"-det går för sakta!!!!"

Vi gungar.
Pappa kommer ner och undrar om inte han kan få gunga med Viktor på dybbelgungan.

Och det får han.
I en halvminut ungefär.

Mycket vänligt, men också mycket bestämt, undrar han om inte pappa kan hoppa av.

Varför?
Jo, pappa sinkar farten!!!

Men, han erbjuder honom, lika vänligt men bestämt att han kan få stå bredvid och titta på!

(för bildens skull fick han till och med gunga på en stund!)

Fanns det nån manual???

Tre gånger har jag legat inne på BB i Karlstad, och alla tre gångerna kom jag hem med tre små underbara killar som var helt perfekta. Inte felfria, men absolut helt perfekta.

Jespers högra öra hade vid nåt tillfälle i magen vikt sig och där hade det sen fastnat. Det tog några dagar efter hemkomst, med smörjning av olja, innan örat rätade ut sig, men idag finns inga spår av det vikta örat kvar. På BB trodde man att det berodde på att jag lyckats sova på magen i 8½ månad....

Viktor föddes med skavsår på näsan. Jajjemän, han hade tydligen tröttnat på att skumpa runt fritt i magen ganska tidigt och kilat sig fast i bäckenet, med näsan tryckt emot bäcken/blygdben och sen suttit fast så tills vi beslöt oss för att det var dags för honom att komma ut.... Berodde tydligen då på att jag är en "typisk barnföderska" och mitt bäcken tydligen mycket väl anpassat för att kunna föda barn och därför gärna gjorde plats långt där nere åt dem. Att jag sen dessutom envisades med att sitta helt upprätt tiden ut kanske bidrog det med....

Erik då, ja, han valde också att luras av mitt goda bäcken och satte sig fast tidigt. Skillnaden var att han fastnade på riktigt!!! Där var det inte bara näsan som skrapade emot utan han satt som sagt var helt fast! Och det syntes när han kom ut. Han var fullkomligt BLÅ! En liten smurf... Eller en stor smurf... (4120g). Och helt ihoptryckt! Som en liten Buddha... Det resulterade i att vi till och med inte skickade bild på honom de första dagarna till släkt och vänner! Såna föräldrar var vi det! Jajjamän....


Jaja, inget av detta spelar någon roll, ut kom de och idag är de fortfarande helt perfekta, men absolut inte ofelbara...

De är syskon, med samma delvis samma gener, men de har däremot inte många likheter... Åtminstone inte egenskapsmässigt... Och detta märker jag har ställt till det för mig nu, när man ska försöka fixa det där med "uppfostran", det vill säga, se till deras personliga utveckling under alla möjliga omständigheter, samtidigt som jag ska vara snäll, glad, tålmodig, mamma, Anna, fru, tvätterska, städerska, kock, social, god kamrat, spännande, karriärist mm mm mm... Precis det som vi alla står inför!!! Dagligen!!

Jesper är på väg in i puberteten med allt som det drar med sig. Och han hanterar det på sitt sätt, jag försöker hantera det på mitt sätt.... dvs, vi ryker ihop varje dag! Runt omkring mig står nära och kära och småler lite grann... Och jag vet precis varför...

Viktor är 3 år, och han som under tre år inte sagt ifrån eller "varit svår" på något sätt överhuvudtaget innan, han har tydligen bestämt sig för att ta ikapp allt det där nu. Det är som om han fattat att barn tydligen får bete sig hur som helst och att han missat det! Men trots detta så "funkar" han större delen av dygnet, och veckan. Då det kör ihop sig är när han är för trött! Där tar både orken, tålamodet och lusten slut, samtidigt som frustrationen och tröttheten sätter in. Han hanterar det på sitt sätt, och vi på vårt sätt... Oftast orkar man hantera situationen åt honom men ibland brakar det... Som imorse... Mycket säkert för att jag inte var beredd. Det brukar komma vid hemkost efter dagis, inte innan han gått ur sängen på morgonen... Då är det ju hans "prime-time" ju....

Mini då, Erik. Jo han har suttit fast med sin "tvilling" Viktor nu i två år. men nu när han blivit så stor och kan/vill/ göra själv och pratar själv, jag då har han insett att även han är en egen person. Men.... Han hanterar det på sitt sätt... Och vi på vårt sätt....

Den enda likheten man då kan dra mellan dessa tre individer är att de hanterar sin utveckling på SITT SÄTT, vilket är bra... Problemet är att deras sätt att hantera det på inte är detsamma sinsemellan... Det rör till det och ställer till det för mig/oss som försöker hantera situationerna med/för dem...

En av dem kan "lascha ut" men så blir sakerna gjorda iaf... Efter ett tag... Lite bråk, tjafs och golv-stamp resulterar ändå i att uppgiften blir gjord!

En annan av dem skrIIIIIIIIIIIIIIIIIker i illtjut får alla att inse att det här absolut inte är som han tänkt sig, och det blir skrik och gråt, men tillåter vår hjälp, även om det är under protester.
(och jag lovar er, det skriket har mer än en gång fått oss alla att abrupt avsluta det vi höll på med i ren förskräckelse för vad vi kan ha gjort för fel...),

Den tredje är hur lugn och medgörlig som helst. Sen kan nåt hända, oftast nåt som ingen av oss hinner uppfatta, eller att han som vi kan tycka ibland att han "bara bestämt sig". Det kan gälla till exempel kläder. Som jag sa innan, den ena kan man "bråka med" tills kläderna åker på... En annan kan man "bråka med" under tiden tills kläderna kommit på med hjälp av oss, trots protester... Men den här luringen, här är det tvärstopp!!!! Har han sagt, och bestämt sig för att kläderna inte ska på, ja då vette tusan hur vi ska få på honom kläderna!!!!!

Var finns manualen??? Fick man inte med en lärobok om hur man ska hantera, uppmuntra, stötta och vara de bästa föräldrar någonsin för sina barn när man lämnade BB?????? Hur fasen kan de släppa hem oss (mig) utan några som helst instruktioner??? Jag är teoretiker, jag läser mig till kunskap! Jag vill ha det svart på vitt!!!!!!!!! Gärna med forskningsanknytning så jag har belägg för det också....

Hur blir jag "världens bästa förälder"???? Som alltid är tålmodig, inte brakar igenom och får utbrott där man höjer rösten okontrollerat till sina barn? Hur gör jag för att i alla lägen, oavsett hur knapp tiden än är, hinna i tid, utan gråt, skrik, stress, slarvigt påklädda barn???? Hur hinner man med allt med ett enda stort leende på mina och mina barns läppar??? Hur ger man sina barn all världens lycka och självförtroende??

Jag måste nog leta en stund till... Jag tror inte de skickade hem mig utan någon form av lärobok, jag måste bara ha förlagt den under åren i tron om att jag"kan själv"... Så är det! Jag letar vidare... Men skulle någon av er ha boken tillgänglig så kan ni väl maila över de punkter som ni anser är viktigast att veta, åtminstone tills jag hittar min egen... Vem vet, böckerna kanske är personliga och individuella också så att era böcker inte fullt ut passar in i vår familj, men det borde väl finnas någon form av "allmänna regler"... Eller???????

Det är inte alltid man har så bråttom....

..... Även om mamma har det!

Det här är en ganska vanlig syn hemma hos oss, åtminstone på vardagarna mån- ons. Kanske inte just att de två småbröderna ligger och samsas över en bok på badrumsgolvet, utan jag syftar mer på det faktum att efter vi kommit så långt i förberedelserna inför att lämna hemmet för dagis, ja då liksom lägger deras motorer av och ingenting fungerar längre förutom i slow motion... Så oavsett om vi har en timme till bara tandborstningen kvar eller fem minuter innan vi måste åka så kommer vi alltid fram 9.03 (ska lämnas 9.00). Ingen panik säger ni, nej kanske inte säger jag, men det känns ändå som om det kommit en bugg i systemet och det måste utredas och omvärderas... Jag återkommer med uppföljningen!

Coola grejer...

"-öj!!!"
"-hörrö!!!"
"-såååg du????"
Ropar Viktor.

"-jaaa" svarar Erik med stor förtjusning.

"-det här är verkligen coola grejer!!!" säger Viktor.

"-mmmmm" nickar Erik.

Storebror lär lillebror att slänga ner saker utför trappen!!!

Sådan storebror...

.... Sådan lillebror!

Vi brukar på skoj kalla Erik för skuggan. Orsaken: det finns inget som hans bröder gör/säger som inte han härmar efter eller upprepar. Och då framförallt allt som Viktor gör/säger.

Jag brukar skämta om att anledningen till att Erik inte vet (eller vägrar säga) Viktors namn är för att han blir förvirrad över vem som är vem, Viktor eller Erik... Men det är lite konstigt faktiskt, att han aldrig säger Viktors namn. Vi brukar fråga honom, och han rabblar allas namn gång på gång på gång, men när vi kommer till Viktor, ja då är det tvärstopp!!! Ibland kan det bli "brorsan" eller "den" men aldrig "Viktor"!!! Sludigt!!!! Säkert är iaf att den där brorsan är en stor förebild! Har tidigare visat bilder på Viktors säng efter läggdags. Lillebror vill inte vara sämre han.....

På begäran...

Ok, nu kommer det då.
Många har frågat mig vad det är för problem som jag dragits med när det gäller min mage och vad som fick mig att börja med LCHF. Jag har en sjukdom, eller ett tillstånd- som heter IBS.

"Vanliga symtom för IBS är oregelbunden tarmfunktion med diarré, omväxlande diarré/förstoppning och magknip/buksmärtor. Många patienter känner också utspändhet eller uppkördhet i buken och besväras av gaser i tarmen. IBS kallas till och med ibland för ballongmage. För många som drabbas av IBS har sjukdomen en starkt negativ inverkan på vardagen. Återkommande magknip och hastiga toalettbesök skapar oro och upplevs ofta som ett hinder för de drabbade." (http://www.proibs.se/ibs)

För mig började det på allvar när jag gick på gymnasiet i Vänersborg. Det smög sig på så jag vet inte om det var första eller andra året som det drog igång men det kvittar egentligen. Det började med en stressad morgon mage. Det vill säga att varje morgon innan skola/jobb fick jag gå flera gånger på toaletten. Under dagarna och kvällarna var det lugnt. Sen började magsmärtorna komma, kramper, gaser och uppsvälldhet. Och så fortsatte det i några år. Jag hade önskat att det blev till det bättre sen men får tyvärr göra er besvikna där.

Så där var jag nu i somras, med att jag sedan gymnasiet dragits med en fruktansvärd mage, som med åren bara blivit värre och värre. Det sista året/åren blev det så illa att hela min tillvaro egentligen gick åt för att få verkligheten att gå ihop så att jag skulle kunna leva med min mage. För mig har detta varit både fysiskt och mentalt oerhört jobbigt. Och från mitt håll även en social bromskloss även om jag inte tror att mina närmaste vänner märkt av det så mycket som jag eftersom jag valde att inte prata om hur det egentligen förhållit sig.

När vi var på vår bröllopsresa i våras blev problemet även Pers problem. Vi var på bröllopsresa, och många gånger fick han sitta helt själv- vid poolen, vid restaurangen, vid baren, vid stranden och vid showerna på kvällen. Jag sprang skyttetrafik mellan platsen Per befann sig på och toaletten på vårt rum (om den var närmast). Kan bara tacka högre makter för att jag har en man som är så oerhört förstående- men han sträckte sig så långt som att iaf be mig söka hjälp när vi kom hem...

I somras kom problemen även att spegla av sig på våra barn och jag kunde så tydligt se hur mycket de fick försaka på grund av min mage. Vi kunde inte åka och bada, inte åka och fika inte göra ditten och inte göra datten (även om vi gjorde en hel massa saker som visserligen alltid innebar en massa stopp)...... osv osv osv... Varför??? Jo mamma var tvungen att springa varannan minut på toaletten, och har man ingen egen portabel toalett installerad på sin kropp, eller vet att det finns toaletter där vi ska vara eller på vägen dit, ja då väljer man att stanna hemma. Det blev ett problem att lämna hemmet, och det blev ett problem att vara borta. Per och barnen fick ofta sitta i bilen och vänta på att jag skulle springa klart så vi kunde åka och köpa en glass, handla, ta ett kvällsdopp, hälsa på vänner eller Gud förbjude, åka på semester....
Sista chansen innebar en radikal kost-omställning, från alla dieter och viktprogram, gjorde jag nu en totalomvändning och satsade allt jag hade på LCHF, jag hade knappast något att förlora på det.

Jag hade länge, sen jag var 13 år som jag nämnde, studerat allt som hade med kost, hälsa och snabba viktnedgångar att göra. Hade hört talas om LCHF långt innan, men trodde att det var i stort sett samma sak som GI, och det hade inte hjälpt innan med vikten för min del så jag hade inte tagit mig tiden att studera det närmare. Men så i somras fick jag ett tips från en läkare om LCHF som behandling mot IBS. Jag började igen googla runt och studera just LCHF relaterat till IBS och fick tillräckligt med information och inspiration för att försöka. Månadsskiftet aug/sept började jag. Då åt jag samtidigt mediciner för min IBS. Idag är jag medicinfri (jag tar endast nån dos vid behov). Det händer att jag får "skov" men det blir allt längre mellan gångerna och de är betydligt mindre smärtsamma och långvariga än vad de varit de sista åren.

För mig var LCHF en sista utväg för att stå ut med min mage och för att ge hela familjen en chans att fungera normalt. Jag upplever fler och fler positiva saker med att äta den här kosten och känner mig ganska säker idag på att jag vet vad som ligger bakom mina besvär som med åren bara förvärrades. Där kommer min kamp mot vikten in. För hur bra nu än LCHF är för viktnedgång med mera så var inte det mitt primära syfte med omställningen, även om det var en del av den.

De sista åren, vilket ni vet, har jag ju även kämpat för att bli av med den övervikt jag dragit på mig i samband med de sista graviditeterna. Jag körde extravaganza, tappade 12 kilo på några veckor och blev gravid igen. Då hade jag mycket vikt kvar att tappa, men istället lade jag på mig lika mycket som gången innan. Efter Erik blev det viktklubb.se och det funkade hur bra som helst. Kalorifattigt (fettfattigt) och mycket frukt... Det funkade hur bra som helst. Jag tappade lite drygt 40 kilo, sen bytte jag till viktväktarna för att kunna äta obehindrat med frukt! Tappade inte ett kilo till sen vare sig med viktklubb eller viktväktarna. Och där har jag sen stått stilla. Tills nu... Har tappat ytterligare 9 kilo (kanske mer nu idag men vågen är trasig och jag saknar den inte ett dugg...). Så nu är vi uppe i ca 50 kilos viktnedgång. men de sista 9 har skett med tillägget att jag "blivit frisk" och de 40 första med facit i hand att jag dagligen förvärrade min IBS och bara mådde sämre och sämre.

IBS harmoniserar med LCHF, det gör inte de andra dieterna. Frukt, för mycket grönsaker, rotfrukter, mjöl- och mjölkprodukter, socker samt fibrer och stärkelse är alla saker som irriterar tarmarna och som i onödan stressar redan stressade tarmar. Jag har alltså gjort allt precis fel!!! Jag blev sjuk av att försöka gå ner i vikt med mindre kalorier och uteslutande (nästan) av fett.

Idag kör jag precis tvärtom och min mage är lugn, glad och arbetar precis som den ska. Får jag i mig något som inte var bra säger magen ifrån och jag vet vad mer jag ska utesluta. Om vi äter gott???? Hela familjen älskar den "nya" maten och ingen har problem med blodsockerhumör längre. Inte ens Per eller Erik så tro mig, det funkar! (förutom dagis dagar då man kan se en viss tendens på Erik om mellanmålet dröjer...) Och Hemma, med LCHF kost så fungerar även Eriks mage betydligt bättre än vad den gör av kolhydrat-rik kost. Undrar om det skulle kunna gå att få papper på så hans mage fick en riktigt chans redan från start så han slipper gå så länge som jag???

Och jag är fri från mitt sockerberoende!!!!!!!!!! Har inte ätit socker sedan 1:a september och idag har jag varken suget eller vilja till att göra det. För mig känns produkten metallist och kemisk och jag vet vad den gör i kroppen, vilket jag hoppas att ni alla, om ni har intresse för det, också kollar upp. Om inte för er egen skull så för era barns skull... Och ja, jag vet att jag är nyfrälst och att jag just nu sprider mitt budskap till allt och alla som vill lyssna och jag vet att jag är en "pain in the butt" för er alla som inte bryr er speciellt mycket om mitt nyvunna kall eller LCHF men jag tänker inte hålla tyst för det, då är det bättre att ni slutar läsa...

Och som en ständig jojo-bantare så har min kroppen en hel del att ta sig igenom, och för att återigen få tillbaka tilltron och förtroendet för mig så viktnedgången kommer när den kommer, för det vet jag att den gör någongång. Men då kommer det att ske på min kropps villkor, inifrån, och för att ge mig det absolut bästa och hälsosammaste resultatet. Jag är bara överlycklig över att ha fått tillbaka min mage.

För er, om nu några av er orkat läsa hit ner, och orkat höra mig predika och tjata om detta och som kanske till och med finner det lite intressant, hör gärna av er om ni har frågor eller funderingar. jag är ingen expert, men jag är trorts det ganska påläst och om jag kan hjälpa, stödja eller inspirera någon till att leva som jag så snälla hör av er!!!

Nu får det nog räcka för idag, ämnet kommer ju att dyka upp med jämna mellanrum. Jag vill ju inte att ni ska sluta läsa bloggen på grund av min nyvunna fanatism.

Jag är fortfarande samma Anna, bara lite gladare, friskare, lyckligare och hälsosammare!!!!

Ha dé!

PS: Kostdoktorn, Andreas Eenfeldt föreläser i Charlottenberg till veckan, tror det var 24:e eller 26:e januari. Gå och lyssna på honom om ni inte har nåt annat för er!!!! DS

Debatt och LCHF

Igår var det dags att debattera LCHF på SVT:s program Debatt. Eller debatt och debatt, jag har lite svårt att förlika mig med tanken på att man kan ha en debatt på 45 minuter med minst två olika ämnen att ta sig igenom. För mig blir programmet ett sätt för tyckare och "hemma-proffs" att visa upp sig och säga sin mening och de experter i form av forskare, läkare och berörda blir avbrutna om ens tilltalade och ifrågasatta på resultat framkomna av bland annat vetenskaplig forskning.

Nu är jag, precis som min man säger, en nyfrälst (och stolt över det) som vill få hela världen att fatta vad LCHF är och att det är det absolut "bästa". Och ja, för MIG är LCHF det absolut bästa. Och jag tror det är det bästa för min man också (eftersom LCHF minskar/"botar" inflammatoriska sjukdomar), och eftersom jag tror att detta är det bästa för oss, och för många i vår närhet med andra typer av problem så tycker jag också att det är det bästa för våra barn. Men vet inte om jag kan kallas hycklare eller att jag har dubbelmoral, för mina barn kör inte strikt LCHF rakt igenom. De äter mycket nära strikt LCHF hemma, men de äter den vanliga skolmaten i skola/dagis, och de är barn, så deras rörelsemönster är betydligt mer aktivt än någon av oss andra. Men mitt mål, och min förhoppning är att även barnen ska komma till en mer LCHF lik kost rakt av för att göra det mesta vi kan för att säkra deras hälsa i framtiden. De har ganska mycket i sitt bagage från generationer tillbaka på olika typer av sjukdomar och ohälsa vilket gör att jag vill ge dem en rättvis start. Jag vill ge dem ett sunt sätt att se på mat och att äta för att inte föra över mina egna dåliga upplevelser och erfarenheter av ätstörningar som jag dragits med ända sen jag var 13 år. Och 143 år är en alldeles för låg ålder för att behöva ägna varje vaken timme åt att vara rädd för mat, inte våga äta offentligt och istället bunkra upp när ingen ser, och det är alldeles för tidigt att vara mer påläst om dieter och viktminskning än de flesta hälsovetare och näringsfysiologer. När man är 13 är man ett barn, en ungdom, på väg in i ett liv där man vill ägna sig åt annat än rädslor.

Nu kan inte jag svära på, att det inte finns nåt annat sätt att göra det här på, men för MIG så är det det enda sättet, och det VET jag, eftersom jag har testat precis ALLT annat!!!!

Det jag skulle säga med detta inlägg var ju faktiskt inte det, utan att jag tycker att det är synd att det i programmet, som vanligt, inte fokuseras mer på forskningen utan på allmänna tyckare som inte ens är pålästa. Andreas Eenfeldt visar upp en bunt med papper i direktsänd TV, det är rapporter efter 16 olika studier gjorda på LCHF och hur det påverkar vår hälsa. 16 stycken, oberoende av varandra, från olika delar av världen. Jag har tagit del av några av dem och för mig bevisade de inget annat än jag redan visste, att vi är på rätt spår. Och genom att jag behöver leva med mig själv och min familj varje dag så räcker det också egentligen att bara gå till oss. jag ser, känner och hör skillnaderna på oss alla. VARJE DAG!!!!! Och så tycker jag att det var en stor besvikelse att i programmet endast fokusera på fördelarna med en viktminskning med LCHF iställer för på alla dessa hälsovinster som det fanns flera som ville vittna om men som blev avbrutna, inte fick komma till tals och som inte en enda människa verkade lyssna på. LCHF är inte en bantningskur, vilket det kändes som om det var det enda den framställdes som igår. Däremot, har man övervikt så förlorar man den, och det kan ta tid! Är man underviktigt så kan man gå upp till en "normal nivå".

Nu har jag predikat klart för den här gången. Men för er som tvivlar, tvekar, blir nyfiken, behöver hjälp och som både tror mig/inte tror mig, ta del av forskningen. En del finns på kostdoktorn.se. Men framförallt, läs Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen, och även boken från Hemliga kocken.

Däremot, ska jag berätta för er om min egen situation och vad som fick mig att studera och senare anamma LCHF. Men det gör jag i nästa inlägg så ni får vila era hjärnor en stund!

Ha dé!

Eric saade

Avslut på lördagen blev tillsammans med nämnde pojk Eric Saade... Disco a la Tomta med smågrabbarna! Jag, Per och de små rundade av helgens rusch i renovering med disco-dans i vardagsrummet till tonerna av Eric Saade...

Hadenivarot med hade ni också dött av skratt precis som jag och Oer åt grabbarnas rytmer och musikaliska rörelser... Sjungs verkar de kunna, men dansen..... Ja, den har de nog levt av deras käre far... Herrejisses.... Viktor kör med arm-moves ni aldrig tidigare skådat, och Erik har ett fotarbete ni aldrig någonsin sett maken till... (möjligtvis den där nya reklamen på tv då). Tyvärr hår det inte att utläsa allt på bilderna, men håll till godo!

Årskrönika 2011

Året 2011 började hur bra som helst!!! För vissa.... Vi låg och spydde och sprang på toa i nästan två veckor så tror inte att nån av oss upplevde det som den bästa starten men... Och ni kommer väl ihåg min svacka av djup, ren och skär självömkan av att jag inte fick klä upp mig, äta gott och träffa fina vänner att skåla med vid tolvslaget va??? Nu gjorde vi visserligen allt det där ändå, på Pers initiativ, det var bara vännerna som saknades. men vi hade familjen nära och vi hade en fin kväll... Och vi blev friska!!!!!!

I januari hoppar jag på min sista termin på universitetet, det är dags för metodik och C-uppsats, och som om inte 100 % studier vore tillräckligt så slänger vi på en halvfarts-kurs också så vi iaf kommer upp i 150 % studier!!! Minstingen skulle ju ändå börja på dagis på allvar nu så bäst att kunna fylla ut min tid!

I februari fyller jag år, och det är nu ett år sen Per friade till mig, och därmed också ett år sen jag började blogga!!!! Grattis till mig!!!!

Mars var bara en enda lång romantisk månad... Halva månaden gick åt att längta längta längta, tills vi den 14:e satte oss på planet som tog oss till Cabo Verde! Åhhhh, vilken semester... Eller... Åhhhh, vilken bröllopsresa....

Firar påsk i Linköping hos svägerska med man och barnens kusiner. Upptäcker där att barnen modell större, Jesper och Mathilda, numera inte är de små barnen som man trott, deras sätt att umgås att förändrats. Nu var det inte längre bara att "tutta" ihop dem och be dem leka, nej, nu var könsrollerna mer tydliga och valet av kamrater/"leksaker" betydligt viktigare.

Maj är en enda lång studie! Då görs en stor satsning på min C-uppsats som kom att handla om demokratiutvecklingen i Östafrika. Intressant!

EXAMEN!!!!!!!! Har nog aldrig känts så oerhört gött att säga det ordet förut!!!!!!!

Examen följdes av en 11 veckor lång mammaledighet, på hemmaplan. Och i brist på fint sommarväder konstaterade vi att det nog var sista sommaren vi satsade på en svensk semester och istället lägga pengar och energi på att i fortsättningen ta med hela familjen utomlands! Lite mer sol -och badvänligt och roligt att uppleva något annat. Semestern för året blev den väl kända campingtrippen till..... Håll i er nu...... Till SÖLJE!!!! Ja jädrar i havet... Det har snart gått ett halvår sen vi svängde in på campingen, eller gräsmatten som det egentligen var, i skogsbrynet där, och jag kommer ihåg det som igår.... Jag glömmer det nog aldrig! Och det gör inte heller Per... Ett litet självgott leende smyger sig på honom varje gång det kommer på tal... Och att jag på nåt sätt lyckades veva upp hakan där igen och låta barnen känna en glädje över att vara framme beundrar jag mig själv för idag... Herrejisses... Behöver jag påminna er om att det bara blev en natt???? I år är semestern redan bokad, och resan går till..... KRETA! Vi satsar på det säkra och väljer bort regnet.... (förhoppningsvis!)

Sommaren slutar med att barnen går tillbaka till dagis och skola igen, Per går tillbaka till jobbet, och jag går... Ja, jag går vidare till arbetsförmedlingen! Ett litet mindre roligt slut på den glädjen man kände av att ha tagit sin examen efter 5 år på universitetet.
Efter två veckor var jag inskriven på bemanningen och började jobba, ca fyra dagar i veckan, fram till jul...

Från första september ger jag min mage en sista chans. LCHF!!!! And still going!!! Hur bra som helst, och känner mig som en nyfrälst, vilket gör att jag nu passionerat suger i mig allt som har med ämnet att göra, jag har gjort mitt val, och jag är stolt över det. Och det bästa av allt, jag vet att jag gjort det rätta valet! Och jag "predikar" mer än gärna om det, och det har även fått mig att vilja läsa till några kurser på universitetet i hälsovetenskap!

Under hösten då jag arbetar mycket på olika dagis runt om i kommunen börjar en rädsla smyga sig på mig... Rädslan om magsjukan... Det har alltid varit min stora skräck och nu, efter förra årets jul- och nyårs flopp så var den rädslan om än möjligt, mycket större... Onsdagen före jul fick jag ett telefonsamtal när jag sitter i bilen på väg till dagis med mina två små, det är min goda granne, Sophia, som ringer för att berätta att inte bara ett barn, utan ÅTTA, barn från förskolan bredvid vår förskola under natten fått magsjukan... Öhh... jag stannar utanför dagis och tänker efter i några sekunder, mer behövs inte... Förra året fick jag precis samma möjlighet och valde då att ändå lämna barnen på dagis med resultatet att vi alla blev sjuka ett par veckor. I år var det inte ett svårt val, barnen fick följa med mig och julhandla på ICA istället... Och vi klarade julen utan sjukdom... Känns bra med facit i hand eftersom jag fick veta idag att av alla barnen på den förskolan, och av vår förskola vars barn vistades på den förskolan under jul/nyår blev ALLA, utom två barn sjuka... Lider med dem och deras familjer... Och nu inväntar man istället att sjukdomen ändå ska komma, men nu är det iaf ett år kvar till nästa jul... Att jag valde att hålla barnen hemma berodde inte på att dagiset ligger i samma lilla samhälle och att jag tror att virusen smittar bara genom att vi lever i samma kommun, utan för att barn på vårt dagis har vänner/föräldrar på det dagiset samtidigt som barnen på det dagiset har vänner/föräldrar på vårt dagis så... Ja gjorde ett val och är oerhört nöjd med det!

Julen kom och den firades med familjen och nyår spenderades i Linköping, återigen med svägerska med man och barnens kusiner. Nytt för i år var att vi kunde genomföra resan utan stopp och fördröjningar på grund av mig (min mage) vilket annars varit ett stående inslag. Jippie!!!!!!! Jag är så otroligt lycklig över detta!

Ja just det ja, i mellandagarna var jag iväg på mitt livs första anställningsintervju också! Så otroligt nervös var jag innan, vilket släppte så fort jag kom dit, och jag kände mig jättenöjd efteråt. Hade jag som arbetsgivare fått in mig själv på intervju är risken stor att jag hade anställt mig själv, problemet är ju bara om alla som sökte vore lika bra som mig... Vem väljer man då???

Nu är det 2012 och året har börjat hur bra som helst, precis som alltid tillsammans med maken och barnen, friska och glada. Men idag kom verkligheten ikapp för de små som fick åka tillbaka till dagis efter tre veckors ledighet. Imorgon är det dags för barn modell större att återvända till skolan också och jag får min första fullt lediga dag för i år!

Hej hej!

2012

Inleds med film under täcket i nya soffan på nya våningen med en brasa tänd i nya mys-kaminen...