Jag vill att det ska vara sommar nu.
När sommaren kommer betyder det att jag är färdig med fem års studier, att jag ska vara hemma med barnen i 13 veckor och att jag är helt och hållet fri från alla förpliktelser som tar tid från mina nära och kära... Men så kan man vända på det också, att vara hemma ensam med tre barn under 13 veckor, med våra underbara svenska somrar med all den sol och värme som det innebär, är det så himla smart egentligen??? Kommer det att vara sådär myspysigt som alla envisas med att skriva sidvis om i bloggar och facebook-statusar??? Kommer det att kännas helt underbart att dagarna i ända gå och plocka, laga mat, lyssna på gnäll från en nioåring som inte ha nåt att göra och därmed bara vill sitta vid datorn/TV:n?? Eller lyssna på en ettåring som har blodsockerdimpar som jag inte önskar min närmaste fiende att få uppleva, dessutom kan han inte prata och göra sig förstådd eller leka på samma villkor som de andra så gnället från hans sida är lite överrepresenterat... Eller tvååringen då? Som inte vill äta, inte vill ha kläder, inga skor, inte vara inne, inte vara ute, som inte vill nånting-men ändå lyckas göra allt???
Vad får en människa vid sina sinnens fulla bruk att självmant ta ledigt i 13 veckor för att mer än halva den tiden, helt ensam ta på sig rollen som konfliktlösare, butler, kock, chaufför, lekledare, ansvarig vuxen, event-påhittare med mera , allt på samma gång?????
Svaret är inget nytt fyndigt svar, det är inte ens ett roligt eller kreativt svar på frågan... Svaret är helt enkelt att det är det som kallas föräldraskap med villkorslös kärlek...
Det blir min tredje sommar nu, jag ensam med barnen i ett konstant kaos i flera veckor!!! Och jag har inte minne som en guldfisk utan jag vet vad jag gör, och jag gör det igen, och igen, och igen... Med övergripande glädje... Och när jag gnäller, ja då är det bara för att ventilera, få "det" ur systemet, och oftast på helt andra grunder än nåt som barnen bidragit till... Oftast är det det där jobbiga vuxna som får mig att till slut brista och falla igenom... Alla krav och måsten i kombination med det där evigt dåliga samvetet, för att man inte alltid vaknar varje morgon med den där super-mamma-stämpeln i pannan och som lyser som ett stark sken över hela kontinenten så inte det ska kunna undgå någon om vilken otroligt ball-duktig-rolig-super-duper-uber-magisk-fantastisk-morsa man är!!! När man inte riktigt orkar eller kan hålla fast vid dessa uppsatta mål, ja då faller jag igenom och då gnäller jag... Och då är det oftast familjen som påverkas av dunsen när jag landat med en hård smäll rakt i backen!
Till råga på allt har jag slutat med choklad (schweitzernöt för att vara exakt) också sen några månader och det gör inte saken ett dugg bättre kan jag lova! Och den som en gång påstod att "det blir bättre med tiden"-den hade otroligt fel!!!! Eller så hade han aldrig ätit choklad-under lyckliga stunder, under sorgestunder, under mens, under stress, under helgmyset, under.... Ja det passar ju närsomhelst så hur kan man påstå att det är enkelt att sluta med???? Att det blir lättare???
Hola!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar