Så underbart det har varit idag!
Men nu när kvällen kryper närmare får man se upp med baksidorna av det hela... Sitter redan parkerad i soffan med två helt utslagna barn... En tredje sitter helt utslagen på sitt rum... Solen, värmen, vattenkrig, studsmattan, matlagning, jordgubbsplockning (och ätande såklart) samt besök av älskade mormor tar ut sin rätt och nu är gränsen nådd... Hit men inte längre...
Nu undrar jag bara hur jag ska kunna förflytta mig ut till badrummet för att hämta nattblöjor och pyjamas utan att de ska känna hur jag flyttar mig från soffan.... Verkar som om varje liten rörelse startar någon form av rörelsedetektor som direkt sätter igång och larmar... Högt... Gällt... Gastkramande...
Åhhh... Men vi kan väl sitta en stund till... Vi har trots allt semester... Jag och mina älskade ungar...
Och när jag tänker efter så har det nog aldrig inträffat att något barn någonsin somnat ifrån i soffan... Jo, Viktor en gång, vid middagsvilan, när han hade 40 graders feber. Den gången gills nog inte... Jag älskade att få somna i soffan när jag var liten... Känna i dimman sen hur pappa bar upp mig till sängen... Tittar jag på mina barn nu så ser det verkligen inte ut att vara långt ifrån... Att de somnar menar jag... Men å andra sidan, ordningspoliser som de är så kommer de nog snart på att rutinerna är på väg att ändras för kvällen och då är i alla fall Viktor snabb att ändra tillbaka dem så... Jag kanske ska satsa på att smyga iväg och hämta kvällsrutin-grejerna istället... Medan rutinerna ännu är på rätt väg... Medan allt fortfarande är som vanligt... Precis som mina barn vill ha det...
Hola och godnatt... *smyger*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar