Tre gånger har jag legat inne på BB i Karlstad, och alla tre gångerna kom jag hem med tre små underbara killar som var helt perfekta. Inte felfria, men absolut helt perfekta.
Jespers högra öra hade vid nåt tillfälle i magen vikt sig och där hade det sen fastnat. Det tog några dagar efter hemkomst, med smörjning av olja, innan örat rätade ut sig, men idag finns inga spår av det vikta örat kvar. På BB trodde man att det berodde på att jag lyckats sova på magen i 8½ månad....
Viktor föddes med skavsår på näsan. Jajjemän, han hade tydligen tröttnat på att skumpa runt fritt i magen ganska tidigt och kilat sig fast i bäckenet, med näsan tryckt emot bäcken/blygdben och sen suttit fast så tills vi beslöt oss för att det var dags för honom att komma ut.... Berodde tydligen då på att jag är en "typisk barnföderska" och mitt bäcken tydligen mycket väl anpassat för att kunna föda barn och därför gärna gjorde plats långt där nere åt dem. Att jag sen dessutom envisades med att sitta helt upprätt tiden ut kanske bidrog det med....
Erik då, ja, han valde också att luras av mitt goda bäcken och satte sig fast tidigt. Skillnaden var att han fastnade på riktigt!!! Där var det inte bara näsan som skrapade emot utan han satt som sagt var helt fast! Och det syntes när han kom ut. Han var fullkomligt BLÅ! En liten smurf... Eller en stor smurf... (4120g). Och helt ihoptryckt! Som en liten Buddha... Det resulterade i att vi till och med inte skickade bild på honom de första dagarna till släkt och vänner! Såna föräldrar var vi det! Jajjamän....
Jaja, inget av detta spelar någon roll, ut kom de och idag är de fortfarande helt perfekta, men absolut inte ofelbara...
De är syskon, med samma delvis samma gener, men de har däremot inte många likheter... Åtminstone inte egenskapsmässigt... Och detta märker jag har ställt till det för mig nu, när man ska försöka fixa det där med "uppfostran", det vill säga, se till deras personliga utveckling under alla möjliga omständigheter, samtidigt som jag ska vara snäll, glad, tålmodig, mamma, Anna, fru, tvätterska, städerska, kock, social, god kamrat, spännande, karriärist mm mm mm... Precis det som vi alla står inför!!! Dagligen!!
Jesper är på väg in i puberteten med allt som det drar med sig. Och han hanterar det på sitt sätt, jag försöker hantera det på mitt sätt.... dvs, vi ryker ihop varje dag! Runt omkring mig står nära och kära och småler lite grann... Och jag vet precis varför...
Viktor är 3 år, och han som under tre år inte sagt ifrån eller "varit svår" på något sätt överhuvudtaget innan, han har tydligen bestämt sig för att ta ikapp allt det där nu. Det är som om han fattat att barn tydligen får bete sig hur som helst och att han missat det! Men trots detta så "funkar" han större delen av dygnet, och veckan. Då det kör ihop sig är när han är för trött! Där tar både orken, tålamodet och lusten slut, samtidigt som frustrationen och tröttheten sätter in. Han hanterar det på sitt sätt, och vi på vårt sätt... Oftast orkar man hantera situationen åt honom men ibland brakar det... Som imorse... Mycket säkert för att jag inte var beredd. Det brukar komma vid hemkost efter dagis, inte innan han gått ur sängen på morgonen... Då är det ju hans "prime-time" ju....
Mini då, Erik. Jo han har suttit fast med sin "tvilling" Viktor nu i två år. men nu när han blivit så stor och kan/vill/ göra själv och pratar själv, jag då har han insett att även han är en egen person. Men.... Han hanterar det på sitt sätt... Och vi på vårt sätt....
Den enda likheten man då kan dra mellan dessa tre individer är att de hanterar sin utveckling på SITT SÄTT, vilket är bra... Problemet är att deras sätt att hantera det på inte är detsamma sinsemellan... Det rör till det och ställer till det för mig/oss som försöker hantera situationerna med/för dem...
En av dem kan "lascha ut" men så blir sakerna gjorda iaf... Efter ett tag... Lite bråk, tjafs och golv-stamp resulterar ändå i att uppgiften blir gjord!
En annan av dem skrIIIIIIIIIIIIIIIIIker i illtjut får alla att inse att det här absolut inte är som han tänkt sig, och det blir skrik och gråt, men tillåter vår hjälp, även om det är under protester.
(och jag lovar er, det skriket har mer än en gång fått oss alla att abrupt avsluta det vi höll på med i ren förskräckelse för vad vi kan ha gjort för fel...),
Den tredje är hur lugn och medgörlig som helst. Sen kan nåt hända, oftast nåt som ingen av oss hinner uppfatta, eller att han som vi kan tycka ibland att han "bara bestämt sig". Det kan gälla till exempel kläder. Som jag sa innan, den ena kan man "bråka med" tills kläderna åker på... En annan kan man "bråka med" under tiden tills kläderna kommit på med hjälp av oss, trots protester... Men den här luringen, här är det tvärstopp!!!! Har han sagt, och bestämt sig för att kläderna inte ska på, ja då vette tusan hur vi ska få på honom kläderna!!!!!
Var finns manualen??? Fick man inte med en lärobok om hur man ska hantera, uppmuntra, stötta och vara de bästa föräldrar någonsin för sina barn när man lämnade BB?????? Hur fasen kan de släppa hem oss (mig) utan några som helst instruktioner??? Jag är teoretiker, jag läser mig till kunskap! Jag vill ha det svart på vitt!!!!!!!!! Gärna med forskningsanknytning så jag har belägg för det också....
Hur blir jag "världens bästa förälder"???? Som alltid är tålmodig, inte brakar igenom och får utbrott där man höjer rösten okontrollerat till sina barn? Hur gör jag för att i alla lägen, oavsett hur knapp tiden än är, hinna i tid, utan gråt, skrik, stress, slarvigt påklädda barn???? Hur hinner man med allt med ett enda stort leende på mina och mina barns läppar??? Hur ger man sina barn all världens lycka och självförtroende??
Jag måste nog leta en stund till... Jag tror inte de skickade hem mig utan någon form av lärobok, jag måste bara ha förlagt den under åren i tron om att jag"kan själv"... Så är det! Jag letar vidare... Men skulle någon av er ha boken tillgänglig så kan ni väl maila över de punkter som ni anser är viktigast att veta, åtminstone tills jag hittar min egen... Vem vet, böckerna kanske är personliga och individuella också så att era böcker inte fullt ut passar in i vår familj, men det borde väl finnas någon form av "allmänna regler"... Eller???????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar