Började skriva min blogg för lite drygt två år sedan. Det var efter
att min man, P, friat till mig som jag skrev det första inlägget.
En blogg som följt mig ända sedan dess och som har betytt ganska mycket
för mig hur konstigt nu det kan låta. Men bloggen och sedan att ni alla,
vänner som främlingar, läst den och gillat den har betytt mycket.
Kommentarer man fått i bloggen, på facebook eller i verkligheten från er
har betytt mycket och det i kombination med att jag älskar att skriva
har fått mig att fortsätta skriva även om det varit motigt många gånger.
Själva skrivandet är absolut inte motigt, men det har funnits många
omständigheter runt omkring på plats här i verkligheten som inte har
gjort det så lätt alla gånger. För nästan 1½ år sedan kom kulmen på det
som kändes som ett personligt fängelse. Då, liksom nu, tvivlade jag på
att fortsätta med mitt bloggande. Men många av ER bad mig att fortsätta
och det ångrar jag egentligen inte att jag gjorde då. Kanske skulle jag
bara ha gjort det på ett annat sätt redan då för att slippa behöva känna
det jag gör idag. Det sista året har det, trots att jag känner det som
att jag ofta får censurera mig själv i bloggen (vilket NI tack och lov
verkar vara ovetandes om) känts lättare och lättare att skriva. Och
därför ångrar jag inte beslutet att fortsätta. Men men, den fula
verkligheten kom ikapp och med den kom även tvivlet tillbaka, BIG TIME.
Jag beslöt mig för i lördags att nu fick det räcka! Att blogga kan
omöjligt vara viktigare än min och min familjs hälsa och lycka. Jag
måste stänga ner min blogg. Oavsett hur viktig den är och hur mycket
den nu betyder för mig…Men den skadar mig på ett sätt som jag inte trodde skulle vara möjligt. Det känns faktiskt oerhört fånigt och tragiskt att det ska behöva påverka mig såhär, men eftersom det nu gör det, och eftersom jag känner som jag gör så finns det inget annat sätt att lösa det på.
Det har tagit mig några dagar för att orka ta tag i det hela med
nedstängningen, men inatt vaknade jag av att Erik grät. När jag
satt där nere på hans sängkant och bokstavligt talat kunde höra hela
min underbara familj slumra sött så kände jag bara att det är väl F*N om
en enda människa ska kunna få förstöra så mycket för så många andra. En
dröm jag haft sedan jag var barn är att bli författare och att få
skriva. Blogga har varit ett sätt för mig att få uppleva detta och det
har gett mig en känsla av tillfredsställelse. Dessutom anser jag att jag
har ett så otroligt lyckligt och underbart liv där många fantastiska
människor florerar dagligen i form av man, barn, föräldrar, syskon,
svärföräldrar, vänner och händelser att det för mig skulle kännas som
ett nytt personligt fängelse att inte få dela med mig av det som händer i
mitt liv. Jag ser en tillfredsställelse i det, och jag vet att många av
er som läser bloggen också har känt någon form av förnöjsamhet i det ni
läst eftersom ni fortsatt att komma tillbaka igen och igen för att ta
del av min verklighet, oavsett hur fin eller ful den må vara för
tillfället. För även om jag för det mesta skrivit om de bra tillfällena i
livet så betyder inte det att min verklighet emellanåt inte kantas av
fula och tråkiga saker, men just det har hört till en del av de saker
som jag tyvärr varit tvungen att censurera mig själv emot då jag haft
personer runt mig som inte är ett dugg intresserad av att veta
sanningen, utan bara för att förvränga den till sin egen fördel.
Min son på 2,5 år hjälpte mig i alla fall inatt att ta beslutet. Och
nu är det genomfört. Härmed avslutas den här* bloggen och det är en oerhört stor lättnad samtidigt som jag är uppriktigt sagt förbannad och ledsen!
Tusen tack till er som följt den på uppriktiga grunder. Jag hoppas att den gett er nåt, och att ni haft en trevlig stund när ni tagit del av den.
Hoppas på ett återseende!*
Tack!!!
