Världens underverk

En bra start!

2012-02-28T20:51:00.001+01:00

Igår var det sportlovets första dag och jag och barnen var ensamma hemma. Skulle så vara hela dagen också. Och jisses vad massa mys mys och mys vi skulle ha. Vi skulle ha en sån där dag som alla andra skriver in i sina statusuppdateringar på Facebook (men som ingen knappast tror på ändå)... Men nu började inte vår dag på det där mys-pysiga-mys sättet och av erfarenhet så vet jag att den inte skulle ha kommit att hamna i det läget heller överhuvudtaget nån gång under dagen. Så jag kände bara att vi måste UT! Men inte ut sådär "vanligt" som vi alltid gör. Vi måste ut på riktigt. Bryta dagens negativitet och börja om. Skickade sms till grannen för tips ( hon brukar alltid ha fullt med idéer, som hon dessutom genomför också med sina barn, inte bara tänker göra så som jag gör... Även om jag definitivt tror på att det verkligen är tanken som räknas). Jag hade bestämt mig för innan att jag oavsett vad svaret än blev så skulle jag göra det! Hon svarade Leklandet i Karlstad! Jo men visst, absolut, tjena hallå, med den starten på dagen??? Med mina ungar??? Ensam???? Men så såg jag efter lite närmare, hon erbjöd sig att följa med också ju...

Stönig som jag är, eftersom jag sagt att jag skulle göra det hon svarat så packade jag ihop tre barn i bilen, till viss del under en del protester, och hämtade upp grannen och hennes dotter. Nu var vi i alla fall på väg...

Vi kom dit 11.30 och lämnade det 15.30 (ungefär) och tiden dess emellan var helt otroligt underbar!!!!!!

Vi fick den där underbara mys-pysiga-mys dagen som alla andra har (och som man vi närmare eftertanke också vet att man själv också har ganska ofta med sin egen familj bara man lägger manken till, vilket man också gör mer än man vet om...)

Vi hade så kul att fotografen inte alltid skötte sitt jobb, och när han gjorde det, ja då hade vi för roligt för att sitta stilla länge nog för att hamna på bild....

Därav bildernas kvalitet!!!

Äntligen!!!!

2012-02-25T14:31:00.001+01:00

Utbrast Per igår kväll när han kunde konstatera att jag var redo att gå och lägga mig!

Jag och Per har haft en regel om att vi inte stänger av eller byter ut en film som vi har börjat titta på.

Inte heller dricker jag kaffe på kvällen, och framför allt inte till "fredagsmyset".

Och är det helg, ja då går jag inte och lägger mig i arbetstid(det gör jag inte under veckorna heller oftast). Inte ens om jag är trött!

Igår gjorde vi allt det där. Vi drack en stor kopp kaffe till Skavlan. Ja ni hör ju.... Skavlan.... Sen började vi titta på en film, fredagsbion på Svt, som dessutom var bra. Men vi stängde av och stod i sovrummet innan 22.00!!!
Och det bästa av allt, det kändes såååååååå gött! Jag somnade direkt.

Per, som ända sen vi träffades, kämpat för att hålla sig vaken i soffan med mig, vardag som helg, efter att han insett att det där med sängen helt enkelt inte är ett alternativ förrän "tiden är inne", eller fått med mig på en kopp kaffe senare än middagstid i normala fall var hur nöjd som helst!

"-Äntligen! Som har har väntat! Jag har varit gubbe ensam länge, men nu äntligen har "mi smöle" blivit tant på riktigt!!!"

Så sammanfattar han de sista månadernas utveckling...

Då har jag inte bara konstaterat det själv, utan jag har även fått det bekräftat!!!

Kan komplettera med...

2012-02-22T20:49:00.001+01:00

Att jag också, i min förvandling till "tant", börjat dricka kaffe mitt i en vinkväll med goda vänner. Det har aldrig tidigare hänt, men efter förra fredagen så känns det som om det kommer att bli fler gånger... Det var gött!

Och inte nog med det, i lördags, efter ljust och fräscht, åkte vi hem! Jajjemän, två glas rött till maten, en fantastiskt rolig show där man kom helt upp i varv och sen.... 6 mil hem i bil!!! Med en enda tanke i huvudet: "- jag vill hem och sova!!!!" i vanliga fall skulle man ha planerat inför det här i flera veckor, bestämt pub-runda och gått ut för att prata, skratta och dela på nån ytterligare flaska vin...

Leif GW Persson har uppgraderats till nån form av manligt idol-virke...

Jag har tagit mig in-runt-shoppat-ut på Ikea på under halvtimmen!

Kvalitet och komfort framför allt!!! Typ ett nytt motto...

Det började med en pelargon....

2012-02-22T15:03:00.001+01:00

Sen blev det ytterligare tre stycken, röda pelargoner...
Året efter blev det rosa pelargoner, inte mindre än tio stycken!!!!!

Sen dess har det gått snabbt. Och listan är lång på saker som bevisar att jag sedan länge passerat GÅ! Och nu finns det ingen återvändo! Jag har accepterat mitt öde...

Det sista i raden av bevisen är;
- inslagen med Helena Bergström på melodifestivalen!
- ÖB-reklamerna
- reklamen från Ski-Sunne. (herrejisses vad jag lider med er som aldrig kommer att få se den reklamen... )

Nu var det bara exempel från tv men det är där jag faktiskt slappnar av på kvällen och återhämtar mig och i den stunden, mellan fullkomligt full i skallen och fullkomligt tom i skallen så fastnar detta... Och jag älskar det!!!! Jag avskyr verkligen reklam, men vetskapen om att något av ovanstående skulle kunna dyka upp i rutan får mig att härda ut! Och då brister allt.... Det går inte att hålla tillbaka vare sig skratt eller tårar, ja tårar, jag kan ibland skratta så jag gråter, och till och med till dessa reklamer...

Per brukar titta på mig, små-le och ge mig en varm kärleksfull blick samtidigt som han skakar lite lätt på huvudet... Jag vet vad han tänker! Han har sagt det förut!

Jag är en TANT!!!! Och jäkligt stolt över det!!!!

Tre plus två = 32

2012-02-20T22:23:00.001+01:00

I lördags fyllde jag år, 32 år. I vår familj finns tre barn och två vuxna, och de är verkligen det bästa och viktigaste som jag åstadkommit under mina 32 år, min familj.
Och som jag sa i lördags redan så är jag löjligt förtjust i att fylla år, men får väl erkänna att det trots detta inte berör mig så mycket när saker inte blir som jag planerat längre. Det är väl ett ålderstecken kanske eller så har jag bara mognat ändå... Och kan även tillägga att det för varje år blir svårare att svara på frågan om hur gammal jag är utan att behöva tänka efter...

Lördagen började ju som bekant med en huvudvärk som gav sig till känna efter att jag väckts av nyheten att mamma var magsjuk, och det var även hon som skulle vara barnvakt under kvällen. Men det löste vi, svärmor kunde rycka in. Och även huvudvärken svarade på en Ipren så nu fanns det inga hinder kvar...

Nere möttes jag av ett paket, ett STORT paket. Enligt Per för stort för att packa in, så det var filtarna från soffan jag fick slita loss för att se innehållet. Inte lika "barnsligt" men spännande ändå...

Sen var det dags. Grekisk restaurang och vidare mot LLA och Ljust & Fräscht med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström! Och utan att överdriva så beklagar och ömmar jag för alla er som inte har eller kommer att se föreställningen!!!! Eller läsa boken i nödfall.... Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv på så kort och koncentrerad tid... Tiden sprang iväg och jag som aldrig tidigare hållit Schyffert som nån favorit har börjat ändra uppfattning... Jag anser de två männen vara komiska men verklighets förankrade genier. Att under två timmar, stå rakt upp och ner och PRATA omkull en hel arena så tårar och skrattsalvor haglade kan bara vara genialiskt! Jag älskade det!!!

Och så det träffade... Varenda hint, varje utkastat skämt om dagens inredningshysteri och känslan av onöjdsamhet satt som ett smäck!!! Det kändes ibland som om de fört dolda intervjuer med mig och använt som underlag för showen. Men, tittade man sig omkring på de tusental personer som satt där i publiken i lördags, och på de alla tusentals som redan varit och sett showen och som ska se den, så vet man att de upplevde precis samma sak... Och det är så gött att veta... Jag är inte ensam i min strävan efter att bli nöjd!!! Och jag är inte ensam om att inte inse att problemet förföljer mig vart jag än går (eftersom det är "jag" som är problemet)... Ingen av oss är ensam...

Men det konstiga mitt i allt detta är att jag ändå kan känna att jag är ganska nöjd med att vara "missnöjd" så nånstans har jag väl redan kompromissat med mig själv om hur nöjd jag egentligen är...

Men allt detta är bara materialism och när det gäller de saker som verkligen räknas, som Per och barnen, och mina andra nära och kära, ja då är jag kompromisslöst otroligt nöjd!!!

Och det gör att jag utan dåligt samvete kan kosta på mig lite "missnöjsamhet" då den vita nyansen på väggen i köket inte stämmer överens med den vita nyansen i hallen, eller att Klinkergolvet i hall 1 inte matchar det som ligger i hall 2 på andra sidan huset... Mm mm...

Hoppas mina underbara föräldrar kryar på sig snart, och att brorsan får ordning på bilen. För hur det än är så känns det inte riktigt på samma sätt att fira födelsedagen utan er!!!!!!

Alla är vi olika....

2012-02-20T20:50:00.001+01:00

.... Och tur är väl det!
Detta hade jag kunnat haft ett inlägg långt som en roman om bara utifrån saker jag sett eller hört sista veckan... Men jag tänker hålla det både kort och intimt idag.

Vissa väljer att baka pepparkakor med sina barn.... Vi väljer att smacka ihop lite färsbiffar med våra!!! Men jisses vad gott det blev, och alla i olika färger och former. Det låter kanske konstigt med färgerna, med det stämde faktiskt...

"-nu ärre att välldi fest du!"

2012-02-18T08:31:00.001+01:00

Det är min födelsedag. Jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Nästan så det blir roligare för varje år.

Årets frukost-bricka bestod av bubbelvatten, Ipren och en bit mörkchoklad. Perfekt!!!
Barnen fick en varsin clementin. Även om Erik äter upp chokladen i stället.

Just nu försöker vi lista ut vad jag ska få i present. Viktor är mycket hjälpsam.
Enligt honom är paketet "-så hääääär långt ( slog ut armarna och knockade pappa) och är en konstig grej där man "ska gå ut och in och sådär på".

Ikväll är det Ljust och Fräscht med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström i Karlstad som gäller. Om nu allt löser sig. Barnvakten har nämligen anmält sig magsjuk!!!!!

Äktenskapsritualer

2012-02-16T23:18:00.001+01:00

Man brukar ju prata om hur par som är nykära liksom smälter ihop och blir till ett. Hur man andas och lever i samma andetag och så vidare.

"man blir som man umgås" är ett uttryck som används flitigt i vår närhet.

Kom att tänka på detta idag, och på hur det blir sen. När man faktiskt träffats mer än ett par veckor, börjat äta och andas sin egen luft igen och när man börjat inse att man faktiskt var två individer och inte siamesiska tvillingar och därmed tagit sina läppar tillbaka. Hur blir det då???

Jag och Per har vad vi tror kommit att utveckla nåt som måste gå under benämningen äktenskapsritualer.

Vid umgänge i soffan på kvällen, barnen har lagt sig och vi tar för oss av fulla muggar av lugnet tillsammans. Vi kan sitta omslingrade eller bara tätt ihop, men alltid ihop. Då, mitt i ett trevligt, spännande, romantiskt, roligt ja you name it program. Det som visas på tv:n kan vara allt från Antikrundan och veckans brott till actionfyllda filmer och spännande serier. Men så händer det nåt, det blir REKLAM (oftast på de program vi kollar på) och vad händer???? Jo, då per automatik liksom löser vi upp oss ur vårt mys-grepp..... Och sätter oss upp! Rakt upp och ner i soffan som två kakpickar!!! Lite framåtlutande med armbågarna i knät och benen lätt bresade. Ni vet, så där gubbigt! Och så sitter vi så tills reklamen är slut, då faller vi snyggt ihop i varandra igen och fortsätter titta vidare. Ingen av oss har nånsin kommenterat detta men idag blev det oundvikligt, och så tydligt, detta är bara en sån där sak som vi gör och som vi "alltid har gjort"!

Jag kommer försöka vara uppmärksam på vårt äktenskapliga beteende framöver och se om jag hittar fler ritualer. Vi vet att dem finns men de kan va svåra att lokalisera när de blivit så ingjutna att man utför dem per automatik.

Ytterligare en grej är vårt beteende kring sång här hemma... Han ylar, jag fyller i! Ett par ord, eller en mening... Det räcker där. Inget vi pratar om, det bara sker....

För glupska!

2012-02-14T22:16:00.001+01:00

Hade tänkt att jag skulle ha fotat maten som jag lämnar recept på så ni får se hur god den är.... Men har upptäckt att det inte blir så. Svaret är helt enkelt att vi är för glupska! Så fort maten blivit klar så ligger den upplagd på våra tallrikar och har redan börjat att skyfflas in i munnen...

Vi dötter i hövve, som Per så ödmjukt uttrycker det!

Idag blev det baconlindad dijon-kyckling i grädde och blomkålsris! Hur gott som helst, och ännu godare hade det nog kunnat vara om vi hade kommit ihåg att krydda maten också.
En liten detalj som glömdes bort i yran när vi alla kom hem och Per börjat med maten. Min vana trogen hoppade jag rakt in i den påbörjade middagslagningen trots att Per hade full koll på den själv... Och ni vet ju, ju fler kockar... Kryddorna fick därmed stanna i lådor/skåp ikväll och ska förhoppningsvis tas fram i tid för matlagning imorgon!

Recept:
Linda bacon runt kycklingfiléerna och smörj in "paketen" med dijonsenap. Stek dem snabbt i smör och lägg i en ugnsform. Häll över grädde och KRYDDA!!!!!! (valfritt)
Kör i ugn tills kycklingen är klar.

Riv under tiden blomkål på grova sidan. Hacka och pressa lök/vitlök. Fräs löken i rikligt med smör tillsätt sen blomkålen och krydda. Även där valfritt! Låt mjukna upp på medel/svag värme under tiden kycklingen blir klar.

Servera!!!

Kan meddela att vi också beställt ytterligare 4 veckor med lchf-matkasse från BramatHemma.
Vad gött det känns att kunna vara så ombytlig, bara totalt dissa för att veckor senare hissa!!!!

Och jag hissar verkligen vårt val just nu! Anledningen är ingen mindre än den att det känns som semester i mitt vad-ska-vi-äta-planerings-område uppe i hjärnan. Det är oftast (läs alltid) jag som planerar och bestämmer vardagsmaten och det resulterar därmed också oftast (läs alltid) i att det blir jag som lagar den. Jag älskar att laga mat, men jag gillar sämre att planera och bestämma den, och sen få kritik för att det inte passar (läs äckligt enligt barnen). Nu sker inte detta! Maten kommer färdig packad, ställs in i kylen, och tillagas efter bestämda recept och jag kan inte på några villkor hållas ansvarig för om maten inte passar alla i familjen----- det är ju inte jag som bestämt den!!! Barnen har fattat grejen och det har inte ens varit gnäll över champinjoner i maten av någon!!!

Och..... Per har till och med ätit blomkål och broccoli, kokt, som ett tilltugg vid sidan av maten!!!! Tjoho!!!! Är nästan så jag känner mig fenomenal!!! Oslagbar!!!

Köttbulle-kuppen!

2012-02-11T15:30:00.001+01:00

Nu har vi testat BraMatHemma:s matkasse i en vecka och överlag är vi nöjda. Vi har fått mat så det räcker till middag, lunch-matlådor till mig och Per och även lite blandade rester som blev lunchen idag. Vi kompletterade dagens rester med lite frysta köttbullar. Ja, naturligtvis värmde vi dem innan vi (barnen) åt dem men det fattade ni väl hoppas jag....
Erik är väl den i familjen just nu som är mest besatt av köttbullar, 14 igår och 10 idag. Att det inte blev fler köttbullar vare sig igår eller idag berodde på att han igår blev mutad med ostbågar och idag på att de helt enkelt tog slut eftersom även pappa ville ha sig några. Till hans köttbulle-besatthet hör också att inget annat som finns på tallriken går att äta, eller ens smaka på så länge det finns köttbullar kvar. Ibland inte ens efter att köttbullarna tagit slut. Så var det idag, trots att det som fanns med på tallriken var broccoli- och skinkgratäng som han för två dagar sen smällde i sig två stora portioner av på nolltid!!! Men idag var det stopp!!! Inget annat än köttbullar skulle över hans läppar idag!
Och råkade det komma lite smulor av gratäng eller en droppe av ketchup på köttbullarna, ja då var det som att helvetet bröt ut!!! Eller ett världskrig i alla fall...
Så kom han då till den sista köttbullen.... Han hade då hittat två kalla köttbullar nere i en rest-bunke.... Satte den på gaffeln och.... Tappade den!!! Rakt i ketchupen!!!!! KATASTROF!!!!!!!!!!! Minst sagt.......
Pappa hade ett par köttbullar kvar. Och lovade att lösa situationen. Jag föreslog tricket att helt enkelt slicka/suga av ketchupen och lämna tillbaka köttbullen åt den panikskrikande Erik. Per övervägde lösningen men beslöt sig för att testa en annan lösning. Han tog en av sina köttbullar, och delade den och gav ena halvan till Erik i tron om att Erik inte sett något och att katastrofen nu borde vara avvärjd!!! En köttbulle-kupp alltså!

PANIK!!!!!!!!! Blev resultatet.... KATASTROF!!!!!!

Köttbullen var ju för fasen varm!!!!! Inte alls het-varm, ganska svagt ljummen egentligen.... Men hans förra köttbulle hade ju varit kylskåpskall, och nu det här.... Bluffen var genomskådad!!!!

Mitt uppe i all kalabalik och kaos som sen följde lyckades vi ändå behålla lugnet allihop och Erik fick sig en köttbulle till slut, vilket fick lugnet att sprida sig över resten av rummet och senare även hela huset.....

Puh!!!!!

No More köttbulle-kuppar!!!!

LCHF-recepet

2012-02-07T23:08:00.001+01:00

Veckans två första middagar har fallit väl ut. Jag har lovat många av er en längre tid att skriva ner lite recept och har tänkt att jag ska ta tag i det nu.
Hoppas det kan bli ett par recept i veckan åtminstone.

Något som vi äter ganska ofta på helgen istället för klyftpotatis eller potatisgratäng är en Halloumigratäng. Nu blev det istället måndagsmaten eftersom det ingick i matkassen som vi beställt.

Skiva halloumin och lägg i en ugnsform. Blanda crème fraîche med grädde och häll över osten. Sen brukar jag krydda över med svartpeppar, lök- och vitlökspulver.
Igår blev det kycklingrullar till.
Dela ett paket champinjoner och stek i smör. Krydda med salt och peppar. Blanda med några matskedar crème fraîche och låt puttra.
Skiva kycklingfiléerna och platta till dem, så de ser ut som "fjärilar". Lägg på svampröran och rulla ihop. Linda bacon runt. Lägg i en smord form.

Både kyckling och gratäng körs i 175 grader i ca 20 min. Jag är ju superkänslig när det gäller kyckling så våra åkte i dryga 40 minuter, men var otroligt saftiga trots det. Och även gratängen blir godare om den får åka med ett tag längre tycker vi. Men det är ju en smaksak...

Idag blev det skinkgryta med blomkålsmos.
Skiva och hacka lök, champinjoner, röd spets paprika och fräs i mkt smör. Peppra och salta. Tillsätt grädde och crème fraîche. Smaka av med sambal oelek.
Bryn skinkschnitzlarna i smör och rör ner dem sen i grytan med grönsaksröran.

Moset är kokad blomkål med smör och grädde till lagom konsistens, alltså inte så mkt grädde åtminstone.

I vår familj är inte moset nån höjdare men vi smakar i alla fall. Däremot kör vi en grön-grönsallad till maten med citronolja och örtsalt som dressing vilket passar oss alla mer än blomkålen. Och vad gjorde barnen utan sin broccoli!!!!

Hoppas ni testar!

Imorgon kör vi köttbullar och tomatsås. Utan såsen för min del då den innehåller lite för mycket tomater för min smak, men ska bli kul att se vad barnen tycker! Och på torsdag är det broccoli och skinkgratäng som gäller. Vilket också är en favorit här hemma, då med vinmarinerad kassler istället för skinka!

Återkommer med recept och kanske nån bild emellanåt!

Varsågod och ät!

Slutet på en era...

2012-02-07T11:41:00.001+01:00

Jag har inte sagt nåt tidigare, men det är några veckor sen vi bestämde oss för att avveckla barnens välling. Viktor hade själv börjat avveckla den genom att välja riktig kvällsmat med Jesper vissa kvällar. Och när även Erik frågade efter kvällsmat för några veckor sen så kändes det som att de började bli redo att ta steget.
De var även dåliga på att äta frukost de dagar de skulle till dagis då det blev alldeles för tätt mellan välling och frukost ( ja, de åt både och). Vi testade i alla fall en helg för ett tag sen, och idag när jag skulle städa köket hittade jag deras flaskor på hyllan, fortfarande oanvända... Så man kan väl säga att vi lyckades med den avvecklingen ganska smidigt ( om nu faran är över). Så idag firar vi 2 veckor och 2 dagar som vällingfria!!!! Och ja just det ja, även som helt blöjfria på dagtid hela familjen!!!! Tjoho!!!!!!!!

Men om det suger??? Ja Big Time!!!!! Det var ju bara det här som fattades, nu är vi på allvar bebis-befriade!!! Och jag sörjer..... Igen....

Men vi har en liten hake kvar som håller dem kvar som lite lite lite lite lite bebisar.... Deras sov-grejer!

Fast i och för sig, även där håller Viktor på att avveckla sig själv känns det som.

När våra två små barn föddes fick de ett varsitt paket med snuttefiltar, fyra stycken var. Viktor valde direkt ut en av snuttarna, den randiga. En annan hamnade på dagis. Övriga två ratas än idag. Erik kändes lite mer genomtänkt i sitt val, han tog alla fyra och lämnade en på dagis.
Jesper körde istället på satin-örngott som han hämtade ur mormor och morfars linneskåp. Som mest tror jag han hade 5-6 stycken på samma gång. Och dessa hade han kvar en stund efter att nappen lämnats till sopbilen. De har även fått en varsin gose-hund. Jesper har till och med fått tre olika, han har aldrig brytt sig om nån av dem. Viktor älskade sin från första ögonkastet. Erik väntade in sin hund, men när han väl tog sig an den så blev det på allvar. Nu har han även tagit hand om två av Jespers utfrysta vovvar som ändå följt med oss i alla år.

Nu till saken då, Viktor har ju bara haft en snutte, den är liksom "it"!!! Och inget annat duger. Den har dock i te så lång tid kvar att leva känns det som. Den från början kvadratmeter stora snutten är numer bara remsor kvar av... Han har fått en extra mumin-snutte, men den har låååååååång väg kvar innan den kommer upp i samma status... Eller nån annan status överhuvudtaget.... Tur han har vovven säger jag!

Erik har kvar alls sina tre snuttar hemma, och sin vovve! (och Jespers). Men Erik skulle säkert kunna klara sig utan snutte, bara vi klippte av tvättråden åt honom. Herregud, han kommer vara världens tvättexpert innan tre års ålder!!!!
Nappen är det snart ett år sedan an avvecklade... Delvis själv....

Det största "problemet", utmaningen som vi har framför oss är med all säkerhet Viktors fingrar!!! Han har inte napp, inte tumme utan två fingrar som verkar sitta som gjutet i hans mun så fort tillfälle ges...

Och det känns som om vi där kommer få äta upp all den här smidigheten vi hittills blivit bortskämda med...

Ni där, snälla hjälp mig nu... Ni som har haft barn som sugit på tumme/fingrarna, hur sjutton får vi ett slut på det???
Har nån konkreta tips och idéer???
Vi skulle ha tagit tag i det då han fyllde 3 år.... Det är 3,5 månader sen!!!!
Hur gör vi?????
Kan tilläggas att han är stönig likt inget ni nånsin träffat också, så " prata" brukar inte funka, inte heller mutor eftersom han liksom ser igenom allt sånt... Det är skrämmande när man vet att han bara är 3, hur han kan analysera så bra!!!

Hjälp?

Bra mat hemma!

2012-02-06T14:53:00.001+01:00

Ibland överträffar jag mig själv. Vad kan det va nu, drygt två månader sen jag hyllade konceptet med årets julklapp, en matkasse, även om jag totalt dissade konceptet för just vår familj. Igår fick i alla fall vår familj vår första leverans av fyra veckors prenumeration av en egen matkasse. Vi har nu på prov bestämt oss för att testa en matkasse från Bra mat hemma, med Carl Jan Granqvist i spetsen. Anledningen är inte bara att testa konceptet utan att testa konceptet i LCHF. Den här månaden kör Bra mat hemma med temat LCHF och det fick oss på fall. Och jag kan bara säga att den känslan som i alla fall fyllde mig igår när man fick ställa in varorna i kylen var på länge oslagbart. Så nu ska jag leva på det.... Länge.... Snart är vardagen ikapp igen och man behöver kamma håret och äntra ICA. Men tills dess nöjer jag mig med att läsa innantill och plocka fram det som någon annan bestämt åt oss och där allt redan finns inhandlat. Grejen var att få tips och idéer på god och nyttig mat nu när man fått lite ide-torka efter 5 månader med lchf-kost. Och det ser redan lovande ut, för hela familjen!

Ordblind?

2012-02-05T23:15:00.001+01:00

Fick frågan idag från min mamma om jag var ordblind. Hon anser att jag stavar som en kratta när jag skriver bloggen. Och hur rätt hon än har om hur jag stavar så är svaret NEJ!

Har alltid varit "bäst" på att stava och bokstavera ord. Däremot är jag otroligt dålig på tekniska prylar och har därmed också ett oerhört taskigt tålamod när det gäller desamma, och så är jag slarvig!

Detta i kombination med varandra rimmar illa då jag ska försöka skriva mina blogginlägg från min iPhone. Jag skriver alldeles för fort, har en tvångstanke om att alla "knapptryckningar" ska hålla en viss rytm och så läser jag aldrig igenom det jag skrivit innan jag publicerar. Till detta hör att en iPhone har ett eget liv också. Det är ingen vanlig "död" mobil eller compact computer, utan det är en alldeles egen individ, en levande teknisk pryl som alldeles för ofta i mitt fall får utrymme att gå sina egna vägar och med alldeles för fria tyglar.

Jag har idag lovat min mamma (och min man) att försöka skärpa mig och leva upp till mina svenska-kunskaper och försöka bli mindre slarvig i mitt skrivande! Vad sen iphonen beslutar att göra för att bistå mig i kampen mot perfektion kan jag inte gå i god för men jag hoppas på ett starkt stöd!

Annars får jag bara hoppas på att ni är bättre på att läsa än vad jag är på att skriva rätt på en iPhone så att ni ändå fattar vad jag försöker få fram!

Lära gamla hundar att sitta

2012-02-04T12:13:00.001+01:00

Med -20 grader utanför dörren och barn sim ännu inte helt kryat på sig, fick utflykten till Ängen och pulkabacken vänta. Vi beslöt oss för att stanna inne och satsa på lite kvalitetstid med barnen. De sista månaderna, och framförallt de sista veckorna har fokus legat på att beta av alla påbörjade projekt och tömma renoverings-planerings boken. Det har vi lyckats med nu och ALLT som vi hade på bordet är ny avklarat. Observera att detta inte är detsamma som att vi är klara med alla projekt men att delmålet som vi hade lagt fram nu är klart och vi kände alla att nu behöver vi en paus. Både lusten och pengarna vill läggas på annat de närmaste veckorna, även energin! Så den här helgen är vigd till våra barn och saker som de vill göra nu när vi äntligen båda två kan ge vår fulla närvaro.

Men som sagt, Ängen får vänta likväl badhuset och Nöjesfabriken tills barnen piggnat till ordentligt. Vilket inte alls verkar vara så långt undan då både jag och Per idag vaknat och verkar stå på tur inför att ta över förkylnings-stafettpinnen! Jippie! Det brukar va ett säkert tecken på att barnen börjar bli bättre när vi istället hamnar i soffan, små och ömkliga...

Viktor överhörde mig och Per prata om våra erfarenheter som "pusslare" som barn. Per nämnde väl att han i Viktors ålder inte pusslade så mycket utan att det kom senare. Viktor tolkade det som han ville och hans tolkning var att pappa absolut inte kunde pussla, alls! Snäll som han är ville han hjälpa sin far som gått miste om denna kunskap och tog på sig rollen som pedagog för att lära Per att pussla.

Efter en stunds pusslande kom utvärderingen. Pappa får godkänt.
"-du var ju inte så dålig pappa. Du var ganska duktig!"
Beröm från sitt barn värmer en mans hjärta och nu sitter han och pusslar för fullt... Fortfarande.... (pappan alltså)

Bli inte fundersamma....

2012-02-02T21:21:00.001+01:00

.... Om våra söner vid nästa besök frågar er, om än mycket vänligt, om de behöver ha jobbskor på sig för att kunna gå in i ert hus/rum... Vi har tydligen renoverat så mycket sista åren att barnen blivit yrkesskadade. Frågan om de behöver skor/jobbskor för att äntra rummen här hemma dyker upp flera gånger om dagen just för tillfället.

Så det är inte er det är fel på, ni har garanterat städat ypperligt och de är alltså inte medvetet oförskämda, det är bara resultatet av "över-renovering"!

Vi ska snart satsa på att "bota" och "av-renovera" barnen!!!

Gör om, gör rätt!

2012-02-02T19:25:00.001+01:00

"- rör inte sågen!"

Har ni hört det förut?
Mmmm det är Alfons pappa dom uppmanar Alfons att inte röra sågen som kan orsaka skada. I boken är det dock Alfons pappa själv som mest råkar illa ut sv sågen i slutändan.

Hos oss blev det tyvärr sonen, Viktor, som blev offer för sågen, trots pappas alla förmaningar.

"- det bara blev så!"
"- jag gjorde ingenting!"
"- jag skulle bara såga en bil!"
"- jag bara gick där och skulle titta på den"

Han har haft många ursäkter till varför han skadat sig flera gånger på sågen sista veckan. Och plåstren har avlöst varandra, men vad gör det när han haft motiv som Bamse och Bilar.

Men hans bästa ursäkt enligt mig är nog den art det i slutändan ändå är pappas fel! För om inte pappa hade köpt den där sågen som bara är ute efter att få Viktor att "få blod av", ja då hade det inte varit ett problem.

Lösningen är alltså att pappa helt enkelt får köpa en ny såg.

GÖR OM, GÖR RÄTT!!!!

Toalett-underhållning!

2012-02-02T17:05:00.001+01:00

Det är väl nästan bara på Tomta som det sker....Per kom hem från jobbet och behövde uppsöka toaletten. Den ende av sönerna som kan räknas som någorlunda frisk för dagen kände sig tydligen åsidosatt och hämtade därför ner sitt keyboard för att hans pappa istället skulle kunna njuta av hans repertoar på plats inne i badrummet om han nu inte kunde hoppa toabesöket!

35 minuter i solen

2012-02-02T13:29:00.001+01:00

Råkade skryta för en väninna i tisdags, lite för högg antar jag, att vi varit skonade från sjukdomar sen här vintern. Det fick jag äta upp!!!

Redan i tisdags fick jag lämna kaffekoppen full på bordet för att åka och hämta Erik och Viktor på dagis. Erik hade tydligen dragit på sig en ögoninflammation.

Därefter har jag och Erik legat sömnlösa i två nätter. Han har envisats med att sova i vår säng, på "-min plats" som han uttrycker det själv, dvs på min ytterkant, absolut inte mellan oss. Detta resulterade i att vi två gånger första natten fick börja leta efter honom där nere på golvet i mörkret mitt i natten. Men i och för sig, det vag inte så svårt eftersom han hördes ganska tydligt!
Inatt kunde vi övertyga honom om att det var bättre för honom om han låg mellan oss istället. Men det var just det, det var bättre för honom!!!! (och för Per såklart)Inte för mig alltså....
Men visst är det konstigt, hur män alltid lyckas sova vidare, som om inget har hänt, eller som km ingen tredje part helt plötsligt börjat konkurrera om platsen i sängen. Men det kan också kunde bero på att i realiteten så konkurrerad det bara på min del av sängen. Pers sida förblir liksom alltid intakt, till hans fördel, likväl hans täcke och kuddar! Sista natten hade inflammationen i ögonen gått över, men ersatts av en hemsk "krupp-hosta" (samma som Viktor för nån vecka sen) , men även den lyckades han sova dig igenom, mannen. Men men, det är väl bara att gratulera honom för hans övernaturliga krafter!!!!

Idag fick även den stora killen stanna hemma. Jesper kom hem från skolan igår med halsont, huvudvärk och frossa (samma tillstånd idag).
Så idag har jag Vab med sjukstuga uppe på Tomta!

Vi trotsade ändå hosta, snor och halsont för en stund i solen och pulkabacken. 35 minuter hann vi med innan förkylningarna kom ikapp oss och gjorde sig mer än påminda. Nu sover tre av tre barn en middagslur, om än mkt oroligt för den minsta men vi lever länge på de leenden och skratt vi ändå orkade med under våra 35 minuter i solen...

Shorts och t-shirts

2012-02-01T23:25:00.001+01:00

Skulle kolla över barnens kläder inför resan till Kreta.... Kom över 19 shorts och minst dubbelt så många t-shirts bara till de små grabbarna.... Känns som om de klarar sig!

Undrar om resten av familjen har det lika gott ställt i sina garderober?

"-det går för sakta!!!!"

2012-01-31T16:33:00.001+01:00

Vi gungar.
Pappa kommer ner och undrar om inte han kan få gunga med Viktor på dybbelgungan.

Och det får han.
I en halvminut ungefär.

Mycket vänligt, men också mycket bestämt, undrar han om inte pappa kan hoppa av.

Varför?
Jo, pappa sinkar farten!!!

Men, han erbjuder honom, lika vänligt men bestämt att han kan få stå bredvid och titta på!

(för bildens skull fick han till och med gunga på en stund!)

Fanns det nån manual???

2012-01-31T10:06:00.002+01:00

Tre gånger har jag legat inne på BB i Karlstad, och alla tre gångerna kom jag hem med tre små underbara killar som var helt perfekta. Inte felfria, men absolut helt perfekta.

Jespers högra öra hade vid nåt tillfälle i magen vikt sig och där hade det sen fastnat. Det tog några dagar efter hemkomst, med smörjning av olja, innan örat rätade ut sig, men idag finns inga spår av det vikta örat kvar. På BB trodde man att det berodde på att jag lyckats sova på magen i 8½ månad....

Viktor föddes med skavsår på näsan. Jajjemän, han hade tydligen tröttnat på att skumpa runt fritt i magen ganska tidigt och kilat sig fast i bäckenet, med näsan tryckt emot bäcken/blygdben och sen suttit fast så tills vi beslöt oss för att det var dags för honom att komma ut.... Berodde tydligen då på att jag är en "typisk barnföderska" och mitt bäcken tydligen mycket väl anpassat för att kunna föda barn och därför gärna gjorde plats långt där nere åt dem. Att jag sen dessutom envisades med att sitta helt upprätt tiden ut kanske bidrog det med....

Erik då, ja, han valde också att luras av mitt goda bäcken och satte sig fast tidigt. Skillnaden var att han fastnade på riktigt!!! Där var det inte bara näsan som skrapade emot utan han satt som sagt var helt fast! Och det syntes när han kom ut. Han var fullkomligt BLÅ! En liten smurf... Eller en stor smurf... (4120g). Och helt ihoptryckt! Som en liten Buddha... Det resulterade i att vi till och med inte skickade bild på honom de första dagarna till släkt och vänner! Såna föräldrar var vi det! Jajjamän....

Jaja, inget av detta spelar någon roll, ut kom de och idag är de fortfarande helt perfekta, men absolut inte ofelbara...

De är syskon, med samma delvis samma gener, men de har däremot inte många likheter... Åtminstone inte egenskapsmässigt... Och detta märker jag har ställt till det för mig nu, när man ska försöka fixa det där med "uppfostran", det vill säga, se till deras personliga utveckling under alla möjliga omständigheter, samtidigt som jag ska vara snäll, glad, tålmodig, mamma, Anna, fru, tvätterska, städerska, kock, social, god kamrat, spännande, karriärist mm mm mm... Precis det som vi alla står inför!!! Dagligen!!

Jesper är på väg in i puberteten med allt som det drar med sig. Och han hanterar det på sitt sätt, jag försöker hantera det på mitt sätt.... dvs, vi ryker ihop varje dag! Runt omkring mig står nära och kära och småler lite grann... Och jag vet precis varför...

Viktor är 3 år, och han som under tre år inte sagt ifrån eller "varit svår" på något sätt överhuvudtaget innan, han har tydligen bestämt sig för att ta ikapp allt det där nu. Det är som om han fattat att barn tydligen får bete sig hur som helst och att han missat det! Men trots detta så "funkar" han större delen av dygnet, och veckan. Då det kör ihop sig är när han är för trött! Där tar både orken, tålamodet och lusten slut, samtidigt som frustrationen och tröttheten sätter in. Han hanterar det på sitt sätt, och vi på vårt sätt... Oftast orkar man hantera situationen åt honom men ibland brakar det... Som imorse... Mycket säkert för att jag inte var beredd. Det brukar komma vid hemkost efter dagis, inte innan han gått ur sängen på morgonen... Då är det ju hans "prime-time" ju....

Mini då, Erik. Jo han har suttit fast med sin "tvilling" Viktor nu i två år. men nu när han blivit så stor och kan/vill/ göra själv och pratar själv, jag då har han insett att även han är en egen person. Men.... Han hanterar det på sitt sätt... Och vi på vårt sätt....

Den enda likheten man då kan dra mellan dessa tre individer är att de hanterar sin utveckling på SITT SÄTT, vilket är bra... Problemet är att deras sätt att hantera det på inte är detsamma sinsemellan... Det rör till det och ställer till det för mig/oss som försöker hantera situationerna med/för dem...

En av dem kan "lascha ut" men så blir sakerna gjorda iaf... Efter ett tag... Lite bråk, tjafs och golv-stamp resulterar ändå i att uppgiften blir gjord!

En annan av dem skrIIIIIIIIIIIIIIIIIker i illtjut får alla att inse att det här absolut inte är som han tänkt sig, och det blir skrik och gråt, men tillåter vår hjälp, även om det är under protester.
(och jag lovar er, det skriket har mer än en gång fått oss alla att abrupt avsluta det vi höll på med i ren förskräckelse för vad vi kan ha gjort för fel...),

Den tredje är hur lugn och medgörlig som helst. Sen kan nåt hända, oftast nåt som ingen av oss hinner uppfatta, eller att han som vi kan tycka ibland att han "bara bestämt sig". Det kan gälla till exempel kläder. Som jag sa innan, den ena kan man "bråka med" tills kläderna åker på... En annan kan man "bråka med" under tiden tills kläderna kommit på med hjälp av oss, trots protester... Men den här luringen, här är det tvärstopp!!!! Har han sagt, och bestämt sig för att kläderna inte ska på, ja då vette tusan hur vi ska få på honom kläderna!!!!!

Var finns manualen??? Fick man inte med en lärobok om hur man ska hantera, uppmuntra, stötta och vara de bästa föräldrar någonsin för sina barn när man lämnade BB?????? Hur fasen kan de släppa hem oss (mig) utan några som helst instruktioner??? Jag är teoretiker, jag läser mig till kunskap! Jag vill ha det svart på vitt!!!!!!!!! Gärna med forskningsanknytning så jag har belägg för det också....

Hur blir jag "världens bästa förälder"???? Som alltid är tålmodig, inte brakar igenom och får utbrott där man höjer rösten okontrollerat till sina barn? Hur gör jag för att i alla lägen, oavsett hur knapp tiden än är, hinna i tid, utan gråt, skrik, stress, slarvigt påklädda barn???? Hur hinner man med allt med ett enda stort leende på mina och mina barns läppar??? Hur ger man sina barn all världens lycka och självförtroende??

Jag måste nog leta en stund till... Jag tror inte de skickade hem mig utan någon form av lärobok, jag måste bara ha förlagt den under åren i tron om att jag"kan själv"... Så är det! Jag letar vidare... Men skulle någon av er ha boken tillgänglig så kan ni väl maila över de punkter som ni anser är viktigast att veta, åtminstone tills jag hittar min egen... Vem vet, böckerna kanske är personliga och individuella också så att era böcker inte fullt ut passar in i vår familj, men det borde väl finnas någon form av "allmänna regler"... Eller???????

Det är inte alltid man har så bråttom....

2012-01-25T18:11:00.001+01:00

..... Även om mamma har det!

Det här är en ganska vanlig syn hemma hos oss, åtminstone på vardagarna mån- ons. Kanske inte just att de två småbröderna ligger och samsas över en bok på badrumsgolvet, utan jag syftar mer på det faktum att efter vi kommit så långt i förberedelserna inför att lämna hemmet för dagis, ja då liksom lägger deras motorer av och ingenting fungerar längre förutom i slow motion... Så oavsett om vi har en timme till bara tandborstningen kvar eller fem minuter innan vi måste åka så kommer vi alltid fram 9.03 (ska lämnas 9.00). Ingen panik säger ni, nej kanske inte säger jag, men det känns ändå som om det kommit en bugg i systemet och det måste utredas och omvärderas... Jag återkommer med uppföljningen!

Coola grejer...

2012-01-24T15:10:00.001+01:00

"-öj!!!"
"-hörrö!!!"
"-såååg du????"
Ropar Viktor.

"-jaaa" svarar Erik med stor förtjusning.

"-det här är verkligen coola grejer!!!" säger Viktor.

"-mmmmm" nickar Erik.

Storebror lär lillebror att slänga ner saker utför trappen!!!

Sådan storebror...

2012-01-23T07:52:00.001+01:00

.... Sådan lillebror!

Vi brukar på skoj kalla Erik för skuggan. Orsaken: det finns inget som hans bröder gör/säger som inte han härmar efter eller upprepar. Och då framförallt allt som Viktor gör/säger.

Jag brukar skämta om att anledningen till att Erik inte vet (eller vägrar säga) Viktors namn är för att han blir förvirrad över vem som är vem, Viktor eller Erik... Men det är lite konstigt faktiskt, att han aldrig säger Viktors namn. Vi brukar fråga honom, och han rabblar allas namn gång på gång på gång, men när vi kommer till Viktor, ja då är det tvärstopp!!! Ibland kan det bli "brorsan" eller "den" men aldrig "Viktor"!!! Sludigt!!!! Säkert är iaf att den där brorsan är en stor förebild! Har tidigare visat bilder på Viktors säng efter läggdags. Lillebror vill inte vara sämre han.....

På begäran...

2012-01-20T13:48:00.002+01:00

Ok, nu kommer det då.
Många har frågat mig vad det är för problem som jag dragits med när det gäller min mage och vad som fick mig att börja med LCHF. Jag har en sjukdom, eller ett tillstånd- som heter IBS.

"Vanliga symtom för IBS är oregelbunden tarmfunktion med diarré, omväxlande diarré/förstoppning och magknip/buksmärtor. Många patienter känner också utspändhet eller uppkördhet i buken och besväras av gaser i tarmen. IBS kallas till och med ibland för ballongmage. För många som drabbas av IBS har sjukdomen en starkt negativ inverkan på vardagen. Återkommande magknip och hastiga toalettbesök skapar oro och upplevs ofta som ett hinder för de drabbade." (http://www.proibs.se/ibs)

För mig började det på allvar när jag gick på gymnasiet i Vänersborg. Det smög sig på så jag vet inte om det var första eller andra året som det drog igång men det kvittar egentligen. Det började med en stressad morgon mage. Det vill säga att varje morgon innan skola/jobb fick jag gå flera gånger på toaletten. Under dagarna och kvällarna var det lugnt. Sen började magsmärtorna komma, kramper, gaser och uppsvälldhet. Och så fortsatte det i några år. Jag hade önskat att det blev till det bättre sen men får tyvärr göra er besvikna där.

Så där var jag nu i somras, med att jag sedan gymnasiet dragits med en fruktansvärd mage, som med åren bara blivit värre och värre. Det sista året/åren blev det så illa att hela min tillvaro egentligen gick åt för att få verkligheten att gå ihop så att jag skulle kunna leva med min mage. För mig har detta varit både fysiskt och mentalt oerhört jobbigt. Och från mitt håll även en social bromskloss även om jag inte tror att mina närmaste vänner märkt av det så mycket som jag eftersom jag valde att inte prata om hur det egentligen förhållit sig.

När vi var på vår bröllopsresa i våras blev problemet även Pers problem. Vi var på bröllopsresa, och många gånger fick han sitta helt själv- vid poolen, vid restaurangen, vid baren, vid stranden och vid showerna på kvällen. Jag sprang skyttetrafik mellan platsen Per befann sig på och toaletten på vårt rum (om den var närmast). Kan bara tacka högre makter för att jag har en man som är så oerhört förstående- men han sträckte sig så långt som att iaf be mig söka hjälp när vi kom hem...

I somras kom problemen även att spegla av sig på våra barn och jag kunde så tydligt se hur mycket de fick försaka på grund av min mage. Vi kunde inte åka och bada, inte åka och fika inte göra ditten och inte göra datten (även om vi gjorde en hel massa saker som visserligen alltid innebar en massa stopp)...... osv osv osv... Varför??? Jo mamma var tvungen att springa varannan minut på toaletten, och har man ingen egen portabel toalett installerad på sin kropp, eller vet att det finns toaletter där vi ska vara eller på vägen dit, ja då väljer man att stanna hemma. Det blev ett problem att lämna hemmet, och det blev ett problem att vara borta. Per och barnen fick ofta sitta i bilen och vänta på att jag skulle springa klart så vi kunde åka och köpa en glass, handla, ta ett kvällsdopp, hälsa på vänner eller Gud förbjude, åka på semester....
Sista chansen innebar en radikal kost-omställning, från alla dieter och viktprogram, gjorde jag nu en totalomvändning och satsade allt jag hade på LCHF, jag hade knappast något att förlora på det.

Jag hade länge, sen jag var 13 år som jag nämnde, studerat allt som hade med kost, hälsa och snabba viktnedgångar att göra. Hade hört talas om LCHF långt innan, men trodde att det var i stort sett samma sak som GI, och det hade inte hjälpt innan med vikten för min del så jag hade inte tagit mig tiden att studera det närmare. Men så i somras fick jag ett tips från en läkare om LCHF som behandling mot IBS. Jag började igen googla runt och studera just LCHF relaterat till IBS och fick tillräckligt med information och inspiration för att försöka. Månadsskiftet aug/sept började jag. Då åt jag samtidigt mediciner för min IBS. Idag är jag medicinfri (jag tar endast nån dos vid behov). Det händer att jag får "skov" men det blir allt längre mellan gångerna och de är betydligt mindre smärtsamma och långvariga än vad de varit de sista åren.

För mig var LCHF en sista utväg för att stå ut med min mage och för att ge hela familjen en chans att fungera normalt. Jag upplever fler och fler positiva saker med att äta den här kosten och känner mig ganska säker idag på att jag vet vad som ligger bakom mina besvär som med åren bara förvärrades. Där kommer min kamp mot vikten in. För hur bra nu än LCHF är för viktnedgång med mera så var inte det mitt primära syfte med omställningen, även om det var en del av den.

De sista åren, vilket ni vet, har jag ju även kämpat för att bli av med den övervikt jag dragit på mig i samband med de sista graviditeterna. Jag körde extravaganza, tappade 12 kilo på några veckor och blev gravid igen. Då hade jag mycket vikt kvar att tappa, men istället lade jag på mig lika mycket som gången innan. Efter Erik blev det viktklubb.se och det funkade hur bra som helst. Kalorifattigt (fettfattigt) och mycket frukt... Det funkade hur bra som helst. Jag tappade lite drygt 40 kilo, sen bytte jag till viktväktarna för att kunna äta obehindrat med frukt! Tappade inte ett kilo till sen vare sig med viktklubb eller viktväktarna. Och där har jag sen stått stilla. Tills nu... Har tappat ytterligare 9 kilo (kanske mer nu idag men vågen är trasig och jag saknar den inte ett dugg...). Så nu är vi uppe i ca 50 kilos viktnedgång. men de sista 9 har skett med tillägget att jag "blivit frisk" och de 40 första med facit i hand att jag dagligen förvärrade min IBS och bara mådde sämre och sämre.

IBS harmoniserar med LCHF, det gör inte de andra dieterna. Frukt, för mycket grönsaker, rotfrukter, mjöl- och mjölkprodukter, socker samt fibrer och stärkelse är alla saker som irriterar tarmarna och som i onödan stressar redan stressade tarmar. Jag har alltså gjort allt precis fel!!! Jag blev sjuk av att försöka gå ner i vikt med mindre kalorier och uteslutande (nästan) av fett.

Idag kör jag precis tvärtom och min mage är lugn, glad och arbetar precis som den ska. Får jag i mig något som inte var bra säger magen ifrån och jag vet vad mer jag ska utesluta. Om vi äter gott???? Hela familjen älskar den "nya" maten och ingen har problem med blodsockerhumör längre. Inte ens Per eller Erik så tro mig, det funkar! (förutom dagis dagar då man kan se en viss tendens på Erik om mellanmålet dröjer...) Och Hemma, med LCHF kost så fungerar även Eriks mage betydligt bättre än vad den gör av kolhydrat-rik kost. Undrar om det skulle kunna gå att få papper på så hans mage fick en riktigt chans redan från start så han slipper gå så länge som jag???

Och jag är fri från mitt sockerberoende!!!!!!!!!! Har inte ätit socker sedan 1:a september och idag har jag varken suget eller vilja till att göra det. För mig känns produkten metallist och kemisk och jag vet vad den gör i kroppen, vilket jag hoppas att ni alla, om ni har intresse för det, också kollar upp. Om inte för er egen skull så för era barns skull... Och ja, jag vet att jag är nyfrälst och att jag just nu sprider mitt budskap till allt och alla som vill lyssna och jag vet att jag är en "pain in the butt" för er alla som inte bryr er speciellt mycket om mitt nyvunna kall eller LCHF men jag tänker inte hålla tyst för det, då är det bättre att ni slutar läsa...

Och som en ständig jojo-bantare så har min kroppen en hel del att ta sig igenom, och för att återigen få tillbaka tilltron och förtroendet för mig så viktnedgången kommer när den kommer, för det vet jag att den gör någongång. Men då kommer det att ske på min kropps villkor, inifrån, och för att ge mig det absolut bästa och hälsosammaste resultatet. Jag är bara överlycklig över att ha fått tillbaka min mage.

För er, om nu några av er orkat läsa hit ner, och orkat höra mig predika och tjata om detta och som kanske till och med finner det lite intressant, hör gärna av er om ni har frågor eller funderingar. jag är ingen expert, men jag är trorts det ganska påläst och om jag kan hjälpa, stödja eller inspirera någon till att leva som jag så snälla hör av er!!!

Nu får det nog räcka för idag, ämnet kommer ju att dyka upp med jämna mellanrum. Jag vill ju inte att ni ska sluta läsa bloggen på grund av min nyvunna fanatism.

Jag är fortfarande samma Anna, bara lite gladare, friskare, lyckligare och hälsosammare!!!!

Ha dé!

PS: Kostdoktorn, Andreas Eenfeldt föreläser i Charlottenberg till veckan, tror det var 24:e eller 26:e januari. Gå och lyssna på honom om ni inte har nåt annat för er!!!! DS

Debatt och LCHF

2012-01-20T10:24:00.004+01:00

Igår var det dags att debattera LCHF på SVT:s program Debatt. Eller debatt och debatt, jag har lite svårt att förlika mig med tanken på att man kan ha en debatt på 45 minuter med minst två olika ämnen att ta sig igenom. För mig blir programmet ett sätt för tyckare och "hemma-proffs" att visa upp sig och säga sin mening och de experter i form av forskare, läkare och berörda blir avbrutna om ens tilltalade och ifrågasatta på resultat framkomna av bland annat vetenskaplig forskning.

Nu är jag, precis som min man säger, en nyfrälst (och stolt över det) som vill få hela världen att fatta vad LCHF är och att det är det absolut "bästa". Och ja, för MIG är LCHF det absolut bästa. Och jag tror det är det bästa för min man också (eftersom LCHF minskar/"botar" inflammatoriska sjukdomar), och eftersom jag tror att detta är det bästa för oss, och för många i vår närhet med andra typer av problem så tycker jag också att det är det bästa för våra barn. Men vet inte om jag kan kallas hycklare eller att jag har dubbelmoral, för mina barn kör inte strikt LCHF rakt igenom. De äter mycket nära strikt LCHF hemma, men de äter den vanliga skolmaten i skola/dagis, och de är barn, så deras rörelsemönster är betydligt mer aktivt än någon av oss andra. Men mitt mål, och min förhoppning är att även barnen ska komma till en mer LCHF lik kost rakt av för att göra det mesta vi kan för att säkra deras hälsa i framtiden. De har ganska mycket i sitt bagage från generationer tillbaka på olika typer av sjukdomar och ohälsa vilket gör att jag vill ge dem en rättvis start. Jag vill ge dem ett sunt sätt att se på mat och att äta för att inte föra över mina egna dåliga upplevelser och erfarenheter av ätstörningar som jag dragits med ända sen jag var 13 år. Och 143 år är en alldeles för låg ålder för att behöva ägna varje vaken timme åt att vara rädd för mat, inte våga äta offentligt och istället bunkra upp när ingen ser, och det är alldeles för tidigt att vara mer påläst om dieter och viktminskning än de flesta hälsovetare och näringsfysiologer. När man är 13 är man ett barn, en ungdom, på väg in i ett liv där man vill ägna sig åt annat än rädslor.

Nu kan inte jag svära på, att det inte finns nåt annat sätt att göra det här på, men för MIG så är det det enda sättet, och det VET jag, eftersom jag har testat precis ALLT annat!!!!

Det jag skulle säga med detta inlägg var ju faktiskt inte det, utan att jag tycker att det är synd att det i programmet, som vanligt, inte fokuseras mer på forskningen utan på allmänna tyckare som inte ens är pålästa. Andreas Eenfeldt visar upp en bunt med papper i direktsänd TV, det är rapporter efter 16 olika studier gjorda på LCHF och hur det påverkar vår hälsa. 16 stycken, oberoende av varandra, från olika delar av världen. Jag har tagit del av några av dem och för mig bevisade de inget annat än jag redan visste, att vi är på rätt spår. Och genom att jag behöver leva med mig själv och min familj varje dag så räcker det också egentligen att bara gå till oss. jag ser, känner och hör skillnaderna på oss alla. VARJE DAG!!!!! Och så tycker jag att det var en stor besvikelse att i programmet endast fokusera på fördelarna med en viktminskning med LCHF iställer för på alla dessa hälsovinster som det fanns flera som ville vittna om men som blev avbrutna, inte fick komma till tals och som inte en enda människa verkade lyssna på. LCHF är inte en bantningskur, vilket det kändes som om det var det enda den framställdes som igår. Däremot, har man övervikt så förlorar man den, och det kan ta tid! Är man underviktigt så kan man gå upp till en "normal nivå".

Nu har jag predikat klart för den här gången. Men för er som tvivlar, tvekar, blir nyfiken, behöver hjälp och som både tror mig/inte tror mig, ta del av forskningen. En del finns på kostdoktorn.se. Men framförallt, läs Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen, och även boken från Hemliga kocken.

Däremot, ska jag berätta för er om min egen situation och vad som fick mig att studera och senare anamma LCHF. Men det gör jag i nästa inlägg så ni får vila era hjärnor en stund!

Ha dé!

Eric saade

2012-01-14T22:30:00.001+01:00

Avslut på lördagen blev tillsammans med nämnde pojk Eric Saade... Disco a la Tomta med smågrabbarna! Jag, Per och de små rundade av helgens rusch i renovering med disco-dans i vardagsrummet till tonerna av Eric Saade...

Hadenivarot med hade ni också dött av skratt precis som jag och Oer åt grabbarnas rytmer och musikaliska rörelser... Sjungs verkar de kunna, men dansen..... Ja, den har de nog levt av deras käre far... Herrejisses.... Viktor kör med arm-moves ni aldrig tidigare skådat, och Erik har ett fotarbete ni aldrig någonsin sett maken till... (möjligtvis den där nya reklamen på tv då). Tyvärr hår det inte att utläsa allt på bilderna, men håll till godo!

Årskrönika 2011

2012-01-10T10:15:00.002+01:00

Året 2011 började hur bra som helst!!! För vissa.... Vi låg och spydde och sprang på toa i nästan två veckor så tror inte att nån av oss upplevde det som den bästa starten men... Och ni kommer väl ihåg min svacka av djup, ren och skär självömkan av att jag inte fick klä upp mig, äta gott och träffa fina vänner att skåla med vid tolvslaget va??? Nu gjorde vi visserligen allt det där ändå, på Pers initiativ, det var bara vännerna som saknades. men vi hade familjen nära och vi hade en fin kväll... Och vi blev friska!!!!!!

I januari hoppar jag på min sista termin på universitetet, det är dags för metodik och C-uppsats, och som om inte 100 % studier vore tillräckligt så slänger vi på en halvfarts-kurs också så vi iaf kommer upp i 150 % studier!!! Minstingen skulle ju ändå börja på dagis på allvar nu så bäst att kunna fylla ut min tid!

I februari fyller jag år, och det är nu ett år sen Per friade till mig, och därmed också ett år sen jag började blogga!!!! Grattis till mig!!!!

Mars var bara en enda lång romantisk månad... Halva månaden gick åt att längta längta längta, tills vi den 14:e satte oss på planet som tog oss till Cabo Verde! Åhhhh, vilken semester... Eller... Åhhhh, vilken bröllopsresa....

Firar påsk i Linköping hos svägerska med man och barnens kusiner. Upptäcker där att barnen modell större, Jesper och Mathilda, numera inte är de små barnen som man trott, deras sätt att umgås att förändrats. Nu var det inte längre bara att "tutta" ihop dem och be dem leka, nej, nu var könsrollerna mer tydliga och valet av kamrater/"leksaker" betydligt viktigare.

Maj är en enda lång studie! Då görs en stor satsning på min C-uppsats som kom att handla om demokratiutvecklingen i Östafrika. Intressant!

EXAMEN!!!!!!!! Har nog aldrig känts så oerhört gött att säga det ordet förut!!!!!!!

Examen följdes av en 11 veckor lång mammaledighet, på hemmaplan. Och i brist på fint sommarväder konstaterade vi att det nog var sista sommaren vi satsade på en svensk semester och istället lägga pengar och energi på att i fortsättningen ta med hela familjen utomlands! Lite mer sol -och badvänligt och roligt att uppleva något annat. Semestern för året blev den väl kända campingtrippen till..... Håll i er nu...... Till SÖLJE!!!! Ja jädrar i havet... Det har snart gått ett halvår sen vi svängde in på campingen, eller gräsmatten som det egentligen var, i skogsbrynet där, och jag kommer ihåg det som igår.... Jag glömmer det nog aldrig! Och det gör inte heller Per... Ett litet självgott leende smyger sig på honom varje gång det kommer på tal... Och att jag på nåt sätt lyckades veva upp hakan där igen och låta barnen känna en glädje över att vara framme beundrar jag mig själv för idag... Herrejisses... Behöver jag påminna er om att det bara blev en natt???? I år är semestern redan bokad, och resan går till..... KRETA! Vi satsar på det säkra och väljer bort regnet.... (förhoppningsvis!)

Sommaren slutar med att barnen går tillbaka till dagis och skola igen, Per går tillbaka till jobbet, och jag går... Ja, jag går vidare till arbetsförmedlingen! Ett litet mindre roligt slut på den glädjen man kände av att ha tagit sin examen efter 5 år på universitetet.
Efter två veckor var jag inskriven på bemanningen och började jobba, ca fyra dagar i veckan, fram till jul...

Från första september ger jag min mage en sista chans. LCHF!!!! And still going!!! Hur bra som helst, och känner mig som en nyfrälst, vilket gör att jag nu passionerat suger i mig allt som har med ämnet att göra, jag har gjort mitt val, och jag är stolt över det. Och det bästa av allt, jag vet att jag gjort det rätta valet! Och jag "predikar" mer än gärna om det, och det har även fått mig att vilja läsa till några kurser på universitetet i hälsovetenskap!

Under hösten då jag arbetar mycket på olika dagis runt om i kommunen börjar en rädsla smyga sig på mig... Rädslan om magsjukan... Det har alltid varit min stora skräck och nu, efter förra årets jul- och nyårs flopp så var den rädslan om än möjligt, mycket större... Onsdagen före jul fick jag ett telefonsamtal när jag sitter i bilen på väg till dagis med mina två små, det är min goda granne, Sophia, som ringer för att berätta att inte bara ett barn, utan ÅTTA, barn från förskolan bredvid vår förskola under natten fått magsjukan... Öhh... jag stannar utanför dagis och tänker efter i några sekunder, mer behövs inte... Förra året fick jag precis samma möjlighet och valde då att ändå lämna barnen på dagis med resultatet att vi alla blev sjuka ett par veckor. I år var det inte ett svårt val, barnen fick följa med mig och julhandla på ICA istället... Och vi klarade julen utan sjukdom... Känns bra med facit i hand eftersom jag fick veta idag att av alla barnen på den förskolan, och av vår förskola vars barn vistades på den förskolan under jul/nyår blev ALLA, utom två barn sjuka... Lider med dem och deras familjer... Och nu inväntar man istället att sjukdomen ändå ska komma, men nu är det iaf ett år kvar till nästa jul... Att jag valde att hålla barnen hemma berodde inte på att dagiset ligger i samma lilla samhälle och att jag tror att virusen smittar bara genom att vi lever i samma kommun, utan för att barn på vårt dagis har vänner/föräldrar på det dagiset samtidigt som barnen på det dagiset har vänner/föräldrar på vårt dagis så... Ja gjorde ett val och är oerhört nöjd med det!

Julen kom och den firades med familjen och nyår spenderades i Linköping, återigen med svägerska med man och barnens kusiner. Nytt för i år var att vi kunde genomföra resan utan stopp och fördröjningar på grund av mig (min mage) vilket annars varit ett stående inslag. Jippie!!!!!!! Jag är så otroligt lycklig över detta!

Ja just det ja, i mellandagarna var jag iväg på mitt livs första anställningsintervju också! Så otroligt nervös var jag innan, vilket släppte så fort jag kom dit, och jag kände mig jättenöjd efteråt. Hade jag som arbetsgivare fått in mig själv på intervju är risken stor att jag hade anställt mig själv, problemet är ju bara om alla som sökte vore lika bra som mig... Vem väljer man då???

Nu är det 2012 och året har börjat hur bra som helst, precis som alltid tillsammans med maken och barnen, friska och glada. Men idag kom verkligheten ikapp för de små som fick åka tillbaka till dagis efter tre veckors ledighet. Imorgon är det dags för barn modell större att återvända till skolan också och jag får min första fullt lediga dag för i år!

Hej hej!

2012

2012-01-01T22:14:00.002+01:00

Inleds med film under täcket i nya soffan på nya våningen med en brasa tänd i nya mys-kaminen...

Visst känns det lite skönt ändå...

2011-12-30T14:10:00.001+01:00

Att Sverige inte är större än det egentligen är. Satt just nu och kom att tänka på våra olika road trips som vi gjort i familjen. Antingen jag och Per ensamma eller tillsammans med alla barnen. Vi gillar ju att åka bil allihop och planeringen/packningen inför en tripp är nästan lika rolig som själva stunden i bilen (och detta är sant, även om det stressas, bråkas, tjafsas och gnälls innan vi kommit iväg). Men när vi väl sitter där, i bilen som packade sardiner och bilen börjat rulla, ja få är det ganska mysigt! Och vi har varit med om ganska roliga saker ändå ( även om en del först blivit roligt i efterhand).

Vi har en resa till Partille i somras där vi skulle köpa en dodge journey. Bilen gick hur bra som helst.... I några minuter... Sen lös varenda lampa, och snart stod bilen snyggt placerad i en vägkorsning och jag och gå-glade mannen fick i sommar hettan gå tillbaka! ( under en period där min mage var som värst dessutom!).

Vi har en tur hem från Linköping dagen före nyår där vi kom till Björneborg innan mannen tvärhoppar ut ur bilen och börjar spy ner ett elskåp! Vi kom till högboda innan jag fick ta över körningen iaf...

Under ytterligare en tur till Linköping har ett övergivet hus använts för att få ta emot andra slag av kroppsvätskor... ( och nej, det är inte som ni tror!!!!) det är lite drygt ett år sen den resan och jag glömmer den aldrig! Och det var nog också ner som ett elskåp i hus format än ett hus hus och jag vag livrädd att någon från the Blair witch program skulle överfalla oss... Mig på insidan, Per på utsidan... Jag är övertygad om än idag att krafterna fanns där...

När jag (enligt Per) föll i gråt då vi svängde in på campingen i somras (efter att de skrattat åt oss vid telefonbokningen till och med)... Jag anser nog mest att mitt ansikte var förvridet i nån form av chock!!!

En tripp efter gps slutade djupt in i mangskogsskogen där vi tillslut befann oss bland ett antal vägar som skulle ha tagit oss hem men som för tillfället var belägna under ett par metet snö och uppenbarligen inte alls var föremål för nån plogning!

Vi åkte till Växjö en gång, köpte bil där med, min absoluta favorit bil, när vi skull åka hem sen åkte mannen före i den gamla bilen och lämnade mig ensam ute på vägen, nånstans mellan Växjö och Näs! Fråga mig inte var, och definitivt inte hur fort jag fick köra för att hinna ikapp!!

Ojojoj, det finns mycket mer av detta längs memorylane...men....

Därför är det skönt att Sverige inte är större, vi har liksom pinkat in ett litet revir ute i landet med egna små minnesmärken som gör att våra nationella resor fram och tillbaka för det första inte känns liks långa och avlägsna utan ändå "som hemma" hela tiden....

Hmmm....

Det finns bara ett sätt att soppa dem.....

2011-12-30T13:39:00.002+01:00

...... I munnen!!!!!

Egentid

2011-12-29T17:22:00.001+01:00

Jag har precis hällt upp ett sort glas med Ramlösa, jordgubb/lime (och ja, vi köper för det mesta vårt bubbelvatten-trots att vi har en soda stream... ) just för tillfället uppmuntrats jag dessutom er alla att även ni köper ert bubbelvatten, och då såklart just Ramlösa, då de nu skänker en liter rent vatten till olika projekt i Afrika i samarbete med Röda Korset!!!

Ja, sen bröt jag loss två bitar av den mörka chokladkakan, ena med smak av mint den andra av smaken hallon. Jag tog med mig en bra bok, en bra tidning och fjärrkontrollen till tv:n och kröp upp i soffan! Det är dags för egentid.

Har spenderat dagen tätt ihop med trötta, gnälliga, arga barn medan mannen och en elektriker fixat med elen till vinden, så nu tog min älskade make med sig bråkstakarna ut till garaget så jag skulle få en andningspaus!!!! Tack älskling!!!!!!

Så nu sitter jag här, och om nån minut kommer jag lägga undan mobilen och dyka ner i min lektyr, njuta av gott bubbelvatten samtidigt som jag gör en god gärning och suga förnöjt på min choklad!

Egentid!!!

Min egen Ernst!!!

2011-12-27T16:55:00.001+01:00

Ja, det är han verkligen, Per, min alldeles egna Ernst! Mindre feminin dock och en aning mer manlig, men precis lika praktisk, kunnig, påhittig och kreativ!

På ett annat sätt bara...

Och när barnen sov....

2011-12-27T08:59:00.001+01:00

.... och vi krupit upp i soffan med myskläderna på (ja, jag iaf, Per hade inte fått av dem i tid för fotograferingen bara) för att titta på en film på julaftonskvällen, då passade vi även på att skåla för oss, för barnen och för familjen på 4-årsdagen av vår förlovning! Trots att vi idag är gifta känns det lite speciellt att komma ihåg denna dag!

Underbara jul!

2011-12-27T08:50:00.001+01:00

I år fick vi fira jul!!!! Och trots vårvädret så blev det faktiskt en riktigt fin jul.

Grötfrukost med svärföräldrarna fick inleda dagen, och såklart hade ju tomten lämnat ner lite klappar ute på trappen lagom till detta.

Sen blev det fortsatt firande hos mina föräldrar, klassiskt med julbord, Kalle anka ( som jag faktiskt för första gången på många många år orkade ägna några minuter). Efter där kom tomten och lyckan var total för barnen (nja, för mig med faktiskt). Barnens leksaksförråd har fyllts till bredden och jag har stillat mitt skobegär för en stund!

Mina bästa presenter: en natt på Sunne spa med valfri behandling tillsammans med maken, presentkort på inredning, bidrag till ännu mer inredning, nya vita fina peperoni vinterkängor och Mia Skäringers nya bok "avig Maria", en bok om LCHF!

Vi fick tipset före jul av mina föräldrar att ta med släpkärran på julafton vilket vi såklart inte gjorde, hur kaxigt hade inte det sett ut???? Men men, med facit i hand vet vi att ibland är det bra att lyssna på sina föräldrar! Men å andra sidan är det bra att vara självständig också, på detta sätt fick vi ju julbord dagen efter också i form av rester när vi hämtade resten av sakerna!

Nu är det klippt!

2011-12-23T08:41:00.002+01:00

Före-bilderna talar för sig själva egentligen.....

Det har varit ett svårt beslut och vi har velat en del fram och tillbaka. Jag tog nog beslutet själv för ett par veckor sen när jag med saxen i högsta hugg försökte fixa det själv. Efter två lockar gav jag dock upp!! Det fick bli frisör konstaterade jag.

Per har inte varit lika övertygad och lika med på hela grejen. Men igår skulle han och Jesper åka iväg och klippa sig och då passade jag och Viktor på, han fick åka med och det var en mycket nervös pappa som åkte iväg...

"- jag tar inget ansvar för detta nu iaf!!!" var han sista ord innan de åkte!

När de kom hem igen kunde jag bara tänka: "- varför gjorde vi inte detta tidigare!?!?!".

Den sista gång vi sågs...

2011-12-22T09:35:00.002+01:00

Det var i somras och då såg det ut såhär i kusinskaran... Fattas på bild gör Jesper och Matilda (Jonas tjej på 9 år). Helt enkelt eftersom de inte varmed hemma den dagen.

Övriga kusiner på Pers sida kom bra överens i sandlådan. Jag kommer inte riktigt ihåg när det var som den här bilden togs, om det var vid min examen eller senare i juli när de var här på semester.

På bilderna är Herman 4 år, Viktor 3 år, Erik 2 år och Edith 1 år.

Nu till nyår ska vi ses igen och det ska bli riktigt trevligt. Det var som sagt längesen sist. Och förhoppningsvis kommer bilderna från nyårsfirandet vara snöiga!!!

Inte helt lätt att få alla att titta på fotografen samtidigt... Kan då även passa på att avslöja att för just detta poserande så stod inte mer än 5 fotografer och fotade!!! Kanske inte så konstigt att man blir förvirrad och trött på att le mot alla kameror heller iofs....

Första natten....

2011-12-19T23:47:00.001+01:00

I ny säng för Erik, och som han har pratat om den! Han har visat och förklarat och berättat och instruerat samtidigt som han hoppat av glädje och varit i full extas!

Och när det väl kom till kritan gick han gladeligen och la sig, och han kom inte upp ur den en enda gång!!! Det är också rekord! ( om man ser till de sista veckorna)!!!

Att vara spjäl-lös måste nog ha varit en inre önskan större än vi anat, men det kan även vara förklaringen på skrotens "lägg-problem" ( ja, enligt våra mått iaf) de sista månaderna. Men iofs, det är väl lite tidigt att ropa hej än, vi har inte glömt problemen med säng uret förra året och Viktors reaktioner så än andas vi inte ut!

Och just ja, har varit inne en hel timme på Ikea idag, och har inte handlat en enda sak... Vad ger ni mig för den???? Eller jo, det blev en gran! Men den räknas inte känner jag, den är köpt på utsidan!!!!

Glömde ju...

2011-12-19T16:12:00.001+01:00

Att han sover....

Vi fortsätter på temat trött...

2011-12-19T16:06:00.001+01:00

Vi sitter i bilen nu, på väg till Karlstad. Ska hämta soffan och ckltirglovkgjfivöh... Ursäkta franskan, men kände att vi nog var tvungna att censurera oss själva där för tillfället, vet inte om jag är redo för att avslöja vårt sista blivande (förhoppningsvis) inköp... Det blev liksom en sån där "oooops, we did it again" så vi återkommer om det...

Men trött var det ju... Byggde trots allt ihop Eriks säng innan jag hämtade dem på dagis. Det var ett par mäkta imponerade barn som satt förväntansfulla i bilen hem och som sen sprang upp på Eriks rum för att inspektera! Betyget : lika bra som pappa!!! Och när pappa kom hem var de snabba att tala om att mamma hade minsann lånat pappas skruvdragare och lyckats få ihop sängen helt själv!!! Och de hade provat att snarka i den också, och den höll!!!! (det ni, det är kärlek det!)
I bilen hem undrade Viktor dock om jag hade lagt ner de nya lite större kuddarna också. Mm, det hade jag ju men trodde nog att vi skulle bli tvungna att byta dem mot några mindre ändå. Viktor förklarar då att han inte behöver byta iaf, "- jag har sö storrt hövve ja så ja behöver nog ha sö storö kuddör ja!"

Kanske att jag hittat ett sätt...!

2011-12-19T11:32:00.001+01:00

Att blogga från mobilen... Med bilder!!! Ja det återstår att se. Ser ni det här så vet vi att det funkar. Och få vet ni också att vi här i Näs faktiskt har snö, fem dagar före jul!!!

Sova eller leka???

2011-12-19T11:01:00.003+01:00

Vi var på IKEA igår.
Erik har nu äntligen fått en ny säng, som jag egentligen ska skruva ihop i detta nu så han har nånstans att sova då jag burit ut hans spjälsäng nu på morgonen... Istället sitter jag här... Undrar vad han tar för den ursäkten ikväll! (och nej, vi hinner inte skruva ihop den ikväll eftersom vi ska tillbaka till Karlstad idag för att hämta en soffa...)

Jaja, men känns ibland som om vi fokuserat fel, det kanske inte är Erik egentligen som behöver en ny säng. Han skulle ju kanske kunna ta över Viktors säng... Det verkar som om Viktor skulle behöva ha en ny, en lite större möjligtvis kanske....

Detta är ett faktum varje kväll!!!!

Jag väljer att vara optimist...

2011-12-19T10:36:00.002+01:00

SAAB:s nya konkurs besked kom idag... Fy F*N säger jag egentligen inombords... Egentligen är det inte någon som kanske höjer ögonbrynen lika mycket längre till den här följetongen, det har liksom legat i luften och kedjan har varit lång ett bra tag nu... Men jag tycker det är riktigt trist oavsett, och jag vet att det hjälper föga att blanda in känslor och människors öden i ekonomiska beslut, men eftersom företaget inte kommer vidare, och inte har gjort på länge så är det ändå till människorna nu som mina tankar går, och oavsett hur medvetna de anställda med deras familjer är om situationen runt Saab de sista åren så känns det oerhört förjävligt att det skulle behöva komma ett till sånt här besked, ytterligare en gång inför glädjens högtid! Tack för den julklappen!!!

Det är nästan så det känns som att den julklappen från saab slår julklappen vi fick (och gav) förra året!

Sen har vi beskedet om Nordkoreas avlidne ledare. Jag väljer att kalla honom ledare (istället för diktator) i detta inlägg endast på grund av en kort resumé av honom som jag hörde imorse av någon som faktiskt har träffat honom, en längre stund.... Skämmigt att inte ha annat att gå på egentligen som statsvetare, men just Nordkorea har inte legat inom mitt främsta intresseområde innan... Tills nu då kanske... Framtiden har fått mig nyfiken nu...

Personligen är jag ju inte i detta läge oroad över dödsfallet och vad det kommer att betyda för oss här... Men mina tankar går ändå till de människor som återigen kommer att behöva mobilisera, tänka om, börja planera och leva i ovisshet och skräck oavsett vad som än händer... Oron och gamla minnen finns alltid kvar och nu plockas de återigen fram... Skänker er en tanke och tänder en stjärna på himlen för alla barn!

Men, jag vet inte om det har med julen att göra eller vad det är men jag ska välja att vara optimist! För Saabs anställda, för Sydkorea, för Nordkoreas befolkning och för resten av världen. Att vara hoppfull och se glädjen i det som finns och det man har (oavsett mycket eller lite eller kanske rent av noll...) är inte något som är så enkelt när benen igen och igen och igen slås undan på sig, så därför kan jag göra det åt dem i detta skede!

Trött, tröttare, tröttast.....

2011-12-18T18:44:00.003+01:00

Oavsett hur mycket våra barn (med undantag för modell störst) än älskar att vara på IKEA, eller snarare I möblerna på IKEA, så anser jag och Per det vara lugnast och smidigast att ibland, beroende på vad som ska inhandlas och vilken tid på dygnet/året, åka själva!

Det gjorde vi idag, med omtanke av våra barn också. Julruschen, sista helgen före jul, njae, vi ansåg att det skulle slita mer på dem än vad de skulle få ut av det, så de fick istället vara hos mormor och morfar.

Men jag vet inte jag.... Vad som skulle ha slitit ut dem mest egentligen menar jag....

Så här såg de ut efter att jag hämtat dem och kommit hem. Då var klockan 18.00!!!

Favorit i repris!

2011-12-17T17:27:00.002+01:00

Efter inlägget igår passade barnen på att köra en favorit i repris!

Då var det en mörkblå oljekrita som blev verktyget till deras konstverk, och målet för konstverket blev trappan (den gamla som tur var, men vartenda trappsteg!), hela trapphusets väggar, klinkersgolvet i hallen nere, ytterdörrens insida och lite väggar i hallen också... Jo just det ja, den vita byrån i hallen fick sig ett par målningar också!!!!!

Tiden för konstverket.....? Njae... Max 2 minuter!!!!! Jag är tydligen inte den enda som satsar på rekord!

Vad jag och Per gjorde under tiden???? Per satte fast ett par lister på vinden och jag var på mitt rum (dvs tvättstugan)!!!!

Varför vi låter dem ha pennor och kritor???? det gör vi inte egentligen, spritpennan blev offer för en kidnappning på grund av klättring.... Kritan vet jag fortfarande inte var den kom ifrån, jag hade ju ställt undan alla pennor och kritor efter fadäsen i torsdags!!! Det vet jag att jag gjorde... Jag lovar!!!!!

Jaja, tur i oturen är väl att kritan på de flesta ställen gick att tvätta bort till skillnad från spritpennan!

Skitungar

2011-12-16T18:17:00.002+01:00

Det spelar ingen roll hur mycket skitungar de egentligen är, de är MINA skitungar och de är faktiskt alldeles underbara!!!

Jag börjar så smått att återhämta mig...

2011-12-16T17:04:00.004+01:00

Jag var ensam hemma med mina tre skrotkorn igår, hela dagen.
Per var och jobbade "dygnet" i Norge och jag och grabbarna skulle klara oss helt ensamma under samma tid. Det började bra måste jag säga... Vaknade 8. Klockan 8 åker Jespers skolbuss! Hade kvällen innan varit på en mysig sammankomst med några väninnor och hade tagit mig ett par glas vin, och eftersom jag har noll-tolerans för att köra bil dagen efter oavsett hur mycket eller lite som intagits av alkohol så kunde jag ju heller inte köra Jesper till skolan. Och, lät han inte väldigt förkyld också???? Lite hängig rent av kanske??? Erik hade ju varit sjuk hela veckan så chansen fanns ju... Och han rörde inte speciellt fort på sig... Sen kom en tanke, att eftersom vi haft det lite kämpigt en tid med tonårs-hormoner och allt vad det innebär, så kanske vi bara helt enkelt skulle ta en stanna-hemma-alla-barnen-och-mamma-kvalitetsdag-tillsammans-med massor av mysfaktor bla bla bla bla bla.... Mmmm, vi gjorde ett försök iaf, och innan frukost hade vi varit ovänner allihop. Ingen av barnen kunde låta den andra vara, och ingen av barnen gjorde enligt de andra barnen rätt och allt var bara kaos, till och med efter välling och frukost...Hmm, ja men då bakar vi väl då! Vilken otroligt duktig idé jag kom på.... Inte nog med att bråken under denna tid bara eskalerade, det blev riktigt äckligt också... Men men...

Lunch! Gött, nu blir det en otroligt god kassler-gratäng, och den var otroligt god på riktigt också, det var bara det att jag var den enda som skulle ha...
Jasså, men ni kanske är trötta då? Baket drog ju över på tiden så... Men nehejdu!!! I det här huset ska banne mig ingen sova middag längre, oavsett hur välbehövligt det än är.... Jag gav efter, jag lät dem hållas... De var överallt och ingenstans... Ovänner var de också för det mesta, men det är konstigt det där, vad otroligt samspelta och ihop-gaddade de blir så fort man säger åt dem att sluta... Då är det plötsligt jag som är den knasiga och dumma!!!!

När sen allt har eskalerat till en ny nivå så tar vi på ossoch går ut. Vi går neroch hämtar bilen på andra sidan vägen efter gårdagen. Två barn går själv, ett barn får jag bära, på blankis! Vi tar oss fram helskadda iaf och luften gör oss gott. Vi åker hem efter en stund och allt verkar vara till det bättre nu...

Gött! jag sätter mig ner vid köksbordet och tar mig dagens första och otroligt välförtjänta kopp kaffe! Då hör jag det.... Jag kan inte beskriva det egentligen,men jag vet precis vad det är... Papper!!!! Och sättet det går i sönder på säger mig att det kan inte vara annat än... Ja just det... Tapeter!!!!! Tror aldrig att färden upp för trappan gått så fort förut... Och mycket riktigt, där, högst upp i trappen sitter Erik med en lång bit tapet i handen och är superlycklig!!!!
Jag får in barnen, ett på varje rum, och tar med mig tapeten ner... Jag sa nog kanske någotockså till honom medan jag var där uppe, men...

När jag återigen är tillbaka till kaffet och precis börjar landa igen så hör jag nästa grej... De skrattar... Alldeles för mycket... Och på ett sätt som ofta betyder trubbel. Och det låter lite blött... Inte som att det är tal om nån vätska, men blött ändå... Återigen är det rekord uppför trappen, och där står de igen, med världens gladaste miner... Eller Erik skrattar, Viktor har nog sett minen förut och är snabbt nere från bordet som de står på och gör sig så oskyldig som han kan... Erik som sagt, nöjd och glad,och otroligt stolt visar han upp sitt konstverk: "-Ett Monster!!!!" Man kan säga att det nånstans där brister för mig... Föst blir jag arg.... Sen blir jag förbannad... Sen blir jag frustrerad... Och sen blir jag ledsen... Sen uppgiven... och sen allt på samma gång... Och jag tycker mig se "skitungarna" bara skratta åt mig....

Jag lämnar rummet, precis som det är... Går ner och dricker kaffe... Mamma ringer och jag känner redan innan jag svarat hur tårarna är på väg... Men jag lyckas hålla mig... Det är bara en sån där dag, en riktig skitdag... Och nu är den snart över... Klockan närmar sig halv sex och det är snart dags för kvällsmat... Och eftersom inga barn sovit middag vet jag att de snart kastar in...

Barnen äter och görs i ordning för kvällen. Jag sätter dem framför "Brummen" på TV och går in i duschen... Måste andas... När jag är klar ligger två underbara juveler och sover med vällingflaskorna tappade i soffan. Klockan är strax före sju. Jag bär upp dem till sina rum och kan nog konstatera att de är ganska söta ändå... När de sover åtminstone... Juvel nummer tre kommer även han ner och gör sig i ordning. Han vill lägga sig och kolla TV...

Nu blev huset alldeles tyst!

Och just då tyckte jag det var otroligt gött, för en stund i alla fall...

Jo, apropå Per...

2011-12-04T20:16:00.002+01:00

Vi sitter i soffan, det är lördag kväll, Helt Magiskt och Så Mycket Bättre är slut... Även nästföljande program som vi tittat på har slutat. Jag sitter och grejar med nåt i soffan, då börjar Per zappa mellan kanalerna... Han fastnar på SVT2, först är hans reaktion sådär som den oftast är när man hamnat på svt2, det vill säga, en liten rynk på näsan, en kort fundering och sedan ett konstaterande att detta var nog inget för mig (utom nyheter, sport, aktuella program och filmer då). Det är ett musikprogram. Jag börjar snegla på Tv:n och bort mot Per flera gånger... Varför byter han inte???? Det är storbandsmusik-orkestermusik- och halvklassiskt... Varför byter han inte. Per sitter själv som i trans... Jag undrar om han kanske gått in i sig själv för en stund... Att han kanske inte är medveten om Tv:n längre... han verkar vara flera mil bort... Jag å andra sidan lägger undan mitt och börjar svaja med i musiken, dessutom kommer det ju låtar som jag kan... Och dirigenten skojar och skämtar. Det är riktigt roligt. Till slut sitter både jag och Per och nynnar/sjunger med, ler stort och skrattar till diverse skämt... jag hinner dock tänka några gånger att det här är inte likt honom, vad har hänt???? Jag har sagt det så många gånger tidigare att det blir väl tjatigt om jag säger det igen.... Så jag säger inget om vad jag tror det är som har skett... Men jag tror jag vet, eller rättare sagt... jag vet!!!

Jag vågar inte säga något till honom under tiden vi sitter där i soffan utan tittar bara lite älskvärt på honom ibland och myser. Jag sitter skönt tillbaka lutad i soffan. Per sitter längst fram på soffkudden, med benen brett isär och armarna vilandes på knäna. Fötterna stampar takten emellanåt... Han tittar bort mot Tv:n precis hela tiden... Vi sitter så kanske i 20 minuter, sen kollar han info om programmet, det är ungefär en halvtimme kvar... Då lägger han ner dosan igen, sätter sig tillbaka i samma ställning, vänder sig mot mig med ett brett leende "- fan, det svänger ju!!" säger han och vänder sig tillbaka mot Tv:n....

Där går det inte längre! Jag brister ut i ett gapskratt!!!!! Per tittar på mig flera gånger och börjar även han skratta.... "-Vaddå? Vad är det? Vad skrattar du åt???! Men eftersom han skrattar lika mycket som mig just nu så är jag övertygad om att han vet precis vad det är jag skrattar åt... Eller med... Ja, herregud vad den mannen kan få mig att känna sådan kärlek, helt utan att göra någonting!!!!

Per, jag älskar dig! (din gamle man... ;-))

Vad vi tittade på????
Jo, avslutningen på Royal Albert Hall Proms!!!! Helt underbart!

Morgonstund har guld i mun...

2011-12-04T19:52:00.002+01:00

Undrar dock om Per håller med!!

Vi ligger denna sköna söndagsmorgon i vår dubbelsäng, jag Per och de två små (den stora hade smugit ner och satt på en dvd i soffan). Vi ligger och myser och småpratar om lite allt möjligt... Eftersom det är andra advent kom vi osökt in på julklappar och tomten. Vi vet att tomten kommer, och han säger "-Ho ho ho!" (det har Viktor lärt oss) Sen säger han "-nälla ban??" (det har Erik lärt oss). Men vem som lärt dem att vi i familjen kommer att svara ett unisont "-NEJ!", det har vi ingen aning om. Men idag förklarade Erik det hela för oss mycket klart och tydligt, det finns inga snälla vuxna!!!!! Och framförallt inte pappa! "-pappa slänga ut!" svarade Erik, och för att Per verkligen skulle förstå att nu var det allvar, Erik och tomten skojade inte nu, så ställde han sig upp-slet undan rullgardinen och pekade på gården utanför "-där, ute, slänga ut, du pappa!" Sen satte han sig ner och allt var tillbaka till ordningen. Ja, förutom att Per uppenbarligen inte kommer få nån julklapp från honom i alla fall...

Under tiden hade Viktor planerat ut en lösning på Eriks sovproblem... Igår kom Erik nämligen på trixet med att klättra ur spjälsängen. Och vi har hela tiden sagt att den dagen barnen gör det, med tanke på deras livshotande tillvägagångssätt, så byter vi ut spjälisen mot en riktig barnsäng. Så nu är det alltså dags att planera in ett mycket välförtjänt, och efterlängtat, IKEA-besök, även om Erik verkar ha hittat en betydligt smartare och genomtänkt lösning på problemet än de andra två, då han innan han klättrar ur slänger ut kudde, täcke OCH madrass som han antagligen använder som landningsbana.... Jaja, det är ingen ursäkt, IKEA-here I come! (att det sen sker före jul, mitt i julstöket och dess julsortiment, inte nåt jag gråter för inte!)

Viktor tyckte det var en super idé han också... För visst måste de ha dörrar på IKEA???? Öhhh.... Lite undrande blev vi dock av uttalandet. Men vi behövde bara fråga så förklarade han det för oss. "-Dörren, den ska man ha till att kunna stänga inne Erik i spjälsängen!" På detta sätt får vi en dörr vi kan öppna och stänga när vi släpper i och ur Erik för att sova/vakna... Och det bästa av allt: "- då kan man sätta på ett lås också! Då vet man att han inte smiter och kommer ut för att bråka med mig och lägga sig i min säng när jag ska sova!" Mmmm, jag och Per blev inte helt sålda på den idén kanske utan håller fast vid vår ursprungsidé att istället köpa en ny säng!

På svaret varför vi inte behöver en dörr på Viktors säng så inte han också smiter så fick vi kort och gott svaret (och detta ihop med bildliga demonstrationer i sängen) att "- Jag smiter inte så fort! Och förresten så får jag gå ur sängen för att hämta leksaker...!"

En hyllning till Morfar!

2011-12-04T19:38:00.004+01:00

Det har gått mycket i Zlatan nu den sista tiden... På många sätt... Jag kommer inte förstöra bloggen med att dra hela snacket igen, det enda jag kan göra är väl att konstatera att vi alla har otroligt många (om än mycket olika) tankar och åsikter om honom. Och att det är OK! Prisad vare yttrande- och åsiktsfriheten!! Barn nummer två i ordningen i vår familj, Viktor, hyllar i alla fall morfar med en liten gammal trasa han hittade liggandes inne i en garderob...

Det ni inte kan se på bilderna, eftersom jag inte kan lägga ut hela filmserien som vi faktiskt tog under den här fotosessionen, men tro mig, vi hade otroligt roligt under den här tiden, och vilka poser, vilka moves och vilket modellerande!!! Den här killen kommer att gå långt!!!!!

Stora tankar från en liten kille

2011-11-21T11:23:00.003+01:00

Viktor är i en av livets bästa tider nu. Han är så otroligt nyfiken på livet och suger i sig all information som finns att hitta. Han vill titta, känna, göra och veta allt!

Häromkvällen hade han utfrågning med mig och Per angående relationer. Vem som har gjort vem av dem och vilka som då har gjort oss vuxna. Men hans största frågor, och även dem som var de svåraste att svara på rörde nog den klassiska och för Viktor, återkommande, funderingen om vem som är pappa/mamma till vem, ni vet "-jag och pappa är mamma och pappa till er, mormor är mamma till mig, farmor är mamma till pappa, Sara är mamma till Herman och Edith, Berra är pappa till Lova" osv osv osv... Sen kompliceras ju saken av att i nästan alla våra familjer finns det syskon med en annan förälder och därmed en helt ny sida av ett släktträd som inte berör honom själv... Jag förstår att den här tanken återkommer såpass mycket som den gör för honom, är knappt så man fattar själv vad man pratar om när man försöker förklara.

Men just den här kvällen, när vi faktiskt satt ganska länge, och både jag och Per var mycket angelägna och engagerade i hans funderingar och resonemang, så tyckte vi nog tillslut att det tändes ett ljus och att nu.... nu kanske han förstod.... mycket möjligt var det så.... Och vi kom in på gammelmormor, gammelfarmor, gammelmorfar och gammefarfar i himlen, samt gammelmor och gammelfar som bor i Klässbol. Det flöt på... Vi var även och tände ljus på kyrkogården på all helgona, och då kanske det klarnade lite mer... Inte vet jag, diskussionen bara kändes bra...

Men.... Då efter en lång stund och vi kommit så långt i diskussionen att även Viktor och hans bröder kanske kommer att få barn i framtiden och att då blir jag och pappa, farmor och farfar (men att vi aldrig kan komma att bli mormor och morfar), då byter diskussionen och tankarna helt plötsligt riktning....

"-Men om ni kommer att vara farmor och farfar sen, vad ska ni ha för kläder då????"

Bebis-lös!

2011-11-17T19:34:00.002+01:00

Jag har länge blundat, hållit för öronen och skjutit undan tanken på att vi numer är "bebislösa..."

Jesper släppte vi väl tanken på för längesen med sina 10 år i bagaget, men även där har man inte velat inse hur stor han egentligen är nuförtiden. Jag har kommit på mig själv många gånger sista tiden då jag istället för att uppmuntra hans idéer förslag och initiativ påpekat att han är för ung och att det är han för liten för osv... Men jag måste nu vara ärlig mot både mig själv och honom och erkänna att han ÄR 10 år och inte 5, 6, 7, 8 mm... Och 10 är ganska stort. Och vare sig jag vill det eller inte så är han inte längre ett litet barn, han är ett stort barn, en ungdom... Och med ungdomen kommer nya friheter, skyldigheter och ett helt nytt ansvar, vilket jag tycker han gör goda försök till att tackla. Men visst är det svårt... Att hitta sig själv mitt uppe i en värld som kan te sig helt kaosartad ibland... Jag tyckte det var svårt när jag var lika gammal, men jag tror det är snäppet värre idag...

Viktor har hunnit bli 3 år och har också han blivit en stor liten kille. Han har blivit lång, (med en antydan till sin fars ben) och han är så full av energi. 3-års trotsen har slagit till med besked, men stunderna däremellan är han en så oerhört duktig och hjälpsam kille som tänker mycket på andras välbefinnande. Men inte heller han är en bebis längre alltså. Detta har blivit mycket tydligt nu efter sommaren när han dragit ifrån sin lillebror rejält. Och att han började på storbarns-avdelningen tror jag gjorde sitt med hans utveckling. Han pratar som ett barn, han leker som ett barn och han vill så oerhört mycket!

Den minsta då, Erik, har stått för rollen som bebis länge nu, men om precis en vecka fyller han 2 år, och hur ont det än gör i hjärtat, själen och tanken så är han nog kanske inte riktigt eventuellt vår lilla bebis längre.... Eller???? Hur länge är man bebis??? Var går gränsen???? Blöjor? Välling?? Han brukar båda- kan han va min bebis ett tag till då eller???? Alltså, jag har aldrig varit med om att det kan kännas såhär, det är det här alla pratar om... Att ta tillvara på tiden när barnen är små, att det går fort, tiden springer iväg... Men jag tycker verkligen att vi har gjort det, vi har tagit tillvara på tiden och alla stunder med barnen, och jag har ännu inte ett arbete på 100%, och ändå känns det såhär... Man vill bara springa efter honom, lyfta upp honom och hålla honom kvar... Konservera honom ett tag... Få sitta med honom i knät och insupa den där doften av bebis... Och för varje dag som går känner man hur doften försvinner, hur han tar större och större plats i knät, och hur han fått mindre ro till att sitta stilla och bara vara... Man känner för varje dag hur han blir mindre och mindre bebis... Och ska man va ärlig så slutade han nog vara det för längesen... Men men, han är min bebis, och risken är att han på nåt sätt alltid kommer att få vara det... Men att jag får se till att låta honom utvecklas till en liten stor kille oavsett, precis som de andra...

Den sista tiden har det blivit mer påtagligt att barnen växt upp och att de inte är sådär bebis-beroende av oss längre som man egentligen önskat hela tiden, men som man nu saknar då man inser att den tiden för alltid är förbi...
De leker mer och mer på egen hand, ensamma, rollekar och fantiserar... De pratar och har dialoger med varandra som "småvuxna".
Tidigare i veckan hade Jesper en lektion i engelska för dem och de var hur duktiga som helst alla tre.
De är med nästan dagligen och lagar mat, Jesper kokar och steker, Viktor hackar grönsaker och blandar pannkakssmet, Erik... Ja Erik äter mest, men ändå... Han vill sitta med vid köksön och kollar läget... Men han vispar faktiskt pannkakssmet och hjälper mig att baka mitt specialbröd också...

Mina bebisar har växt upp, och det är nog bara för mig att inse faktum... Jag är inte bara arbetslös, jag är bebis-lös också!!!

Årets julklapp!

2011-11-15T08:07:00.002+01:00

Precis som de flesta av er så är även vår julplanering igång. Vanligtvis brukar vi( Jag) vara klar med alla förberedelser och julklappar innan oktober/november är slut. I år går det lite mer trögt och mitt försvar är att förra årets julklapp i form av en två veckor lång magsjuka satte sina tydliga spår. Jag har inte vågat tillåta mig själv att planera inför julen eftersom jag då blev så fruktansvärt besviken och ledsen över den inställda julen.

Men nu gick det inte längre, nu är planeringen i full fart och julklapparna har skrivits upp på önskelistorna. Även jag och Per har skrivit upp en lista på saker som vi önskar införskaffa oss. Häromdagen när jag stod och skulle fixa i ordning en middag och både kyl och skafferi gapade halvtomma slog mig tanken vad underbart det skulle vara att liksom många andra redan insett få maten hemkörd och utformad så till den milda grad att det enda jag skulle behöva göra själv vore att sätta på spisen och blanda ihop varorna som någon annan bestämt att jag ska göra! Tanken är/var lockande.

Idag kom nyheten om vad som enligt undersökningar är årets julklapp enligt den svenska handeln, och inte alls förvånande så är det just en färdig hemkörd matkasse som vunnit priset som "Årets julklapp". I samma veva läser jag av mina mail och har även där fått mail från UNICEF om årets julklappstips. Jag och Per köper varje år julklappar från Unicef för att ge vårt stöd till framförallt barn runt om i världen, i år främst från Afrikas horn.

Det får en att tänka efter och se saker ur nya perspektiv. Vi som föräldrar känner emellanåt så starkt att vi inte har timmar nog för att få dygnet att gå ihop. I Afrika finns inte resurser nog för att få livet att gå ihop. Och det är det som är de stora kontrasterna, vår världs kamp emot tiden kontra andra världars kamp mot överlevnad.

Medvetenheten är egentligen ganska stor om detta problem som finns över hela världen, men att agera så övergripande är övermäktigt och det är lätt att bli nedslagen av tanken. Och mer än ofta känns tanken att "min hjälp spelar ingen roll om inte alla andra......" överlägsen.
Men innerst inne vet jag att min hjälp spelar roll, och det kanske är därför som jag återigen, år efter år, handlar julklapparna från Unicef, köper fula majblommor, rosa bandet-rosetter, ringer in donationer på alla galor som sänds året runt, sopsorterar, kör miljömedvetet med mera... Det är mitt sätt att bidra till de som är mindre lyckligt lottade, tills den dagen då jag skulle kunna göra mer.

Det blir inget matkasse på önskelistan, inte heller städhjälp, istället blir det julklappar från Unicef!!! Och valet känns oerhört rätt! Vid närmare eftertanke vill jag spendera tiden med mina barn precis som innan, men eftersom de alla tre älskar att vara med i köket och hjälpa till så är det mitt bättre valda alternativ.

Lösningen är nära...

2011-11-09T22:34:00.002+01:00

Jag är utbildad till att samla in data/information, studera, utvärdera, analysera och senare dra slutsatser... Min slutsats i blogga-från-mobilen-ärendet är att; kanske jag kan ha hittat ett sätt att blogga från mobilen...

Annars är det jag som är förbaskat dum bara...

Oavsett vilket så kan man ju lätt konstatera att jag efter månaders slit äntligen fått iväg mitt första blogginlägg via mobilen.. Om det sen är på rätt sätt eller inte återstår att se, ska konferera med min kära svägerska om saken och se om jag kanske hittat lösningen...

Testing!

2011-11-09T14:03:00.001+01:00

Testar att blogga från mobilen... Har försökt i några månader nu och ännu inte hittat lösningen...

Vattenlek!

2011-11-09T10:45:00.002+01:00

Hösten innebär ju att man måste klä på sig lite mer innan man ska gå ut och leka, och det blir lite krångligare och tar lite längre tid innan vi alla kommit ut. Men när vi väl kommit ut, jag då har vi minst lika roligt som sommartid! Det är inte för varmt... Inte för kallt... Och det finns gott om vatten... Och precis som sin mamma så älskar även barnen att leka i vatten... Och det är en lek som passar både stora och små...

Och den observante uppfattade väl också hur Erik hittar mina enda vantar, lyfter upp dem och sen stoppar ner dem i sin hink med vatten där han låtsas att de är maten i soppan... TACK älskade unge!!!!

Flödande kreativitet!!!

2011-11-09T10:32:00.003+01:00

Förra helgen satt vi och målade, hela familjen... Jag och Per fick i uppdrag av de små att måla en buss. Det gjorde vi. Min är till vänster i bild, den blå. (ja jag vet att den har för många däck, jag har hört det i en vecka nu....!!!) Pers är bussen till höger i bild, den där chassit inte sitter förankrade i däcken alls...!

Vi utvecklade målandet och jag gjorde nåt som skulle likna en monstertruck, till vänster i bild, och Per skulle måla Fiabuss från Meckar Micke filmerna (ja, de går fortfarande varma hemma hos oss!!!).

Det man kan konstatera, om nu jag och Per skulle ha missat det själva, är väl att ingen av oss är nån höjdare på att rita... Vi har gått från bristande talang till helt talanglösa helt enkelt... Men å andra sidan så kan man urskilja en nyansskillnad mellan oss kanske... Viktor ansåg att alla teckningar som pappa ritade var mycket finare och mycket bättre än mina!!!!

Öhhhh, hallå??????

Jag håller inte med! Men sen är jag nog partisk också... Jag hatar att förlora och det blev en tävling om prestige... Men visst är väl mina bilder lite bättre än Pers????? Bara lite???? En gnutta???? En endaste liten gnutta???? Snälla????

Höst och barnarbete!

2011-11-09T09:57:00.002+01:00

Jag älskar hösten! Det är och har alltid varit min favorit årstid! Även om jag måste säga att sommaren börjar knappa in... Men hösten är underbar! Den kalla luften som utan att vara kylig friskar upp så mycket för huvud och själ. Solen som gör att hela omgivningen får ett sånt underbart skimmer och en fantastisk färgsättning som inte går att jämföra med något annat. Dofterna av kall luft, fukt och blöta löv (innan de blir sådär ruttna) ja, det är underbart tycker jag... Och i år har vi verkligen fått ha hösten på besök länge, och jag håller tummarna för att den kan få vara kvar november ut...

Det enda jag kanske skulle kunna hitta som negativt med hösten är väl då kanske alla löv som också måste krattas ihop, skyfflas i skottkärran och köras bort till komposten. Detta är inget jag egentligen har något emot i normala mängder, men i vårt fall finns inget man kan påstå vara normala mängder... Vi bor ju på landet, med skogen bakom knuten och skogen består av träd... Många träd.... Björkar... Utanför dörren står den största eken på mils avstånd och hela trädgården på framsidan besår av en frukt- och bärträdgård (två päronträd, tre äppelträd, fem STORA vinbärsbuskar, ett körsbärsträd, ett plommonträd och två krusbärsbuskar). Detta resulterar årligen i enorma mängder lön och kvistar som ska krattas ihop. Nu är inte jag fanatisk utan en del krattas över rabatter och en del får ligga för att gödsla gräsmattan, men större delen ska krattas ihop och skyfflas bort. Kommer ihåg mina två år som höggravid, jag krattade och krattade i flera dagar, med foglossning, isschias, ödem och allmän värk och leda... Efter att den sista (Erik) var född utbrister Per att nästa år kan du ju säga till så blåser jag ihop det med gräsklipparen! Jahaja tackar för den!!!! Men sagt och gjort, året efter blsåtes allt ihop i en fin, men mycket stor hög mitt på gräsmattan och istället för skottkärra lastades det på flaket till fyrhjulingen- det blev typ 3 lass. Tack!
Året efter där, nu i år alltså, ja då väntade jag ut honom, trodde ju att vi kunde fixa det lika smidigt igen... (gör det själv tänker ni-genustänkt- ja det skulle jag ha gjort om inte det var så att gräsklipparen från förra året är utbytt till en ny som jag inte lärt mig mer än att köra med). Men inget händer.... Och jag frågar iofs inte heller... Det är bara en sån där kvinnlig grej att han ska ju förstå vad jag går och tänker utan att jag behöver säga det till honom... Sen att han jobbar 150% borta och 50% hemma på vår renovering... Njae, måste det nämnas eller????

Jaja, höstlovet kom med fantastiskt väder och de små var mer än nöjda med att hjälpa till!!!

För varje stor skottkärra gick en av de små med den lilla och då passade den andra på att åka snålskjuts. Viktor menade att han hjälpte till så inte löven skulle ramla av!!! Mmm, jag tror det jag också va!!! I två dagar krattade vi (hade av en tillfällighet köpt två krattor i passande storlek till dem också nån vecka innan) och körde undan... Resultatet blev en dags krattande till 3 stora lövhögar och fyra lite mindre, samt 2 högar med bortklippta grenar från bärbuskarna. Detta i sin tur resulterade i 19 vändor med skottkärrorna!!!!! 19 stycken!!!! och de duktiga små gick och gick och gick och kämpade så tappert!!! Jag var sliten så kan bara ana hur slitna de var! Men vid så gott mod och de var så stolta när allt var klart!!! Precis som mamma!!!

Här är komposten efter halva jobbet... Duktiga vi!!!

3-år!!!

2011-10-27T21:50:00.003+02:00

Fina goa Virus fyller idag 3 år.
Kl 18.27, måndagen den 27 oktober 2008 föddes guldklimpen och idag har han kommit att bli en superhärlig kille med mycket humor, fart, glädje, prat, trots, känslor, viljor, åsikter och livfullhet!!!

Tårtan smakade enligt Virus egen utsago mycket "snygg" och den smakade faktiskt riktigt gott också tydligen! Det var ju bra det!
Och dagen förflöt precis som han önskat också, kl 06.00 stod vi hela familjen i hans rum och sjöng och ett paket fick han öppna. På dagis blev firandet toppen det också med glass i stora lass, en bok från fröknarna och mer sång. När han kom hem var det tårtabak på hög nivå-även om han mest gav direktiv för hur utförandet skulle vara på tårtan... Och ytterligare instruktioner för hur sång, fika mm skulle genomföras när gästerna anlände...

Allt som allt en stor dag, som firades storslaget, av en mycket stor liten kille!!!

Tapeter, tårta och trötthet...

2011-10-26T20:47:00.003+02:00

Hösten börjar kännas nu, och de mörka morgnarna gör att det börjar kännas lite jobbigare att stiga upp 05.30 på morgonen. Men att få komma ut och göra det jag gör på dagarna har än så länge gjort det värt det. Men men, tröttheten hör hösten till och vi går ju snart mot november så ingen idé att klaga... Snart är det väl vår eller???

Imorgon fyller vår skruttunge Virus 3 år! Jisses vad fort tiden gått... Och vad stor han blivit! Vi upptäcker dagligen nya saker om honom som visar på vilken otrolig kille han är... Till kalaset har han däremot beställt jordgubbstårta.... Med färska jordgubbar! Och var hittar man det i slutet av oktober??? Jo tacka vet jag utländska smaklösa och stenhårda inomhus odlade jordgubbar från Belgien!!! Det går inte alls att jämföra med våra svenska mjuka blodröda och saftiga söta jordgubbar som växer i trädgården under sommaren och som Virus älskar så mycket, men vad gör det! Det är hans första kalas, som han är riktigt medveten om och han har fått välja och bestämma själv! Vill han ha färska jordgubbar så ska han få färska jordgubbar!!! Och jag tror inte det är smaken som är det viktigaste för honom imorgon, utan att han faktiskt fyller år! Och han har i flera dagar nu talat om för oss alla hur vi ska göra för att bäst kunna uppvakta honom!! Och enligt hans schema så är det bara drygt nio timmar kvar tills vi ska väcka honom med presenter och skönsång!! Kanske dags att lägga sig snart då så man får vila upp rösten tills imorgon bitti!

Vi har kommit en bit på väg med vår nya vind. Vitt tak, vita, träbalkar i taket, vitt golv (mest troligt) och nu är det dags att välja tapeter... Och där kom vi till det svåra... Det finns så otroligt mycket fina, häftiga, charmiga tapeter, men vilken vill man själv ha på sina egna väggar??? Vi letar letar och letar... Något som går i vitt? Ja, mest troligt det också, men känns nästan som om det var bättre förr när vitt var vitt... Idag finns det tusentals olika nyanser och variationer på vitt och med vår beslutsångest kan detta vara ett beslut som kommer att dra ut på tiden... Jag återkommer med besked!

Kvalitetstid.

2011-10-21T22:13:00.002+02:00

Idag hade jag hemma alla mina tre gossar från skola/dagis. De små för att det var deras lediga dag, den större för att han fallit offer för mammasjukan, något som jag i nyvaket skick förväxlade med förkylningssjukan...

Vi har haft en bra dag.

Även barnens mormor och morfar var lediga idag och efter en tripp till Karlstad kom de inom på en kopp kaffe under eftermiddagen. Det slutade med att de två äldsta barnen följde med dem hem till Arvika och kvar blev jag ensam med den minsta sonen som sov gott i sin säng.

När han väl vaknade, och Per hunnit hem fick vi tre en kväll av god kvalitet tillsammans helt på egen hand. Och ända sen Erik var mycket liten har man tydligt kunnat se hur han lyser upp och tar för sig när han får oss för sig själv, så också idag. I drygt fyra timmar fick han rå om oss, och vi rå om honom, och det var en god kväll av kvalitet!

Sov gott Erik!

Föreläsning!

2011-10-21T09:35:00.002+02:00

I onsdags var jag iväg på en föreläsning. Mitt livs första som inte hade vare sig med skola eller jobb att göra. Det kändes bra, och det var en mycket bra föreläsning.

Det handlade om mat och hälsa. Mannen som föreläste var Andreas Eenfeldt, alias Kostdoktorn.se

Genom sin nya bok Matrevolutionen, tar han oss med på en resa genom tiden, inte så väldigt lång resa men tillräcklig för att man ska reagera och agera. Inte allt han sa var något nytt, långt ifrån, men man fick argument och motiveringar samt förklaringar på ett som åtminstone inte jag hade innan. Tidigare var det mest "därför", nu vet jag varför!

Men som alltid med forskning och "åsikter" så får man ta en del av det man hör med en nypa salt och välja ut vad man tänker förlita sig på där inget vetenskapligt bevis eller grund finns, men jag hade redan valt innan föreläsningen och i min värld så litar jag i mångt och mycket på Andreas!

Jag har sedan två månader tillbaka drygt ändrat om min livsstil ganska radikalt enligt många, främst gällande kosten och mitt främsta skäl var mina problem med magproblemen IBS, även om jag också självförespråkar en viktreduktion. Nu efter två månader är mina magproblem nästan obefintliga förutom några dippar, vilka jag känner att jag kan leva med, och framförallt som om de också mest troligt kommer att bli bättre med tiden med min omvända hälsostil.

Egentligen så förespråkar jag denna livsstil till resten av familjen också, liksom många många andra också. Och i många fall har vi kommit en bit på vägen. Men jag möter stort motstånd här hemma! Inte helt otippat! Men jag introducerar långsamt. Och precis som många många många familjer därute försöker jag nu skära ner på socker socker socker och dolt socker för mina underverk här hemma. Vi är från början en familj som under veckorna knappt ätit socker (vad vi trott iaf) däremot har det blivit en del för barnen och Per under helgerna. Jag har sedan en tid bland annat helt slutat med socker/stärkelse i ALLA FORMER. Så detta är min utmaning- reducera socker och stärkelse intaget för resten av familjen i den mån det går. Och då menar jag inte att ersätta det med fullkorn, light eller sötningsmedel utan helt enkelt erbjuda bättre alternativ. Och detta är svårt!!!! Och alla vi har några laster som ligger och lurar-min är cola zero! Visserligen inget socker- men likväl onyttig.

Och ännu en sak som gör det än mer jobbigt är det dåliga samvetet. Det ständigt dåliga samvetet man brottas med. T ex: dåligt samvete för att man tar bort godisklubban och sträcker fram en skål med gurkstavar men också dåligt samvete för att man struntar i gurkan och lämnar över en godisklubba osv osv osv. Vår generation är så fast förankrad i hur det ska vara, hur vi växt upp och i dagens stressade samhälle så är just den där meningen "fredagsmys" så viktig och genom vår uppväxt så har vi formats till att tro att det måste innebära mat, dryck, godis och snacks. Jag tror det, och jag vill tro det, och jag märker själv hur ofta jag väljer att tro på det. Jag anser att det lägger sig som ett slags lugn över huset, en ro, en harmoni, en kärlek så fort fredagsmyset kommer fram-oavsett form... Veckans stress och alla måsten liksom bara upphör att existera och vi som familj hittar tillbaka till varandra igen och kan landa tillsammans. Och planeringen inför helgens mys tar oftast längre tid och har större fokus än vad veckoinköpen nånsin har gjort... Och alla är involverade och tycker och tänker.

Idag är det helg igen.

Fick höra av någon för några dagar sen att min plan med att inte ordna godis/snacks till barnen i helgen nästan kunde jämföras med barnmisshandel. Kul!

Ja, vi får se efter helgen då om jag blivit anmäld för nåt, jag ska iaf försöka att erbjuda alternativ som jag hoppas kan fungera emellanåt.

Att välja själv...

2011-10-20T08:50:00.002+02:00

Börjar med er som väntat på ett inlägg: Förlåt! Ska skärpa mig!!!

Var på vårdcentralen igår. Med mig hade jag de två små figurerna i vår familj. Det var ledig dag från dagis och Erik började dagen med att vakna med ett öga som var så svullet och rött att det knappt gick att öppna. Han var inte märkbart besvärad av detta utan det var nog mest jag som tyckte det såg illa ut och därmed ville ha det kollat. Det var inget att oroa sig för så länge det inte blev sämre, och idag vaknade han med ett normalt öga så det kan kännas ha varit lite för hastat att dra iväg på projekt "verkstan" med barn som var trötta, hungriga, trotsiga och rastlösa... Men men, det gick, vi kom hela därifrån allihop och jag var en erfarenhet rikare: aldrig gå dit ensam, med trötta och hungriga barn, två till antalet, som inte hunnit vara ute eller när de är i sin 3-års trots (den större). Utan nästa gång jag ska dit helt och hållet på egen hand, för egen del, och nästa gång barnen behöver dit-ja då tänker jag att deras far måste ju vara helt rätt person för jobbet eller??? Jajjemän!!!

Men allt gick faktiskt bra...... Ändå tills en sköterska tänkte lägga sig i.... Även om det var för att vara snäll....

Ni som bor i Arvika och nån gång har varit på verkstan vet att de som jobbar där inte har bråttom. det finns inget som heter akut, korta väntetider eller barn-prioritet mm... man får helt enkelt bunkra upp sig med frukt, kex, vatten mm för att fördriva tiden. Förr fanns det åtminstone ett väntrummet som kunde hjälpa till att få tiden att gå, men detta var tydligen helt borttaget nu. Istället fick man sitta i ett stort väntrum med röda stolar, gröna väggar och hål i taket. Hålet i taket lyckades dock få några minuter att gå....
Sen kom sköterskan och ropade på barnen, de skulle få titta i lådan och välja sig en varsin sak att greja med under tiden...
Erik hittade genast en bil att leka med och var därmed klar. Viktor har ärvt sin mammas beslutsångest i kombination med att det viktigaste med ett sånt uppdrag inte är VAD man väljer utan att VÄLJA själv!!! detta har blivit såååå viktigt för herrn att vi lärt oss nu att det går betydligt snabbare att låta honom stå ensam några minuter och sen är det hela över! Detta visste ju inte sköterskan, trots mina hintar mm, utan hon kunde inte ge sig, visade varenda sak i lådan "den då?" "eller den?" Denna här då?" Samtidigt som han frustrerat upprepar "jag vill välja själv" med desperation i rösten osv osv osv... Vilket resulterade i att det hela tog bortemot 10 minuter istället för 1 för honom att välja en sak... Och under denna tiden hade ju även Erik fattat att det måste ju vara hur mycket kul som helst i lådan och också börjat "välja själv". Med en mycket stressad sköterska blev de tillslut klara och vi kunde gå tillbaka till väntrummet, bara för att de skulle upptäcka att de båda valt fel!!!!!

Jag säger inget mer om detta nu mer än att tiden kröp fram kändes det som och jag var helt slut när vi kom hem!

När Viktor sen några timmar senare förlikat sig med tanken på hans valda gåva från sköterskan tig han fram den och tittade länge på den... Sen säger han: "- Jaha... och vad gör man med den här då??"

Vad han hade valt? En ring i silver med en grön "diamant"!

Vad Erik valde? En rosa pennvässare med en gris på, men som såg ut som ett får, och som alldeles perfekt fick plats långt ner i hans hals...!!!

Som sagt, jag säger inget mer om det, men samtidigt som jag önskade att jag suttit hemma var jag glad för att befinna mig på en plats med så många sjukvårdsutbildade!

Det gick inte längre...

2011-09-27T20:01:00.002+02:00

Under sommaren, när jag var mammaledig kände jag nog att det skulle bli ganska gött att vara arbetslös ett tag efter flera års studier och två tunga graviditeter. När jag sen i slutet på augusti blev arbetslös och paniken och ångesten kröp sig på, då kände jag att det hade inte varit så fel att haft ett jobb och kunnat arbeta heller.

Per ansåg att jag skulle skita i diverse deltidsjobb till en början och bara "komma ikapp" med mig själv och allt efter denna lätt stressiga slutstrid på Universitetet. Mamma var inte heller sen med att hålla med. Så då höll ju jag också med!

Med paniken brännandes i baken sprang jag därför direkt in på bemanningen, trots att jag kanske hade velat vara ledig... Detta efter två dagar som arbetslös!!!! Jaja, sen kom tvivlen och den nya ångesten, - "ska jag eller ska jag inte????" Jag avvaktade i nästan två veckor innan jag lämnade in pappren på bemanningen. Jag var inställd på att inte höta något alls den första tiden, vilket de också påpekade. Nu är det två veckor sen jag lämnade in pappren och jag har nu varit ledig i 1 dag! Ja just det, LEDIG i 1 dag... Och jag (tro det eller ej) stortrivs!!!! De ställen jag hittills varit på har varit riktigt roliga och bra barn/personal. Jag trivs! Och det bästa av allt, jag båda jobbar och är ledig med mycket kvalitetstid med barnen!

Och idag när jag kom hem efter lång dag med stängning, och mötte mina barn nyduschade, i pyjamas och med John Blund hängandes i hasorna kände jag bara en sån otrolig värme! Vad mycket man kan uppskatta något som man inte sett på några timmar!!!

Så jag trivs med det jag gör tills vidare, men väntar fortfarande med spänning på vad som väntar på jobbfronten i framtiden! Jag har inte gett upp hoppet om att hitta mitt drömjobb där ute någonstans!

Plötsligt händer det!!!!!!

2011-09-09T14:05:00.002+02:00

Nej jag har inte vunnit på Triss... Det här är något mycket bättre...

Efter den begynnande höstens bakslag med arbetslöshet, sjukdom, ofattbart mycket stress (fattar inte var den kommer ifrån eftersom jag är arbetslös!!!!!!) och alldeles för mycket tankeverksamhet i kombination med åldersnoja och en otroligt högt tickande "klocka", kommer jag att 'belönas'...

Jag har funderat mycket på vad jag skulle ha hittat på, jag brukar ju ha min tjejkväll nu i sept-okt ungefär, sen har jag ju ett "vuxenparty" och ett inredningsparty som varit i faggorna ett bra tag nu för att nämna några saker... Men nu, plötsligt, händer det alltså, och utan att jag behöver lyfta ett finger.... Och då menar jag verkligen inte lyfta ett endaste finger!!!!

Under dryga 2,5 timmar kommer jag att få utlopp för varenda känsla i kroppen...
Gråta.
Skratta.
Hulka.
Le.
Grymta.
Skaka.
Kvida.
Lipa.
Garva.
Drömma.
Minnas.
Vilja glömma.
Vilja...

(Njea, det kanske inte är alla känslor som jag har, jag ahr faktiskt mer än två lägen egentligen, men det är ungefär såhär jag känner mig just nu, av-på... På lördag är jag PÅ)

Det är dags för MIA SKÄRINGER.

Jag kommer inte att dra upp igen varför detta är viktigt eller ens varför jag fastnat så otroligt mycket för henne, det har jag ett svagt minne av att jag redan gjort... Kanske två gånger till och med...

Jag vill bara uppmana er alla att titta på hennes show som gjort stor succé och som nu sänds på svt, nu på lördag klockan 21.45!!!!

Det blir tredje gången gillt för mig (kanske lite stalker-varning och groupie-aktigt) men det bjuder jag på! Se henne ni med!!

Hur jag kan garantera att jag inte behöver lyfta ett enda finger????
Per håller i fjärrkontrollen, jag behöver bara forma mina läppar och säga.... Byt kanal!

Det går hett till här hemma nuförtiden!

2011-09-06T07:40:00.002+02:00

I fredags vaknade Viktor med nästan 40 graders feber.

Under helgen har även jag haft feber.

I söndags vaknade Erik efter middagsvilan med nästan 40 graders feber.

Idag vaknade Jesper med nästan 40 graders feber.

Per stoppade på sig ett gäng mucoangin när han gick till jobbet idag... Det retade lite i halsen sa han... Mmmm sa jag... Det var så det började på oss också...

Att leva i nuet...

2011-09-05T12:54:00.002+02:00

Det där med att leva i nuet, att vara just här och nu, det är något vi vuxna ofta beundrar våra barn för att de är så duktiga att göra.
Barn sägs ju verkligen vara mitt i nuet, att det inte finns något förflutet eller någon framtid att grubbla och oroa sig över. Och visst stämmer det, och visst är man riktigt avundsjuk på dem ibland när verkligheten blir för inpå och man inte riktigt vet var man ska vända sig...

Men!!! (det är alltid ett men...)

Vet inte om våra barn riktigt har hajat det där....

Viktor pratar alltid om "igår"... Allt som har hänt, allt vi gjort, allt han hört och sett har skett just "igår"... Att det i verkligheten kan röra sig om timmar, dagar, veckor eller månader har ingen betydelse... Han lever igår...

Erik är såklart motsatsen... Som alltid... Han lever imorgon... Allt är imorgon... Svaret man får av honom är för det mesta "morrn mama"!!!

Hola!

Förlåt!

2011-08-26T15:31:00.003+02:00

Usch vad jag skäms...

Jag ber om ursäkt om det var någon som tog illa upp av mitt förra inlägg.... Egentligen så finns det ingen anledning att göra det eftersom jag inte skrev nåt illa om någon, men indirekt så finns det kanske de som kände att det var mindre positivt riktat gentemot vissa och det var absolut inte min mening... Ni som känner mig, och vet hur jag funkar vet att det är precis motsatsen...

Och kanske är det just därför som jag också nu efter några timmar känner att jag ändå måste förklara mig och be om ursäkt, till eventuella personer som kan ha känt sig träffade av mitt klumpiga uttalande...

Jag är fortfarande fruktansvärt trött på att vara arbetslös och känner mig faktiskt bättre än "arbetslös", och det kommer jag aldrig att be om ursäkt för! Jag är riktigt stolt över mina fem år på universitetet och alla mina hundratals högskolepoäng, och kanske är det just därför jag känner mig så hopplöst frustrerad och som att det står en stor vägg, likt Berlinmuren rakt framför näsan på mig... Men jag vet också att om den muren föll, ja då kommer även min bastanta vägg att falla!!!! Någon gång!!! Jag är positiv!!!

Hola!

Självömkan

2011-08-26T11:17:00.002+02:00

När den här veckan slutar har jag avslutat min första vecka som arbetslös!
Och det har väl funkat bra... Men det är väl inget jag rekommenderar...

Jag har tråkigt... Riktigt tråkigt...

Tiden hemma är väl ingen större skillnad mot innan, vare sig som student eller som föräldraledig... Men det är det där ordet, arbetslös, det sitter som en vagel i ögat... Som en spark i mellangärdet... Och ömmar precis som en inflammerad visdomstand i en alldeles för trång tandrad...

Idag är det många som är arbetslösa, jag är inte på något sätt unik överhuvudtaget, och som jag sa, det är min första vecka... Men just i måndags när jag var och skrev in mig på AMS så var det ju naturligtvis inte så många "som mig" som var där, istället möttes jag just av den där otroligt fördomsfulla synen att det bara är "lodisar" "outbildade ungdomar" "uteliggare" "socialfall" som är arbetslösa... Jag VET att det inte är så, men just då var det just de som råkade sitta i väntrummet tillsammans med mig... Hur jag vet det??? Jo för att Arvika inte är större än att man känner igen folk, och i olika situationer och tillfällen stött ihop med många av dem... Och för att man i vissa fall också tyvärr bara kan se det på dem...

Det jag ville säga med detta var bara att jag i måndags, innan jag gick dit hade byggt upp min självkänsla och intalat mig själv att detta inte var så farligt, att detta bara är tillfälligt och att det är "nåt som händer vem som helst"... Men så fort jag klev inom dörrarna så försvann allt runt omkring mig... Och jag kände mig så otroligt misslyckad, och då var jag inte ens inskriven än... jag var officiellt inte ens arbetslös då...

Jag vet inte riktigt hur det ser ut med jobb och arbete inför den närmaste framtiden, men jag vet att jag kommer göra allt för att sysselsätta mig... Jag ska inte bli "som dem"...

Men vad gör man när det enda man kan är att plugga??? (enligt arbetsgivarna)
För att hitta ett jobb idag krävs inom offentliga sektorn att du redan är anställd, rekryteringen sker internt, eller om du kommer utifrån, att du ska ha mellan 5-10 års erfarenhet-minst!

Jag letar vidare och unnar mig lite tid för självömkan!

Hola!

Nöjet med att sova...

2011-08-12T17:30:00.002+02:00

De sista dagarna har vi försökt få Virus att sluta sova middag. Det går sådär kan man tycka... Han har visserligen slutat att sova middag i sängen på dagarna... Men jag vet inte om det var det här vi menade med att sluta sova middag???

Lego

2011-08-12T13:56:00.003+02:00

Det är alltid lika spännande att få gå upp och lägga sig att sova hemma hos oss. Nästan varje kväll hittar vi lite nya saker i sängen som inte alltid tillhör oss... Igår var det ett gäng med lego som dök upp under täcket... Vet inte vad som förvånade mig mest när jag lyfte på täcket, att det låg fullt med lego där eller att Per började bygga med det!

Det är gott med mat!

2011-08-11T22:42:00.002+02:00

Det här är en syn som vi möts av ofta... Varje dag... Flera gånger om dagen... Ibland mycket värre än så här, ibland lite mindre än så här... Eller njaee, inte så mycket mindre än det här, oftast betydligt mer egentligen... Det ni ser är golvet under Eriks stol. Han är vår matfriska kille. Han "äter allt" och han "äter mycket" är något som vi alla som känner honom sagt sedan han föddes... Under sommaren nu har vi dessvärre upptäckt att detta inte är riktigt sant... Han är den av grabbarna som har det största behovet av att äta regelbundet, men mängden mat vid varje tillfälle är tydligt begränsad... Vi har till och med insett att han vissa dagar är riktigt kräsen och petig med maten... Och det som inte platsar i magen, ja det ska ner på golvet!

Hans matvanor är också som vi upptäckt inte bara begränsade i fråga om portioner utan även i fråga om VAD han stoppar i sig.

Första soprundan för dagen sker efter frukost, då är det främst mosat ägg, dissekerade gurkskivor (han äter bara mitten på skivorna) och krossade vattenmelonsbitar som står för skörden.

Den andra och tredje rundan sker efter lunchen/middagen. Eftersom han ligger inne med en GI-diet så äter han genast upp eventuella proteinbitar på tallriken, kvar blir det kolhydrat-rika riset, pastan eller potatisen och det är oftast det som även finner sin plats på golvet... Vi har sen några dagar beslutat att stoppa hans grönsaker till lunch och middag (och ge dem till mellis istället) då ungen inte kan äta något annat än tomater och gurka till lunch/middag om dessa serveras samtidigt... Visst det är nyttigt, men så länge han växer krävs lite mer än bara vitaminer och antioxidanter...

Så vad vi kommit fram till är att den söte sonen äter frukt, grönsaker och främst detta om han själv får välja, men även ägg, proteiner, (ibland lite pasta/potatis) och ostbågar!
Bilden ni ser ovan är ett stort undantag på en son som sitter och slukar yoghurt... Det händer i stort sett aldrig i vanliga fall... Inga mjölkprodukter eller smörgåsar funkar för honom så....

Därför efterlyser vi bra tips på lätta (i dubbel bemärkelse) recept/förslag på mellanmål som kan komma att uppskattas av barnen!

Hola!

Att bli imponerad!

2011-08-09T15:42:00.002+02:00

Att bli imponerad är en av livets "utmaningar". Jag gillar känslan att bli imponerad, men lika mycket när man lyckas imponera på någon annan...

Under sommaren nu när vi alla gått hemma och trampat på varandra och kunnat njuta av varandras kompletta sidor dygnet runt har vi upptäckt mycket nytt om varandra, och ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte det gått en enda dag utan att jag blivit imponerad av barnen och Per.

Om jag imponerar??? På andra??? Öhh... Jag vet iaf att jag skulle kunna imponera starkt på Per om jag lärde mig använda en tumstock!!!
Nej, det kanske inte är några problem att mäta med den tycker ni, jag är av en annan uppfattning... Eller egentligen inte det heller... Jag tycker det är hur lätt som helst att mäta och veckla ut den där saken... Problemet är bara att resultatet inte stämmer med vad jag fått fram...
Jag har några exempel åt er:

1. Per ber mig mäta studsmattan då han funderade på om vi skulle kunna köpa nytt skydd eller om vi behövde köpa ny studsmatta. Jag mäter! En gång själv, två gånger med Per i telefonen. Mitt resultat: 4,53 m... I verkligheten var den 3,96 m... Jaja, vi fick en ny iaf, och det visade sig senare att även om jag mätt rätt hade ett nytt skydd inte passat på den gamla så... Hur jag kunde mäta fel? Jo, någon hade varit snäll och kortat ner tumstocken och sen lagt den tillbaka i verktygslådan... Dvs INTE mitt fel!

2. Jag ska mäta gips. Det är jag som mäter både väggen och gipset. När jag mätt, kapat, skurit och burit upp skivorna på vinden, ja då har både väggen och gipsen antingen krympt, spegelvänts eller vidgats... Dvs INTE mitt fel!

3. Jag ska såga av ett paket pärlsponts panel... Per mäter ut det första och jag sågar. Nästa ska jag mäta och såga. Jag mäter... Jag sågar... Känner mig rätt nöjd... Ganska rakt blev det... Då kommer han och säger att det ska sågas i den andra änden... "-varför såga två gånger på samma sida???" ja, det funderade jag också på, men nu var det ingen som sa det åt mig utan bara att jag skulle mäta och såga, och det gjorde jag... INGEN sa att det skulle göras på andra sidan! Dvs INTE mitt fel! Men eftersom jag lyckades få 3,77 m till 4,0 m så gjorde det ju inte så mycket ändå tyckte jag, det behövdes ju ändå sågas en gång till så...

4. Jag har byggt en vägg också, där mätte och sågade jag både spånskivor och gips... Väggen har både en fram och en baksida... Jag mätte och sågade ut alla så de passade perfekt på ena sidan av väggen! Glömde att det skulle spegelvändas... Och mätte därmed så fel på skivorna att gipset inte räckte till att göra klart en annan vägg... Jaja, min vägg blev klar iaf... Det var ju bra för mig!

Hola!

Kom på en sak!

2011-08-08T16:00:00.002+02:00

Jag skrev att jag skulle återkomma med resten av semestern i framtida blogginlägg... Hmmm... Det blir inte så mycket mer än såhär kom jag på idag!

Efter vår roadtrip kom solen, och med den sattes slappheten in rejält... Dagarna har spenderas vid sjön eller under parasollet och det har vi trivts bra med allihop (ja, till och med Per!!!)

Grillen har fått slita ont och det har gått åt mer än en tub gasol, kylskåpet har skruvats upp (eller ner) för att kunna stå upp mot våra krav på kall dryck och ac:n på bilen har kämpat i motvind många gånger.... Men vi har gillat det... Skarpt...

Däremot har vi lovat Virus, (hur sjutton nu han kommit underfund med vad semester är för nåt) att även han och Erik ska få åka med på en liten roadtrip på deras villkor innan sommaren är slut på allvar... Hans val föll på att låna svärmors gubbes husvagn! Den har stått utanför vårt hus nu hela vintersäsongen så det är väl klart att han nu ska få åka på en liten minisemester med den innan den ska ställas undan för vinterförvaring igen!

Vi har två veckor kvar innan det är dags att packa oss iväg på jobb, dagis och skola så vi ska nu fortsätta njuta järnet av dessa sista dagar, oavsett väder kommer det bli kanon!

Hola!

Det är nästan så man borde skämmas!

2011-08-07T14:35:00.002+02:00

Jag har inte bloggat på en månad snart... Om jag har dåligt samvete??? Nej inte ett dugg egentligen... Semestern inleddes med regn, roadtrip, lite mera regn och så när vi landade hemma tog det inte många dagar innan solen och sommaren kom på riktigt så bloggen har även den fått sin välbehövliga semester... Men nu är regnet tillbaka, solen har vänt oss ryggen ocg sommaren börjar faktiskt kännas lite avlägsen och som att den gjort sitt för i år...

Men jag ska bena upp det lite...

Vi börjar med Roadtrippen!

När Per gick på semester vid mitt sista inlägg åkte vi på en roadtrip. Första pitstopp var Landvetter för att provköra en bil, en ursnygg Dodge Journey... Vi såg den så snabbt vi rullade in med vår slitna passat på bilgården. Oj oj oj vilken bil... Jag älskade den redan från första stund, där kan man snacka om kärlek vid första ögonkastet... Vi var snabba ut på en provtur och den var hur skön som helst... Vi svängde ut på den stora vägen och åkte mot Partille, där rundade vi en rondell och vände tillbaka mot sjön för att åka den romantiska vägen längs vattnet tillbaka... Plötsligt tänds en lampa... Vi kör vidare mot bilfirman... Det tänds en till lampa... Och ytterligare en... Och en till... Snart lyser varenda lampa i hela bilen... och nu snackar jag inte taklampor utan varningslampor... Såklart... Vi kommer fram till bron där vi ska köra av den stora vägen, nu har vi några hundra meter kvar till bilfirman... Där går bilen in i ett nödläge och rullar fram i knappa 20 km/h... Precis i den sista korsningen innan den lilla backen upp mot firman stannar den!!

Så där står vi alltså... Mitt i en korsning med drömbilen, i gassande sol, och en otroligt kissnödig mig... Jahapp... Bara att gå tillbaka då...
Killen på firman möter oss med stor nyfikenhet om vad vi tyckte om bilen... Ja du, hämta den själv du i korsningen så ska vi se vad du tycker om den...!
Behöver jag säga att det inte blev någon affär??? Vi tog vår gamla passat och åkte vidare...

Nästa stopp: Falkenberg! Både jag och Per har varit i Halmstad och Varberg, men fått höra att Falkenberg, det är grejen, da shit, liksom... Det är dit man ska om man ska ha en bra semester! Så vi åkte dit. Vi hade hyrt en lägenhet av en gammal tant och fixat biljetter till Vallarnas sommarrevy- DagOtto var tillbaka så det ville vi inte missa! Vi kommer dit en varm och solig kväll och fixar lite frukostmat och kvällsmys. Vi åker ner till stranden i solnedgången... Så vackert och så lugnt... Kanske är det så att alla som pratat sig så varma om Falkenberg faktiskt har rätt??? (vi är fans av Halmstad annars).
När solen gått ner åker vi tillbaka till lägenheten... Vi går in... och möts av.... Silverfiskar! Mmm, nice... Eller??? Jag är som vanligt otroligt nödig och får hoppa över silverfiskarna och ta mig in till toaletten... Synen där inne gör att jag inte ens vågar stänga dörren-Per måste höra mig om jag skulle behöva hjälp på nåt sätt... Jag ska inte i detalj gå in på hur lägenheten såg ut, men jag ger er några ledtrådar: fimpar, disk, mögel, matrester(väggar, tak, golv mm) skräp, klotter, brännmärken, smuts, damm, döda växter, klet och kladd på fast inredning, trasiga möbler.... Ja ni fattar ungefär va... Vi lyckas hitta nån madrass som såg någorlunda fräsch ut och la den mitt på golvet i ett rum och bäddade med våra medtagna sängkläder. Sen trippade vi på tå i rummen med känslan att behöva tvätta oss varje gång vi snuddat vid något... Jag ville packa ihop och åka vidare... Vi beslöt oss för att stanna en natt för att få se revyn... Den andra natten ville jag sova i bilen... jag blev övertalad att stanna kvar inne... Vi lämnar lägenheten ett dygn innan avtalad utflyttning...
Revyn??? Jo då, den var jättebra! det man såg mellan regndropparna och under huvan på regnjackan förstås... Det regnade konstant, från det att vi vaknade på morgonen tills vi lämnade stan... Regn regn regn... Vi har fortfarande Halmstad som favoritstad!!!

Vi lämnar stan tidigare vilket gav oss tid för annat. Vi beslutar att åka till Knalleland. Återigen skiner solen (för att vi sitter inne i en bil). När vi går ur bilen i Borås och Knalleland (som dessutom är långt ifrån vad jag hade tänkt mig) öppnar sig himlen och det fullkomligt vräker ner... och nu menar jag verkligen VRÄKER!!! Sur på regnet, bilen, gamla tanter och det sk knalleland, med ett blodsocker under sulorna beger vi oss ändå ut i regnet (hur idiotiskt är inte det???). Det enda vettiga den dan är väl att vi beslutar oss för att äta innan vi jagar affärer...
Det blev lite lyx-shopping bara för att vi kan och sen fortsätter vi resan...

Vi ska till Stockholm. Vi ska hämta Jesper och kolla in Grönan med sommarkrysset live... När vi kommer närmare huvudstaden möts vi faktiskt av solen... När vi kommer fram har den däremot gått ner eftersom det är så sent... Vi köper en varsin foccacia (?) på OK-macken och tar med hem- Fy f*n säger jag... Vi struntar i maten och hittar en tetra med vin i kylen hos min bror och drar fram ett alfapet... Vinet luktar skunk, men guuuuud så gott! Vi somnar skönt den natten, i fräscha sängkläder!

Dagen efter hämtar vi Jesper och drar oss in mot Grönan. En plan med hela resan var att hitta ett par nya skor till mig, eftersom Per dagen innan resan beslöt sig för att snällt elda upp mina enda fina goa vita skor... Jag har hittills inte hittat några vare sig i Falkenberg eller i Borås, så nu har jag siktet inställt på Globens köpcenter... Vi lämnar lägenheten utan regnkläder. Det börjar regna. Sura testosteron-miner och mutter följer mitt beslut att gå vägen inom köpcentret. (vi undkommer ju regnet då iaf). Väl därinne hittar både Per och Jesper lite affärer att kika i... När det blir dags för oss att dra oss mot "mina affärer", ja då är både blodsocker, tålamod, lusten, och ja precis allt borta hos mina kära grabbar så jag får slänga in dem på McDonalds för en hamburgare och sen lämna köpcentret... Jag fortfarande utan skor... Och ont i benhinnorna av de skorna jag har på mig... Vi går till tunnelbanan... den visar sig vara stängd! Liksom de närmaste inom räckhåll också... Vi får gå! Något som inte vare sig min man eller min förstfödda är speciellt van med... Vi hittar iaf till Gullmarsplan och kan åka vidare till slussen... jag har nämligen tänkt ta båten ut till Grönan... Det regnar fortfarande...

Vi kommer fram till Grönan och vi har faktiskt en otroligt rolig kväll. Vi klarade av sommarkrysset genom genrepet på dagen när vi kom så vi kan spendera all tid sen med att åka karuseller! Bra val!

När vi ska hem sen, då kör det ihop sig igen... Efter lite personliga bekymmer lyckas vi iaf lämna grönan, vi lyckas också ta oss av spårvagnen och hitta tunnelbanan... Vi tar oss av tunnelbanan vid Gullmarsplan och hittar den riktiga gångvägen mellan dessa två stationer så det går otroligt smidigt att ta oss fram till Globen! Där blir det däremot problem... Den gångväg som finns mellan Globen och brorsans lägenhet, och som skulle ta oss dit på bara några minuter... Den finns helt plötsligt inte längre kvar! nej just det, den har de stängt in med höga galler och videoövervakning över natten!!! Jippie!!! Det är mitt i natten och inte en människa i närheten. Vi är trötta slitna och vill bara hem innan fötter och ben värker sönder... Jag ringer brorsan som via tel guidar oss över en bro och ner på andra sidan stängslet. Där blir det dock lite kommunikationsproblem, tydligen... Brorsan säger att vi ska gå parallellt med den andra gångvägen, jag hör att vi ska gena genom slakthusområdet... Sagt och gjort, jag drar med mig halva familjen, kl 12 på natten genom ett otroligt stort, öde och läskigt slakthusområde, där övergivna långtradare, lokaler mm avlöser varandra tillsamman med fullt verksamma lokaler mm.... Efter en stund kommer vi fram till en svart nattklubb. Vi viker av och går åt andra hållet... Vi lyckas irra runt där i området ca en timme innan vi hittar tillbaka till bron och kan gå den riktiga vägen hem... Efter att vi hittat ut från områden ser vi att vi hela tiden befunnit oss några få meter från lägenheten men att det stått en höööög sten mur mellan oss... Jaha... Så kan det gå.. Vi hittade ju hem iaf och hemma i lägenheten väntade det matcho-drinkar!!! Gött!!!

Dagen efter tar vi oss hem till Näs igen!!!

Fortsätter med semester bravaderna i kommande inlägg!!!

Hola!

Semester!

2011-07-09T08:18:00.000+02:00

Hönsmamman är lugn, men hur får vi ner kaxiga tuppen på jorden igen???

2011-07-08T21:27:00.003+02:00

Igår kom mannen hem med en ny studsmatta, samma stora storlek men utrustad med både kantskydd och skyddsnät. Det är ett givet upplägg när man hoppar studsmatta och är ett litet barn, det har bara tagit oss så här länge att själva inse det. Men med Eriks utveckling på studsen de sista veckorna så fanns ingen annan utväg. Vi har ännu inte lyckats klura ut om hans problem varit att han bara älskar utmaningar och lever på adrenalinruschen, eller om han faktiskt varit självmordsbenägen, hopp förbud blev det i alla fall... Åtminstone "on my watch"! Vilket resulterade i et skrikarg unge som varje dag stått på marken, för kort och för klumpig för att lyckas ta sig upp själv för att hoppa... Detta kunde jag leva med, jag är expert på att koppla bort ungarnas mindre attraktiva sidor så... Men när han i helgen (med viss hjälp) lärde sig knepen för att lyckas med det omöjliga, ja då fanns ingen annan utväg... Vi fick investera i en ny studsmatta... Kanske mest för min skull, men nu är han inlåst när han springer sina centrifug-race uppe på mattan!!!

Jag andas därmed lite lättare varje morgon, och unnar barnen en riktigt trevlig stund ute på egen hand... Mitt hoppande minskade dock i och med nätet... Kunde inte riktigt bli kvitt känslan av att vara instängd och nergrävd... (ja, jag vet... jag har problem.. men det går över... om ett par veckor är jag på G igen!)

Hola!

Lycka

2011-07-05T20:31:00.002+02:00

Lycka för mig är;

att halvt om halvt vakna till vid kl 6 varje morgon av att min man kramar och pussar mig "hej då" innan han packar sig iväg till jobbet, med vetskapen om att han innan hämtat både tidning och (oftast) plockat ur diskmaskinen först...

att varje morgon få vakna till mina pojkars nyvakna, men oftast glada röster och blickar... En ny dag nalkas!

att se mina barn, lika snabbt som de samlats till frukostbordet som en hop djur vid vattenhålen på savannen, smita iväg med mackan i munnen och ropa "tack för maten"... Energin är nu på topp och det är bara lek som gäller!!

att höra hur tioåringen åker iväg på sin fyrhjuling med en rivstart och ett leende som heter duga på läpparna... Även om mitt hjärta hoppar ur kroppen varje gång jag hör hans sladdar...

att se hur min största son så duktigt och moget nattar sin större lillebror vid middagsvilan. Se hur de ligger där i sängen, höra hur han vuxet läser för honom och sedan smyger ut när lillebror somnat...

att titta på mina mindre barn när de så otroligt sött ligger och sussar middag i sina sängar... Och gå ner och göra något roligt med min större son... I fred...

att tillsammans med stora storebror gå upp och väcka de små fröen efter middagsvilan, sätta oss inne på mellis rum och köra en stund med bilar och höra hur de börjar vakna till...

att se hur stora storebror så otroligt duktigt hjälper och leker med sina yngre bröder...

att se hur mina två mindre barn tittar på sin idol, sin förebild, sin storebror med så mycket kärlek i blicken och att hela dagarna måste göra och säga allt som han gör... Precis allt... Varje dag...

att se hur alla tre pojkarna skiner upp som solar och springer ut, fulla av saker att berätta, när min man kommer hem... Deras pappa...

att känna kärleken i huset när vi allesammans är samlade efter en dag full av aktiviteter... Vi laddar batterierna tillsammans med middag och sedan är det dags att krama ut det sista unset av energi som vi kan hitta... Kvällen har kommit!!

att se hur hela familjen sitter samlad i soffan, vissa med välling, andra med en tidning, en iphone, en nintendo ds mm mm och kolla/lyssna på den där förb*** Meckar Micke en sista gång för dagen...

att efter kvällens intågande helt och hållet få min man för mig själv... Ja, tills han också somnat...

att när alla somnat höra hur lugnet sänker sig över vårat hem, höra alla snosa gott i sina sängar, ladda batterierna, och invänta nästa morgon, fulla av spänning och förväntan...

Lycka för mig är Livet!!!

Planen gick om intet!

2011-07-05T14:33:00.004+02:00

Med våra barn är timing A och O för hur dagen kommer att bli. Vi har barn som till stor del är beroende av sina rutiner och mat-och sov klockan. Nu låter det större än det egentligen är, men för oss har det blivit ett sätt att leva och vi har anpassat oss mycket efter de små grabbarnas dags-cykler.

En av dessa cykler har gjort att vi egentligen inte haft användning för någon vagn till dem (en oerhört lååååång historia, och inte endast deras "fel") nu när de är äldre så har det behovet ökat konstigt nog (eftersom det är nu de båda två kan gå själva...) Vi sålde vagnen vi hade då, och nu har vi köpt en ny, en Brio Twin Sitty, en alldeles lagom vagn för oss och barnen. Men vi har ännu inte kommit ut på den där stora premiären (de har åkt vagnen, men inte de där långa motionspromenaderna med mig...). Igår kom jag på det! Hur jag ska kunna få in den där motionspromenaden, när jag är själv hemma med barnen... Det finns en lucka mellan morgonvällingen och frukosten. Där kan man hitta en dryg timma för promenad, hur underbart som helst på morgonen, och hemma igen lagom till dusch och frukost. Idag skulle det ha varit premiär!!!!!

Men mitt i min planering så glömde jag bort en lite detalj... En ganska viktig och avgörande detalj... Nämligen den om mina barn och att de faktiskt har en egen vilja... Och för dem är just den där timmen mellan välling och frukost helig!!! Det är en av de mycket få tillfällen på dygnet som de kan sitta stilla, vara avslappnade och bara vara. Det är deras stund i soffan där de ska sitta nära nära nära (om inte på mig) och snosa, kramas, gosa, mysa och morna till sig... Det är den stunden som de vägrar ha kläder, det är bara pyjamas som gäller, och på tv ska det visas Meckar Micke, Postis Per, Elias, Nasse, Fåret Shaun eller nåt annat morgonmys-program... Det är en av de bästa stunderna som vi har tillsammans med våra barn på hela dagen... Alla tider... Och då skulle jag slita ut dem på en skumpig grusväg i högt tempo för mitt eget "nöjes" skull...

Ni kanske kan gissa hur det gick??? Jo just det, jag blev ganska nedröstad!!! Så vad gör vi nu Dan???? (som Meckar Micke säger....) Jo vi fick hitta på nåt annat. promenaderna verkar jag få behålla för mig själv... Däremot kan man ju kombinera promenaderna med att göra nytta... Och därmed också kunna uppfylla deras intressen om motorer... Jajjemän! Vi myste, kramades, gosade och åt frukost i lugn och ro precis som alltid... Sen gick vi ut och klippte gräsmattan! Genom att ta den lilla, gåklipparen, kunde vi ju kombinera allas våra intressen (promenader, hörselkåpor och motorer) med att samtidigt göra nytta!

Det tog oss 2 timmar innan gräset var klart! Jag fick min välbehövda motion, de fick lyssna på motorer och gräset blev vad som kändes en decimeter kortare!!!! En perfekt start på dagen!

Nu sover de gott efter favoriten fiskbullar till lunch, kvar sitter jag här nere och bloggar och tycker synd om mig själv på grund av det andra getingsticket på mindre än en vecka!!! Alltså, visste ni att det gjorde sååå ont att bli stucken?????? Jag hade inte en aning... Nu vet jag... Måtte gudarna döda alla med gadd!!!

Hola!

Lata sommardagar

2011-07-01T14:43:00.002+02:00

De kom till slut, de varma soliga dagarna. Tror vi fick hela två-tre stycken den här veckan, inte illa pinkat det inte!!! Vi försökte förvalta dem väl åtminstone. Frukt och smoothie-frukost fick inleda dagarna ute på soldäcket. Tror vi hann sitta nästan två minuter innan gnället om att solen var i ögonen och att det var fööööör varmt satte in. Men vi stod ut! Hela frukosten intogs ute, mitt i solgasset och den heta värmen... Gött!!!

Därefter har vi försökt hitta stunder vid badlandet. I onsdags var det Hungvik, igår vid Mangen.

Barnen njuter i vattnet. Jag försöker också hitta stunder då jag kan slappna av och njuta. De stunderna hittar jag främst när alla barn är uppe på land, centimeter ifrån mig, sittandes med fikat i munnen! Då kanske jag njuter... Lite... (jag vet ju att nästa pass är på ingång...). Jag har aldrig sett mig själv som en hönsmamma (jag hör er ända hit mamma och Per, hur ni chockat satte kaffet/vattnet what ever i halsen, men jag sa faktiskt att JAG aldrig har sett mig själv som en hönsmamma!!! Att jag sen tydligen är en hönsmamma, det är en annan femma). Men trots min stress och ångest har jag nu alltså packat ihop barnen, badkläder, matsäck och kört iväg oss till sjön, ensam utan Per. (i onsdags var visserligen Therese med, men även hon ensam med tre egna barn så...) (och dessutom min tumme!!!! Icke att förglömma!!!).

Mellan barnens fikapauser, som inte heller alltid är så väldigt synkade, springer jag då runt som ett skållat troll, flackar med blicken och ropar på mina ungar som om de vore en skock ankor... Eller som en fårhund som samlar in flocken... "-inte dit", "-inte utanför den där", "-inte så långt", "-inte så nära", "-inte så djupt", "-inte så snabbt", "-inte där", "-det är halkigt", "-försiktigt"-, "-ta det lugnt"....

Och så fortsätter det.... Hela tiden.... Jag kanske ska vara tacksam att sommaren bara kommer med några korta dagvisa stötar åt gången så jag hinner vila mellan varven... (och nej, jag är inte ett dugg lugnare när Per är ledig och följer med oss...!!!). Men lite stolt är jag ändå över mig själv, jag har gjort ett enormt framsteg vad gäller Jesper den här sommaren i alla fall, och efter snart 3-4 år har jag insett att han faktiskt är simkunnig... Sedan länge... Så nu håller jag bara ett öga på honom istället för två... Minst...

Och när inte mamma kan följa med på heldagar på stranden av olika anledningar, ja då hittar barnen på andra lösningar. Förutom den inköpta poolen för året funkar även min ogräs/tvätt/bål korg hur bra som helst!

Men nu idag har regnet kommit tillbaka så jag kan i lugn och ro sitta inne och vila mina nerver från allt vad bad-noja heter i ytterligare några dagar tills det förhoppningsvis snart är dags igen!!! Tills dess njuter jag av min bok på 1300 sidor som jag snart avverkat 900 av.

We love summer!!! We love the sun!! We love the rain!

Hola!

På begäran...

2011-06-30T22:03:00.002+02:00

På begäran gör jag nu en liten redovisning om tummen!

Här är den då alltså, tummen, som sista veckan fått mig att känna mig så sårad, skadad och näst intill bakbunden! Nu är smärtan betydligt mer uthärdlig än de första dagarna och jag börjar få upp lite rörelse i den. Men ack så mycket man använder en tumme i sitt vanliga normala liv. Efter denna skada ska jag aldrig mer ta min tumme för givet, nu vet jag hur mycket den betyder för mig. Ordstävet, man vet inte vad man har förrän man förlorat det, har verkligen fått in en rak höger! Jag har fattat grejen.

Tack Apan, för din akuta insats trots toabesök, plåsterbrist med mera...

Tack Pernilla, för din fortsatta behandling, assisterad av grannen Anders! Ni fick tillfälligt slut på blodbadet...

Tack sjukrådgivaren, för din insats(?!??) och rådet om ytterligare snapsar.

Tack Tom, för den akuta insatsen med snapsen (tror den stod kvar dagen efter också va???)

Tack Per (min man) för den otroligt hemska, obehagliga, smärtsamma och fruktansvärda, om än mycket nödvändiga, omplåstring av tummen vid lunch dagen efter då jag ännu inte slutat blöda... Har en stor känsla av att DU njöt betydligt mer än vad jag gjorde av det!!!!!!!!!!

Tusen tack mina söner, för era uppmuntrande och tröstande ord, era bedövande blåsningar och er försiktighet!!! Ni vet när en mamma är riktigt skadad ni!!!

Ett stort tack sen till mamma, som på allvar sedan kom och på riktigt stripade och la om tummen så jag har kunnat agera någorlunda normalt de sista dagarna!!!! (Men tror även att du njöt kanske lite mer än vad jag tyckte jag förtjänade)

Att det sen bara skulle bli sommarens varmaste dagar, med sol och bad, där jag snällt få stå på land ( jajaja, grunt vatten), och att det nu när jag börjar bli bättre och inom några dagar kanske kan ta av mig bandaget, bara råkar bli dåligt väder igen, ja där vet jag inte vem jag ska tacka faktiskt... Mig själv kanske...

En vacker dag har min man och min mamma lovat att berätta för mina barn sanningen om tummen!!! Tur att jag har storys om dem också!

Länge leve Tummen!!!

Hola!

En heldag i solen!

2011-06-28T18:56:00.002+02:00

Så underbart det har varit idag!

Men nu när kvällen kryper närmare får man se upp med baksidorna av det hela... Sitter redan parkerad i soffan med två helt utslagna barn... En tredje sitter helt utslagen på sitt rum... Solen, värmen, vattenkrig, studsmattan, matlagning, jordgubbsplockning (och ätande såklart) samt besök av älskade mormor tar ut sin rätt och nu är gränsen nådd... Hit men inte längre...

Nu undrar jag bara hur jag ska kunna förflytta mig ut till badrummet för att hämta nattblöjor och pyjamas utan att de ska känna hur jag flyttar mig från soffan.... Verkar som om varje liten rörelse startar någon form av rörelsedetektor som direkt sätter igång och larmar... Högt... Gällt... Gastkramande...

Åhhh... Men vi kan väl sitta en stund till... Vi har trots allt semester... Jag och mina älskade ungar...

Och när jag tänker efter så har det nog aldrig inträffat att något barn någonsin somnat ifrån i soffan... Jo, Viktor en gång, vid middagsvilan, när han hade 40 graders feber. Den gången gills nog inte... Jag älskade att få somna i soffan när jag var liten... Känna i dimman sen hur pappa bar upp mig till sängen... Tittar jag på mina barn nu så ser det verkligen inte ut att vara långt ifrån... Att de somnar menar jag... Men å andra sidan, ordningspoliser som de är så kommer de nog snart på att rutinerna är på väg att ändras för kvällen och då är i alla fall Viktor snabb att ändra tillbaka dem så... Jag kanske ska satsa på att smyga iväg och hämta kvällsrutin-grejerna istället... Medan rutinerna ännu är på rätt väg... Medan allt fortfarande är som vanligt... Precis som mina barn vill ha det...

Hola och godnatt... *smyger*

Nu har vi verkligen landat...

2011-06-28T12:27:00.004+02:00

Jag sitter på soldäcket just nu. Jag dricker kaffe. Dagens första kopp. Det är den varmaste dagen på länge. Ungarna har precis varit upp och klätt av sig. Jesper och Viktor drog på sig ett par badbyxor, men mini springer näck. Det är vattenkrig!!! Själv funderar jag på att gå in, i skuggan... Ha... Trodde ni på den eller??? Jag njuter i fulla drag... Det är den första dagen på flera år som jag på allvar känner att jag verkligen njuter... Jag är ledig, jag är fri, jag är så otroligt lycklig. Barnen är lediga, de är fria och de verkar så otroligt lyckliga.

Och detta trots att inte allt alltid blir som vi har tänkt... ;

Det är ultimat badväder idag.... Jag har skadat tummen och kan inte ta med dem till stranden... Vi får vara hemma...

Jesper skulle vilja åka till en kompis och leka... För första gången på länge kommer han på det i tid och ringer i tid... Kompisen svarar inte... Den andra kompisen är utomlands... Han får vara hemma istället...

Barnen bestämmer lunchen... Fläskpannkaka... Det var evigheter sen... Tror förresten aldrig att jag gjort det själv här hemma... Vi har inget fläsk... Barnen slänger ner lite korv och köttbullar istället...

Vi har alltså en toppendag! Inget går som det är tänkt, men vi njuter så av att bara vara, att det är ingen av oss som märker det som går snett... Vi har verkligen landat... Sommarlovet är äntligen här, på allvar!!!

Kommentarer under förmiddagen;

1. Haha, nu ska jag spruta ner Jesper, haha... Nu ska du bli så blöt Jesper, haha!!!

2. VATTENKRIG!!!!

3. Jag tror jag tycker om vaniljyoghurt. (äntligen säger vi!!!) (att han sen inte åt nån, ja....)

4. Katt! Katt! (tror det är nåt tics det där...)

5. O a o a King Kong... Ormen lååång....

6. Ahhhhhhhhhhh, jag tar dig!!!!!!!!

7. Mamma, ska inte du sätta dig ner och äta frukost med oss också? (jo svarade jag, bara jag hunnit serva klart alla andra så...) Ja, det måste du ju såklart, svarade han...

8. Åhh, nej... Har han bajsat idag igen??? (ja, nickade Erik, det gör jag tydligen varje dag...)

9. Vi är tre kungar i hörnet!

Som ni ser, inget kan förstöra vår dag...

Nu ska killarna få egen komponerad fläskpannkaka!

Hola!

Att visa känslor...

2011-06-27T22:05:00.004+02:00

Ingen av mina söner är egentligen lik mig, på något sätt, när man kommer till utseendet... Det är väl tur kanske eftersom de är killar och inte alls är det, men ibland kan jag ändå känna att visst hade det varit roligt om de i alla fall hade fått någonting av sin mamma... En gång trodde vi nästan att vi kunde ana hur Eriks ögon började likna mina men... Jag tror det gick tillbaka... Eller så var det bara inbillning...

Men visst, det finns faktiskt något som har gått i arv, mitt humör och min förmåga att visa känslor... Och det är Erik som ärvt det... Nu ska jag väl vara lite ärlig åtminstone och erkänna att jag hittat sätt att balansera ut mina känsloyttringar till en ganska normal nivå, men med några års erfarenhet så vet vi vad vi har att vänta oss några år framåt...

Mycket glädje... Mycket lycka...

Mycket funderingar... Analyserande...

Mycket motgångar... Mycket tårar... Mycket frustration...

Hur blir det nu då?

2011-06-21T09:12:00.002+02:00

Idag ville jag ta med barnen på en riktigt somrig stranddag med fika, bad och mycket kaffe... Kanske rent av läsa ut boken på över 1300 sidor som jag började med sommarlovet då Virus var 9 månader, men som jag fått skjuta upp hela tiden på grund av all kurslitteratur som stirrat på mig... Nu har jag chansen...! Frågan är om jag vill läsa nu bara...? Men, ja jag tror det... Jag har halva boken kvar, och snart kommer det nog en fortsättning på lika många sidor så...
Jag har sakta men säkert börjat inse att jag inte har någon mer litteratur som ligger och väntar... Som likt ett mörkt åskmoln hänge över mig redo att explodera när som helst... Men jag har trots detta kvar den där känslan i magen, att det är nåt jag behöver göra, att jag inte är fri, att jag måste måste måste måste, den där jagande känslan i kroppen, som om jag stannar upp nu-ja då brister det...

Men jag är fri! Ingen jagar mig!

Tillbaka till dagen då, vaknar av att jag tycker mig se solen och blir så glad! Stranden here we come!!!!! Går trappan ner och inser att solen jag såg måste ha varit nån hallucination eller så hade jag inte riktigt vaknat än, eller så måste molnen ligga mellan våning två och tre runt vårt hus, för här nere finns det banne mig ingen sol och drömmen liksom spricker... Visst, ungarna kanske skulle fixa en dag på stranden utan sol, men det gör inte jag... Vi får planera in en kaffe-läs dag på soldäcket då...

Soldäcket- det är ett lustigt namn det där... När vi byggde vårt stora soldäck för ca tre år sen trodde jag att ett soldäck var som en altan utan tak på, (eller som på marken fast med golv om man hellre vill det) där man på lediga stunder skulle kunna insupa så mycket sol sol sol som möjligt... Kunna sitta ute och äta, ligga och sola, leka, dricka ett glas vin/öl, umgås med vänner, grilla osv osv... Nu efter tre år har jag börjat inse att namnet soldäck bara är en beskrivning för det man inte så ofta får på detta däck... Sol!!!I allafall sommartid... (jag vet att det låter pessismistiskt, men antal soldagar jämfört med molniga dagar, kalla dagar, regniga dagar, snöiga dagar, hagliga dagar, dimmiga dagar, stormiga dagar mm mm är klart underrepresenterade...).

Men trots detta så älskar vi vårt soldäck, hos oss fungerar det som ett andra rum nu när det är ute-temperaturer hela dagarna, precis som vår inglasade altan gör... På detta sätt kan vi få vårt "lilla" hus att kännas ännu större... Och till semestern (Pers) ska vi göra ett ordentligt ryck på vinden också, och med två extra rum kommer huset definitivt kännas större...

Hola!!!

Sommarlovet fortsätter...

2011-06-20T09:31:00.002+02:00

Ömsom regn, ömsom sol...
Vi har lite svårt att hitta på saker att göra...
Eller, JAG har svårt att hitta på saker att göra...
Känns som om man måste hitta på så mycket nu med allt och alla för att göra det mesta och bästa av den kanske sista sommaren med riktigt långledigt tillsammans... Så det känns som om mina dagar mest går åt till att sitta och fundera, tänka, grunna och analysera på allt som man kanske skulle kunna hitta på att göra, så inget blir egentligen gjort...
Men det märks tydligt att detta är ett bekymmer som bara är tillskrivet mig, barnen verkar alldeles ypperligt nöjda med tillvaron som den är här hemma på gården, sitta i sandlådan, ta ett varv runt gården, hälsa på Kjell, köra med bilarna, hoppa lite studsmatta, fyrhjuling, gräsklippare, dricka "kaffe" och bara vara... Bara ha det bra... Man kanske har nånting att lära där... Precis det som de upplever av att bara vara hemma och må gott, det sitter jag hela dagarna och försöker klura ut hur jag ska kunna ge dem... Ironiskt egentligen...

Erik har lärt sig två nya ord, aj aj och fisk! Dessutom har han varit utan nappen i snart 5 dygn!!!! Vilket även kan förklara varför han helt plötsligt börja prata och låta betydligt mer sista dagarna nu... Den stora pluggen är borta!!! Under dessa dagar har vi varit och handlat hela familjen med blodsocker nere under sulorna två gånger, firat Arvika 100 år ett par gånger bland tusentals människor och allt har gått hur bra som helst! (utan napp menar jag) Kl 7 imorse hittade han dessutom en napp under sängen i vårt sovrum men även det lyckades jag avvärja utan större katastrofer! Är riktigt stolt över lillkillen, så när han sover sen ska jag samla in alla nöd-nappar som ligger utspridda på strategiskt valda platser i huset och kasta dem! Jajjemän, så stark känner jag mig idag!!!

Även bitandet har blivit bättre, han har sista dagarna gjort två riktiga försök i vredesmod att bita, men kommit på sig själv med munnen fullt öppen och tänderna halvvägs ut att, "-njae... detta kanske inte är en så bra idé trots allt", och där har han ångrat sig, stoppat in tänderna igen och stängt munnen! Viktor har däremot blivit så skadad av hans försök att bita (det är oftast Viktor som varit offret för hans bitande, undrar varför??? Hmmm...) så nu försvarar han sig nästan så fort Erik kommer i närheten på alla sätt han kan, och är mycket noga med att deklarera att Erik minsann försökte bita honom till sitt försvar när det ligger en liten Erik gråtandes på marken... Jaja, det blir väl nästa sak att ta tag i det då... Men det är bra, då blir man inte sysslolös iaf...

Jesper har fått sin fyrhjuling lagad under helgen så idag ska han ut för ett nytt premiär åk... Alla ä såååååå glada åt detta... Jag tyckte nog att den stod bra där den stod i flera delar för några dagar sen... När den inte gick att köra... När den inte gjorde ett ljud ifrån sig... När den stod stilla... Mycket stilla... Nu hör jag hur det börjar låta där ute... Ska jag vara en ansvarig förälder nu och gå ut och hålla koll på honom, eller ska jag värna mina nerver inför framtiden och gå och dra nåt gammalt över mig så jag slipper se och höra eländet???? Alltså, fatta mig rätt... Jag tycker det är roligt med motorsport och sånt som går fort, hoppar, sladdar och kraschar----- men kanske inte med min 9-åriga son som chaufför... Jaja, jag får väl bita ihop som ALLA säger och börja gilla läget... Han kanske är den första av mina söner som tycker det bästa på dagen är att riskera sitt liv för en adrenalinkick, men han kommer definitivt inte vara den sista antar jag så..... BIT IHOP!!!! GILLA LÄGET!!!!

Vad hände med barbies, dockor, my little ponny????? Finns inte det längre???????

Hola!

Fy skäms Tomten!!!

2011-06-17T14:53:00.002+02:00

Idag när vi kommer ut och ska gå till bilen ser vi en sak som gör oss upprörda.
I rabatten utanför ligger några bajs-korvar.
Vi står en stund och försöker analysera och diskutera vems bajs det är.
Vi står där på rad... Jag, Jesper, Viktor och Erik... Vi står tysta en stund och tittar... Vi tittar lite fundersamt på varandra och tillbaka mot bajsen... Vi funderar lite högt med varandra... Nåt djur kanske?? Jag och Jesper nöjer oss med det svaret...

Vi sätter oss i bilen och skjutsar hem Jesper till en kompis. Under bilfärden är det tyst... Mycket tyst... inte ens radion är på...

Plötslig i tystnaden börjar en röst att prata... Ivrigt... Mycket ivrigt... Det första han säger, rösten, som tillhör Virus, är att: "-Nu är jag sur! Jag är mycket sur!!"

Det blir tyst en stund till...

"-Mamma, jag är sur sa jag."

Jaha, säger jag lite disträ av att köra i regnet... "-Varför då?"

"-Tomten har bajsat i våran jord! Jag är sur för det. Han får inte bajsa i våran jord!!"

Så nu har vi bestämt oss för att vara sura och besvikna på Tomten ett tag... Och Viktor sa att vi alla måste skriva i våra önskelistor att vi önskar att han ska INTE bajsa mer hemma hos oss! Måste han bajsa hos oss, Tomten, så får han knacka på fönstret vid altanen (för i hallen kanske inte vi hör om TV:n är på) och komma in och låna pottan eller toaletten. Tomten får härmed bara kissa ute hemma hos oss om inte han vill komma in.
Så Tomten, fy skäms!!!

"-Kommer han och hämtar bajset då?" (Ja du, det undrar jag med...)

Jag vill ha en egen måne...

2011-06-17T10:29:00.002+02:00

Dit jag skulle kunna åka nu på en gång...

Vår minsta, Erik, lider av inre frustrationsproblem. Han kan inte prata!!! Och att det börjar bli ett problem både för honom och oss visar sig genom frustration... Och frustrationen visar sig genom ett oerhört gnäll-skrik-pip som en gammal risig rostig mistlur ungefär... Uuuuäääääää....... Djupt nerifrån bröstkorgen/halsen... Om inte ljudet avskräcker de allt för närgångna och missförstådda varelserna i hans väg (vilka då oftast är vi i familjen) ja då har han hittat ett sätt att utveckla frustrationen på... Då biter han! Ja, ni läste rätt... Han biter!!! Det har varit lite av min skräck med alla barn, att de ska börja bita... Och nu så... Tredje gången gillt!!!! Han har gjort det en gång, på en dagiskamrat (hoppas vid gud att fröknarna agerade starkt mot det, och tusen gånger förlåt till lillkillen och hans föräldrar) men han har försökt flertalet gånger mot oss... Och alltid/bara i situationer när han blir trängd och inte verbalt kan försvara sig!!! Så vi undrar ju vad som är problemet???? BÖRJA PRATA!!!!!!!!!!! Vi ser att han "kan" (Per är helt övertygad om att han kan men att han skiter i det! Bara för att han kan göra det!), och vi ser att han sååå gärna vill... Men... Det kommer inte ut några ljud... Eller jo, nu ska jag va rättvis... Han kan säga: mamma, katt, napp, hej, tack, aj aj, blä.... Känns bara inte som om vi kommer så långt med det just nu... Hur får man sitt barn att börja prata och sluta bitas?????

Nummer två, Viktor, han har också inre frustrationsproblem... han vill sååå gärna vara sååå stor, och vi försöker uppmuntra honom och visa honom vilken stor kille han är nu... Men... Allt bara slår ut fel... Ska han hjälpa till med nåt, ja då slutar det ofta mest i kaos, ska han "göra själv" går det oftast åt skogen och så fortsätter det... Och han får utlopp för sin frustration genom meningen: "-Dumma dig (namn)!!!!!!!" och att skrika!!! Och när inte detta riktigt funkar, ja då lägger han till lite knuffar och slag! Han befinner sig i ett mellanläge... mellanbarnens dilemma... Tillhör jag den lilla eller den stora sidan av syskonskalan... I vårt fall tycker inte vi att det är nåt problem, det skiljer sju år upp och ett år ner så vi har räknat honom till den lilla sidan... Virus själv har dock en annan syn på detta... Han tillhör den stora sidan... Och han har många argument för detta också... Men främst för att den lilla sidan inte kan prata...

Den store, Jesper, ja... Han har hamnat i nån form av förpubertet... Tycker det är lite tidigt men jag kan inte hitta nån annan förklaring... Humöret är dagligen på topp!!!! Eller... Nu kanske jag överdrev lite... Men det händer faktiskt att humöret kan vara ganska på topp någon gång... Men det syns att han också kämpar med inre känslor och hormonströmningar... Det är nästan så man kan se hur atomer av pubertet och ungdom hoppar in i kroppen på honom... Samtidigt är det mycket att hitta sig själv, inte bara som individ utan även i en familj där mycket tyvärr sista tiden har gått åt till anpassning kring två små, vilket nu börjar förändras då vi inte längre är lika beroende av mat- och sovklockan... Det positiva med honom är väl att han varken skriker, biter, sparkar eller slår... Däremot kör han med tystnad eller väljer att "svara emot"...

Och mitt uppe i detta sitter jag då! Som en enväldig diktator och har ännu inte fått någon ordning på mina listor inför sommaren... Detta resulterar ju i att min konsekventa sida inte riktigt fått fullt genomslag än... Det enda jag faktiskt lyckats åstadkomma är nog napp- och snutte problematiken som vi led av tills för fem dygn sen... Nu är alla små napp- och snutte fria dagtid och inatt gjorde Erik premiär natten utan napp, helt på eget initiativ! Snuttarna får dock hänga med ett tag till nattetid och vila... Jo just det ja... Erik har på eget initiativ börjat med pott-träning, och detta med goooooda resultat!!!!!

Och för er som tror att meningen med detta inlägg var att klaga, gnälla och tycka synd om mig själv så har ni fel!!! Det är enbart en liten bit av vår verklighet, som den ser ut just idag... Med betoning på LITEN bit... Större delen av dagen är de samma gamla goa glada skojiga underbara ungar som de alltid har varit... Och alltid kommer att förbli... Och det som känns jobbigt med deras utvecklingsfaser just nu är att man inte kan göra så mycket för att underlätta det för dom, utan man får helt enkelt bara finas där för dem och se dem lida igenom det... Men med deras trägenhet och vilja och med vårt stöd vet jag att de kommer lyckas utomordentligt bra med det!!!!! och vi finns kvar härför att ta del av allt det goda vid varje tillfälle som bjuds!!!

Hola!!!

Olika uppfattningar...

2011-06-16T08:26:00.003+02:00

Vi har olika uppfattningar, jag och mina barn...

För mig betyder sommarlov liksom i ett första skede:
- att sova längre på morgonen
- att vara uppe lite längre på kvällen

För mina barn verkar det istället betyda:
- att vara uppe längre på kvällen och
- att vakna mycket tidigare på morgonen!

Ja men vad nice eller...

Ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig...

Hola!

Sommarlov på riktigt!

2011-06-15T14:28:00.002+02:00

I fredags fick jag då min efterlängtade examen!!!!
Jihooooo, grattis till mig!!!
Och sedan dess har jag varit inne och kollat kurser minst en gång per dag... Jobb? Njae, inte lika många gånger... Men men, jag har tid... det säger alla... Du hinner, du har tid... jasså undrar jag... När var hur???? Jag har inte hittat vare sig extra tid eller ett överskott av den befintliga tiden så...

Examen firades med närmaste familj och vänner, grillkalas och dryck... Men det viktigaste inslaget tyckte jag nog själv var när min alldeles egna playlist (ja DEN playlisten) som jag våndats ve och fy över att få ihop åkte på!!! Himmel vad stolt jag var då!!! Vet inte om nån annan hörde eller ens fattade vad som försiggick just då, men jag hörde den, och stolt var jag!! Det slår ett examensarbete vilken dag som helst!!!! (eller hur..?)
Klockan 3 gick de sista gästerna hem och jag var trööööttttt i minst två dygn efteråt... jag fattar inte hur man pallade detta i två-tre nätter i rad förr... Eller 6-7 dygn när man var utomlands förr... Men men,,, en gång pe år ska väl tanten orka partaja ett tag till eller????

Idag har vi varit på skolavslutning för Jesper.
Och det gick bra, alla ni som vet hur jag våndats inför detta, ensam i en stor fullsatt kyrka (hur man nu är ensam då) med två huliganer som inte vet hur man ska sitta stilla i ens 2 sekunder... Och som om inte det var nog, tiden för ceremonin var förlagd till de två största händelserna under killarnas dag, nämligen då både mat och sov klockan ringer, och det oftast med besked, samtidigt som jag inlett projekt napp-och snutte-avvänjning där vi är inne på dag tre, jippie!!! Och som om det inte räckte med detta så kan jag ju avslöja att det första jag gör när vi kommer dit, är att börja byta blöja på Erik. Vi står inne på toaletten, jag tar vant av blöjan genom att riva i sönder den, snurra och tejpa ihop den och slänga den i soporna! Bara för att upptäcka att jag inte hade någon extra med mig!!!! Slå det där någon om ni kan!!!! Gissa om stoltheten slog till där... Men sammantaget gick det jättebra! Sammanfattningsvis kan man säga:
1 burk kex
2 sura äpplen
1 granne
1 morfar
1 lekhörna
1 hot om bil-arrest
2 par avtagna skor
1 gigantisk väska (innehållande allt-utom en enda blöja!)

Så nu är sommarlovet då officiellt inlett... Och det känns redan som att allt har gått ner i ett lägre tempo... Det kanske iofs också kan bero på att två så sover och en lite större sitter vid datorn (ja, tänk för att han fick göra det idag, första dagen på sommarlovet, trots sol och varmt ute) men men, petitesser har aldrig varit min starka sida.. Eller det kanske var just det det var ju... jaja, sommarlov är det likväl oavsett och vi kommer njuta järnet av det!!!

Hola!!!

Klassträffen!

2011-05-28T11:59:00.002+02:00

Jag vet inte riktigt hur det är på andra skolor och i andra klasser, men jag har alltid tyckt att det varit lite speciellt med min klass som jag växte upp med. Större delen av klassen gick på samma dagis (det hette faktiskt det då), på Kastanjegården. Vissa av oss började tidigt andra kanske lite senare. Jag tror jag var bland de första som började- på dagis alltså (av oss i klassen).

På förskolan, som då var sexårsverksamheten, gick vi sen tillsammans, det som blev klass A (låg-mellanstadiet) och E (högstadiet). Med undantag för några bortfall och några nya, men klassen var alltid klassen. Jag tycker alltid att vi haft en ganska djup sammanhållning, när det väl ha varit gällande. Vi har inte alltid varit bästisar, kommit överens eller en tyckt likadant, men vi har alltid ställt upp för varandra när andra utifrån har försökt splittra oss eller försökt ändra på oss. När andra stod med pekfingrar och talade om för oss att såhär får ni inte göra, så här får ni inte se ut eller så här kan ni inte bete er-då har vi stått enade, visat att vi hör ihop, att ingen ska jävlas med klass A/E...

Och det finns flera exempel... När vi skulle ha vikarier och ingen ville ha oss-ja då kände vi samhörighet. När vi var några tjejer som startade ett uppror pga en danskurs och många tyckte vi var fåniga, ja då ställde sig killarna bakom oss. Det gjorde även Ante, rektorn som alla fruktade, han tyckte vi gjorde rätt som strejkade!

Tack Stefan (klasförståndare på högstadiet) som på nåt sätt ändå förstod oss och stod på vår sida när andra ville splitta klassen...

Tusen gånger tack till Lotta (lärare på högstadiet) som trots att vi inte alltid var så sympatiska tillbaka ändå älskade oss. Något som vi verkligen förstod när du på skolavslutningen i nian tog dig tid att komma speciellt till oss och med tårarna rinnandes talade om hur mycket du älskade oss, som individer och som klass- och hur mycket vi alltid skulle betyda för dig. Tack för att du var så öppen och mänsklig mot oss-för allt du delade med oss som inte hörde till dina uppdrag... Förlåt säger jag till dig nu också, och säkert fler med mig i klassen för de gånger vi fick dig att tappa humöret, lämna klassrummet och även börja gråta. Det var du som fick in mig på läraryrket, och just på grund av att jag inte kom hela vägen dit vet jag vad du måste ha utstått med oss... Du var guld värd!

Tack Olle (mellanstadiet) för alla timmar av slit som fick oss att bli så bra vi kunde! Vi kicked som gooooood baskeball as under några år... Har hur många minnen som helst från den tiden... Södertälje-delad buss med Karlskoga-killarna... Berglund och Sandal och deras lärare.. Tänkt att vi har delat buss/hus/turnering med ett riktigt hockeyproffs!!! Och tänk att deras lärare på vår begäran skickade över alla killarnas skolfoton och adresser till oss utan att de visste något om det... Och hur vi stod utanför den gamla fotoaffären vid pizzeria piccolo och väntade på att kopiorna skulle bli klara... Jag kommer ihåg Skövde, Kellog´s cupen där Arvika skickade fem lag, våra placeringar blev 1:a, 2:a, 3:a och delad 5:a (eller nåt sånt)...

Tack också hans fru Annette (mellanstadiet) som var den första att ta vårt parti när ingen annan orkade med oss redan på mellanstadiet, trots egna problem med cancern som alldeles för tidigt vann kampen över dig. Jag vet att din oro för när du blev sjuk (förutom allt annat just då) var -hur ska det gå för dem i A? Det gick bra, Annette! Tror vi kommit ut i livet rätt ok de flesta av oss...

Tack också Maj-Lis, vår lärare klass 1-3... Tack för ditt orgelspel, det kickstartade dagen bra! Tack för dina imitationer på fågelläten och andra djur i skogen... När jag är i skogen, fortfarande, och hör en fågel kvittra så byts ljudet snabbt ut mot din stämma... 1,2,3,4,5,6,7-hej på dig du! Kommer dock inte ihåg vad fågeln hette... men lätet, det kan jag!

Det finns en massa andra att tacka också... Jag bara hoppas ni vet det själva också... Ingen av oss hade blivit dem vi är idag utan er inblandning!

Men så till saken, vi ska ha "klassträff" idag... Igen... Men det är bara vi tjejer i klassen... Vi gjorde samma sak förra året här hemma hos mig, och det var jättetrevligt tyckte jag!
I år kör vi hårt hos Sofia! Det jag började med, att vi inte alltid var bästisar, så var det verkligen, vi var stundtals indelade i grupper och bytte grupperingar med åren, men jag anser aldrig att vi var elaka, utfrysande med mera i klassen... jag kanske kommer ihåg fel eller har förträngt, men jag tror inte vi var dåliga kompisar bara för att vi inte var bra kompisar... Och jag ska vara ärlig och säga att jag saknar dem, mina vänner, mina bra vänner som jag hade, framförallt tjejerna i klassen på högstadiet, men också genom skolan i stort... Jag tyckte vi hade ett skönt gäng av tjejer... Träffen förra året, det var de första sedan vi gick ut skolan våren 1996!!! Det tog oss alltså 14 år att träffas (nu var inte alla med men...) Alla kommer nog inte vara med i år heller, men jag är så glad för att få träffa dem som kommer iaf... Jag saknar dem, punkt slut!!! Vi var ett gäng goa brudar och jag tycker det är synd att vi inte gängar oss lite oftare...

Åhhh det finns så otroligt mycket jag skulle vilja berätta om mina goa tjejer... Några av mina absolut bästa, roligaste, tråkigaste, spännande, sorgligaste och underbaraste minnen har jag tillsammans med klassen...

Jag hoppas det blir mycket nostalgi ikväll, det är, sånär som på två veckor, 15 år sedan vi slutade skolan, och därmed klasen ihop...

Klassträff!

Det blir inte alltid som man tänkt sig... Del 2.

2011-05-28T11:42:00.002+02:00

Idag skulle vi varit på familje-utflykt till Karlstad!
Låter det torrt??? ja det är det förmodligen också... Men det är en av våra höjdpunkter på lediga dagar oavsett... lagomt avstånd för barnen att åka för miljöombyte, lite roligare affärer, äta ute och naturligtvis IKEA-där finns det alltid nåt som man behöver så... Men ni som var observanta hann se att jag skrev "vi skulle"... Det blev "dem", det vill säga Per och Viktor.

Erik vaknade vid kl 1 inatt med 39,4 i feber och alldeles matt så efter en natt full av tröstande, vattendrickande och gnyande så kändes det inte som att rätt beslut hade varit att dra iväg honom till storstan på utflykt! Sagt och gjort, nu sitter vi här och blänger på varandra, jag och Erik... Jesper letade snabbt upp en film på tv och stängde in sig på sitt rum...

Egentligen kan jag väl inte direkt säga att jag lider så speciellt mycket. Bilen vi skulle ha färdats i dagen till ära, ja det var den berömda fårrden... Inte en bil jag sätter mig med glädje direkt... det är sällan jag uttrycker mig så om saker, men den är så otroligt hiskeligt ful att jag tycker det faktiskt är lite pinsamt att åka i den... Längat till vintern, då ska den tydligen packas in i ladan... jaja, borta blir den iaf! Sen kan alla karlar som dreglar över bilen ta en kort stund av sorg, packa in sina minnen av den gamla goda "pökar-tiden" och gå vidare med sitt liv... Vem vet, det kanske kommer så mycket snö i vinter att ladan inte pallar för trycket??? Vila i frid, gamle fårrd! Men iofs... Ohhhh... det skulle såra min man, något enormt faktiskt... Hmm... Att tävla mot en bil är inte lätt... Dessutom är hon yngre än mig också...

Nu har minstingen kastat in handduken för ett tag, antar att det är min que för att göra nåt vettigt!!!

Hola!

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

2011-05-25T20:14:00.002+02:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig i den fula verkligheten, som Mia Skäringer säger...
Det blir inte ens som man tänkt sig i den halvsnygga, eller rent av snygga verkligheten, säger jag...

Det är konstigt det där, att hur mycket man än planerar, organiserar och strukturerar, kontrollerar och dubbelkollar så blir sällan resultatet som man hade avsett från början. Ibland blir gränserna mot vad man avsett rejält töjda, ibland så man knappt kan ana en liten spänning, men det finns ofta nåt där...

Ska man boka en stuga, ja då är den alltid uthyrd...
Ska man köpa en bil, ja då är den oftast redan såld-då är den en bra bil, annars är den kvar-men ett dåligt exemplar...
Ska man laga till något extra speciellt och gott för att göra en kanske lite trist vardag lite mer speciell, ja då banne mig saknas det viktigaste, och garanterat upptäcker man det inte förrän man hunnit börja laga maten...
Ska man på vuxenfest, vilket betyder att man på allvar har chansen att styla till sig med kläder, smink, hår och goda dofter, ja då borde man kunnat räkna ut redan innan man hoppar i duschen att när man kommer ut är det mesta redan slut(parfym), utsmetat av något barn(smink), eller fullkomligt öde(garderoben)...
Ska man ha semester, ja då kan man räkna med att de två veckor av högsommar sol och värme som varit ett faktum dagarna innan helt plötsligt byts ut mot kyla, regn, hagel och moln...
Ska man för första gången lägga in en egen playlist, kallad Party 1, i iphonen, ja då upptäcker man att det där P1 och P3 lyssnandet inte direkt genererat några topphits och endast en enda partylåt fanns att hittas...
Ska man kompromissa och försöka hitta vägar för att alla ska bli nöjda på samma gång, ja då är det bara att gratulera alla inblandade som garanterat fick precis som de själva ville, tills du själv kommer på, där du står med ett fånigt flin på läpparna, att du själv inte alls var en av dem som fick som de ville, att de som fick som de ville, ja det var just dem...

Prinsen får inte alltid prinsessan...
Grodan blir inte alltid en prins...
Grisen i säcken kanske bara är en gris...

Min groda kysste sin prinsessa, jag fick därmed min prins... Den enda gris vi hittat i säcken är nåt marinerat som vi slänger på grillen... Vi får inte alls som vi vill alla gånger, och det blir definitivt inte som vi tänkt oss i alla lägen, men vi älskar varandra, respekterar varandras känsloroch olikheter och vi kommer alltid att försöka få ut det bästa av alla möjligheter...

Men jag har ju en brist, något jag ägt sedan barnsben... jag kan bli SUR! (om inte jag får som jag vill, när det är något jag verkligen vill ha, så där på riktigt, innerst inne liksom, verkligen jättejätte-vill ha!) Jag är en sjukt dålig förlorare (tack tack släkten)med andra ord... Men om man känner mig, så där på riktigt så vet man att det för det första inte alla gånger är så allvarligt som det kanske verkar, och för det andra att det går över och för det tredje är det inte alltid befogat heller så strunta i mig...

I min sista kamp för egoismen förlorade jag... Kampen har pågått ett år nu, och länge såg det ut som om jag skulle vinna slaget, men i sista stund hittade Per ytterligare en växel och drog ifrån... Hans bränsle bestod bland annat av sunt förnuft, "praktism", löst hängande detaljer. Den sista växeln bestod av hundra procent samvete och känslor. Hur kan man vinna mot det? Mina odds hade nog varit bättre om Pers "sentimentalitet" varit av samma karaktär som min, men med en sentamentalitet av realistiska drag som han besitter så drar han oftast det längsta strået och jag får väl ta hatten av och gratulera min äkta man... Fast jag har varit sur... Och jag är fortfarande besviken... Men jag är besegrad! Grattis Per!!!

Nästa kamp ska jag stå bättre rustad... Jag måste börja träna på blicken, Per älskar mina kråkfötter-tror jag ska använda mig av dem på nåt sätt... Och så måste jag få in det där med huvudet som barnen kan... De liksom bara lägger huvudet sådär lite på sned, mjukar upp blicken och säger med en så len röst "-snällö pappa..." Och vips så har det lyckats få honom dit de vill... Det ska jag börja träna på nu...

Ha en go kväll så ska sätta igång att träna.
Och så vet ni vad som är på gång om jag närmaste tiden går lite snett så att säga...

Hola!

Jag har gjort det!!!

2011-05-24T10:44:00.002+02:00

C-uppsatsen är inlämnad!!!!

Mina hemtentor i Europakunskap är inlämnade!!!!

Jag har i och med detta nu slutfört det jag aldrig trodde skulle ske... Jag har gått ut skolan!!!!!!!!!!

Hojhojhoj... Stopp och belägg!!!!!!!!
Det vet väl alla att en inlämnad c-uppsats inte innebär att slitet är slut, det är ju nu man har typ hälften kvar... OPPONERINGEN! Den är ingen lek... Att sitta i en timme och få ta emot så mycket kritik för nåt man lagt ner så många veckor på att skriva, att slita sig sönder och samman för att få till en riktigt bra studie bara för att få benen bortsparkade på en grisblink... Och det värsta av allt, sen ska man sitta i en timme och göra precis samma sak mot någon annan... Bara för att man ska få betyg. "- Var kritiska, men konstruktiva!" Vad betyder det???? Det enda man ändå kommer ihåg när man går ut ur rummet är alla de negativa saker, allt man gjort fel och allt som inte dög... Men det är ett typiskt drag hos oss människor tror jag... Det är precis av samma anledningar som att man kan komma på ett tiotal dåliga saker om en själv men knappt en enda bra sak...

Jag fick en bok för några år sedan, lång historia, men i den skulle jag varje kväll skriva ner dagens höjdpunkt- det kunde vara en tanke, en känsla, en upplevelse, en syn, ja vad som helst... Sedan skulle man skriva ner tre saker man varit nöjd med sig själv för under dagen, minst tre saker... Jag kan säga att det inte är så lätt faktiskt, det krävdes en del rannsakning. Och dagens höjdpunkt, den var nästan alltid beoende av någon annan, sällan var den "på grund av" en själv... Det var nog något mer som skulle skrivas ner också...

Jag ska nog börja skriva i den igen... Eller här på bloggen kanske...

Kan göra ett försök... Vi kollar gårdagen...

(Går)Dagens höjdpunkt:
När Jesper kommer hem från skolan och det riktigt lyser om honom. I handen hade han två hårstrån om han i stormen ömt hade vårdat hela vägen hem för att kunna lägga dem i en burk. De tillhörde skolans "hetaste" tjej (enligt honom). I hans ögon fanns den där blicken, som man kände själv, den första kärleken... För honom också den absolut viktigaste kärleken också just nu... Den enda... Och man riktigt kunde känna det där pirret som man vet att han upplever... Att hon är äldre, ska byta skola och växa upp före honom bekom honom inte alls... jag har hennes mobilnr sa han, om jag skulle komma att sakna henne... Så underbart.... Och han kunde inte sluta prata om Henne... Hans kärlek...

(Går)dagens positiva jag:
1. Vi var barnvakt åt lille Oliver, var längesen jag kände mig så säker på nåt. Vi har inte träffats så mycket och vi har aldrig passat honom förut, men allt flöt på, det kändes bara som att det var vår egen familj som växt en aning. Klapp på axeln, gott jobbat!

2. Jag fick till det sista på c-uppsatsen, och mailade iväg den till min handledare. Nu håller jag tummarna för att det ska gå hela vägen.

3. Jag sökte två nya jobb... Denna gång med rätt uppgifter och till rätta tjänster... Inte helt lätt för mig att komma ihåg tydligen, men nu så verkar vi vara på banan igen...

Typ nåt sånt där kan man skriva...

Hola!

Saker jag inte hade en aning om... (men kanske en hint )

2011-05-23T21:08:00.004+02:00

1. När Per blir riktigt rastlös, då gör han vad som helst!!! Och jag menar verkligen vad som helst...
Igår när vädret inte bjöd upp till ute-aktivitet satte rastlösheten in och den här gången rejält!!
Så till den milda grad att köket fick nytt kakel. Projektet påbörjades en timme före barnens
läggning efter en seg söndag då småbarnen varit uppe till efter 22 kvällen innan. Till saken hör
att detta är ett projekt som Per försökt undvika i över ett år...

2. Vår minsta son har blivit besatt!!! Av vad vet vi inte riktigt, men vi har nu varit tvungna att inse
att det som sker med honom när han inte riktigt får som han vill, det kan omöjligtvis, inte alls
på några sätt och vis vara "normalt". Vi försökte fånga hans "rätta" sida på film igår... men varje
gång kameran slogs på, ja då föll han in i rollen som Mr Perfect! Helt lugn, snäll och harmonisk.
Dessutom gjorde han allt vi såt honom, på en gång, med ett ljuvligt tonläge.... Nåt är det!

3. Hur är man arbetslös???? Hur söker man jobb???? Hur gör man där ute i verkligheten,
utanför skolans trygga byggnad???

4. Hur man arrangerar och skriver inbjudan till en fest!

5. Att våra barn, och därmed också jag och Per, går i ett arbets-mode utan dess like!!! Vi bara
gör. Ikväll var vi barnvakt åt goe Oliver. Han hade ett helt annat mode, och vi insåg att det
faktiskt är möjligt att göra precis samma saker som vi gör hela dagarna, fast i ett helt annat
tempo. Vi i familjen speedar på i 200 knyck oavsett om vi tvättar, städar, leker, äter, diskar,
lagar mat, hämtar, lämnar, handlar mm, Lille oliver, han hann minsann med precis allt som vi
gjorde, med marginal, men i ett tempo på kanske 50 knyck! Och det var han som hela kvällen
igenom hade humöret på topp ända tills john blund kom förbi. Kanske värt att tänka på!

Nu ska jag gå ut i köket och spana in den oerhört charmige karl som står där i sina arbetskläder och kletar fog på väggarna! I love it!!!

Kanske infinner det sig fler insikter!

Hola!

Kompromissar

2011-05-18T15:23:00.002+02:00

Kom att tänka på livet idag...
Hur livet, hur man vill att det ska vara och hur det sedan faktiskt blir...
Jag gjorde en kompromiss...

Jag hoppas livet blir lite som mitten av 100 år.
Hur jag menar då???
Jo, tänk dig att du första dagen i ditt liv skriver ner alla dina drömmar och ambitioner inför livet.
Tänk dig sedan att du den sista dagen i ditt liv, 100 år senare, och summerar hela det liv som blev och då kan ta bort det som du ångrar...

Så ska mitt liv vara... Med drömmar och ambitioner fullt möjliga att uppnå, utan att ångra en enda sak i livet!!!!

Ännu fler insikter...

2011-05-12T09:28:00.000+02:00

Jesper ska på hajk på fredag.
Fredag den 13:e dessutom...

Nu när man går i trean får man tälta istället för att sova i stugan och självklart vill Jesper sova i tält, och naturligtvis ska ha få sova i tält om han vill det...

Jag vet bara inte i vilket tält ännu...

Igår när vi kom hem från dagis/fritids/jobb så skulle jag hjälpa honom att sätta upp tältet. Först slängde vi in klyftpotatisen i ugnen och Per började grilla (blodsockret är som sagt inte på topp i vår familj vid den här tiden).
Jag och Jesper drar igång projekt upp-med-tältet! Eller jag drar igång det, Jesper var mest intresserad av att stoppa pinnar i marken...

Jag är duktig på att sätta upp tält... Eller... Jag HAR varit duktig på att sätta upp tält...
Det var väl kvällens första insikt...

Men det kom fler insikter...

1. Jag är inte längre duktig på att sätta upp tält.
2. Jag ska aldrig sätta upp tält hungrig.
3. Jag ska inte ha tre barn med mig nästa gång jag sätter upp ett tält för första gången... Njae, jag ska inte ha barnen med alls under uppbyggnaden förresten, oavsett om det är första gången eller hundrade gången..
4. Jag ska inte ha barnen i närheten under tältbygge utan att DE fått mat först.

Den största insikten var nog ändå den som till slut ändå kändes bäst...
5. JAG SKA ALDRIG MER (FÖRSÖKA) SÄTTA UPP ETT TÄLT!!!!!!!!!!!

Hur det gick???
Jesper får jättegärna sova i tält... Jag vet bara inte vilket tält.
Vårt tält ligger fint tillbaka-packat i sin väska i hallen... Och där kommer det att få ligga...

Visst är det kul med hajk??

Hajk hajk!

Sommaren kommer... Och kaos med den...

2011-05-11T14:00:00.002+02:00

Jag vill att det ska vara sommar nu.
När sommaren kommer betyder det att jag är färdig med fem års studier, att jag ska vara hemma med barnen i 13 veckor och att jag är helt och hållet fri från alla förpliktelser som tar tid från mina nära och kära... Men så kan man vända på det också, att vara hemma ensam med tre barn under 13 veckor, med våra underbara svenska somrar med all den sol och värme som det innebär, är det så himla smart egentligen??? Kommer det att vara sådär myspysigt som alla envisas med att skriva sidvis om i bloggar och facebook-statusar??? Kommer det att kännas helt underbart att dagarna i ända gå och plocka, laga mat, lyssna på gnäll från en nioåring som inte ha nåt att göra och därmed bara vill sitta vid datorn/TV:n?? Eller lyssna på en ettåring som har blodsockerdimpar som jag inte önskar min närmaste fiende att få uppleva, dessutom kan han inte prata och göra sig förstådd eller leka på samma villkor som de andra så gnället från hans sida är lite överrepresenterat... Eller tvååringen då? Som inte vill äta, inte vill ha kläder, inga skor, inte vara inne, inte vara ute, som inte vill nånting-men ändå lyckas göra allt???

Vad får en människa vid sina sinnens fulla bruk att självmant ta ledigt i 13 veckor för att mer än halva den tiden, helt ensam ta på sig rollen som konfliktlösare, butler, kock, chaufför, lekledare, ansvarig vuxen, event-påhittare med mera , allt på samma gång?????
Svaret är inget nytt fyndigt svar, det är inte ens ett roligt eller kreativt svar på frågan... Svaret är helt enkelt att det är det som kallas föräldraskap med villkorslös kärlek...

Det blir min tredje sommar nu, jag ensam med barnen i ett konstant kaos i flera veckor!!! Och jag har inte minne som en guldfisk utan jag vet vad jag gör, och jag gör det igen, och igen, och igen... Med övergripande glädje... Och när jag gnäller, ja då är det bara för att ventilera, få "det" ur systemet, och oftast på helt andra grunder än nåt som barnen bidragit till... Oftast är det det där jobbiga vuxna som får mig att till slut brista och falla igenom... Alla krav och måsten i kombination med det där evigt dåliga samvetet, för att man inte alltid vaknar varje morgon med den där super-mamma-stämpeln i pannan och som lyser som ett stark sken över hela kontinenten så inte det ska kunna undgå någon om vilken otroligt ball-duktig-rolig-super-duper-uber-magisk-fantastisk-morsa man är!!! När man inte riktigt orkar eller kan hålla fast vid dessa uppsatta mål, ja då faller jag igenom och då gnäller jag... Och då är det oftast familjen som påverkas av dunsen när jag landat med en hård smäll rakt i backen!

Till råga på allt har jag slutat med choklad (schweitzernöt för att vara exakt) också sen några månader och det gör inte saken ett dugg bättre kan jag lova! Och den som en gång påstod att "det blir bättre med tiden"-den hade otroligt fel!!!! Eller så hade han aldrig ätit choklad-under lyckliga stunder, under sorgestunder, under mens, under stress, under helgmyset, under.... Ja det passar ju närsomhelst så hur kan man påstå att det är enkelt att sluta med???? Att det blir lättare???

Hola!

Insikt

2011-05-10T22:29:00.002+02:00

Ibland kommer man bara till insikt här i livet...
Det har jag gjort, just nu ikväll...

Hamnar Greklands bidrag i Eurovision song contest bland topp fem i de stora finalen, ja då vette tusan om inte jag ska göra nåt storslaget.. Streaka genom Näs City, börja pendla till K-d med trampbil eller... ja nästa vad som helst... Jisses va illa!!

Att det bara blev Grekland som fick en käftsmäll idag beror helt enkelt på att vi idag varit ute så länge att vi missade första timmen av semi-1.... Men för att va ärlig var nog inte den ett dugg bättre...

Men att medvetet lägga Grekland sist, och därmed få vara det bidrag som avslutar min kväll kan bara betyda en sak.... MARDRÖMMAR!!!

Så om jag är helt slut imorgon så vet ni varför...

Hola!