När jag åkte dit igår, första dagen, dök det helt plötsligt upp nåt efter vägen som fick mig att hastigt bromsa in...
Thybergs livs!!!!!
Hjärnan började gå på högvarv och jag blev lite ställd. Kunde ju inte stå där mitt i vägen i morgonens rusningstrafik (ja, jag mötte faktiskt ett par bilar...) så jag fick börja köra vidare....
Men jag blev alldeles varm inombords. Och känslosam... Några tårar letade sig fram och det blev bara konstigt...
Först fattade jag inte varför, men sen började hjärnan lägga ut pusslet och jag kunde se mönstret...
När jag var barn brukade jag bo en del under somrarna med min mormor och min "kusin" i Perserud. Och då brukade vi ibland åka till Årbotten för att handla. Det var en av de turerna jag och K alltid ville följa med på. Att åka till Thybergs! Det var en otroligt mysig tur och vi satt där bak i mormors mycket lilla röda fiesta och pratade. Resan kändes lång... Mycket längre än till Arvika... Men tror inte avståndet var så annorlunda...
Och Thybergs var mysigt! Det var litet, mörkt och murrigt... Det var trångt och lågt i tak. Och allt de hade att köpa smakade alltid så mycket bättre även om det var samma sak som på andra affärer...
För mig är Thybergs, och kommer alltid att vara det, förknippat med mormor, K, fiestan och svensk sommar så som jag kommer ihåg att den alltid var när jag var barn (varm, solig,torr....).
Att se det igen, bara sådär, gjorde mig lite chockad. Dels för mina känslor som bara dök upp helt oförväntat, och dels för att jag trodde att det inte fanns längre... Och naturligtvis för att jag inte hade en aning om att Thybergs låg i Årbotten som låg på vägen till Gunnarskog.
Men nu vet jag. Och jag kommer garanterat att åka förbi fler gånger för att känna in stämningen... Och vem vet, nästa gång kanske jag stannar och går in...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar