Jag vill ha en egen måne...

Dit jag skulle kunna åka nu på en gång...

Vår minsta, Erik, lider av inre frustrationsproblem. Han kan inte prata!!! Och att det börjar bli ett problem både för honom och oss visar sig genom frustration... Och frustrationen visar sig genom ett oerhört gnäll-skrik-pip som en gammal risig rostig mistlur ungefär... Uuuuäääääää....... Djupt nerifrån bröstkorgen/halsen... Om inte ljudet avskräcker de allt för närgångna och missförstådda varelserna i hans väg (vilka då oftast är vi i familjen) ja då har han hittat ett sätt att utveckla frustrationen på... Då biter han! Ja, ni läste rätt... Han biter!!! Det har varit lite av min skräck med alla barn, att de ska börja bita... Och nu så... Tredje gången gillt!!!! Han har gjort det en gång, på en dagiskamrat (hoppas vid gud att fröknarna agerade starkt mot det, och tusen gånger förlåt till lillkillen och hans föräldrar) men han har försökt flertalet gånger mot oss... Och alltid/bara i situationer när han blir trängd och inte verbalt kan försvara sig!!! Så vi undrar ju vad som är problemet???? BÖRJA PRATA!!!!!!!!!!! Vi ser att han "kan" (Per är helt övertygad om att han kan men att han skiter i det! Bara för att han kan göra det!), och vi ser att han sååå gärna vill... Men... Det kommer inte ut några ljud... Eller jo, nu ska jag va rättvis... Han kan säga: mamma, katt, napp, hej, tack, aj aj, blä.... Känns bara inte som om vi kommer så långt med det just nu... Hur får man sitt barn att börja prata och sluta bitas?????

Nummer två, Viktor, han har också inre frustrationsproblem... han vill sååå gärna vara sååå stor, och vi försöker uppmuntra honom och visa honom vilken stor kille han är nu... Men... Allt bara slår ut fel... Ska han hjälpa till med nåt, ja då slutar det ofta mest i kaos, ska han "göra själv" går det oftast åt skogen och så fortsätter det... Och han får utlopp för sin frustration genom meningen: "-Dumma dig (namn)!!!!!!!" och att skrika!!! Och när inte detta riktigt funkar, ja då lägger han till lite knuffar och slag! Han befinner sig i ett mellanläge... mellanbarnens dilemma... Tillhör jag den lilla eller den stora sidan av syskonskalan... I vårt fall tycker inte vi att det är nåt problem, det skiljer sju år upp och ett år ner så vi har räknat honom till den lilla sidan... Virus själv har dock en annan syn på detta... Han tillhör den stora sidan... Och han har många argument för detta också... Men främst för att den lilla sidan inte kan prata...

Den store, Jesper, ja... Han har hamnat i nån form av förpubertet... Tycker det är lite tidigt men jag kan inte hitta nån annan förklaring... Humöret är dagligen på topp!!!! Eller... Nu kanske jag överdrev lite... Men det händer faktiskt att humöret kan vara ganska på topp någon gång... Men det syns att han också kämpar med inre känslor och hormonströmningar... Det är nästan så man kan se hur atomer av pubertet och ungdom hoppar in i kroppen på honom... Samtidigt är det mycket att hitta sig själv, inte bara som individ utan även i en familj där mycket tyvärr sista tiden har gått åt till anpassning kring två små, vilket nu börjar förändras då vi inte längre är lika beroende av mat- och sovklockan... Det positiva med honom är väl att han varken skriker, biter, sparkar eller slår... Däremot kör han med tystnad eller väljer att "svara emot"...

Och mitt uppe i detta sitter jag då! Som en enväldig diktator och har ännu inte fått någon ordning på mina listor inför sommaren... Detta resulterar ju i att min konsekventa sida inte riktigt fått fullt genomslag än... Det enda jag faktiskt lyckats åstadkomma är nog napp- och snutte problematiken som vi led av tills för fem dygn sen... Nu är alla små napp- och snutte fria dagtid och inatt gjorde Erik premiär natten utan napp, helt på eget initiativ! Snuttarna får dock hänga med ett tag till nattetid och vila... Jo just det ja... Erik har på eget initiativ börjat med pott-träning, och detta med goooooda resultat!!!!!

Och för er som tror att meningen med detta inlägg var att klaga, gnälla och tycka synd om mig själv så har ni fel!!! Det är enbart en liten bit av vår verklighet, som den ser ut just idag... Med betoning på LITEN bit... Större delen av dagen är de samma gamla goa glada skojiga underbara ungar som de alltid har varit... Och alltid kommer att förbli... Och det som känns jobbigt med deras utvecklingsfaser just nu är att man inte kan göra så mycket för att underlätta det för dom, utan man får helt enkelt bara finas där för dem och se dem lida igenom det... Men med deras trägenhet och vilja och med vårt stöd vet jag att de kommer lyckas utomordentligt bra med det!!!!! och vi finns kvar härför att ta del av allt det goda vid varje tillfälle som bjuds!!!

Hola!!!