Igår var jag i Alfta på begravning. Morfars begravning. Jag ville överhuvudtaget inte åka till begravningen innan. Min morfar som alltid varit den störste, starkaste (på alla sätt), tuffaste och manligaste karl som jag nånsin träffat skulle ligga i en kyrka, under blommor och psalmmusik, med oss nära och kära gråtandes över honom och jag vile absolut inte gå igenim detta, inte en gång till. Skogen var hans hem, det var i skog och mark som han kom till sin fulla rätt, där var där han var sig själv, det var där han levde och älskade. Det var i skogen jag ville ta farväl av honom. Men jag åkte på begravningen. Och den var fantastiskt fin. Hans fru hade gjort ett enormt jobb med att få den till att bli morfars. Den passade honom och jag insåg att jag behövde det här. För min skull, för morfars skull och för hans frus skull. Jag insåg att han faktiskt var borta. Min morfar finns inte mer. Inte hos oss fysiskt, men ute i skogen, på myrarna, på jaktplatserna, i båten, på sjön och på havet, där kommer han alltid att finnas, för evigt. En solist sjöng Unforgettable, och det är precis vad han är, för oss alla. Och ceremonin avslutades med My Way (Frank Sinatra) och det var precis vad han alltid gjorde, han gick sin egen väg och gjorde det på sitt sätt.
Vi ses någon annanstans, någon annan gång, när jag också har fullgjort mina förpliktelser mot mina barn (och förhoppningsvis barnbarn) och mot min man.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar