Jag vill bara konstatera att jag har rätt!

När jag och Per träffades var det sommar. För att vara exakt så var det till och med min första sommarlovskväll sedan studenten.

Efter sommar kommer höst och någonstans under den senare delen av hösten byter vi till vinterdäck. Så, då är man liksom förberedd. Det brukar gå ganska automatiskt det där, man känner liksom när det är dags... Typ vid minusgrader, is, halka och förutspårning om snö....

Sen kommer vintern....

Och efter vintern kryper våren fram. Snö smälter, is tinar, värmen tränger igenom och solen tittar fram på allvar. Ja nu vet jag att det faktiskt är framme emellanåt året runt, men ni fattar vad jag menar i alla fall... Nu blir det inte längre lika självklart dock när man ska byta tillbaka de där däcken igen... Vissa gör det väldigt tidigt, andra gör det betydligt senare... Och några har flera bilar där man låter ett par vinterdäck sitta kvar...

I vår familj är vi olika, ganska mycket olika i den här frågan... Per vill byta så fort man börjar prata om att våren är på ingång, jag vill gärna vänta ut våren tills jag är helt säker på att vintern verkligen dragit sig tillbaka för säsongen...

Våran första gemensamma sommar-däcks-bytar-säsong som vi hade tillsammans, slutade i kaos och explosion med att Per, kl 6.30 på morgonen åker upp till garaget för att i april svida om älskade sycen(bilen) tillbaka till vinterdäck några dagar efter att sommardäcken åkt på för att det hade kommit snö under natten och jag vägrade köra in till praktiken i stan annars.

Efter denna händelse har vi inte haft det där problemet med att Per påverkad av vårkänslor byter däcken även på min bil utan att jag godkänt det vilket resulterat i att jag de sista åren inte heller behövt köra bil i snö med sommardäck.

Under helgen som var nu så har jag tyvärr legat sjuk och varit alltför svag för att opponera mig gentemot dumdristiga infall vilket min man så lyckligt utnyttjat till fulla och hann byta ut mina vinterdäck mot sommardäck...

Imorse när jag vaknade och drog upp rullgardinen kände jag mig så oerhört tacksam över vilken hjälpsam man jag har... På riktigt...

Och när jag satte mig i bilen kl 7 vid dagis, vred på P3 och morronpasset, och startade min 40 min långa resa till jobbet, ja då riktigt njöt jag...