Jag blev ensam med min lille skrot Jesper när han var lite drygt 2½ år gammal. Även om det kanske inte var så jag hade tänkt det när jag tänkt mig att skaffa familj så var det det absolut bästa nånsin som kunde ha hänt både mig och Jesper. Vid den tiden var jag ett vrak och hade ett barn som inte all mådde bra.
Sommaren innan Jesper skulle fylla tre, och bara dagar före semestern så bryter Jesper lårbenshalsen på besök hemma hos mina föräldrar. Jag är fortfarande kvar på mitt jobb i Stockholm. Efter ett konstaterat benbrott åker jag nattbussen till Karlstad där min pappa hämtar upp och kör mig till sjukhuset.
Dagen efter kan läkaren konstatera att Jespers ben är 5 mm för kort för att kunna sättas i ett stag som han kan röra sig i. Han blir istället opererad och "hängs upp" i en brits-ställning. I denna ställning ska han nu vara i 6-8 veckor. Vi tillhör landstinget i Stockholm och ska därför så snart Jesper är stabil få åka sjuktransport hem till Astird Lindgrens Barnsjukhus och Ronald McDonald. Jag börjar få panik! Jag vill inte!!! Efter åtskilliga samtal med barnpsyk, läkare och sköterskor kommer man fram till att den bästa lösningen är att vi får åka hem till mamma och pappa i Arvika istället. Efter två veckor på Centralsjukhuset i Karlstad får vi istället ta sjuktransporten hem till Arvika. Jag blir sjukskriven med Jesper 4½ månad. Efter där tar jag ut min semester och säger upp mig från mitt jobb. I januari har jag fått lägenhet och vikariat inom kommunens LSS, Jesper har fått dagis och jag nyttjat "samtals-terapi" och nu äntligen flyter livet vidare...
Både jag och Jesper börjar få tillbaka vår livsglädje och vårat liv ihop är riktigt bra. Vi har alltid haft en speciell relation till varandra. Det har ju liksom alltid varit han och jag, VI!!!
Efter nåt år började Jesper leta aktivt efter en man till mig. Han visste nog precis hur denna man skulle vara. Han skulle vara snäll, ha skägg, bil och HAN var tvungen att ha ett garage! När det gått nåt år och ingen man dykt upp skulle man nästan kunna tro att Jesper börjar bli lite halvdesperat. Han menar att jag får inte va så kräsen och jag minns en gång när vi tankar vid Statoil Palmviken. Då kommer det ett par moppe-killar in och ska tanka även dem. Jesper tittar storögt på deras moppar och vänder sig mot mig. "- Men dem då???" Vaddå dem undrar jag??? "-Är det ingen av dem som skulle passa dig då???" Mopederna frågar jag, eftersom bilen vi har är lånad... "-Nej killarna såklart! Att bli din nya pojkvän?" Hmm... Kommer inte ihåg precis hur jag pratade mig ur det där men...
Sen gick det nån månad och Jesper försökte hitta andra orsaker till att ingen man hittades. Då kom han på det!!! "-Mamma, vi måste fytta!!" Öhh, varör då??? "-Vi har inget garage! Det är ingen man med egen bil som kommer att vilja stanna hos oss om vi inte har ett garage som han kan ställa in sin bil i!!" Jaha, inget värre...
Men det löste sig ganska bra ändå. Vi hittade en man, och inte vilken man som helst utan vår alldeles egna Per i Näs. han hade bil (fler än en faktiskt),skägg (ibland, idag mer än då), han är otroligt snäll mot allt och alla och han hade garage!!! Som klippt och skuren alltså! Och det bästa av allt, han älskar oss!!! Och vi älskar honom!!!
Under alla år så har Jesper aldrig ifrågasatt eller frågat något om vare sig sin pappa eller vår relation. ja och hans pappa har idag iallafall hittat fram till en civiliserad vi-pratar-när-vi-hämta-och-lämnar-relation, och det är något positivt om man jämför med hur det varit. Vi funkade inte ihop punkt slut! Vi är idag lyckliga på varsitt håll och kommer så alltid att vara!!! Och detta har aldrig varit nåt som Jesper undrat över. Han kommer inte ihåg oss tillsammans och han hade oss inte ens tillsammans när vi var tillsammans...
Tills nu...
Igår kväll hände något som gjorde att alla års funderingar kom upp till ytan för Jesper. I över två timmar igår satt vi och pratade om mycket som nog kommit över honom nu sista tiden... Och det är inte ett dugg konstigt egentligen...Det hade väl varit mer onormalt om han aldrig hade fått frågor, funderingar och undringar. men jag var helt oförberedd och han took me off guard... Fullkomligt!!!
Men sen vi flyttade ihop med Per har det hänt mycket. Två små syskon har fötts och vi har gift oss... Det är STORA förändringar för ett barn. Jisses, det är stora förändringar för mig med... Så nu har vi nog en tid med mycket samtal och funderingar framför oss...
Råd tas gärna emot...
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar