Ja, sjukstugan i Näs har fått förlängt hyreskontrakt. Det började ju lite stapplande i februari med sjuk Viktor, följt av sjuk Erik för att sen slå tillbaka igen på sjuk Viktor. Men sen har det varit lugnt, nästan så man inte trodde att mina tjänster längre behövdes...
Men men, hoppet sägs ju vara det sista som överger en och jag gav inte upp helt.... Och nu har det gett utdelning!
Kände i tisdags och torsdags att nu kanske det är nåt på gång i min egen kropp. Frossa, huvudvärk, ont i huden och känningar i halsen... Men återigen infann sig lugnet...
Jaja, vi kanske kunde satsa på nån annan typ av verksamhet då istället...
Men då.....
Hämtade hem Jesper i lördags morse hos en kompis som han sovit över hos. Diagnosen då var till en början bara huvudvärk. Ahhh... Inget värre än så muttrade jag och slängde i gossen lite Alvedon. När jag sen inte såg till honom på nån timme gick jag upp och kollade till honom. Diagnosen verkade ha förändrats.... 40.0 grader celcius i feber! Nu så, nu började det likna nåt eller...
Vaknade själv på söndagen med en hals som kändes näst intill obrukbar, en näsa utan lufthål och nåt som kändes som feber ( och jag som aaaaaaldrig får feber). Kämpade mig igenom dagen och var ganska pigg under kvällen. Per kallade min diagnos för "skönt-att-ligga-kvar-i-sängen-syndromet" med tanke på mina tidigare erfarenheter i veckan.... Bah!!!!
Igår vaknade jag ganska pigg trots halsont och tog en lugn dag ihop med Jesper som fortfarande hade feber och därför hemma från skolan. Så tack vare honom hade vi i alls fall nån beläggning i sjukstugan. Under dagen tyckte jag dock att min egen situation förvärrades så totalt att jag trodde slutet var nära... Jag kunde nästan ana ljuset där i horisonten... Vad skulle jag göra nu då? 32 år och trebarnsmamma??? Skulle jag skriva ett brev till familjen eller hur hanterar man nåt sånt här???
Jag beslöt mig för att det till att börja med måste dokumenteras hur fruktansvärt sjuk jag varit innan döden inträffat och tog därför det djärva beslutet att ta tempen på mig själv! Johorasatt!!! Jag tar ALDRIG tempen på mig själv, dels för att jag aldrig har feber och dels för att vi bara har en "rump-stick" och det känns som om jag växt ifrån det nu... Så nu vet ni hur fruktansvärt sjuk jag var igår... Jag tempade mig och höll andan... 37,3!!!!! Jajjemän!!!! Ingen dålig feber det inte... Kändes som om en del av mina krämpor försvann efter där... Vilket hån mot alla som faktiskt ligger nerbäddade med hög feber och som mår riktigt dåligt tyckte jag... Men jag kan väl oavsett resultatet på min temp inte borste från att jag faktiskt inte mår jättebra ändå.
Så idag verkade allt se ut att börja vända. Lite halsont och snuva för egen del och betydligt lägre feber på Jesper men tyvärr med en sjukt hemsk hosta...
ja då kliver han in, mannen i mitt liv, alla kategorier, sätter sig ner i soffan och ser ut som sju svåra år... Även han råkar ut för tempen, och ser man på, feber i allra högsta grad!!!
Sjukstugan har fått förlängt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar