Grattis på namnsdagen!

Min mormor trodde jag skulle se vacker ut som brud. Hon brukade titta på kortet från studentbalen och sa att jag var vacker där. Jag är den enda tjejen av kusinerna på mammas sida så det kanske var därför hon önskade att jag skulle bli gift. Och att hon hoppades att hon skulle bli bjuden.

Första gången Per träffade min morfar utbrast han helt plötsligt i en reklampaus "- och när har ni tänkt att legalisera snusket???"
Vi hade inga direkta svar att ge honom just då, däremot kunde vi avslöja att han skulle få ett till barnbarnsbarn till att börja med. Men det var viktigt för honom att jag skulle gifta mig, att vi skulle göra det på riktigt. Inte just "DET" på riktigt, utan hela grejen, familj, barn, hus... Framtiden liksom... Att det skulle vara genuint. Han var konservativ på det sättet.
När min mamma berättade för honom för några veckor sen att jag faktiskt ska gifta mig nu så hade han blivit jätteglad, det var det han önskat åt mig.

Och jag är jätteglad, glad att jag ska gifta mig, att jag verkligen har hittat mannen i mitt liv. Av alla 6 miljarder människor i världen så har jag hittat Per (fast egentligen var det han som hittade mig för att vara petig). Per är allt som jag nånsin önskat och mer därtill. Det går inte en dag utan att jag stannar upp och verkligen inser hur lyckligt lottat jag är. Hur lycklig jag är. Och det går inte en dag utan att jag förundras över honom och den han är. Och det handlar inte alltid om stora saker, men han tänker verkligen på allt det där lilla, det där extra som man bara avgudar honom för. Eller det är nog snarare så att han inte tänker på det, han bara gör, han bara är. Har diskuterat detta med honom ett flertal gånger och jag har faktiskt ännu inte hittat någon egenskap hos honom som jag inte gillar. Jag kanske gillar lite mindre hans tidsoptismism iofs, men det är nåt som blivit bättre, liksom hans oförmåga att planera, så det är inget jag ogillar som sagt. Men det var inte dit jag skulle komma... jag skulle berätta det jag inte är glad för.

Det jag inte är glad över är att varken min mormor eller min morfar kommer att få se mig bli gift. De har alltid såklart haft en given inbjudan men livets mindre lustiga omständigheter har gjort dem oförmögna att kunna va med. Och jag känner mig faktiskt inte bara 'inte glad' över det, utan jag blir faktiskt rent ut sagt förbannad och nåt fruktansvärt ledsen... Det är två människor som stått mig nära, jag och min mormor har alltid haft en mycket nära relation. min mamma sa ibland att hon hade hoppats att hon också hade haft den relationen med mormor som jag hade. Och morfar har jag, som enda tjej, alltid haft en speciell relation till. Och jag hade velat ha dem där. De två personerna som uttryckligen sagt att de hade hoppats få se mig gifta mig, är de två personer som inte ens kommer att få uppleva det alls, inte på något sätt.

Det är snart 1,5 år sen mormor dog, och det är nu snart ett dygn sen morfar dog.

Klockan 23 i natt skickade jag ett sms till min mamma (som befinner sig uppe hos morfar). "Grattis på namnsdagen. Hur går det för er? Hoppas allt går bra. Tänker på er. Älskar dig, kram". Morfar gick bort drygt en halvtimme senare.