dörr på Viktors säng så inte han också smiter så fick vi kort och gott svaret (och detta ihop med bildliga demonstrationer i sängen) att "- Jag smiter inte så fort! Och förresten så får jag gå ur sängen för att hämta leksaker...!"

En hyllning till Morfar!

Det har gått mycket i Zlatan nu den sista tiden... På många sätt... Jag kommer inte förstöra bloggen med att dra hela snacket igen, det enda jag kan göra är väl att konstatera att vi alla har otroligt många (om än mycket olika) tankar och åsikter om honom. Och att det är OK! Prisad vare yttrande- och åsiktsfriheten!! Barn nummer två i ordningen i vår familj, Viktor, hyllar i alla fall morfar med en liten gammal trasa han hittade liggandes inne i en garderob...

Det ni inte kan se på bilderna, eftersom jag inte kan lägga ut hela filmserien som vi faktiskt tog under den här fotosessionen, men tro mig, vi hade otroligt roligt under den här tiden, och vilka poser, vilka moves och vilket modellerande!!! Den här killen kommer att gå långt!!!!!