Sanningen om blogg-svackan...

Jag har haft mycket att tänka på sista tiden.
Jag tror att jag kanske haft en mild version av en mindre livskris.
Är ingen expert på området men så måste det vara. Känner igen symptomen för stress som jag haft sedan tidigare med huvudvärk, yrsel, syn-rubbningar, infektionskänslig, magbesvär, 'viktstillestående-matstörningar' och efter min mindre kollaps för ett par veckor sen tror jag att jag kanske börjat kunna identifiera en del av mina tankestormar.

Har ni nånsin varit med om den känslan, när man på utsidan är precis som vanligt. Dagarna rullar på, man skrattar, ler, pratar på, leker, jobbar/pluggar... Ja, lever vidare... Precis som vanligt... Men, på insidan pågår ett infekterat inbördeskrig. Som att inte kunna skrika på hjälp när man drunknar, som att vara olyckligt kär eller att bara kunna stå vid sidan av saker som händer utan att kunna påverka dem överhuvudtaget, ungefär som att förlora något eller någon. Den känslan av uppgivenhet som sprider sig i hela ens kropp och som man inte ens kanske kan definiera på egen hand... När man bara vill skrika, sparka, slå... Och eftersom man inte vet vad som pågår, hur man ska bemöta det så fortsätter livet precis som vanligt... Det är så jag mått under en stor del av våren, och att jag inte riktigt förstått det själv är mycket beroende på att när man är mitt uppe i det så ser man det inte. Jag har varit medveten om känslan, men inte förrän vi skulle åka hem från Kap Verde så föll poletten ner och jag insåg vad det var för typ av känslor som pyrt, bubblat och löpt amok inom mig de sista månaderna... Och en stor del av att jag inte heller tagit det till mig direkt som kanske hade underlättat beror nog på at jag inte känt att jag egentligen varit befogad att känna såhär... Att jag i många fall bara är sekundärt berörd, och om inte de som är primärt berörda "sitter hemma och deppar" så finns det ingen anledning till att jag ska göra det... Och den främsta anledningen är också att jag är så förbaskat lycklig!!! Jag lever ett liv som jag skulle önska alla att göra. Jag är lycklig!!! Så hur fan kan man känna såhär samtidigt då????

Men när vi skulle packa och åka hem från Kap Verde så kände jag direkt att den där känslan kom smygandes inom mig, och jag orkade ta mig an den och började sätta ord på den... Mormor, skola, Morfar, bloggen, jobb, framtiden, barnen, konflikter mm mm...

Ni vet ju alla att de sista två åren har jag förlorat både min mormor och min morfar. Något som jag inte tror på allvar sjunkit in ordentligt förrän nu. Eller, att de är borta har jag hela tiden fattat, men den sista tiden har min saknad och känslan av tomhet fått en helt annan karaktär, och den har varit näst intill outhärdlig... Det har varit mycket känslor... Det har helt plötsligt blivit en verklighet...
Barnen och skolan är väl ett bekymmer som man aldrig slipper undan. Eller skolan kommer jag att inom kort för ett tag kunna släppa men oro för barnen och allt som har med deras uppväxt, uppfostran och livets bemötande av dem kommer aldrig att försvinna. Precis som det ska vara såklart...
Jobb och framtiden har varit ett annat ämne som gapat som ett svart hål framför mig. Det har varit så avlägset och långt borta tidigare och inte känts angeläget att tänka på. Men så började ändå tankarna att man kanske skulle börja tänka och känna efter lite vad man skulle intressera sig för eftersom jag bara har ca 1½ termin kvar... Då kom nedslaget och verkligheten nedfarande fort som attans...Jag är bara en c-uppsats ifrån min examen!!! Vilket betyder att jag från den 13:e juni i år inte längre är student. Jag är arbetssökande. Jag är mammaledig för et period och sen arbetssökande på heltid. De trygga väggarna som jag vallats runt mellan på universitet de sista 6 åren är inte längre min trygghet, den tillhör de andra tusentals studenter till hösten, men inte mig. Så vad fasen ska jag göra då?????????? Vad sjutton kommer jag att vara då????????? Det låter kanske inte så hemskt, men för mig blev den verkligheten en kalldusch som lämnade kvar en känsla av uppgivenhet och illamående....

Sen är det lite andra "bumps on the road" som verkligen har fått mig ur balans. Och som fått mig att både tveka och tvivla på mycket, men främst på mig själv på ett sätt. Och det stör mig så enormt, att jag inte på något sätt kan sätta ord på det och vara öppen om det. Jag är en stark motståndare till censur, förtryck och förringande, men eftersom jag både påverkar andra och deras liv och andra lika mycket påverkar mig och sånt som sker i mitt liv så har jag stött på konflikter inom mig angående bloggen, om huruvida jag skulle fortsätta skriva eller inte... Vilket även har märkts av de sista månaderna eftersom jag knappt skrivit några inlägg. Jag hade tänkt lägga ner den helt då jag känt att jag inte kan vara fullkomligt öppen och ärlig i mitt skrivande, vilket är så otroligt viktigt för mig. Hur kan man driva en personlig blogg om inte man kan skriva om sig själv??? Men jag har lovat några mycket nära personer att fortsätta skriva så länge jag känner att det är ärligt... Och det lovade jag. Det är ärligt!

Nästa inlägg ska bli lite mer roligt att läsa. Mindre ömkan, mindre snyft och mindre gnäll... Det lovar jag! Det är ärligt!!!

Hola!