Att visa känslor...

Ingen av mina söner är egentligen lik mig, på något sätt, när man kommer till utseendet... Det är väl tur kanske eftersom de är killar och inte alls är det, men ibland kan jag ändå känna att visst hade det varit roligt om de i alla fall hade fått någonting av sin mamma... En gång trodde vi nästan att vi kunde ana hur Eriks ögon började likna mina men... Jag tror det gick tillbaka... Eller så var det bara inbillning...

Men visst, det finns faktiskt något som har gått i arv, mitt humör och min förmåga att visa känslor... Och det är Erik som ärvt det... Nu ska jag väl vara lite ärlig åtminstone och erkänna att jag hittat sätt att balansera ut mina känsloyttringar till en ganska normal nivå, men med några års erfarenhet så vet vi vad vi har att vänta oss några år framåt...

Mycket glädje... Mycket lycka...

Mycket funderingar... Analyserande...


Mycket motgångar... Mycket tårar... Mycket frustration...